Kategori: Blogg

Tuppjuck ovan och fiskemani under

Att jag är en galenpanna är nog inget nytt för de som känner mig.

Alltid lika obotligt obstinat, barnslig och impulsiv… att kravla med på tok för lite kläder på dyblöt is längs ett stormigt vinterhav är inte alls bra. Eller vuxet. Eller klokt. Men det är jag.

Efter min och makens tur till galleri Ottimo inne i stan, där mina foton hängdes under lördagen åkte vi tillsammans vidare ut mot havet.

Till Björlanda Kile närmare bestämt, där rean på Sea Sea hägrade likt en oas i öknen för honom, den fisketokige maken. För mig däremot hägrade min skatt –  isen som broderade havet och jag kunde knappt bärga mig tills jag fick komma ut ur bilen.. men redan ett par steg utanför bildörren ville jag vända tillbaks igen – det var hutlöst kallt! Att kravla på mage i 10 minus och säkert lika många sekundmeter med en trasig jacka som hela tiden öppnade sig nerifrån och ett par tunna jeans som fullkomligt slörpde åt sig fukt, var INTE skönt!!! Jag skakade så att det till slut inte gick att ta ett endaste kort – trots att slutartiden var 1:200 dels sekund! Galet är bara förnamnet. Dumdristigt och typiskt mig som vill ha NU – se NU – leva NU!!

Än mer märkligt skulle nog gemene man tycka det vara att jag genast efter ett ombyte, kastade mig ut igen med kameran i högsta hugg. Men nja- inte för en fotograf. Surtesjön i sonedgången var smärtsamt vacker med sina isformationer runt stenar och forsande vatten i solens glö. Ett statvi hade gett precis det resultat sjön förtjänade. nu hade jag inte det, inte tid hellre. Solen sjönk ner aldeles för fort, men ett par änder mumsade glatt i sig den mat min fågelvän Göte slängde ut till dom. Ett frenesi utan dess like jag passade på att försöka få fram i den första bilden genom längre slutartid (lutad mot ett träd).

Med lika blöta kläder var jag lika salig efter omgång två… dessa fantstiska isformationer blir man ju helt tosseförälskad i och kan väl knappast se sig mätt på konstverk efter konstverk som det fullkomligt myllrar av ute i naturen vid den här årstiden.

 När det gäller foto och den passion man känner inför att UPPTÄCKA, bli först med att se och sedan få visa det för och dela det med andra, är jag långt ifrån ensam om dessa tokerier.

Spaltkilometrar skrivs om tidiga mornar, om stelfrusna händer och fötter och hur många profilbilder finns det inte på fotografer med is i skägget? Det är inte ett tecken på idioti – det är ett tecken på en hängivenhet. I alla fall mär det handlar om män har jag märkt. Kvinnor förväntas på något sätt vara mer.. förnuftiga.. vänare kanske? Vi skall inte smutsa ner våra vackra ehum ”små”  kroppar. En bild av mig som människa jag vägrar (återigen) obstinat ställa upp på.

Men nog kändes det ofantligt idiotiskt DUMT att kravla på isen i den kylan och med den bristfälliga klädseln. Jag klarade helt enkelt inte fysiskt att fotografera lika länge som jag hade velat..  Det bästa med livet är att man alltid eller oftast får en till chans och när det gäller foto så duggar chanserna tätt… varje sekund finns det ju ett motiv att föreviga? Överallt!

Och på lördag är det jag som kastar mig ut igen på fruset hav vid första bästa tillfälle:-)

Fast – det är inte sant som dom säger.. gamla hundar KAN lära sig sitta – den här gången är det jag som tar på mig långkalsonger och jacka som håller tätt.

Kvinnan i duschen:

Fruset delta:

Gravid kvinna, eller tankebanor

Mytokombrier?

…on a monday morning

Det finns platser mil bort jag på 1 sekund kan förflytta mig till.

Stunder, känslor och ögonblick som för alltid ristat sig in i ens inre.

Genast är det inte vinter och kallt längre, utan varmt och ljumma vindar smeker min kropp där jag ligger på mage och fotar i sanden i min rosablommiga klänning…Där finns ett hav, där jag badar med känslan av naken hud mot min.

I min inbox låg det ett brev och blinkade häromdagen med en överaskande förfrågan.

Än mer överaskande blev mitt svar… jag som lider av hyfsat svår rampfeber tackade trots det ja till att hålla föredrag för Volvos fotoklubb!

Mitt intellekt talade nämligen mitt mer orationella jag till rätta. Jag är väl bättre än att bli offer för en fobi? Att undvika visa situationer pga en rädsla tycks ju synnerligen dumt..

Varför den där fobin överhuvudtaget uppstod grundar sig nog i påtvingade pianouppspelningar som liten. Min mamma såg nog dollartecken framför ögonen då jag som 4 åring tog ut melodifestivalslåtarna på piano och jag sattes kvickt i privat pianoskola från den åldern.. Att stå på scen framför hundratals personer var inte alltid uppskattat från mitt håll och än värre blev det med tiden. Den där känslan av utsatthet sitter kvar än, men det är en känsla jag tänker arbeta bort.

Ett försök gjordes redan för ett par år sedan vid Borås fotoklubb då jag höll ett föredrag om mitt fotograferande hos dom.

Ett föredrag som gjorde intryck hos mig och lärde mig massor ! Inte minst om mig själv och att det faktiskt går att övervinna mycket.

Så med skräckblandat förtjusning ser jag märkligt nog fram emot att få möta Volvos fotofantaster och försöka få dom (och även mig själv) tänka outside the box;-)

Mina kollegor och vänner Sofia och Carina öppnar en mysig liten butik i vasastan/haga i Göteborg imorgon!:-)

Ett mysigt litet krypin där även ett antla av mina foton kommer hänga ett tag framöver. Till våra gemensamma alster  bjuds det dessutom dagen till ära på Sangria *wohoo*.

Väl mött på HagaKyrkogatan 26, butiken öppnar kl13 och Carina och Sofia kommer finnas på plats tills de stänger!

Att vi nordbor blir deprimerade och håglösa är väl inte konstigt. Ljuset styr vår livsrytm, precis som djurens och växternas.

Nog är det fler än mig som upplever att man äter och sover mer under vintern?

Svårigheter att koncentrera sig eller komma ur sängen på morgonen kan väl de flesta uppleva en becksvart kylig vintermorgon… orksen till detta är bristen på serotoin har jag lärt mig.

”Serotonin är en neurotransmitter, en substans som hjälper en nervcell med att sända signaler till nästa nervcell i hjärnan. Brist på serotonin är känt för att vara en bidragande orsak till bl.a. vinterdepression. Serotoninet bildas av ämnet tryptofan, som finns i kolhydratrika produkter. Det är därför många får ett ökat sug efter sötsaker om vintern när serotoninnivån är låg.”

Källa nordiclightcare.com

Så vad kan man göra för att lindra dessa åkommor och sug? Ljusterapi är ju en bit sm kan lindra, men jag vill även slå ett slag för hur färg påverkar våra ögon! Visst känns det lite som vitamin för ögat atse på en knalligt gul nyans på skrärmen?  Och som macrofotograf med förkärlekt till blommor bär vintern med sig iaf EN god sak, då mörkret sänker sig kan jag efter jobb och avklarad middag pallra upp mina motiv på spisen glas på glas och vasar med blommor, belysta med glödlampor lånade från sönerna från sidan och och fläktlampan ovanifrån. Med kameran på stativ kan jag studera färgprakten hos det stora utbud av snittblommor o krukväxter marknaden erbjuder idag…

För mig duger det väldigt bra som terapi, både i ljus och för själen:-)

Får bjuda på lite cvitamin för ögonen en förvisso vit men mörk dag

Har ni tänkt på det där med livet och hur vi lätt kan tappa fotfästet.

Inte minst oss själva i det virrvarr av måsten och låtsasrelationer vi går in i dagligen..

Hur ofta fastnar vi inte i vanor och traditioner i yrket och i hemmet?

Mamma diskar, handlar och lagar mat och pappa betalar räkningar och byter däck

En trygghet kanske i upprepningen  – att veta sin plats och sin roll, så man kan fokusera.. på annat.

Men idag står ajg blottad och utan manus. Ikväl är jag nämligen heeeeelt ensam i mitt hus!

Min man är på tjänsteresa och har varit så under hela veckan och barnen är båda på rockkonsert till sena natten.

Huset till hör bara lilla Anna och DET mina kära vänner händer inte ofta. (Jag kan ärligt säga att jag inte minns senast det hände?) Men vilken befriande känsla – plöstligt känns det som om den ratt man börjat tappa greppet om glider in i mina händer igen.

Det finns inga givna roller, ingen mamma ingen dotter.. syster.. barnunge, man eller kvinna.

Vem jag är bli förbannat klar med ens och rätt komplett – jag har bara inte lyckats se eller höra den där vuxna kvinnan som faktiskt är jag.

Mitt hus, min roll är fullkomligt glasklar för mig i nuet och jag som vanligtvis drar mig från att både diska och damma står nu med dammsugaren i högsta hugg och jag njuter i fulla drag? Tvätten har laddats om för andra gången, ungarnas sängar står färdigbäddade för dom att gå o lägga sig i när de kommer hem ikväll och jag trivs i denna vuxna kvinnas själ som äger denna kropp för en kväll.

För att hon kommer försvinna vet jag allt för väl.

Lika snabbt som jag blir mentalt 12 år då jag går innanför dörren till mitt föräldrahem och börjar kivas med min storebror, lika snabbt blir jag  mitt ”vanliga” jag så fort alla i min familj finns på sina givna platser.

I vanliga fall är det lätt att falla in i de utrymmen vi själva valt att välja som våra.. och låta någon annan regera över resten.

Så varför glider vi in i de där rollerna? Med fascit i hand trivs jag ju ypperligt i rollen som ansvarig och kapten på min skuta?

Att se till att fakturor betalas och däck sätts på,  skor inköps, telefonförsäljare tackar artigt nej, intervjuer gås på och badrumsinredning inhandlas. Det ÄR roligt att känna ett egenvärde, att faktiskt klara av de saker vi som söta kvinnor inte skall ”behöva” bry oss om.

Att ensam ansvara för hus och barn får mig växa och hur otäckt det är är med att styra över ett badrum som renoveras, barn och utvecklingssamtal, övertid och inköp är det förbaskat härlig känsla att inser hur kapabel man faktiskt är!  

För hör och häpna – huset BRANN inte ner denna veckan – wow;-)

Självklart är det något alla ”kan”, men hur ofta tar man verkligen hela ansvaret – totalt ?

Men jag gillade det som sagt – mycket!

Vad som drar ner intrycket av ensamtiden är den där klumpen i magen av oro däremot. Att föreställa sig scenarier med olyckor och incidenter som kan inträffa ett oskyddat barn och alla faror som lurar bakom hörnet, faror jag inte kan stoppa. Allra minst i ett aldeles för fantasifullt huvud….

Men det är bar aatt stå ut några timmar, tills supermorsan förbi i stora staden och hämtar upp de små från farornas rike igen:-) ”damdaram”

a bullet for my valentine

My sweet baby

Även jag drog mig till Vårgårda i helgen. Vi var en hel del märkte jag! Föredrag blev fullsatta – överfulla rent av ! Och parkeringsplatser lös med sin frånvaro…..

Jag hade siktat in mig på denna lördag för att se på maffiga utställningar, säga ett hej eller två till de ansikten man känner igen och inte minst ta del av Terje Hellesös föredrag som gick på lördagsförmiddagen.

Jag blev inte besviken på föredraget… den ena bilden med häpnadsväckande efter den andre och då Terjes sätt att få oss alla brista ut i skratt titt som tätt.  Att lyssna när han talar är som att lyssna till sin bror, eller en kompis.. och kanske är det en bit av hemligheten till hans framgång? Han är mänsklig helt enkelt och försöker inte framstå som något annat.

Tyvärr missade jag Hans Strands föredrag som jag väldigt gärna hade velat fått tagit del av!  Tydigen blev han inkallad i sista stund? Då jag beställde mina biljetter för några månader sedan fanns iaf inte han med på repertoaren vad jag kan minnas.

Jag hade mer än gärna fått reda på hur det går till när han fotograferar de där vyerna från ovan, vad det brukar kosta att göra en sådan utflykt och vilken kamera ch obejktiv han använder sig av.

Jag glömmer aldrig då jag först såg hans islandsbilder från ovan på fotomässan i Göteborg! Herreminje – jag höll på att ramla baklänges när jag upptäckte de pyttsmå islandshästar och fåglar mitt i det kostverk jag skådade….!!  Någon biljett till hans föredrag hade jag inte så risken var nog stor att jag inte kommit in ändå. nej just då låg jag och kravlade mitt i Vårgårda centrum framför dessa motiv nedan…..

Strax bakom tågstationen stod ett elskåp där skuggan från ödsliga kvarlevor effektfull målade tillsammans med Tamrons bokeh fram något som för mig såg ut som .. tja.. nästan akvarell?  

*suck*

Säg något det där objektivet inte klarar av… (Ok ok, jag vet faktiskt en sak; älgar på 100 meters håll gav INTE ett bra resultat den gången jag råkade på en älgfamilj ute på åkern hemmavid.  Men bortsett från det;-))

En 5 meter längre bort stod ett träd. Ett märkligt sådant.

Gigantiskt stort med skador på sin bark, men nog såg det lite ut som en kustremsa? Kanske var jag helt enkelt inspirerad av de foton hans strand visade i Sporthallen. Men nog såg jag ett blått hav i ovankant? Hur ett träd kan anamma BLÅA färgtoner var iaf för mig något nytt och överaskande:-)

I centrum fanns även en trädgårdsaffär.. en rätt risig sådan (milt sagt) och därför självklart oändligt vacker för en fotograf! 

Hur märkligt är det inte att det alltid blir så när väl naturen tar över ett ting människan lagt dit i hennes sköte? Hon är enastående på att skapa ordinng  i kaos, moder natur. Allt finner sin givna plats, som om hon skapar efter en hemlig kod.

Vit färg regnade ner på de immiga glasfönstren i bakgrunden och hade jag inte varit så förfärligt väluppfostrad *host* skulle jag klampat vidare rakt in. Det verkade inte vara någon där, men jag visste inte säkert… att det var omringat av hus fick mig ändå känna obehag och jag lufsade snabbt därifrån efter ett par skott genom en torr planta på den plirigt kikande stolen bakom som sett sina bästa dagar komma för att därefter gå. 

Det var det modigaste jag vågade mig på för dagen;-)

Efter en snabb fika tillsammans med Jörgen och Jessica bara måste jag trotsa kylan och kasta mig ut.. igen.

Den här gången tog jag dock bilen och körde till en plast jag blivit visad ett par år tidigare då jag för första gången besökte Vårgårda. Denna gång körde jag självklart för långt och kom ända fram till en golfklubb. En herrgårdsliknade skepnad mötte mig högst uppe på backkrönet där stallbyggnaden intill hade ett par själfulla fönster:

Man in the mirror…

Mushroomtree…..

Jag har tagit ett steg längre i utvecklingen till att bli en mer professionell fotograf.

Nu syftar jag inte på att livnära mig på det som yrke utan att helt enkelt göra rätt för mig och att kunna sälja ett foto på legitimt vis. Jag kan inte påstå att det varit tal om några större försäljningar hitills, men de få tillfällen som dock funnit har alltid blivit problematiska. När avsaknaden av F-skattesedel lyst med sin frånvaro blir helt enkelt intrycket som fotograf mindre seriöst och läget blev akut nu i helgen som gick.

En amerikans byrå – PurePhoto –  blev intresserade av mina bilder och ville även lansera mina bilder bland andras.. en månatlig betalning (när pengar finns) utlovas.. MEN.. en skattesedel måste då finnas. Och jag har rejält tröttnat på att inte bli tagen på allvar, inte minst av mig själv!

Ett möte med en revisor gjordes under onsdagen där papper skrevs på så jag kan göra rätt för mig.

Nu skall det bli ordning på torpet!

——————-

Någon som definitivt stod på egna ben var Mats Alfredsson igår.

Jag och maken tog en tur till Abecita konstmuseeum i Borås igår kväll, där en magisk vernissage mötte mig.

Längst in i lokalen i ett mörkare rum fanns Mats bilder uppsatta mot svart tygvägg. Mycket effektfullt!

Att lyckas fånga den där speciella sekunden av ögonkontakt,  ett möte.. en placering kräver ett mycke unikt fotoöga och koncentration inte minst.

Som det stod på Mats informationstext om sig själv – han fotograferar jämnt -även utan kamera. Något kanske fler av oss känenr igen sig i? Hur många gånger har vi inte grämt oss över att kameran inte var med på något utflykt t ex där en enastående vy mötte oss…. det enastående Mats fångar är dock sådant det flesta av oss inte alls ser! Det enastående ligger i mötet mellan människan, våra relationer till och reaktioner mot varandra (eller avsaknaden av dom), vårt utseende och fascinationen över hur sjutton han lyckas fånga det…  den där sekunden tjejens öga mötte, eller killens placering var….begriper jag inte? Som om han kan läsa av våra beteenden och ana sig till att snart kommer något ske..

Men hur ofta befinner sig en brunhyad person mot en perfekt brun omgivning – dessutom i en pose som manar till eftertanke …

Mats foton är inte ”bara” vackra foton.. de är rätt enastående vackra foton men dessutom ger de alltid en AHA-upplevelse och en berättelse.

Om jag skall nämna något negativt var det den stora folkansamlingen framför varje bild!! För jösses Amalia vad folk det var!!! Gah, jag kunde ju inte se något;-) Men är inte förvånad.. det är många som hänförs och älskar Mats fotografier, jag är bara en i mängden:-)

Och i morgon väntar Vårgårdas Fotofestival!

Jag ser mycket fram emot att strosa runt i lugn o ro och kika på inspirerande foton och låter dagens glada mun visa hur mycket jag ser fram emot detta!

Jag MÅSTE komma ihåg den där lappen som sitter på anslagstavlan hemma om inträde till Terjes seminarium…. (Det vore surt att märka efter bilfärden upp att man glömt den hemma)

Vem vet, kanske vi syns där.

En timme tillgodo fick vi idag. En timme som redan på morgonen påverkade dygnsrytmen.. vid 11 var jag redan ute på min andra promenad!

Innan hade jag och maken gått en skön sådan för att lindra hans bultande huvud. Och det hade lindrat värken, men inte mitt fotosug… Jag fick helt enkelt ge mig ut igen då vi kom hem. Och en sådan här skön dag är det inget man tackar nej till? 

På min väg genom skogen mötte jag en busig katt som lekte med en död mus. En katt o råttalek jag  febrilt försökte få att sluta, men förgäves. Roligt var det tyckte katten.. det tyckte inte jag. Sedan jagade katten efter mig o strök sig stolt runt mina ben som för att visa hur duktig han varit.

Jaja dig! förmanade jag honom med sträng blick.. men katten struttade bara ännu stoltare vidare med svansen i vädret. Inget skulle förta den stolhet han nu kände över att  ha fått utövt sina naturliga instinker! NU var han kung!

Trevlig var den annars – katten. Han följde med mig en bra bit och tyckte det var synnerligen tevligt att hålla koll på allt jag företog mig. Den där svart knäppande saken var ju hur kul som helst! Det tyckte däremot inte en hund som inte noterade den galna tanten som gömde sig i diket. när jag smällde av ett skott forhunden rakt upp o blev hysteriskt rädd stackarn. Det gick fort över dock när han såg att det inte var något farligt där nere:-)

Nej farligt var det inte.. en stillsam trevlig dag var det.. men små små skäggubbar som växte på träd.

Men blöta typiska svenska ogräs som enligt mig har en charm i all sin oreda…

Ibland blir jag lite uppgiven över förutfattade meningar och utstakade vägar vi så innerligt måste följa.

Över scablonbilder vi innerligt så klamrar oss fast vid i denna värld provokation är det enda tänkbara.

Detta gäller speciellt inom bloggvärlden  – dock inte enbart tyvärr… en snabb titt på programutbudet på tv erbjuder sprit fylla och våld i överflöd. Gärna offentliga uthängningar adderat på det och du har en given succe!

Kanske formas våra allra värsta drag fram  även här i bloggvärlden då skribenter och kommentatörer enkelt kan dra på sig anonymitetens mantel?