Kategori: Blogg

Från första stund jag bekantade mig med Vårgårda  har jag känt mig ”hemma” där.

Stadens lugna lunk och mysiga känsla påminner starkt om Sjövik, där jag vuxit upp. Inte så konstigt kanske då de båda platserna inte ligger särdeles långt ifrån varandra heller. Men jag tänker alltid inombords att ”där skulle jag vilja bo”. Trots att jag inte besökt Vårgårda mer än ett fåtal gånger har jag redan en favoritplats att fotografera på och tackar OrustJörgen för det:-)

På lördagen strosade jag runt i staden med min kamera. Ett par steg in på en bakgård fick mig minst sagt förvånad!  En höstfärgad vacker katt satt så perfekt placerad mitt på en hög med höstlöv i samma färger. Sådär äckligt perfekt ni vet? Den ultimata bilden..

Men självklart ville katten inte alls sitta kvar. Han tyckte det var mycket trevligare att hälsa, den lilla gosiga saken. Det spelade ingen roll att jag kastade saker mot högen eller försökte lura dig honom.. näääää kramas ville han ju;-)

Men i samma sekund jag böjde mig ner för att gosa höll jag på att ramla baklänges!!! För genast röt något till ovanför mig!  Ett skall utan dess like, exalterat och högt skällde han om o om igen. Inte kan man väl tro att dessa två högst oskyldiga varelser kunde skälla så? De gillade absolut INTE att man strök omkring och froterade sig med deras värsta ärkerival, dessutom på behörigt avstånd!? Vafalls..

Ärkerivalen sket dock fullkomligt i de 2 högljudda typer som på balkongen ovan skällde för full hals, men fruktansvärt ohyfsat var det faktiskt ändå tyckte han.  Något så ohyfsat!? Fnys!

Jag själv blev överumplad av att plötsligt se en nyfiken skällande stor typ ovanför mitt huvud, en som strax efter fick medhåll från sin lilla mexikanske kumpan. GRYMT nyfikna var de båda dock och ville nog helst av allt hoppa ner och leka med mig och katten misstänker jag;-)

Vårgårdas fotofestival var verkligen en höjdpunkt och makalöst roligt! Så många underbara människor och vilken MAAAAT!!! *dräggel*

Toksköna Anette Selden förgyllde verkligen kvällen! Och så då dessa män: Magnus Persson – jag har svårt att tro att det finns en gladare människa! Och Jörgen Schön som ficxk min make falla pladask med sina foton! Jag fick lova dyrt och heligt att skiva till Jörgen och berätta hur fruktansvärt duktigt maken tyckte han var! Den bästa han sett!! Så Jörgen du har en till beundrare här i hemmet!!!

Trevligt var det verkligen att äntligen möta (o krama)  Mats Andersson med sitt bildspel som utstrålade både rock, poesi och saga på en o samma gång:-)

Min idol Jan Magnus Reneflott som fick mig gråta av skratt med sina egna filmer och sitt enda hårstrå som modell – tokstolle med helt outstanding humor och med ett kreativt öga man sällan skådat…..”Jag gör vågen”

 Heikki Willamos skildringar av ödehus som djuren tar över gav mig sannerligen rysningar på det allra positivaste sätt.. så makalöst vackra ödesmättade bilder at man satt och gapade – förstklassiga konstverk! Precis som Patrik Larsson och hans superperfekta bilder från öknar i Usa och kusten i Sverige.. jag sade efter hans föreläsning att om jag bara kunde ta EN sådan bra bild i hela mitt liv skulle jag vara nöjd – EN enda sådan likt trädet som reflekterades mot berget intill – kan man få det tack?:-) Näää förmodligen inte… *suck* men drömma går ju.

Och sist men inte minst Mark Carwardine med sina fantastiska valbilder – att gå upp på scen efter hans föreläsning kändes minst sagt eh..öh….märkligt – snacka om kontraster…från det största till det minsta.

Att även maken följde med gjorde min dag – att ha honom där som stöd, chauför och alltiallo var guld värt. Och efter att han sett alla föreläsningar under fredagen var han helt salig! Jag med självklart och kom hem med en samling böcker i min ägo. Barnen har båda fascinerats över Heikkis fantastiskt vackra bok han sålde efter förläsningen. Ren estestik!

Lördagen ägnades alltså åt foto efter att jag först kört hem maken och sedan kört tillbaka igen….

En träddunge strax söder om Vårgårda där en gammal övergiven kontrollplats tidigare tydligen legat lockade mitt fotoöga. Träden stod så perekt placerade och var en någon märklig sort med gigantiska blad. När de föll mot marken dunsade det riktigt till!!

Tyvärr föll ljuset inte alls trevligt och hur vackra träden än var blev bilderna inget bra alls. En snabb blick ner på marken gjorde mig däremot salig av lycka. Vilka löv?!!! Enorma och så skiftande i sina färger.. som om de vore gjorda av silver eller tenn:

Om ser du den lilla svarta pricken på det högra av dessa blad?

Ok att bladen är stora, men den var inte stor den lilla pricken, men kunde inte låta bli att kika på vad det var.. och gick närmre

och närmre

och haha, en sådan lite söt rackare? En minisköldpadda ju:-)

… mitt på ett sådan blaffigt löv hade en fjäril landat för att dricka vatten

Ja vad kan man annat säga än tack till alla fantastiska människor.. och jag skäms som en hund för jag inte tog namnet på dig som peppade mig inna jag gick upp. Du är från Polen, men är osäker på om det är du Halina? Jag har gått igenom hundratals mail för att leta efter dig.. men hittar inte dig…..-(

Du får GÄRNA skriva till mig så jag kan tacka dig mer personligt – du anar inte vad det hjälpte att få en klapp på ryggen innan jag gick upp.

Iaf.. ett stort tack…!

Sena kvällar med fotolust har resulterat i såna här bilder på sistone. Och lusten kom nu med – bubblor i dagsljus borde väl bli bättre än inomhus under glödlampans dunka sken kan man tycka? Well I´ll be back!

Hasta lavista baby – en underbar lördag önskar jag er 🙂

Hela dagen har tillbringats framför datorn. Ett nödvändigt måste inför fredagens föreläsning på Vårgårda och Natur 2011 som går av stapeln där. Mitt huvud känns nu torr som fnöske och måste nog ut och få mig en nypa frisk lust för att inte helt se dubbelt!

219 bilder att prata till kommer föredraget landa på och ett efterföljande bildspel på 226 bilder, men bara ifall det hinns med. (Frågan är om det kommer göra det men det återstår att se..) Den större boken Leklust”  och den nya ”lilla” boken jag tänker sälja efter förerdaget anländer till huset på måndag. Allt är alltså i sin ordning vilket känns bra. Ovanligt för att vara mig – jag som alltid där ute i sista sekund annars….

Jag som mest fotar makro lyfter blicken och kameran upåt ibland med för att fånga hur omgivningen ser ut där man strosar och bökar. Jag vet inte men ÄR det inte väldigt vackra träd ute nu? Jag har för mig att de brukar vara kala vid den här årstiden? Inte så att jag klagar eller så, näää det är ju underbart vackert och de 10 plusgrader som mätaren pekar på får gärna stanna ett tag till. Men när kylan kommer hoppas jag den gör det ordentligt så alla underbara isformationer dyker upp igen:-)

Sådär gott folk ser alltså Hising island ut från insidan;-)

Ginko Beloba utanför min dörr – först på skärmen på datorn reagerade jag över ett vitt streck i ovankant och fick panik – hade redan min kamera gått sönder? Men nej.. alla bilder från samma tillfälle visade strecket men inte på samma plats, det var helt enkelt ett spindelnät;-)

I skogen intill är det gott att vara…

Ett par steg in till djurens hemvist. Det är nästan så man känner sig lite som Alice i underlandet när man kliver in i skogen…. så mångfascetterat och inte minst skiftande där är..

Det ruttnande kaosartade och inte alltid så fagra, men uj vad vackert det kan vara ändå! Varvat med knalliga färger blev kontrasten så påtaglig mellan liv och död….

Synen som mötte mig häromveckan när jag hukande stod nerböjd liknade en skog av hajtänder eller kanske rentav fjällklädda bergsmassiv. Men motivet är betydligt småskaligare i sin storlek än de jag nyss beskrev, men inte desto mindre komplexa och värdefulla för det… naturens rensare – havstulpanen. Visst är det märkligt vad skärpedjup kan åstadkomma? Jga kan aldrig sluta förundras över skärpedjupens effekter, men är helt såld på vad makrovärlden miniatyrmotiv har att erbjuda och ser så fram emot frostfyllda mornar som låter oss tro vi funnit en gnistrande skatt fylld med diamater och strass….

Sällan har jag lyckats fånga ett rådjup på bild vilket är föga underligt – jag har inte ens försökt. Men helgens fototur genererade en siluett i bagrunden som efter mycket skuttande och besvär vald att äntligen granska det ottyg som skrämt livet ur den.. Att motorvägen med dess bilar susade bara ett par meter bakom i dimman tycktes däremot inte besvära den lilla.

Jag har varit dålig på att uppdatera på sistone. Det är ett faktum. och så kommer det bli framöver med förmodligen då den stora jobbvågen äntligen drabbat min arbetsplats med full fart.

Glad är jag att boken äntligen är godkänt och trycks i större upplaga i detta nu. UPS och jag hade inte riktigt samma åsikter om leverans och åkte till UPS centralen själv igår under lunchen för att hämta det första exet, så jag kunde godkänna och trycka fler. Ett smolk i bägaren avklarad…. Märkligt hur sådana där saker som borde vara trevliga kan bli riktigt jobbiga och betyngande ibland.

Skönt då är det att faktiskt ha foto som rekreationskälla, för det är just det enda det också är. Ev föreläsningar går ut på att förhoppningsvis inspirera fler till att få samma befriande känsla ute i naturen som man själv får.

Men visst är man knäpp.. att sitta på huk i timmar och pilla på ett trasigt blad är ju inte riktigt klokt?

Mmmmmmmaraboo kanske droppen försökte skriva..

Ej heller är det nog klokt att fota bajs!

Ja ni läste rätt. bajs.. eller snarare flugan PÅ bajset. Den såg ju bara så fräck ut att ajg inte kunde låta bli!  Alldeles knallgul och luden?

Mycket märklig och det var en hel hög av dom.. flugorna alltså. På bajset.

Under tiden maken drog upp båten låg jag alltså på knä och förevigade detta lilla vackra äckel.. haha:

(Till er som undrar – JA det stank)

Klungor av höstaster – aldeles intill fanns högar av oljefilter och en soffa någon behagat dumpa…. men den synen förskonar jag er från ty den var inte vacker.

Morgonen var bitande kall då höstens första frost behagade dyka upp.

(Detta var för drygt en vecka sedan – förrförra helgen med andra ord, men herr fröst visade sig även denna helgen vilket kommer kommer i ett senare inlägg.)

Jag hade siktat in mig på hyfsat tidiga morgonbilder – om det nu verkade vara väder för det och en titt ut genom fönstrer sade ja på den frågan. Kläder pylsades på i lager på lager – tonårssonen smjukisbrallor under jeansen och 2 lager tröjor under dunjackan för att minimera frysrisk.

Till min stora förtret hade vägen upp till en våtmark i närheten spärrats av vilket fick mig åka åt motsatt håll, ner – mot motorvägen dit inga djur och stillhet brukar höra hemma. Jag hade fel visade det sig. Visst sorlade bilarna vid E6, men djurliv fans det gott om på den nerlagda golfbanan ävne om inga ville låta sig fångas på bild. De värsta djuren skrämde mig som värst då jag låg ihopkrypen i vassen och plötsligt hörde en homosapiens smälla av ett skott en bit längre bort. Då kände jag mig plötsligt väääldigt liten på jorden.

Lite senare på dagen skulle båten upp! Stormen skulle nämligen anlända på söndagen.

Men under tiden maken körde båten till kranen strosade jag runt i båthamnen och botanisera i ogräs och blommor som fortfarande växte längs med asfalten som denna lupin , eller taggtumme:

Att en tripp till Plantagen i Tagene resulterade i ett inköp gick inte att motstå när jag såg dessa små mini-människor dingla mot sin blålila bakgrund:

Varje år börjar ångesten då sommaren går mot sitt slut och varje åt blir jag lika glatt överraskad över hur oerhört vacker hösten faktiskt är.

Dagens morgon var ljuvlig, inbäddad i sin mjuka dimmiga pastellton och fick mig sucka högljutt på min färd till jobbet. En morgon, en dag som gjord att fota sig igenom…. Nu är det inte fotandet som sådant jag egentligen strävar efter, utan att få delta se och vara ett med naturen. Det enögda låter mig bara få njuta av det än mer då den likt ett kaleidoskop tycks trolla fram det gottigaste ut naturen.

Mitt bloggande har legat nere ett tag till förmån för den nya boken och faktiskt även fotograferande på kvällar.

Naturen är i sitt esse nu och jag kan inte annat än stjäla en halvtimme då och då , efter middagen står på bordet för de små (numer väldigt stora) hemma.

Häromkvällen fräste jag iväg i den lilla svarta till Surte och ”min” favoritsjö förstås. Den passar mitt inrutade liv väldigt bra, då den fångar ljuset extra sent med sitt höga läge..

Jag har en förkärlek till reflexer och kort skräepdjup med ”skit” framför huvudmotivet. Detta sk ”skit” (dvs gräs kvistar o dyl) skapar genom tamrons öga häftiga effekter, effekter jag själv aldrig kan förutspå. Just därför är det extra bra att ta en hel serie med kort, men vet ju aldrig när kortet med stort ”K” dyker upp.

Dimman som lägrat sig över Göteborg dämpade effetkivt allt ljs på förmiddagen så något besök till Botaniska blev det inte. Ett par gula äpplen från Rosenkvitten lockade i dimman och dropparna var många och visade faktiskt lite hur min tomt ser ut bakom äpplet – upp o ner:

En spindel tyckte busken var ett ypperligt ställe att bo på – jag hade gärna gjort detsamma om jag kunnat…

Dimman gav dock äntligen vika på em och snabbt som attans åkte jag till Surte får att fotografera vid de vattenfallen som ligger perfekt i motljus.

Nu blev nog inte helgens bildserie det bästa jag gjort i hela mitt liv, men lite roligt var det att så klart se en ful gubbe till vänster i bild då jag testade att vända den 90 grader…

Mer reflexer:

I övrigt var naturen i ett enda kaos med nerfallna löv huller om buller, men närman börjar kika uppstår ordning och regelbundna mönster dyker upp…