Kategori: Blogg

Efter en grå helg med grått sinne klarnade äntligen de båda! En grå pansarhinna lyftes bort och lät mig se saker i ett klarare tillstånd och tyckte så mycket om det jag såg. Att jag såg…

Efter en timmes söknade i eftermiddag i klafset och sörjan gav jag upp jakten på vitsippor och mossa. De fanns där, men man fick leta djupt och länge. Jag landade dock till slut i mörkret – det jag så febrilt försökt undvika i flera dagar, men mörkret denna dag var enbart till för att framhäva ljuset. Den var bara där som bas och stöd för henne vår sol att blomma ut. Att skapa svepbilder är vansinnigt roligt! Enkelt, lätt och ingen bild blir den andre lik.. man blir alltid lika överaskad! Inte alltid på det positiva sättet bör tilläggas;-)

Det jag tycker om är att de skänker mig en slags trygghet – kan det bero på likheten mellan en vävd matta månne.

Förmodligen var denna helg nådastöten för det pansartäcke av is som belamrat västkustens vattendrag. Havet är fortfarande nollgradigt berättar släkten i Grebbestad och fryser på inne vid hamn varje natt. Men det närmar sig.. sommaren närmar sig mina vänner!

Och vad är väl ett säkrare bevis för detta än sommartiden idag?

Även om gårdagen innehöll ett bra mer vårligt klimat än denna dag med sin kyliga grå himmel och  kastvindar.

Igår fotades det, det solades till högt och lågt och barnfamiljer samlade i klungor på dammiga asfalt till motorcyklar ljud och elddoft.

En riktikg härlig vår och så värdefull för oss alla… Det berättar om liv och om pånyttfödd natur, att livets kretslopp inte stannar utan fortsätter – som det skall. Vi insnöande nordbor har bara svårt att tro på det ibland.. att den kommer igen alltså.. solen och värmen med den.

Igår morse bet kylan trots att solen lockade med värme. I skuggiga partier blev min andedräkt till vit diam och näsan en öppnad vattenkran.

Man tänker sällan på hur man ser ut när man fotograferar något som kan ge effekter på offentliga platser. Igår kom 2 kvinnor fram till mig trots tidig timma var jag inte ensam vid ”minr myr. De rastade sina hundar – jag min kamera.

Men att de kom fram var inte av nyfikenhet enbart, min hukade ställning längst nere i dikets botten fick den ena tro jag var djupt deprimerad och ledsen, men försäkrade henne med en kameraviftning att jag levde och inte alls var så ledsen som hon befarade. Jag ”bara” fotograferade det morgonens låga ljus målade över det kyliga täcket:

Visst är det ömmande att se en sådan omtanke? Det bryr sig folk, de går inte förbi när en medmänniska är i sorg?

Nog jäklar får man hopp om livet när vi inser värdet av varandras plats på jorden ändå..:-)

Dagen tillägnades till största delen sittandes i en skimmel med många många hästkrafter! En sisådär 6 timmar tillbringades totalt båda vägar. Och jag ÄLSKAR att köra bil! Så trots träsmak var min dag väldigt bra ur många aspekter;-)

Anledningen till den långa färden var en skånks naturfotofestival som gick av stapeln i Hässleholm. Efter visst trasslande med både Gps (som vägrade sitta kvar på rutan – och istället fick ligga i mitt knä ) och lokalisering efter Kulturhuset kom jag äntligen fram och fick se vackra foton och botanisera i ett rikt utbud av fotoböcker!

Jag var en av flertalet nyfikna som trängdes kring den store Brutus där han sålde ut sin senaste engelskversion av pelikanboken till ett snuskigt blligt pris – 100 kronor!? Jag vägrade och tvingade på honom 2. Någon måtta får det vara!

Med ett slag förvandlades man till 15 igen och fnissade försynt bakom peronen framför mig då Brutus penna vägrade fungera.

2 stycken eländiga silver och guldpennor tycktes ha torkat igen. Läxa nr ett – ha aldrig svart insida till en fotobok! Eller se till att han pennor som fungerar. Han hittade en till slut iaf till mannen framför mig vars bok stod på tur att signeras. Och jag fick ju min md signerad med ett rivet tidningsark som skydd:-)

Självklart syntes Terje till, men jag KAN bara inte förmå mig till att gå fram. Vad skall man säga liksom?

-Hej?

”Hej.. jaha…vem är du?? ”

Tja.. öhh.. jag fotar också.. liksom?

haha..låter det bra?  näpp!! NOOOOOOO

På något sätt känner jag mig som en tiggare som bankar på dörren till de rikas boning och nej  jag vägrar vara jobbig och pinsam! Men BRA är han och beundrar honom gör jag mycket. Men på något sätt tror jag han redan vet att vi andra tycker han är det – bra alltså.

Då jag gärna ville hälsa på JHörgen Schön som skulle stå o Photonaturas bås kl 15 gick jag och tog en fika för mig själv. En latte med en härligt kladdig muffins dekorerat med ett halvt kilo strössel på fick det bli till kaffet!  En sån som är stört omöjligt att äta utan att spränga sönder den totalt. Som sällskap hade jag min äldste son i öran som stolt berättade om sin älskade flickvän och hur duktig hon var på den catwalk hon gick på NK idag! 🙂

På väg tillbaka till bilen dök dessa 2 dörrar upp; tråkiga och grå innan men tack vare dekoratörer- mänskliga som naturliga – nu betydligt mer färgglada! Vissa gillar det, andra inte – jag tycker om konsten definitivt, men inte när det gör anspråk på områden som inte är personen i frågas utan andras…..

Och väl hemma i värmen igen, mått och belåten med ett glas vin intill mig är det svårt att ungå tanken på de hundratusentals människor som blivit hemlösa efter naturkatastroferna i Japan… För att inte tala om hur olidligt skrämmande det måste kännas att befinna sig i Libyen nu.

Mitt medlemskap på PurePhoto i USA börjar redan ge utdelning- idag ramlade det ner en inbetalning på $759,25 USD och är sanslöst glad..

Jag måste erkänna att jag var skeptisk till en början, att MINA foton skulle kunna locka köpare i USA av alla ställen och  ge utdelning kändes som en svindlande tanke och ville inte tro på något innan det var verkligt.  Men igår insåg jag att just så var fallet!
Så hör upp fotografer – anlut er till PurePhoto och låt dom göra jobbet med att promota och sälja just era bilder, den enligt mig allra mest tråkiga biten man nu slipper och istället kan ägna sig helhjärtat åt det man gör förhoppningsvis kan/gör bättre än sälja, dvs att fotografera.

——————————————————————————————————————————————–

My membership in pure photo in the U.S. is already beginning to pay dividends.
Today, it tumbled down a deposit of $ 759.25 USD and I am unbelievably happy .. I must admit I was skeptical at first. The fact that my photos could attract buyers in the U.S. of all places and pay dividends felt incredible and did not believe anything until it was nailed. But yesterday I realized that this was the case! So listen up photographers – become members of pure photo and let them do the job with that promote, and sell your images, the according to me the most boring part and commit yourself to what you do hopefully better – shoot.

A huge thanks to Ryan Phillips for an outstanding job – thanks Ryan! I hope our cooperation will last for a long time 🙂

/Anna

 

är Kent, men en låt är jag nu rätt tokig i, en som snurrar as we speak:

 

Det var vår idag gott folk!

Vädret var såpass att man t om kunde sitta utan jacka på altanen och smuta på sin kopp kaffe…. bilen tvättades och rattmuffen åkte av. Ren och skär vår!

En bukett körsbärsblom lockade mig i köket och fick inviga fotovåren för min del, för vad är väl vår om inte dessa blommor…?

En sen eftermiddagstur mot Surte visade att det fortfarande fanns is, men inte alls mycket.. om vädret forstätter i samma takt kommer all is vara som bortblåst om ett par dagar.

Kanske var jag full av vårkänslor?

Kanske var det het enkelt mitt rätta jag som visade sig, hur som helst så gjorde jag något i mina ögon väldigt kvinnligt – något som inte alls är så speciellt likt mig; jag shoppade… Inte falukorv och makaroner eller 1,5 liters förpackning med mjölk… Inte nya dammsugarpåsar – utan kläder! Till mig själv dessutom!?

Vårlika fräscha saker jag sjävklart inte provade i butik (dum som man är) utan släpade med mig hem i den naiva tron att jag skulle kunna estimera min egen kropp? Haha, ja den var ju rolig!!

Jag tror inte jag är ensam om att missbedöma min egen kropp.. det märkliga är att det inte alltid behöver vara åt samma ”fel” håll? Ibland är det för stort ibland för litet?

Eftere en vända tillbaka under söndagen för att byta ligger nu alltså kläderna fint uppradade på mitt bord hemma.. men inte kan jag med att ta på mig dom inte..?

Det är dom ju för fina för;-)

Kvinnligt tänk..?

Ett snabbt besök hann vi med under helgen till släkten i Grebbestad. Ett där det varnades för blixthalka och en tripp där nog ingen medtrafikant kört så laglydigt NÅGONSIN. De få som vågade köra om i den moddiga omkörningsfilen längs motorvägen var lätt räknade på min ena hands fingrar. Jösses vad vi påverkas av omvärlden…

Jag funderade där i bilen på hur medtrafikanterna agerat om INTE radio, tidningar eller TV funnits? För värre väglag än det här hade vi många gånger under vintern! Intressant är det iaf att studera våra flockbeteenden.. Just i detta fallet är det ju av godo – en lugn takt är säkrare än en hetsig, det är ju ett faktum.

Men vilket väder det var under helgen? Så makalöst, märkligt och inte minst enastående vackert !! Trots grådassig himmel var det sannerligen en upplevelse att komma dit ut, för hela Grebbestad var totalt inglasad!

Varje blad gren och grässtrå var inkapslat i en centimetertjock pansar av is. En glasklar skimrande is som lurade ögat att tro at allt var genomblött och fuktigt.. En pansar som var rena dödsfällan för flanörer som fräckt vågade sig på att lämna asfalten för en stund.

Men denna pansar glasade inte bara in vad ögat kunde se, det glasade även in för örat och istället hördes ett nytt märkligt ljud..

I träden där fåglar satt kvittrade det inte.. det klirrade!!  Som om moder natur skålade in sitt nerbäddade landskap med en champagnefrukost gav varje rörelse ett tindrande klirrande klockljud.

Tyvärr hann jag inte med att fotografera särskilt mycket, vårt besök var snabbt och inte alls till för att lägga timmar åt kameran.. men den lilla stund ute i glasrikets värld var onekligen rätt häftigt det måste erkännas!  Hoppas ni haft en lika mäktig upplevelse – ni med:-)

Hur kommer det sig att man ser det man ser….?

Hur kommer det sig att inte alla ser just det jag själv ser? Är inte det än mer märkligt egentligen…

Att det simmar en djävulsmanta under en delfin ser iaf jag klart i denna is:

Och lika road blir jag av att upptäcka en fågel inte långt ifrån, är det inte en gam kanske rent av?

Andas inte…

Tänk inte på något annat än hur din ena fot balanserar på en hal, blöt sten under dig..

Den andra fungerar som hävstång för att du inte skall ramla i forsen under dig..

I en  pose som lätt kunde frammat ryggskott för mig vilken annan dag som helst, står jag nu där obehindrat som en mänsklig fågelskräma och försöker .. inte.. andas. Dumma jag har nämligen fått för mig att det VISST går att fota långa slutartider på frihand.

Och visst går det? ABSOLUT!!

Men inte bra!;-)

När jag zoomar in på bild efter bild är esultatet alltid med aningens rörselseoskärpa och det är väl bara att inse och bita i det sura äpplet – skall man ha långa slutar tider är det helt enkelt stativ som gäller.. Men jag VILL INTE!!! *mohahahah*

Jag vill klättra hoppa skutta.. slänga mig och det går ju inte med 5 st ben?

Det är nog rörigt med de två jag redan har idag.

Se på sjöhästarna? De har inga ben alls:

…det hade inte heller detta katthuvud – den hade inte ens en kropp:

Mer fisk – muränor som blickar ner mot helvetete!!!

Picasso himself kanske?

Mannen i bakgrunden hon tittar på….

Snillen spekulerar: