Studiofoto med Sofia

I söndags fick jag äran att fotografera min arbetskamrat i en lånad studio. Jag har länge suktat efter hennes ansikte, de höga kindbenen – det rent fantastiska svarta hårsvall som räcker ner till midjan akompanjerat till intensivt blå ögon. Kvinnan är ett vandrande under i mina ögon – sagoligt vacker! Och som gjord att föreviga!

Då jag är totalt novis på blixtrar och ljussättning hjälpte Patrik Zettergren till med detta, då det var hans studio jag fick så snällt låna.

Eller ja, hans och hans.. det är ett flertal fotografer som hyr källarlokalen och utrustningen. Ett himla bra sätt att träna upp sig på egentligen då man kan avluta när som helst utan att han köpt på sig dyr utrustning du kanske inte längre vill ha.

Jag har inga blixtrar själv, inte mer än en extern till kameran, men den räcker inte långt i dessa sammanhang. Jag har lärt mig en hel del bara under de timmar vi 3 lekte i studion, men mest att jag behöver lära mig mer;-) Främst är det vansinnigt roligt att redigera bilderna i photoshop efteråt och på så sätt i färgskalor påverka stämningen i en bild.

Att ha tillgång till en modell som fungerar bra ”bara som hon är” är nog rätt ovanligt. Ingen makeupartist, inga märkliga utstyrslar (mer än min tokiga idé om konfetti över stackarns Sofia – en idé som nog borde stannat i huvudet.)

Att Sofia var som gjord att fotograferas tyckte även Patrik.

Vi var rörande överens om hennes utstrålning där vi stog på knä framför henne och utstötte diverse hänförda ljud… ”vilka fantastiska kindben” ”vilka läppar”.. och han kommer med all säkerhet se till att få använda denna kvinna igen i modellsammanhang:-)

Bilden ovan är godkänd att användas i denna blogg av modellen

Skogen doftar av växter och mylla
En varm vind sveper sin melodi mellan träden, där grenar stolt visar sitt ljusspel.

Kylan biter hårt i huden och min rödrosiga kind färgas gul av solens sänkande strålar

En plötslig vindpust skakar liv i den röda mattan jag förärats vandra på
vars färgsprakande yttre inte kunde vara mer dött

Oförlöst rus fladdrar till i ögonblick och sluts igen
Och jag fick vara där…
Vilket ynnest det är att kunna se med ett par ögon

Akta dig – en spindel!

Jag är galen i spindlar!

Kanske är det enkelheten att bara gå ut en tidig morgon eller sen kväll och finna dessa små vita tvättlinor utspridda över glittergräs.. miljontals som det tycks. Världens enklaste – det är ju bara att kasta sig ner och fota i närmsta tuva.

Att hitta spindlar är busenkelt och nog latmansvarianten på vildmarksfotografin?;-) 

Jag behöver inte ta mig till hornborgarsjön och hitta de märkliga hoppande grå fåglarna ellre köra 40 mil till Lappland och de brummande bruna.

Nej – de finns bara ett par steg utanför dörren. Och dess mängd gör mig än mer fascinerad!! Något så ”simpelt” som de flesta förkastar gör mig än mer änträgen att fånga dom. Just därför… 

Inget är för litet eller för simpelt eller för fult…? Skönheten sitter i dina egna ögon och att fokusera på det vi vanligtvis inte ens ser åt ser jag som den största utmaningen.

Maskrosor, skit, skräp, ruttnande bär och spindlar..

Eller också är det fascinationen över deras dubbelnatur. De äger både skönhet och grymhet och för en enorm respekt med sig hos oss människor. Vuxna karlar kan man finna skrikandes uppe på en pall över en sådan där liten tingest..

De signalerar fara för de flesta av oss märkligt nog utan att vi vet varför?

De sticks inte… bits inte.. och kan inte göra oss den minsta skada… Inte de som finns här i sverige iaf.

De är ju små fenomenala kreatörer:-)

Ett dagligt sorl

Idag är en extra stressad dag. En rytande bitsk otäck dag….

En dag då servern strax ovanför mitt huvud väsnas extra mycket.

En morgon då sängen ville inte riktigt släppa sitt grepp om mig, då den är så där extra mjuk ni vet? Och tror jag lämnade mitt humör där – i sängen.

Då var jag mjuk varm och gosig, men nu är jag motsatsen och märkligt nog tycks jag inte kunna stoppa det? Jag VILL ju inte vara innåtbunden och frånstötande men på något märkligt sätt hamnar det där ändå. I mörkret med de glimmande tänderna..

Kanske beror det på sorlet…. bruset.. oväsenet som ständigt ljuder inne på atleljen. Sorlet ovanför huvudet irriterar mig något våldsamt och jag längtar något vansinnigt till den dämpade lugna och ljuvt doftande natur just nu. Märkligt hur ljud kan påverka, speciellt de som pågår konstant – så konstant att man inte tänker på det längre, men när man väl lyssnar är det öronbedövande!

Men nog om det.. sorlet är mitt, inte ert! Jag vill ge positiva tankar med nyanser o kulör! Jag vill bjuda er på virtuell fikastund i en sommarvarm hage och nog var det nästan så det kändes den bakfulla morgonen i lördags.. makalöst vackert och lugnande upplevde jag det vara.. Jag vill måla fram minnet av stunden där på knä framför moder jord.. i stillhet och eftertanke. Bort med dumma bakgrundssorl!

Kompositör


Fredagskvällens kick off med BALDURSSON lockade fram speldjävulen i mig. Det tävlades i skytte, bilbana och i bowling och tja.. om jag inte visste det redan är det numer officiellt – jag är en USEL förlorare;-)

De relativt höga antalet vin- och drinkglas som intogs gav samma effekt på min kropp som det alltid gör – dundrande huvudvärk och frossa dagen efter. Tänkt då att jag i detta tillstånd beslåt att få ut i kylan och lägga mig frivilligt i det daggvåta gräset? men ja.. det FINNS faktiskt ingen bättre bot för baksmälla! Pröva får ni se..

I allafall gjorde koncentrationen på de där småkrypen att all fokus på min skallebank totalt försvann för att ersättas av ren o skär njutning i naturen.

Ljud .. ljus.. motiv..

Jag har funderat på det där med foto och fotografering och kommit fram till slutsatsen att vi väl fungerar som  en slags ljuskompositör?

Ljud och ljus är ju näst intill samma sak, de kommer ur vågor och påverkar oss och våra kroppar medvetet och undermedvetet. Hur vi sedan som fotografer vårdar och komponerar ljuset låter oss få fram ”bilden” som en kompositör ger oss musikstycket. Färger kan vara hårda och kalal .. varm mjuka.. och lugnande. Alla som gått färglära vet hur kontrastfärger lyfter fram och kan spela huvudinstrumentet *poff poff poff* medan de med omättade nyanser strofar stilla o lugnt i bakgrunden….

Och precis som i musikens värld laddas låten med ett tema, en huvudperson – något vi fotografer oftast också strävar efter.  Vi vill berätta något, visa något fokusera på en insikt, en fråga.. väcka en tanke.

Lyckas vi riktigt bra följer bilden med även när skärmen är släkt och utställningen låst –  i betraktarens minne, som vi själva gör när vi inte kan sluta nynna på en melodi.

DÅ har man väl också lyckats som kompositör – ljud som ljus i bild.

DÅ lever bilder och musiken vidare.

Om min bild ovan lever vidare i ert inre låter jag vara osagt, men för mig gör spindeln det och den har min största respekt för sin yrkseskicklighet! Att på kort tid skapa ett nät, som fångar ljud, ljus och rörelser på ett tillika magiskt vackert sätt kan man inte annat än beundra det lilla krypet för.

Jag skulle vilja se den människa som klarar utöva detsamma.

Allting har en början

 

Så var man då äntligen här.. på wordpress.

Efter att ha bloggat på fotosidan och senare även på blogger tror jag mig hittat hem på wordpress.

Att kunna visa sina foton större än vad blogger tillät ser jag verkligen fram emot, likaså att föra konversationer med er läsare såsom jag önskar:-)

Det tog ett tag att komma underfund med funtioner och välja utseende och är inte på långa vägar klar.. men bekantskapen roade mig mycket.

Jag har mycket att säga, men litet tid att göra det på (som vanligt) och får återkomma med mer utförlig berättelse om vad som mynnade i bilden ovan.

Det handlar om bakfylla, daggdroppar och genomblöta byxor. Att hösten är här är inte längre något jag sörjer utan omfamnar den idag med glädje!! Om någon timme är det studiofotografering som gäller  med 2 sköna vänner!

I´ll be back!

%d bloggare gillar detta: