Kategori: Blogg

Så är det dags igen för lilla mig att stå där framme och prata om det absolut roligaste jag vet – att hänföras av naturen och försöka fånga det just så vackert som jag upplever det vara.

Att agera föredragshållare var nog det sista jag hade tänkt mig för ett par år sedan!

Jag – som led av rampfeber och fullkomligt hatade att stå i fokus, gör nu märkligt nog just detta? Men känslan av att dela samma önskan samma strävan får mig vilja just detta, att höra någon ur mängden säga ”det där ser ut som en näsa” är högsta vinsten för mig!  En monolog har blivit en dialog och jag bjuds på en annan människas seende. Underbart är det:-) Hoppas det kommer många tillrop och påståenden nästa måndag då jag skall förmedla och förklara hur jag gör för fotointresserade på Atlet i Mölnlycke.. Mycker regler och självklarheter, men ändå sådan som kanske är bra att ta upp igen, att påminna sig själv om – att en bild är bra har ju märkligt nog en förklaring.

Den kan ju vara bra, talande, känslosam och helt fantastisk även utan den tekniska förklaringen självklart, men nog är det skönt att det finns en förklaring och en regel som genererar en för ögat ”bra” bild.

Bilderna nedan är inte perfekt men nog känner jag igen mig i känslan av att begrunda och bara vilja vara ett med naturen:

I mina föräldrars trädgård finns  en outtömlig källa till inspiration och mängder av motiv att botanisera kring.. för ett par veckor sedan fick jag tillfälle att hänge mig åt växter och blad med en nyfiken mor som studerade inifrån vardagsrummet.En azaleas röda kronblad fick fungera som en röd pensel och målade en grund där en glipa lät en döende, ack så vacker tulpan träda fram i sin skärpa… nästan som om en högre makt lagt ett förstoringsglas och tillägnar den all fokus under sin sista tid i livet.

Granen heter ormhalsgran och ser i stort sett helt sjuk ut. Med sina långa spretiga grenar täckta med barr ger ett mer ormligt utseende och deras är nu gigantiskt i sin storlek! Trots att halva granen är kapad i sin höjd breder den ut sig som en enorm koja över rabatten! En koja som självklart rymmer massor av spännande växter där under, men även lite mer vanliga som denna löjtnantshjärta med sitt rosa band  – av hjärtan:

Jag har själv känt mig lite märklig den sista tiden. En otäck lockout fick mig försvinna helt och stirra ut i tomma intet under ett par minuter. Tack och lov i hemmet och ja, prover är redan tagna sedan ett par dagar tillbaka, jag inväntar bara resultatet.. Jag har inget lågt blodtryck och mitt blodsocker var ok även då – det bara… small till. Men det som hände fick mig tänka till och inte minst fundera över vad sjutton det kan ha varit. En en gång slås jag av likheten mellan vårt egna ytliga liv och hur värnlösa vi alla står inför döden.

En dag som denna är så värdefull.

Illvilligt kallt regn påtvingar oss en paus, en tid för att uträtta alla de måsten man har på sin dags agenda.

Toaletter har skrubbats, skräp slängts, rutiga skor köpts till den lille och lunch ätits – vår dagliga mat måste givas var dag.

Något foto har inte existerat överhuvudtaget idag. Nog har tid funnits, men varken ljus eller inspiration infann sig.

Just nu borde jag handla och skall aldeles strax. ”Ska bara” lite först och inte minst njuta av vad jag däremot fångade i min sensor bara ett par dagar sen, då en gassande sol värmde min kropp. Idag tror man knappt det har hänt och solen känns högst overklig, men så var och är fallet – sommaren kommer komma om bara ett par veckor!

Invid stubben:

En kvinnas siluett:

Den lilla duvan:

Den blomstertid nu kommer..

….och vandrar allt för fort.

Som alltid på morgonen går jag naken ut i köket för att sätta på mitt morgonkaffe..

Imorse slängde jag en längtansfull blick ut genom köksfönstret och såg min storvuxna syrenhäck som just nu står i full blom med ljuslila klasar. Sinnligt och mjukt vajar de för vinden och fast jag stod bakom glas kunde jag förnimma dess doft..

Med sorg i hjärtat insåg jag att de inte skulle stanna särskilt länge till.

Perioden då de blommar är som helgen, den är som bäst innan typ på fredag  kl 19, när jobbet är avklarat, ungarna är placerade intill mig i soffan, maten är färdiglagad och redo att avnjutas med sitt rödtjut.

Precis som när syrenerna är till att blomma..

Sedan går det fort, aldeles för fort. Ungarna är nu 17 och 14 och om några år finns de inte hemma längre.

Ett par år senare är pensionen ett faktum.. sedan blir det svart.

Kan man stoppa tiden? Lite….en anings? *suck*

Just nu är man själv där.. i livets lördagskväll och vet att söndagen är det som väntar.

När det gäller myggor har nog de flesta just detta – nolltolerans.

Märkligt.. på min ena blogg skriver jag om död och föruttnelse – här är det motsatsen.

Även om våren står för återuppståndelse och spirande liv låter den mig ändå alltid påminnas om motsasten – det är ju på något sätt genom döden liv blir möjlig..?

Blad multnar för att ge näring som nya plantor använder för att få näring att växa…

Allt hänger ihop i ett evigt kretslopp.. energi kan bara överföras från en energiform till en annan – aldrig skapas eller förintas. En svindlande tanke hur sann den än är och låter mig inse att min rörelse nu när jag sträcker mig mot kaffekoppen kommer från en big bang för hundra miljarder år sedan…? Vi är alla födda superstjärnor som Lady Gaga sjunger. Människor som djur som växter…

Vad händer vid slutet av stegen?

Kan det blir en större ära än så? inte för mig tror jag och tvekade knappast längre än 1 sekund i telefon när Johan Hagby frågade mig.  Satte mig ner o kippade efter andan ett par minuter? Absolut!

Men för mig var det 2 viktiga parametrar som avgjorde ett omedelbart ja – trots avsaknad av erfarenhet som kursledare. Att under en helkväll få änga sig åt favoritämnet nr ett – makro var ju tveklöst en av dom,  (tydligen är vi fler som fascineras  av det stora i det lilla för kursen fylldes snabbt av likasinnade) men enligt mig är det aldeles för få kvinnliga föredragshållare och kursledare i vårt avlånga land!! Man efter man berättar om sina äventyr och deras fotografernade, men kvinnorna lyser med sin frånvaro…?

Om jag kan bidra till att fler tjejer vågar finns det inget att fundera över.

Men jag försöker fortfarande smälta detta faktum…

Ena sekunden undrar jag hur man är funtat och andra bubblar tankar och ideér i huvudet och jag längtar halvt ihjäl mig till den18:e!

Då kommer jag försöka förmedla mina tankar kring temat Makrofotografering, varför en bild klickar till lite extra hos mig. Det är ingen lag och ingen regel utan en åsikt helt enkelt. Kanske håller andra med mig kanske inte?

Intressant kommer det definitivt bli att få ta del av och bidra till en förhoppningsvis givande diskussion. Att fräscha upp sina egna kunskaper kring bildkomposition och färglära känns bara bra. Det är en sak att känna inombords att en bild är jäkligt bra,eller mindre bra. Däremot att klä känslorna i ord är inte alltid så enkelt eller glasklart . Att det kan finns många olika anledningar varför man känner som man gör står dock klart.

Med 23 års erfarenhet som AD/originalare på reklambyrå finns det en del regler man med och o-medvetet snappat upp.

Dessa gäller i högsta grad även vad gällande fotograferandet. Som fotograf är man ju sin egen AD? Du komponerar, layouatar och placerar motiv och kameran.. förhöjer och sänker ner som när man bestämmer typsnitt och färg i en annons. Visst, budskapet är viktigt men färg o form går enligt mig främst – det är lassot du använder dig av för att håva in kunder/betraktare – SEN kan du berätta din historia! Ingen fastar för en trist svartvit annons i en tidning med för liten text  t ex? Precis som för mycket grälla annonser får dig tappa intresset likaså.. så vad får din bild/din annons sticka ut ur mängden? Jag hoppas vi kommer fram till svaret tillsammans på onsdag – ni som kommer dit:-)

Se bara på moder natur just nu – hon har vett på att vråla ut sitt budskap!! Den ärtigt gulgröna nyans som uppstår då solen målar vårskogen grön är en färg jag själv inte kan få nog av..

Sättet att fånga den på är oändlig…. ändå tycks det som om man aldrig kan få nog av ljus efter vår mörka nordiska gråperiod.

Att besöka Åmål var inte som att stiga in i en annan värld.

Vacker är staden absolut och många favoritplatser fick jag under det korta besök  jag gjorde där under föregående helg.

Men naturen är precis som hemma, vattnet lika ljuvligt porlande var man än befinner sig.. att avlopp luktar parfym däremot var nytt för mig *s* Det gjorde det nämligen i Åmål!

Elin Torger och Peter heintz tog mig under sina armar och visade en vacker glänta bredvid en porlande bäck där vi kunde vädra våra svarta och smälla av några skott. Som vanligt försvann en timme lika fort som man hinner säga brahmaputra men naturen är definitivt lika förtrollande och magisk var man än befinner sig. Är det inte fantastiskt att man aldrig behöver ha tråkigt med en kamera? Bättre tidsfördriv går knappast att finna:-)

Bäckar och näsor droppar, det doftar och kvittrar och är bara så där helt ljuvligt underbart ute.

Varje morgon på väg till jobbet möter mig en dundrande fågelorkester de få steg jag tar fram till bilen. Det är inte en lång bit, men dessa sekundrar är ovärderliga och helt underbara varje morgon då jag vistas ute i friska luften.

Näsan fylls med doften av våt fuktig jord, daggdränkt gräs och en svag doft av gödsel. Det är friskt och levande…

Denna enastående vår njöt jag av för ett par dagar sedan….eller var det veckor sedan? Hmm.. jag minns ärligt inte. Dagar och nätter har gått i ett har det känts som.

På lördag kommer jag i alla fall återigen få chans att fotografera. Lerums fotoklubb hyrt ett par rum på ett vandrarhem i Hållö (ett naturreservat på en ö utanför smögen) och dit hänger jag också med. Lördag morgon åker jag alltså iväg med min packning; kameran och andra mindre viktiga förnödenheter som mat, i min lilla svarta upp till de andra för att åka båten över till vårt lilla isolerade naturrum.

Därför går jag helt enkelt igenom minneskort för att tömma dessa! Och vitsippor hade jag sökt och funnit verkar det som:

framför och bakom:

Mot en blå grund:

Mot en ljusare vattentavla:

och en ensam som söker sig upp mot sin måne……

Jag har inte riktigt förstått varför vi hatar mossa i våra trädgårdar – det håller sig ju åtminstone grönt, till skillnad mot gräset som alltid på våren ser gulbrunt visset och dött ut. Det är mjukt och skönt att gå på och inga humlor eller getingar lockas dit av blommande strån.

Det är effektivt med – det kväver mycket i sin väg och håller övrigt ogräs effektivt borta (förutom maskrosor då- men de är ju enastående vackra de med…) Men jag erkänner – jag VILL inte ha det i min gräsmatta. Även o jag tycker det är vackert. Jag tror det är det bångstyriga jag stör mig på, att de inte gör som jag vill helt enkelt! Om jag bestämt mig för gräs är det ju gräs jag vill se växa!! 🙂

Ute i naturen är jag däremot mossans största fan! De är så tacksamma att fota även torra och skröpliga. Jag tycker de är så grymt häftiga de där små sakerna som pluppar upp ur sin gröna grund – som här där en tagit på sig en röd keps:

Naturens bägare:

De röda:

Spanarna:

Tuffa kepsgänget :

med rött läppstift:

Spanare 1:

Spanare2:

Moss-svan?:

En ensam stackare…

Liten mus:

Med solkysst rygg:

Den lilal damen som tar av sig kläderna: