Dessa oskyldigt vita är snart ett minne blott..
Men hur härligt är det inte då att ha kvar minnet av dom levande i färg på den lilla 4-kantiga platta som kameran spottar ur sig:-)
På en sekund är jag där ute igen, spanandes på sippor längre bort med den glittrande bäcken som reflektor i bakgrunden, kravlandes bakom blad för att se om något spännande mönster dyker upp..
Det var en sådan där porlande solig dag och ett par timmar som var vigda åt ett trollunge och hennes lilla svarta i handen.
Bäcken är inte alls långt ifrån mitt hem och jag brukar alltid ta mig dit på våren. Det är numer en tradition och ett måste för att inviga våren.
Det är endast jag och de små barn-huliganerna som samsas vid bäcken och dess träbro. Jag kan inte annat än kalla dom för huliganer och förstår inte var lusten att förstöra kommer ifrån?
Jag försöker dra mig till minnes hur jag själv kände och tänkte som barn. Jag vill inte alls försköna mig själv eller få mig framstå som någon gullunge – det var jag nog garanterat inte, men naturen lekte jag med och i. Aldrig kom tanken att förstöra den lekplats jag älskade att vara i och fantisera kring.
Varför är det roligt undrar jag tyst för mig själv när det stampas på blommor och klampas sönder ruttna trästammar.. Vad hände med att plocka med sig blommor hem till sin mamma och dela känslan av dess doft? Förundras över skönheten.. Rita av dom hemma under det stora förstoringsglaset vid skrivbordet?
Herregud, jag inser just att jag är 100 år gammal! .. gahhhh….
Jag blir sällan imponerad, men detta är stor fotokonst! Njuter.
Vad roligt att höra, då ursäktar det ett väldigt försenat inlägg 😉
Med de värmande orden i mitt inre tänker jag ta min svarta kompis och gå ut i skog o mark.
Springa får de andra i stan göra under tiden.
Mvh Anna
Galet vackert!
– Tony
Tack Tony, då har jag lyckats för blommorna ÄR ju det:-)
Anna
Hundra år eller inte… Grymt sköna bilder i varje fall. Älskar dessa små vita ljuvligheterna.
Ha det gott,
Erik
Halloj Erik
Vi är två (minst) om att älska de vita som aldrig sviker från år till år. Jag brukar säga det varje år, men detta året MÅSTE ha varit all time high med antalet blommor?! Det var ju HEEELT vitt på marken? Fantastiskt! Ville bara göra en stagedive ut i blommorna – wohoooooo! Och så med ens var dom borta igen.
Men det kommer mera:-)
Tack Erik för kommentaren och för påhälsningen,
Anna
Man kan aldrig få för många vitsippebilder! Dessa underbara ljuvliga vårblommor. Underbart att skåda dina bilder och din tolkning av våren, ljuvligt! Och vi kanske är gamla, men jag håller med dig, inte var det många iallafall som förstörde när vi var små? Trist, men det kanske blir så att man kommer längre och längre från naturen och mister respekten.
Ha en fin vecka!
Kram!