Författare: Anna Ulmestrand

En timme tillgodo fick vi idag. En timme som redan på morgonen påverkade dygnsrytmen.. vid 11 var jag redan ute på min andra promenad!

Innan hade jag och maken gått en skön sådan för att lindra hans bultande huvud. Och det hade lindrat värken, men inte mitt fotosug… Jag fick helt enkelt ge mig ut igen då vi kom hem. Och en sådan här skön dag är det inget man tackar nej till? 

På min väg genom skogen mötte jag en busig katt som lekte med en död mus. En katt o råttalek jag  febrilt försökte få att sluta, men förgäves. Roligt var det tyckte katten.. det tyckte inte jag. Sedan jagade katten efter mig o strök sig stolt runt mina ben som för att visa hur duktig han varit.

Jaja dig! förmanade jag honom med sträng blick.. men katten struttade bara ännu stoltare vidare med svansen i vädret. Inget skulle förta den stolhet han nu kände över att  ha fått utövt sina naturliga instinker! NU var han kung!

Trevlig var den annars – katten. Han följde med mig en bra bit och tyckte det var synnerligen tevligt att hålla koll på allt jag företog mig. Den där svart knäppande saken var ju hur kul som helst! Det tyckte däremot inte en hund som inte noterade den galna tanten som gömde sig i diket. när jag smällde av ett skott forhunden rakt upp o blev hysteriskt rädd stackarn. Det gick fort över dock när han såg att det inte var något farligt där nere:-)

Nej farligt var det inte.. en stillsam trevlig dag var det.. men små små skäggubbar som växte på träd.

Men blöta typiska svenska ogräs som enligt mig har en charm i all sin oreda…

Ibland blir jag lite uppgiven över förutfattade meningar och utstakade vägar vi så innerligt måste följa.

Över scablonbilder vi innerligt så klamrar oss fast vid i denna värld provokation är det enda tänkbara.

Detta gäller speciellt inom bloggvärlden  – dock inte enbart tyvärr… en snabb titt på programutbudet på tv erbjuder sprit fylla och våld i överflöd. Gärna offentliga uthängningar adderat på det och du har en given succe!

Kanske formas våra allra värsta drag fram  även här i bloggvärlden då skribenter och kommentatörer enkelt kan dra på sig anonymitetens mantel?

Här hade jag laddat batterierna och längtat efter den kommande utställningen på Abecita konstmuseum i Borås.

En utställning jag till 100% var HELT övertygad om skulle gå av stapeln imorgon! Macintosh kalender Ical har länge blinkat rött för just den händelsen.

Av en slump gick jag in på Abecitas hemsida och fick se att what the….?? nehepp –  jag hade helt gått händelsen i förväg – en hel vecka rent av (!) och även inbjudan genom facebook kostaterade mitt misstag vid en närmare kontroll. Bläääo snyft…Jag får helt enkelt lugnt stilla mig till nästa vecka *suck*

Mats är min totala motsats som fotograf och behärkar till fullo något jag aldrig kommer kunna. Han är en inspirationskälla den mannen. Kanske främst genom sitt lugn och sin gemytliga utstrålning..men självklart genom hans egensinniga och vackra gatufoton! Får ni chansen så tveka inte – gå dit!

Det närmaste gatufoto jag själv ägnat mig åt var nogvar nog dessa försök från gymnasiet som tonåring:

Och otroligt glad är jag för det!!

Peter Heinz – en fotokollega från just ovan nämnda stad bekräftade att jag nästa år skall vara med och ställa ut på ett antal meter i staden!

Fantastiskt roligt och vilken ära!  Men vad skall visas och hur mycket och inte minst.. hur stort?

Jag hoppas innerligt att naturen denna vinter kommer bjuda på liknande frostkonstverk som föregående år…

Inför min utställning i våras på Scandinavian Photo i mölndal dök motvet för stort M upp bra några veckor innan och det var precis vad jag då väntat på! När jag snubblade över stammarna och den intensivt gula is de genomborrade var det som om hela min kropp drog en lättnadens suck och ett innerligt glädjerus skjöt genom kroppen. *YES!!!!* DÄR var det!!!

Och så är det ständigt med fototurer.. det är små skatter man är på väg att upptäcka, men var och när har man ingen aning om!

Bara ATT de finns – någonstans.

”Guldägget”

Vi renoverar just nu vårt badrum.

Du som gjort det vet våndan av beslut, av ekonomiskt ansvar.. av försenade byggarbetare som inte dyker upp i tid (eller ens alls – information är iaf en bristvara i den branchen har jag upptäckt)

Därför har den ena glänsande katalogen efter den andra noggrant plöjts igenom för att generera allt fler möjligheter, bara för att mynna i att det ändå inte passar i mått. Det är vackert men för stort. Vårt badrum är av modell mindre och att hitta någon badrumsmöbel som tilltalade hela familjen var synnerligen enkelt, men att finna något som som passade i mått var betydligt svårare!!

Därför har rörshoppar och badrumsbutiker besökts ytterst flitigt den senaste tiden.

I lördags var ett sådant tillfälle, ett då maken även plågades svårt av migrän och därför ville sitta kvar i bilen ett tag innan vi gick in i butiken… ett par minuter satt vi tysta där inne i bilen och bara lyssnade till sorlet av miljoner vattendroppar mot rutan och vi slogs båda av hur vackert allt blev då vattnet målade fram märkliga konstverk genom sina rännilar och droppar. Tystnaden var vacker även den.. ett par stulna minuter vi båda så väl behövde. Till för att andas, och bara finnas.

I lördags tycktes det som om hela sverige stannat av och ikätt sig en grå pansarsköld som effektivt stöter ifrån sig alla intryck. När jag tänker efter kan jag inte minnas ett endaste ansikte ute i friska luften, trots att jag vet med mig att jag mötte ett flertal under den regniga lördagen? Skrämmande..(Våra känsliga ansikten verkar skygga för regn, iaf kallt isande höstregn- är det konstigt att vi blir inåtvända och nedstämda när det enda vi möts av är en mörk blöt asfalt istället för ett flertal rosiga aniskten? Vi borde titta upp mer – JAG borde titta upp mer.)

Det isande regnet fick mig pröva på att fotografera bakom en blöt fönsterruta, något väldigt spännande och riktigt kul med en effekt liknande diffusering..?! Ett skiftande sådnat där dropparna på bilens framruta genererade unika motiv –  ingen bild blev den andra lik.

Jag och bilen och for runt som en stolla mellan fabrikslokaler, gamla ödehus invid grusupptag..

…och självklart en liten sväng till mitt älskade Surte där den förtrollade sjön väntade…*suck*

Vid surte fungerar inga bilrutor däremot, du ser inte den förtrollade sjön från vägen, nej mina fingrar fick lugnt finna sig i att domna bort ett par minuter i kylan, men det var det som alltid värt.För sjön har bivit en nödvändig ventil och numer vänskaplig kamrat för mig.En plats jag kan dra mig tillbaka till och finna ro

Baddammen strax nedanför Surtesjön är platsen dit jag ständigt återkommer. Området bjuder ständigt på växlande motiv, men främst 2 mycket viktiga ingredienser för min personliga fotolust – ljus och vatten.

Ett ständigt strilande fors mynnar ut i sjöns överkant, där strömstarar gärna håller till och på våren kantas så vackert med vitsippor och skira ormbunkar . Längre ner längs sjön finenr du ett större vattenfall som störtar ner, där makalösa isformationer bildas på vintern och lite högre upp glider vattnet inte bestämt i en fåra utan utspritt på en skrovlig bergshäll – en häll som ger märkliga glittereffekter – perfekt för en fotograf men förrädiskt med sitt hala underlag…

Sjön är alltså en viloplats – en liten oas mitt emellan bruset och sorlet genom flera dimensionser.

Jag hoppas vi alla har en egen liten plats, en lugn oas i livets sorl…

Platsen ger för mig alltid en utmaning och en tripp dit genererar en uppsjö av nya idéer.

Som nu senast när bilderna med reflexglittrande bakgrund blev motsaten till hur de brukar te sig.. istället för ljuvt ljusa o skira akvareller, blev nu motiven .. smutsiga? Reflexerna blev svärtade och precis som det kommande vinterhalvåret sotigt svart.

Så varsågoda – det blev en crabman och lite dirty water;-)

Så lyder titeln på den serie min yngste son (och även jag) följer på fredagskvällarna. Där finns Darken Rahl, den onda svarta sidan som även är bror till huvudpersonen och självklart den godhjärtade sökaren – Richard.

Och avsnitt efter avsnitt slås jag över hur enkelt och simpelt det är att avgöra vem som är god o vem som är ond, då det i verkligheten inte alls är lika ”enkelt”. Ändå trilskas vi med att så kvickt sätta en stämpel på varandra för att döma vem som är antingen eller.  Svart eller vitt.

Och tänk så befriande att veta? Om det bara VORE så enkelt!  Kanske ett igenkännande tecken? En svart prick i pannan eller glödande ögon för att varna för individens inneboende ondska.

Och när den godas anseende raseras och man ser dess mänskliga brister blir den oftare hårdare dömd än någon annan. Att framstå som goda var då misstaget självt. Se på Tiger Woods t ex? Hade domen blivit mildare om han inte framstått som så redig o helylle utan som en playboy – redan innan det blev offentligt?

Kanske.. kanske inte.  Men så varför detta evinnerliga dömande!! Att döma någon annan kanske får en själv att framstå som bättre.. för stunden?

Häromdagen hade vi en diskussion på min arbetsplats om hur man ”blir” en brottsling – föds man så med en slags ondska? Eller KAN det möjligtvis vara så enkelt att vi alla är formade av olika händelser som skett i våra liv.. Jag lutar mer åt det sistnämnda. Tanken över att se en nyfödd oskuldfull bebis som ond är så långt bort från min verklighet som något kan bli.

Alla bär vi nog på ondska om man vill välja att kalla det så, en vilja att ”ge igen” när någon trampar på vår ömma punkt och sårade ego. Självbevarelsedrift är väl en mer rättvis benämning då rädslan för att bli sårad väl är orsaken till just ondskan..

Så hur motar man olle  i grind? När nu Olle redan är skapad och finns där bakom sitt stängsel… Kanske helt enkelt genom att delge mer av sitt jag? Jag vet inte alls.. men att få insikt i en annan människan liv och upplevelser får iaf mig förstå så mycket mer om varför saker och ting blivit som dom blivit.

Av ala idiotiska nymordigheter så fyller kanske bloggen en viktig funktion där? Att försöka renodla och få fram ett inre, en personlighet och glöd.. i det allra bästa fall – en själ…

Att se hur lät det kan brista och bli till massmobbning hos de kända bloggarna tidningarna nämner får iaf mig stel av skräck inombords och skämmas över bristande intellekt och avsaknad av ett ifrågasättande.

Ibland drabbas jag av den där sociala paniken o sjukan.

En sjuka vars enda bot är att dra sig undan och ut till naturen, dit kreativiteten får blomma ut – i lugn o ro.Som under helgen med stillheten som bjöds vid ”min” lilla insjö.

Märkligt nog kan jag inte sluta blogga för det – trots social panik. Det bidrar ju i allra högsta grad till att känna sig utspridd och till att bedömas inför allas beskådan? Men nej, den är mycket mer än så.

Nu talar jag ju bara för mig själv – var och en har säkert sin egna tolkning av vad bloggen innebär eller bidrar till.

För mig är det ett sätt att sätta mina tankar på pränt, inför mig själv! Att få ut det kaos som ibland råder där inne med tankar än hit o dit och kontraordrar åt andra håller för att snabbt hoppa över till inköpslistan;-) Det är ett sätt att få tyst på sorlet i mångt och mycket. Hon tjötar nämligen väldigt mycket den där kvinnan – inombords:-) Utombords är det inte närmelsevis likadan fart på talet – tvärtom. Det är iaf inte många hästkrafter på den motorn,-)

Men att fotografera? Är det ultimata svaret och botet på sjukan. Total koncentration som får även den talrikaste inre lärka att tystna och vänta i förundran på nästa.. droppe.. nästa ljusglimt.. nästa spindel som säkert väntar baaaaaara några steg längre fram! Och full koncentration måste råda.. om inte kan man trampa på en orm eller ramla på de hutlöst hala stenar mitt i en strömmande fors jag i helgen balanserade på.

Och den där fulla koncentrationen är så befriande.

Addera (ibland) belönande i efterhand de där sena timmarna framför flimmerskärmen då bilderna gås igenom.

Så att det är 4,5 miljoner träffar på mr google under ordet fotografer är föga förvånande. Jag trodde det skulle vara fler:-)

Så lät visan i mitt hem under helgen.

Comhems bredband strular lite då o då och när som helst kunde vi räkna med att bli utan internet. Utan förklaring.

Så skedde igår kväll mitt under ett försök att svara alla ni härliga människor som läst och kommenterat i min blogg. Kanske lika bra, då timmen var sen och då undertecknad har en tendens att flumma ut i både svar och blogg kan en minut lätt bli till en timme. Kanske känner ni igen er…;-)

Ett gott tecken förvisso – har man kul försvinner tiden? Så enkelt är det.

Just därför försvann även min helg OTÄCKT snabbt, för roligt hade jag sannerligen med kameran! Min fotoabstinens var skrämmande hög och jag sprang runt som en tossa redan på torsdagseftermiddagen – den där sista flämtande timmen innan solen försvann bakom bergsknallen. (Kanske hade jag extra mycket tid då jag befann mig högt upp, närmare bestämt vid Surtes sjöar högt uppe på berget. Det är en favoritplats för mig – dit jag ofta o gärna återkommer till. )

Nu i helgen var det fler som tänkte den tanken och jag förstår dom – det är en ljuvlig plats att sitta vid, fiska på eller frottera sig bland alla märkliga kreationer naturen bjuder en macrofotograf. Min tur började redan vid 6 på morgonen då förhoppningar om en dimmigt gyllenfärgad soluppgång fick mitt hjärta rusa. Kanske kanske kanske skulle det finnas fotot med stort F där ute!!

Sagt o gjort – jag pallrade på mig tjocka kläder och regnbyxor o kastade mig iväg så ljudlöst jag kunde ur de sovandes hus.

Och ja, dimma var det, men inte den där ljusa vita som förhöjer ljuset utan den mörka grå heltäckande som dämpar både vind, läten och ljus. Bitande rått och ruggigt var lördagsmorgonen uppe på det dimhöjda berget. men den friska luft med en så befriande tystnad gav ändå min kropp tillfredställelse.

Att bara få vara – mitt i naturen.. och strosa och känna att man har all tid i världen var så välbehövligt för mig.

Efter 2-3 timmar väntan började så äntligen dimma ge med sig och en blå himmel kunde skymtas där uppe. En magisk soluppgång blev det inte den här gången, men en ljuvlig tur som ändå genererade en stund av frid och en tillfälle av något fantastiskt roligt.