Ulmestrand's Blog

Allt är som det brukar.

Hela familjen har tagit sitt pick och pack för att ge sig ner mot havet hundra meter ner. Svärmor och svärfar står redo, nyckeln är lagd på rätt plats, ett barn måste kissa precis när vi skall gå… som vanligt:-)

Asfalten är sprängande het under mina barfota fötter,  lika ärrad och ojämn som den alltid varit.

Ett par förbipassare slänger ur sig ett hej till svärfar och samtalet är genast igång. Han trivs svärfar.. är omtyckt såvitt jag vet och leder kurser och kulturvandringar i Grönemad. Han vet det mesta om vad som går att veta om Grönemad – allt från karosserifabriken till stenhuggeri. En modig man som varje år drar på sig högtalarväst med inbyggd headset och berättar för åhörare om bygden.

Vi andra vandrar vidare och låter honom hållas:-)

På väg ner mot vår röda sjöbod kilar sig ett par djävulskt vassa småsten in under min hålfot och tvingar mig titt som tätt att stanna. Jag klagar förvisso inte; min kamera vill promt rastas och allt blir som det brukar – jag hamnar allt längre och längre bort från de badsugna, då inte bara sten utan även konstverk  bromsar min färd. De där småstenen känns då nästan utplacerade av en mening, jag väljer iaf att se det så.

Sura rödsvetta blankfeta sommargäster muttrar då infödda passerar till sina bodar – ”endast behöriga” hojtar dom med överförmyndarblick, de som aldrig sätter sin fot där efter 1 augusti och därmed inte kunde skilja en infödd från en sommargäst om det så stod skrivet i runor. Vi bara skrattar och skakar på huvudet åt rikemansfasonerna. Svärföräldrarna om några har rätt att bruka platsen, de som bor där året om.

Dagen är varm, het och ungarna har redan hunit slänga av sig sina kläder och står redo för att kasta sig i havet där kusinerna redan finns. Över mitt huvud hörs ett vinande ljud av jagande svalor.. jag står länge och betraktar dom och kan inte annat än häpna över att de lyckas undvika krocka med varandra, deras reaktioner måste vara högt utvecklade för det går fort när dom flyger. Och nog kan man inte annat än dra en lättnadens suck över att iaf inte behöva flyga nonstop som en svala för skaffa mat till mina barn.

Det visade sig att vi hade ett svalbo aldeles ovanför våra huvuden! Trots att vår sjöbod är ett 2 våningshus och trots att svalboet var beläget högst upp i denan byggnad lyckades ändå tamronmakrot komma tillräckligt nära för att få familjen på bild. Det var i sista stund skulle det visa sig för dagen efter var boet tomt och dom flög lika perfekt och vinande svabbt alla 4 runt våra huvuden.

Den vanligtvis så angenäma saltvattensaromen avbryt lite då och då av stråk av ytterst oangenäm doft! Jag har tidigare upplevst liknande essenser bl a då min far tappade latrinburken på vårt sommarställe och fick rent ut sagt skit över hela sig! Men det är ingen bajburk som sprungit läck, eller surströmmingfest som urspårat.  Det visar sig nämligen vara en död säl som flytit iland. Ett par bodar längre bort ligger den och jäser och sprider sin ytterst ogästvänliga doft åt omgivningen.

Ett typiskt exempel på den svenska byråkratin.. för visst har ägaren försök ringa och få bort sälen, men ingen instans verkar vilja ta sig an ärendet och den är på tok för stor och tung för att försöka ta sig an på egen hand.. därför ligger dn där under och ruttnar. Nåväl tids nog löses den säkerligen upp och tas om hand av havet igen – som saker och ting alltid lösts sig i alla århundraden.

Hur vattenkvalitén påverkades av detta faktum hade vi ingen aning om dock, men ingen av de badande blev sjuka iaf.

Jag själv höll mig för en gång skull på nära avstånd även om jag inte doppade mig!  Sjöbodar med sina skarpa konstraster en solig sommardag genererar märklig konst i vatten och kameran med makrot gick varmt den dagen:

Vad kan man mer begära av livet? Sol, bad, värme, en lycklig familj som accepterar sin tokiga mammas begär efter att få ligga under sjöbodar och leta efter fotografiska skatter. En härlig dag tillsammans med nära och kära för att avslutas med meddag och ett glas vin på balkongen.. Ett minne att suga på då hösten närmar sig med stormsteg – som den brukar.

Jag undrar hur det skulle fungera i verkliga livet om ett lejon t ex blev allergiskt mot kött av någon anledning och därmed fick börja äta frukt bär och nötter istället? Förmodligen skulle djuret inte bli långlivat då den inte kunde få i sig de nödvändiga proteiner han/hon skulle behöva för att bygga muskler. För oss människor är det betydligt enklare – vi kan få tag i protein på annat sätt om vi vill och vet vem, kanske blir det här lilla lejonet vegetariskt när han växer upp:

 Att Leo gillar vinbär – MYCKET –  stod i alla fall klart då han och hans goa mamma besökte oss för ett par veckor sedan. Vi fikade och myste på altanen men kladdkakan som dukats upp var inte närmelsevist lika gott som de vinbär och färska smultron vi fann på min trädgård! Och dessa blev en så klar favorit att jag senare åkte upp med en hel bunke till det lilla lejonet. För gott om vinbär fanns det och finns fortfarande på min tomt:

 Ett klokt barn med andra ord som hans mamma fostrat väl! Naturen skrämmer inte ett litet lejon det minsta – tvärtom! Han kryper gärna in bland buskar och snår på jakt efter något gott:

Så om denna unge inte blir en naturlälskare av stora mått kan han kanske förlita sig till tennis eller badminston som yrke? Så liten som han är tyckte jag allt man kunde skönja en stor talang inom området redan nu även:

Det roligaste Leo vet är ändå att köra bil! Och för hans skull hoppas jag att ett annat märke än Saab kommer duga då det är dags för det lilla lejonet att ta körtkort. Att Saab kommer göra det tycks näst intill otroligt som det ser ut idag men hur en Saab låter? DET vet det lilla lejonet precis!! Broom brooooooom:-)

Tack goa Tajolin för att ni kom och förgyllde vår dag:-)

Jag skall fatta mig kort – minstingen och maken är på väg hem från en misslyckad kitesurfingtur och är hungriga som vargar. Vinden blåser byigt och snurrar än hit än dit, att ”deras” surfplats befolkades med badande människor satte också effektivt stopp för deras försök, man får inte lov att ”kita” om det finns badande i närheten tydligen.

Så – kaffet måste på strax och mackor skall fixas! Men vill ändå försöka mig på att dela med mig lite kort av en typiskt sommardag för min del – det har blivit ett par  gånger vi dragit ut med båten och det brukar bli ungefär så här:

Det är en av de utvalda dagarna under sommaren, de där solen skiner och så lusten att bada för oss ut på havet. Vår båt ligger i en stooooor hamn på Hisingen där en liten sandstrand bjuder stora som små badsugna att doppa sig i. Och ja, vattnet förvisso är möjligt att bada i, men inte mer än så. Det är ofta brunt och inbjuder inte till att ”rena sin kropp” i.

Nej du måste längre ut för det blåa klara vattnet. Att ens ha möjligheten till det är tacksamt, att ens HA vatten i sin närhet är tacksamt..! Hade vi inte haft det skulle säkert jag legat på den där stranden och badat i det bruna, bara DET är ju en ynnest i sig?

Den här dagen var iaf en sådan tacksam dag. Första närmsta av maken ”godkända” ö hoppade vi iland på.

Som vanligt skuttar jag i först, håller i tampen och ser till att ungarna kommer i land samt att maten ställs på lämplig läig plats.

När båten ligger som den skall äter vi som vanligt vår medhavda matsäck: kaffe smörgåsar, cola light och något litet sötaktigt kexliknande efteråt:-) SEN släpps morsan lös på grönbete!!

Kameran och jag går på upptäcksfärd och barnen och deras pappa drar iväg på upptäcksfärd i sin betydligt snabbare takt. Trots ovana ömma fötter rycks min yngste med av upptäcksivern och stampar rart iväg efter de båda äldre som hunnit betydligt längre bort..

En flotte lockar dom nämligen!

Och precis som i Castaway flyter strax maken ut på havet med en upphittad boll i handen och skriker  ”wiiiiiilson” precis så teatraliskt som bara han kan;-)  (Till ungarnas stora förtjusning självklart) Att jag vet detta är för att jag självklart håller mig på lämpligt avstånd – inte för långt bort ifall något skulle hända dom och inte för nära så jag kan riskera få en putt i baken av maken då jag zoomar in en blomma *s* tro mig, det har hänt fler en en gång – tydligen lockar fullmånen till bus!

Och det är just det som är den stora tjusningen och behållningen med makro – det finns ALLTID något att fotografera om det så är på en karg och öde ö mitt ute i ingemansland – naturens växtkraft är enorm. Finns det bara en gnutta jord om så bara i en bergsskreva så nog växer det:-)

Jag fick mig en fundera efter ett svar på FB nyss.. jag hade benämt en fjäril i mitt förra inlägg som oansenlig just pga  att den inte hade någon färg. 

Men visst – till sin färg var den definitivt vad man skulle kunna kalla för oansenlig. Den var grå rätt o slätt. Men självklart tycker jag inte den var oansenlig i sig, jag valde ju att följa efter den, smyga mig på den och fascineras för att strax efter fånga den i kameran? Men visst hade jag utan tvekan heller sett en sprakande orangeröd fjäril om jag hade fått välja. 

 Så varför är det där med färg så lockande… nog borde det vara en nog så utmanade uppgift at fånga en färglös varelse på ett tilltalande sätt? Kanske är jag helt enkelt bara van vid starka färger, bortskämd med eller tycker bara om just färg. Däremot finns det fantastiskt duktiga fotografer som fotograferar i svartvitt med den äran – t ex Marcus Moström som nyss gett ut en bok om Fårö. Men alla behöver inte kunna allt – mästare bliv vid din last och tja , what can I say? I LIKE COLOR!!:-)

Visst är det  lite intressant varför just färg lockar oss så. På Fotosidan debatteras det huruvuda det vanliga är oitressant att se och det ovanlig lockar oss just för vi inte sett det förr?

Jag håller både med och inte med.

Ta det där med färg t ex.. nog har vi sett starka färger till förbannelse?  Fjärilar och blommor är lika starkt lysande i sina färger men tröttnar vi på dom? Icke!

Min tro är att vi vill bli överaskade men ändå ha ett förhållningssätt till det vi ser på, vi VILL känna igen, men bli överraskade med det – en blå ros fascinerar t ex mer än en röd pga dess sällsynthet, men färg tröttnar vi nog aldrig på.

Dagens färg får härmed bli rosa på den Ulmestrandska sidan, anledningen varför får helt enkelt bli för att det är min namsndag idag:-)

Anna Kristina Ulmestrand. Ett rosa namm för en rosa tjej som hyllar ett rosa band. Passar väl bra som ett avslut på en fruntimmervecka:-)

Nu håller jag bara tummarna för att solen vänder åter igen!

I år tycks det vara ett riktigt insektsår! Stora irriterande flugor surrar runt i mitt hus och det retande ljudet av myggor möter mig på nätterna..

Jag kan inte minnnas sist jag såg så många flugor, så många trollsländsarter eller så många fladdrande vingar som i år! Ett guldår för macrofotografer alltså.

Häromdagen låg jag platt på mage och fotograferade sileshår (något man måste för att nå ner till de små bladens nivå) vid Surte och överaskades av en fotograf med vad som måste ha varit världen längsta objektiv. Jag lovar, den var säkert närmare halvmetern!! Fotografen i fråga gillar alltså fåglar *s* (oartig som jag är frågade jag aldrig om namnet heller, jag får ta det nästa gång vi möts – det kommer säkert bli fler gånger då vi båda är bekanta med Göte Noll, den ansvarige för fågelsjön och den fotograf som en gång vandrat runt Badsjön som ”min” sjö heter har svårt att hålla sig därifrån.)

Denna namnlösa fågelfotare tipsade mig om att åka till Bohus och ett naturområde där det tydligen skall vimla av fjärilar. Detta tänker jag definitivt utforska så fort vädret inte riskerar förstöra kamerautrustningen med sina regnskurar.

För är dom inte oändligt vackra fjärilar? Men ack så svårfångade! Kanske är det extra lockande att försöka fånga dom just därför. För att de verkligen bjuder på en utmaning…

Att gömma sig bakom buskar och fota igenom dessa ger ju dessa spännande effekter med måleristisk karaktär, men kanske kan det bli  för mycket av den varan med. Man vill ju fånga själen av en fjäril men på ett kreativt och sinnligt och inte minst eget sätt? För mitt inre ser jag en flummig bild med röresleoskärpa på en mängd fjärilsvingar – kanske bjuder Bohus på denna mängd fjärilar, det återstår att se..

Sileshår:

Citronfjäril (fotograferad rakt genom en blomma)

Någon annan slags oansenlig fjäril som för mig såg ut som en nattfjäril, fast 10 gånger större – dvs i samma storlek som en vanlig fjäril

Den är den 10:e Juli

En härligt varm sommardag och jag har dagen innan fått reda på att min kära pappa skaffat sig en extern hårddisk för att backa upp det han inte vill förlora på sin dator. Ett smart drag tycker jag, men lite svårt att förklara på rätt sätt över telefon hur det går till.

Min far är inte dum, men Olika generationer har olika förhållanden till datorer och helt enkelt olika sätt att tolka/förstå vad det är man ser på skärmen. Därför tog jag beslutet att åka hem för att hjälpa till på plats.

Det är inte långt till Sjövik där mitt barndomshem finns, ändå blir mina besök där högst sporadiska – något jag ofta har ångest över. Jag älskar dom ju över allt annat och tycker så mycket om mina kära päron? Men ni vet.. mitt i livet är det mycket som pockar på uppmärksamhet, men den lilla goda ljusa på vänster axel tycker de bortförklaringarna är rent bullshit. Att då få en extra anledning till att åka hem tar jag gärna emot!

Jag kom iväg tidigare än förväntat, mycket pga förhoppningen att ”råka se” något längs med vägen förståss. Min färd från Hisings Kärra i Göteborg till Sjövik i Lerums kommun löper alltid då jag får bestämma via något som heter Nya Alingsåsvägen. En underbart charmig kurvig väg fylld av vackra vyer. En förvisso rätt livsfarlig väg för en fotograf att ratta men jag tar hellre ett par sekunder av ögonfägring och kill i magen av alla gupp och kurvor, än alternativet; det tråkigt vägkamerabevakade väg som löper förbi Gråbo.

Kameran ligger tryggt bredvid mig och väntar på sitt nästa uppdrag. Mina guldkorn längs med vägen visar dock inget av intresse varvid min färd fortskrider alldeles för fort. När jag kört förbi Hultasjön, vidare genom strutsfarmen, rakt förbi raksträckan och senare når fram till en våtmark strax innan Gethult stannar jag till i hop om att hitta något smått.

Efter ett kort samtal kommer min mor och jag överens om att jag har 40 minuter på mig att rasta kameran och nog borde man hitta en och annan slända vid en våtmark? Kanske en blomma med…

Ett par steg in mot mossen vimlade det redan av sländor! Pigga rackare förvisso som inte ville sitta still alls! Min jakt gick från sten till sten innan jag tog det felaktiga beslutet att våga mig på att gå på myren. Ehum….. ”plumps” sade det då fötterna sjönk rakt ner!

*suck* Jahapp, men vad gör väl det? Dagen var varm och skadan var ju redan skedd så det var bara till att fortsätta, ribban var ju satt iaf – det var bara att ösa på, jag kan knappast bli torr igen?:-)

Jakten på sländorna ledde min blick ner mot mossan och dessa pyttesmå underbara Småsileshår (Drosera intermedia) som klibbade ihop sig mot allt de rörde vid. Det tar ett dygn innan dom slutit sig helt kring sitt byte, efter ännu ett är de återigen uppspärrade. Hela myren var täckt av dessa glittrande små smaragder och att uppleva ett golv prytt av glittrande Sileshår med skimrande flygande trollsländor över sig var som att besöka himmelriket! Vad bryr man sig då om ett par genomsura byxor och skor som blev totaldränkta?;-)

Jag är inne på min första semestervecka och tar tacksamt emot en regnig mellandag som denna. För första gången i nog mitt vuxna liv har jag valt att ta ut 5 veckor på ett bräde och inte minst – i ett svep. Jag  känner att jag måste och inte minst – vill! Det tar tid att varva ner och tid att njuta av livet, tid som ju är min.

Utan omsvep kommer säkerligen större delen av semestern tillägnas åt det absolut bästa, det roligaste, det som ger min kropp och själ störst njuting av allt: nämligen foto.  Målet att fånga det mest häftigaste, färgrika och kreativa motiv för min sökare kommer alltid finnas där, det är ju hoppet och glöden i skaparlustens motor, men resan dit är ändock alltid målet.. precis som i livet självt.

Det kommer alltid vara minnerna av allt det runtomkring som färgar en bild för en själv? Dofterna, ljuden, spänningen och lyckoruset  och någongång kanske sällskapet. Jag är oftast ensam på mina turer av förklarliga själ.. de kommer nämligen inte på beställning.

Jag delar däremot gärna med mig av de minnen sommaren ger 🙂

Jag har precis varit och handlat på Ica Maxi i Kungälv och är på väg hem.

Jag tog vägen genom centrala Kungälv tillbaka, den med kakdoften. Man kan välja en annan väg och köra motorvägen en liten bit vilket man vinner ett par minuter på om det inte är semester och/eller vägarbete. Det brukar ofast vara något av de båda så den mer lugnare men också mer saktfärdiga innerväg blir ofta valet för min del. Ett säkert kort.

Bilen, en svart Honda Accord är som vanligt min trogne följeslagare och är för dagen fullastad med mat.

Vägen kröker vid Fars hatt och jag puttrar sakta vidare förbi fästningen, vidare över Fästiningsbron och genom rondellen. Strax efter svänger jag av mot ”min” väg, gamla Kungälvsvägen, en vad man nog skulle kunna kalla för fd motorväg. En benämning som nog skulle passa på mig själv;-)

Jag hinner inte mer än ett par hundra meter in på vägen då mina ögon genast möts av ett sagolikt solljus från höger. Mjuka strålar släpar över en rosa vägg av Rallar-rosor som pryder sluttning upp mot motorvägen och långa skuggor får nu de vildväxande blommorna stå uppradade i militärisk ordning. Trots att den inte finns faller den sig naturlig – ordningen.

Och det är vackert att se på, men för vackert för att låta bli att fånga.

Med gasen i botten gick min väg hem fortare än beräknat och de 4-5 kassar med mat jag skrapat ihop till min familj lastades snabbt av och fick snällt vänta tills jag kom hem igen.  Jag var bara inne i huset och vände tillbaka – denna gång med kameran i högsta hugg. Fotosessionen var nog den snabbaste jag varit med om! Det var inte för att det prasslade i buskaget intill, ej heller att jag ställt bilen på olämpligt ställe invid väggrenen där spik och vassa glasskärvor hotade skära sönder bilens däck, nej jag lånade solens sista strålar och dessa visade sig falla lika snabbt som en klockas sekundvisare tickar.

Jag hade lånad tid (har man det inte alltid förresten?), men fick ett par bilder i tid – ändå.

En par minuter räckte och gladde så innerligt en tonårsmammas fotografiska gen.

Ett par minuter av vad för mig är så nära en gudomlighet man kan komma: naturens konstverk…. eller ogräs, ordvalet är vårt att välja men för mig inte alls svårt.

Jag slås ofta av hur natuen själv tycks skapa ordning i kaos.. Hur vacker är inte en orörd vilt växande skog? Eller resterna av vad som en gång var en trädgård, men nu något så mycket vackrare..murgrönorna återerövrar sin forna rätt, sin plats och allt faller sig helt naturligt. Ett ord som väl är ett av de vackraste som finns, iaf innebörden av den.. det självklara och av mänsklig hand orörda.

Härom kvällen for jag iväg till Surte som så många gånger förr. Jag hade lust, men inget behagade dyka upp framför min lins.

Kanke gör du som jag och  helt planlöst vandrar ut i naturen för att se vad som finns? Jag gör det iaf, i stort sett uteslutande… en förmån med att vara makrofotograf – det finns ju ALLTID något? Just denna kväll var dock som sagt ett undantag. Min fokus landade istället på marken och de 30 meter som jag därefter  försökte gå på, vilken var helt täckt med kryllande krypande minimala grodor! Min panik stegrade sig just för att det inte gick att sätta fötterna någon stans? De var överallt och hoppade naturlitgvis åt olika håll!  Att planera nästa steg var omöjligt och min framfart kändes som rena rama lotteriet.

Men de där små ledde mig vidare och när jag äntligen lyckats komma förbi de små möttes jag av dessa ljuvliga blomster! Mitt i skogen stod de helt självklart.. irisarna som ett färgrikt hem åt allehanda småkryp.

Nu råder rena hysterin bland blommorna i Botaniska trädgården i Göteborg. Den ena mer färgsprakande än den andra och det var många fler än jag själv som sökte sig till detta färgspektra förra helgen.

Den här årstiden ÄR synnerligen fotogeniqe och många många foton blir det. Att ”framkalla” dom däremot är mindre lockande när vädret behagar värma så skönt som den gjort dessa senaste dagar,

Den lille skrutten

En rhododendrons ansikte

och en liten orange delfin fanns också att finna

Idag för exakt 19 år sedan klev jag in genom en massiv port in till Grebbestads stenkyrka med min pappa bredvid mig. Helt klädd i vitt som seden säger..

När jag nu i efterhand försöker minnas hur det kändes är det märkligt nog mest de praktiska sakerna man minns? Allt annat är som ett suddigt eko.. självklart gifte man sig av kärlek, men planering, budget, bordsplacering, mat och inte minst oro för att folk inte skulle trivas, att man satt dom fel vid borden är fortfarande det som studsar först upp på näthinnan då jag tänker tillbaks på dagen D.

Min syster som hulkandes jagade mig ut ur kyrkan är ett annat minne som jag med värme tänker tillbaka på.. hon var gravid och full av hormoner min söta systra mi..

En del nyfikna bybor hade sökt sig dit för att se på med minns jag, att någon gifter sig är ju något speciellt. Min mans släkt var/är rätt djupt rotade i samhället med och kanske lockades folk även pga det.

Vid den tidpunkten hade ännu inte mitt fotointresse blossat upp och tur var väl det!!! Hur hade jag kunnat slita mig från att fotgrafera alla folk och blommor annars?;-) Nej då hade jag ”bara” min konst som stal min tid, en utställning i Tanumshede Kulturhus hade jag precis klarat av har jag för mig..

Hur härligt befriande och fantastiskt roligt det än är med foto är det också vansinnigt tidsödande! Något jag själv försökte tänka på under midsommarhelgen och fyllde ”bara” ett 8 gb minneskort;-)