Det luktar

Hela dagen idag har vi vandrat i en svagt ammoniak-doftande arom då värmen från sublimeringsmaskinerna tydligen får stärkelsen i tyget att frigöras och förvandlas till en liten fin stank.

Det kan dofta lite väl mycket ibland och det kan skilja enormt i hur det doftar.

Något jag själv är väldigt svag för är just hur gott det kan dofta med nystruken bomul! Om man har en nytvättad tröja på sig och stoppar in huvudet i ugnen uppstår den där doften med. Man bör inte stanna där inne för länge dock;-) Just den doften uppstår här på min arbetsplats med lite då och då. För en frusen själ är det varmt o skönt med att ställa sig bredvid den rullande varma tygprinten.

De dofter som omslöt mig i helgen var fantastiska och mycket välbehövliga! På våren och hösten uppstår en slags doft av nypåfödd mylla, blött och sött och man tänker inte alltid på hur påverkbar en doft kan vara…

Doften som mötte mig när jag låg med huvudet mot en kylig begshäll och fokuserade in mellan torra ljungkvistar kan beskrivas med ett ord – höst.

När ajg är ute på mina fototurer brukar jag alltid ta en serie med bilder då jag hitta något som vid första ögonblicken kändes rätt och bra. Det brukar alltid löna sig, för då jag försöker fokusera igen blir känslan och uttrycket i bilden aldrig densamma. Det rena och oförstörda som följer i först ögonkastet har gått förlorat och istället minns hjärnan objektet som den söker efter i försök nr 2. Det andra runt omkring som man omedvetet föll för – också – blir till en andrahandsinformation och sorteras vid andra försöket bort. Att lägga fokus rätt är då prio ett, men med ett mindre hisnande resultat. Synd kan jag tycka då den oförstörda och omedelbara impulsen är så vacker.

Jag vill alltså slå ett lag för att rensa hjärnan och gå på impulsen, känslan i nuet. Hittar man något som känns rätt – passa på kör på, och tryck av en serie foton!

Bilden nedan är på ett litet träd som växte inklämt på berget, sett uppifrån bland en massa dött gräs. Barken som försvunnit halvvägs från toppen hade släppt och distansen gav upphov till figurliknande form.

Misalike…

Man behöver dock inte åka bort, inte ens gå längre än ett par steg.  Rötter, blad, stena o droppar bjuder på massor av möjligheter och en tillsynes ful rest blev från ett annat perspektiv och ett för tillfället ok ljus, till en gapande figur av något slag. Kanske en gäspande gorilla?

Frågan är ju bara hur VI som fotografer ställer oss, vart placerar vi kameran?

I vilket ljus står vi.. med vilken bakgrund placeras vårt motiv?

Överallt i detta nu finns det MASSOR av kanonbilder.. MASSOR!  Frågan är bara var för att dom finns är ju ett som är säkert.

Vetskapen om detta gör ju att man får smått panik då tanken väller över!

Att placera sig rätt kanske många tycker inte spelar någon roll när det gäller makro, men det är faktisk tvärtom.

Jag hoppas ni ser den lilla manliga ängeln i bakgrundens oskärpa? Jag ser honom iaf och just de där oskärpe-effekterna Tamrons makro får fram är något som jag är fullkomligt hänförd över.

Man visst, det innebär att man inte kan vara rädd för smuts. Och det är med igenkännande leende jag läser många av er fotografers eskapader bland gyttjepölarna – det är härligt att läsa;-)  Det är ju där dom oftast finns – änglarna och demonerna!

Ängel:

Demoner: