I natt sov jag ovanligt gott, precis som föregående natt, trots utdragen visdomstand med molande värk o blodsmak i munnen sedan tisdagens ingrepp.
Förmodligen var det just tisdagens störda natt och alltför tidiga morgon som satte ribban nätternas ostörda och djupa sömn.
Hur som helst tog jag tacksamt emot attt sova bort smärtan.
Ja det finns många sätt att utnyttja vinterns svärta.
Bilderna i dagens blogg togs förra helgen.. självklart vid Surte. Svärtan tycks gå igen även här kan jag konstatera…
Vid Surte hade en människa lyckats vandra exakt samma väg som jag längs med forsen ett par timmar tidigare; förbi ett sprängt kassaskåp, en upphängd blågul ikeakasse och vad jag kunde se av spåren med en hund vid sin sida. Det kändes faktiskt lite roligt att någon annan hade samma längtan efter den ”vilda vandringen” som jag själv. Om personen vågade sig på att vandra upp genom forsen som jag själv hade jag desto svårare att se av förståeliga skäl.
Då man inte hinner ut och fotografera i samma sätt som under sommarhalvåret kan man inspireras och uppmuntras av ord.
Det är roligt att upptäcka nya talanger och inspirerande människor och då speciellt de som behärskar gåvan ”språket” med alla dess nyanser!
Det låter så sällsynt vackert på något sätt med ett välavvägd stycke.
En lockande början som leder in till en berättelse och avslutas kanske lite oväntat eller tankeväckande.
Att med få ord väva in en ”aha”upplevelse är bannemig inte dåligt.
Jag kan det inte! Men önskade verkligen mig kunna.
Att berätta kan alla, men en berättelse är konst.
Jag tycker om att återkomma lite då och då till ett par favoriter.
Speciellt en för mig okänd människas blogg och ett tag följde jag denna person vars blogg skrevs från havet. Hur jag hittade den från första början minns jag däremot inte…. Det var väl som det brukar när man slösurfar runt, den ena känner den andre känner den tredje. Det har blivit ett par sådana bloggar genom åren och ett par finner man i min länklista (dock inte havsbloggen då den är avslutad)
Iaf, denna blogg var en som näst intill ingen läste, inte vad jag kunde se i alla fall.
Det var något med språkbruket som först tilltalade mig och som fick mig fast, precis som en bra bok.
Kanske var det tonen av uppror, trots och inbundna sätt som väckte min nyfikenhet.
På 3 sekunder hamnar jag där, på båten. Vid dunket och mullret och den stora tomma ensamheten som ekar mellan raderna.
Att det finns tid för att läsa och skriva förstår jag.. människan bakom vårdar sitt språk och väljer sina ord med omsorg.
Med en så sällsynt klang trollband bloggen mig och förmådde få tråkiga latituder låta som rena rama poesin och DET är minsann inte dåligt. Att visa bilder och skriva om ett gemensamt ämne är ju rena barnleken, men ett ämne som definitiv inte intresserar? Att ändå lyckas få en utomstående fascinerad av ämnet, det är strongt i mina ögon:-)
Med ett sting av sorg läste jag under inlägg efter inlägg vad som idag inte kan tolkas som annat än ett förtäckt hån: ”ingen kommentar”.
Det som en gång hamnar på nätet finns där för alltid sägs det smått hotfullt, men tänk så många ordkonstnärer, så många insiktsfulla tankar som varje dag tickar bort och försvinner ut i tomma intet?
Istället väljer merparten läsa blondinvärldens stört o bäst, nästan intelligensbefriade prylinköp.
Att ni som ibland kikar in här läser och kommenterar gör mig oerhört hedrad.
Flödet av ord och bilder är enormt och tackar för att ni väljer se genom mina ögon för ett tag och ger mig äran att bli läst. Trots bristen på latituder och longituder..;-)
Men trots att man är en landkrabba som dras mot Surte kan jag ändå bjuda på stormande hav och stegrande hästar:
Döende svan utan liv:
Ulmestrand's Blog 
