Jag var 3 timmar för tidig till flygplatsen.
Just den dagen sken solen och en massiv värme mötte mig när jag klev ur bilen! Strandad ute i ingenmansland med absolut inget att göra, hade jag allt att göra då kameran med sitt makro var med mig i handväskan. 3 timmar i diket med ett makro gjorde min dag. Ljuset stod lågt och bäddade in de fåtal maskrosor som stod kvar efter gräsklippningen i ett mjukt varmt sken.
Jag tycker om dubbelbottnat.
Saker med ett mångfascetterat innehåll, något man inte får serverat på ett fat, utan själv kan forma fram en betydelse ur.
Märkligt är det då hur jag så gärna vill att betraktarna skall se de ”figurer” jag själv ser när jag väl hittar dom.
Jag och Magnus Lindbom höll en workshop i Vasa i Finland för 2 veckor sedan och efter mitt föredrag fråga en kvinna mig om det verkligen spelar roll om man ser det jag själv ser? Räcker det inte om det är en fin bild?
Men nej, jag tyckte och tycker inte det….
Mest för att bilden som sådan i mina ögon inte ÄR tillräckligt bra – utan figuren.
Att överhudutaget lyckas fånga en figur är speciellt, för mig iaf. Och dyker de väl upp får man ha lite överseende med att färg och omgivning kanske inte är heeeelt hundra procent.
Om det bara hade varit en ”fin bild” skulle jag komponerat den på ett annat sätt, ofta är det störande motiv som sticker in när en figur finns med, men som jag har ”överseende” med. Utan figuren gillar jag sällan bilden till 100% helt enkelt.
Men gör någon annan det har dom självklart all rätt att göra det.
Dagens blogg erbjuder inte jättemånga figurer utan mer bara lite ”vackra bilder”, foton som i mina ögon har ett annat värde – trots avsaknad av figurer.
Den här gula aklejan hos mina föräldrar lyckades dock ha en liiiiiiiiten liten figur innuti sig, ett skelett av något ynklig insekt i den högra hålan med droppen i sig. Den var så liten att jag inte såg den, min skärpa lade jag på droppen när jag stod böjd över den ( det är en ovanlig upprätt sort min mamma har som inte hänger ner)
Nedan är samma akleja fast med skärpan lagt längre bak, på ”spjuten” i bakgrunden.
Dess främre pistiller i oskärpa målade då upp för mig en diffus bild av ett manligt ansikte med snedbena och skjorta!
En bild jag kanske misstänker man kanske inte ser omedelbart. Jag hoppas att ni ser den dock, för det är annars en typisk bild jag anser äger ett ”fel” – ser man inget i det stora gula blaffan i mitten fyller den ingen funktion. Då är det bara en gul plump.
Ett par figurer dök dock upp i min trädgård och sade hallå till mig:
Glad och tacksam blev jag över den miniatyrlarv som lyckats äta mina vita lupiner på ett sådant sätt att ett ansikte uppenbarade sig i bilden nedan. Fram kom i mina ögon 2 kvinnor, en i skärpa och en i oskärpa framför. Den bakre skarpa kvinnan var dagen till ära utsmyckad med en bajspärla i pannan. Tack för det televerket!
Fingerborgsblomma är en växt man kan hur roligt som helst med! Vita vackra klockor eller ilsket rosa med vita fräknar, oavsett färg är dom makalöst bra fotoobjekt för en makrofotograf. Djupa och med ett intressant innehåll.
Ett steg åt sidan, eller upp och ner och en ny värld uppenbarar sig. Deras små ägg slutar aldrig fascinera..
Så hur var det i Finland då?
Jo.. som på bilden nedan! Mossbeklädda stenar med mängder av rödfärgade blad framför sig, ett område som vid bättre väderförhållanden var en guldskatt! Vädret var inte på riktigkt toppenhumör, även om alla deltagare var det. Knäppisarna som jag haft äran att möta minst en gång tidigare är så där charmigt personliga och härliga, alla på var sitt sätt och fick Magnus o mig att skratta gott många gånger.
Resten av tiden sedan dess har jag ägnat åt skog, trädgård och inte minst flytt och packning på jobbet! Kanske inte så mycket som tyngde ateljén , men resten av Arkitektkopia har slitit som djur, så även i dag. Min arbetsplats är från o med nästa vecka inte längre Salsmästaregatan på Hisingen i Göteborg, utan Amalia Jönsson ute i Högsbo (även det Göteborg). Där kommer 3 Arkitektkopieföretag bli till ett stort och härligt gult gäng-)
Ulmestrand's Blog 