Kategori: Blogg

Jag blev fruktansvärt våldsamt sugen på att fotografera igår em.

Solen stod så där härligt lågt ner och jag såg för mitt inre en guldglimrande solnedgång reflektera sig i en isbroderas fors vid mitt favortiställe vid Surte – en liten inklämd sjö, väl dold för en oinvigde.

”Min sjö har nämligen 2 forsar, en uppifrån och en som rinner ner ur. Men nja, rinner är väl ett snålt tilltaget ord, det är en megafors utan dess like som störtar ner till byn under! Denna fors bjuder på magiska istappar vid denna årstid, men att ta sig ner till dom är rätt komplicerat! Du skulle faktiskt behöva en hel klättringsutrustning för att hasa sig ner till anhalten under, till grytet där tapparna finns.

Jag vet, för jag har försökt en gång och höll på att inte ta mig upp igen. Det där med att försätta sig i vansinnigt farliga situatiner är något jag tycks hamna i titt som tätt. Förmodligen är det mitt undermedvetna som vill utmana och testa mina egna gränser, eller också är jag bara helt enkelt urbota korkad mellan varven – haha.

Igår tog jag iaf bilen med dubbdäck och gav mig i kast med en av sveriges brantaste backe som leder upp till ”min” sjö.. en backe som dessutom kantas av ett jättestup vid ena sidan – där vill man INTE få sladd och kana ner mot!!. Denna backe slirade jag mig hela vägen upp då inga dubbar i världen tycktes få fäste i snömodden och istäcket, det var bara att köra på som gällde….

Med hjärtat i halsgropen lyckades jag iaf dra mig upp till toppen där jag parkerade illa kvickt för minutrarna var räknade – solen sänkte sig allt hastigare ner. Ville jag hinna fota något alls fick jag skynda mig !

Så jag kastade mig ut, på med stövlar och klampade iväg med stora älgkliv i full galopp bort till sjön. Upp över meterdjupa snövallar igenom skogen och fram till sjön med hisnande vackra blåfärgade skuggor som målade den vita sjön med sitt grafiska mönster. Jag drog upp kameran med andan i halsen och dunkande hjärta för att ta ett kort……… bara för att inse att det inte satt något minneskort i kameran.Dööööh…….Gahh.. idiot!

Jag hade däremot tur.. min handväska hade jag för en gångs  skull tagit med dit upp. Och i den? Kunde det kanske förmodligen förhoppningsvis finnas ett mineskort…? Hade jag inte haft med mig ett till jobet för ett tag sedan? Hmm.. iväg tillbaka fort som bara den med klampande skuttande älgkliv i full galopp.. igen! Full i skratt med kameran dinglandes längs benen stolpade jag mot bilen *doink doink doink* och slet upp bildörren –  jo jäklars i det du!!!! Där låg det ett minneskort!! Yiha. underbart!

I med den och fort tillbaka igen!!! *dionk dionk dionk* Min fågelvän Göte Noll undrade nog vad tusan som flugit i mig som galloperade fram o tillbaka på detta vis!

Välk tillbaka vid sjön igen var skuggorna som bortblåsta.. *jahapp*

Solen hade sänkt sig aldeles för mycket och den underbara fors jag suktade efter fans det inte ett spår av! Nej markan var obönhörligt vit förutom vid ett par 3 ställen där man kunde skönja en svartvrusande fors.. men isen var effektivt täckt överallt.

Det jag fick nöj mig med var de små droppar av is som träden bjöd på i motljuset och den mycket effektiva motion gårdagen bjöd på, för en som var helt slut på kvällen var jag:-)

Blommor är något jag fullkomligt njuter av att dofta och se på! Gärna de som ärlite fula och krymliga dessuotm, de som börjar bilda små märkliga figurer av multnande blad och blommor. De är som naturens origami, små konstverk i multiupplaga – i synnerhet ljung där en planta kryllar av små små blomklockor!

Enligt gammalt skrock skall någon dö om man tar in en planta ljung…?

Hmm… jag är förvisso en gnutta skrockfull, (det spottas altid 3 gånger när en svart katt går över vägen och stegar vill jag inte gärna gå under t ex) men eftersom någon dör hela tiden på vår jord av naturliga skäl är detta något jag inte ägnar en tanke.

Ett nöje jag brukar ägna mig åt under dödagar som denna klämdag brukar vara att åka till blomsterbutiker och strosa runt där i lugn och ro. Att krypa, kika vända och vrida på plantor, klämma och käna och söka efter något foto-bart. Det är nog faktiskt bland det roligaste jag vet! Även roligare att fotografera faktiskt. Där och då förvandlas man till en naturens kvinnliga motsvarighet till Indiana Jones som söker efter någon rubin inne i ett väl dold öppning i ett berg! Jihaaaaaaaaaa!!

Bilden överst och underst var ett sådant tillfälle för några veckor sedan då jag helt sonika köpte med mig en billig ljungplanta som reades ut.. 15 kronor tror jag det kostade och fotograferade den hemma under fläktlampan med aluminiumfolie i bakgrunden som ljusreflexkälla.

Ibland har jag t om bett om att få just en speciell liten ynklig ruttnande lök i en uppsättning som expediten faktiskt vänligt nog plockat ut för mig då jag förklarat vad jag håller på med. Ni skulle se blicken jam fick när jag hysteriskt pekade på den sämsta lilla klutt -längst ner i en julgrupp! ”Den? Vill du ha den? Säkert?”  Det tar en tid att förklara varför just den där löken var så speciell – som denna tazettlök vars gröngula knopp liksom kläcktes ur den kritvita löken som en fiskmås näbb (eller som en banan enligt Kallemannen *s*).

Men glädjen av att se hennes blick förvandlas när jag vred löken så hon kunde förstå och se själv med egna ögon fiskmåsen var oslagbar!! ”Jamen gud – det är ju en fågel!!!” utbrast hon med mig inte så lite pysande stolt som en höna bredvid!:-) JEPP – ketjing! Mission completed! 🙂

Jag förstår inte varför det är så vansinnigt roligt att visa upp vad man hittar för andra, men det är det bara. Ungefär som när man ser att en regnbåge dyka upp –  man bara måste låta någon annan se det med, dela uplevelsen helt enkelt med någon annan. Kanske för att försäkra sig om att man inte såg fel?… om en ser räcker det faktiskt. Bara man får dela det med någon..

Jag var fullkomligt tillfreds med att expediten såg i affären egentligen, men när jag nu gjort sådant besvär av hela saken får jag ju faktiskt köpa den med..

Idag är just en sådan där ”slödag”.  Och trots att jag vet att huset måste städas då det skall bli släktkalas imorgon eftersom yngste sonen fyller 14 idag. Men hmm.. jag tänker nog ändå stjäla en liten liten stund för mig själv att strosa runt bland blommor och blad i någon doftande naturbutik i närheten.

Västkusten har förvandlats till ett islandskap, där hav blir land och land blir hav.. eller ismassa rättare sagt.

Tjuvkil och då främst Nordön med sin båthamn har plantera många minnen för min egen del. En del vackrare och skörare än andra.

Dess miljö och omgivningar är totalt blottad och utlämnand. Det är som om allt skydd på böljande klippor blästrats bort av moder natur och lämnat ett blödande sår öppet för oss människor att varsamt hanteras med. Jag blir alltid extra påmind om naturens närvaro där ute vid havet.. där stormen piskar mitt ansikte rött och ögonen tåras av kylan.

Just här vid Nordön är landytan inte många centimetrar över havsytan och utsikten när du kör är häpnadsväckande! Tidsvis upplever man det som om det är havet man flyger ovanpå..

Gårdagens väder var extra nyckfullt, plusgrader på dagen med väl ute vid kusten blåste det rejält och den faktiska temperaturen var nog snarare  ner mot 5-10 minus! Något som inte stoppade en rätt stor mängd flanörer till att njuta av omgivningarna. Jag var inte ensam om att slinka än hit än dit, nej det sprattlades vilt lite här och var då det närmast glasaktiga underlag vi trampade runt på förrädiskt inväntade sitt nästa offer. Jag klarade mig förhållandevis bra – allt som inte innefattar en vurpa får nog klassad som det.

Ja allt var lyckat och med minneskortet fyllt satte jag nöjt kosan hemmåt. Allt hade varit frid och fröjd om inte jag  min dumme nöt fick för mig att svänga av vid sidan av en bro (Gps-koordinater: N 57° 53.397′, E 11° 40.026′ ). Ni vet den där tanken ”skall bara”?

 Jag körde förhållandevis långsamt – kanske 5-7 km/h in på denna lilla avtagsväg där det INTE var varken sandat eller saltat! Något jag självklart inte kunde se från den stora vägen..

Avtagsvägen sluttar dessutom ner och min hastighet ihop med lutningen räckte för att få min odubbade bil att totalt vägra stanna. Nej den gled så fint så fint i samma rotation rakt mot en betongsugga! Ingen bromsande i världen hjälpte där inte – bilen gled och gled på sidan! Märkligt nog fick bilen äntligen saktat in då jag drog handbromsen och ett par dm ifrån suggan hade bilen stannat totalt.

Det var med en lättnadens suck jag med skakiga ben klev ur bilen efter att i krypfart parkerat. Först då slog mig tanken eller fasan snarare hur sjutton jag skulle ta mig upp igen? GAH! Inför mitt inre började jag ränka ut alla katatrofplaner, vilka jag kunde ringa för assisans ifall att.

En sprattlande promenad ner under bron gav resutlat – där låg förutom två avkapade rådjusben (!) även sand på marken. Fri härlig kornig sand och med nävarna fulla sprang jag tillbaka till bilen och kastade dom där. Ett par vändor rådde bot på problemet och jag kunde sakta rulla mig upp igen:-)

Dagens goda gärning(?) för inte bara mig misstänker jag.

Kanske har man räddat sidan på ett annan odubbat fordon:-)

Min nyårsafton tillbringades på Göteborgs vackraste park, där jag i full mundering och gigantiskt vit mössa pulsande omkring i meterhög snö med kameran i högsta hugg. Lycklig som ett barn!

Fler än en frågade mig om jag tappat något längs min färd;-)  ”Nej, men jag försöker hitta något” tänkte jag inombords.

Jag har faktiskt aldrig tänkt tanken att gå till en park under vintertid? Så otroligt märkligt. Iaf inte en så specifik blom- och fauna-inriktad park som Botaniska är, men jösses vad jag gått miste om. Att jag inte ens tänkt tanken? Där finns ju allt på en och samma plats med gratis inträde dessutom. För självklart borde där finnas mängder av motiv med ruttnande blomrester och statyliknande frökapslar?

Det fanns det! Jag var bara ute lite för sent i tid märkte jag. Det där att solen går ner kl 15 har jag synnerligen svårt att vänja mig vid – jag tycks gå på sommartid även på vintern och blir lika förvånad då solen plötsligt försvinner!

Glädjande att se var parken långt ifrån tom! Vettiga personer hade vettiga kläder och vettiga barn drog på sina pulkor.

Även nyårsdagen ägnades åt foto – då ute vid havet och instön närmare bestämt. Vägen var bitvis totalt täckt av blankis, att köra där blev en riktig utmaning för en dubbdäcksfri honda! Roligt, men farligt. Väl på plats svängde jag in till närmsta parkering där en svankoloni tagit marken i besittning och placerat sig mitt på parkeringplatsen nästan som om de sittstrejkade!;-) Att bilar parkerade och körde iväg bara decimetrar ifrån dom bekom dom iiiinte det minsta.

Men några bilder från dessa vackra fåglar blev det inte. Jag gick istället och kikade rakt ner på isen under bilen och den skugglek den låga solen åstadkom i is och smältvatten, men får nog ta de bilderna i nästa blogg istället:-)

Men näpp – jag tror minsann jag skall göra en vettig insats jag med och ta mig ut i friska luften den sista timmen solen faktiskt lyser för en härlig promenad! Man kan ju börja med att ta på sig iaf:-)

En underbar söndag önskar jag er!

Hälsningar från Botaniska:

Mina funderingar startade under frukost…

Med min frukost framför mig: rostade hönökakor med ost och marmelad ovanpå, kaffet med sucketter och mjölk (min lyxfrukost på helgen).. fötterna på bordet och någon komedi på tv hamnar jag ofta i ett slags transtillstånd! Ett hjärnsemesterillstånd där tankarna virvlar fram löst och ledigt, ofta till färgrika bilder och vad passar väl bättre denna stilla söndag för mig än att försöka formulera ner dom tankarna till gårdagens isbilder:-)

Jag vill spinna vidare på ämnet som berördes i min förra blogg – facebook.
Kanske inte så mycket facebook i sig utan fenomenet med en social nätsight där vi målar fram en bild av vårt jag inför andra.
Blogg är självklart en sådan med.

Jag vill därför både hylla och dissa det jag själv gör just nu;-)
Självklart med en rejäl nypa salt !;-)

 
Och inte minst lyfta fram vikten av att vårda vårt språk och att försöka använda våra uttrycksmedel sanningsenligt.
Som alltid är mina ord främst riktade mot mig själv – att försöka bli bättre i det jag företar mig.
Det här ÄR ju en blogg.. och jag talar ju till mig själv – offentligt.

Jag har märkt en svårighet hos mig själv att avgöra sanningshalten i det som skrivs och påstås i dessa sammanhang, något som är av betydande vikt för mig själv!
En svidande näsbränna för ett par år sedan sitter stenhårt kvar inombords, men lärde mig en mycket bra läxa om tillit den gången. Eller snarare om vad rädslan att riskera förlora sitt anseende offentligt kan förvandla en människa, ty det är vad som nu i efterhand inser var orsaken till det som skedde med denne person.
Att lita på är svårt i cyberrymden, då sanningshalten är mycket svår att kontrollera.
Jag kan påstå mig ha sprungit en mil idag och du vet inte om det är sant eller ej? Pssst: Det är INTE sant – jag sitter fortfarande med min otvättade morgonrock som snart ser ut att springa iväg själv.

Med dessa sighter ökar chanserna att måla fram sig själv som den man vill vara inför andra – djurvän, hetsporre – eldig älskarinna och tror DET är vad som skrämmer mig och får mig backa i mångt och mycket. Den där stämpeln!
För vi är ju så mycket mer komplexa än ett adjektiv eller två.
Viljan att så gärna få en önskvärd älskvärd personlighet ditmålad och inte minst fastnaglad i läsarnas minne, som tycks styra så mycket.

För hur du äger förmågan att skriva och måla fram din person inför andra, garanterar inte att det är din hela fulla och sanna personlighet  – egentligen?

Men ack så viktigt det då är på nätet med rätt uttrycksmedel, med de rätta positiva ordalagen, inte för mycket, inte för lite.
En lagom smiley, en lagom kram.. om du är en kvinna – inte för mycket ”gå på” när det gäller en man!!
(Definitivt inte om han är gift *s*.)
För män verkar denna regler inte gälla i samma dos märkligt nog. Hmm.. det får bli en anan reflektion en annan gång;-)
Jag kan t ex få svar som kan tyckas korthuggna och förvånansvärt kalla?
Svar som skulle få mig mycket bekymrad om det nu inte var från någon jag faktiskt personligen kände,
en jag vet är världen underbaraste och ödmjuka människa!
I dom fallen beror förmodligen svaren på att det inte ”behövs” något kryddat… men är inte säker i ärlighetens namn.

Men har även mött motsatsen, mjuka härliga svar med stora kramar från någon vars personlighet visade sig vara allt annat än mänskligt varm då vi möttes (kvinna självklart):
en kylig blick som synade mig uppifrån och ner till en utsträckt kall slö hand. Och sekunden efteråt ointresserat titta sig runt..
Jag var dömd på förhand men hade inget anat genom de offentliga kommentarer och svar man fått på fotosidan.
Pust! Det ÄR en konst att läsa och tyda nätspråket. Iaf om man vill ge ett ärligt och sant svar tillbaka.

Så varför är då sanningen så viktigt?
Varför inte bara flyta med och svara tillbaks som det önskas?
Att inte ta det så allvarligt på vad som står eller vem eller vilka som kramas?

Förmodligen för den person som önskas inte är mitt jag i vanliga fall – heller.

Utan att våga stå för att vara sig själv ökar vi nog bara på känslan av missanpassning, av utanförskap där dessa beteendekoder numer tycks styra.

Jag fotar mest grafiska detaljer ur naturen.
Oftast växtdelar och främst då hämtade i det färgsprakande blomsterriket.
”Fotar du inga fåglar någon gång” har jag ibland fått frågan, men nej… jag har varken utrustning eller tålamod för det. Med vissa undantag;-)

Ja fast ok – den här bilden nedan ÄR ingen fågel, men nog ser det ut som det?

Macrovärldens verion av fågel iaf;-)

Den ena föder ju det andra, utan rätt utrustning kommer du inte heller ha något tålamod! För att jaga efter en rovfågel med ett macro är nog näst intill omöjligt!
Det finns ju dessutom redan en uppsjö av fantastiska fågel- och djur fotografer som behärskar konsten med den äran! Se bara på Terje Hellesö och Brutus Östling?!
Jag älskar att se på deras enastående foton och inspireras till hur man kan beskära och hur man kan komponera.
Men vitsen för mig blev att finna något eget.. en egen stil bland alla hundratusentals macrointresserade fotografer.

Och det var inte särskilt svårt. Faktiskt inte ens ett medvetet val… det bara…. blev så.
Min far är konstnär och förmodligen har den uppväxten bland surrealistiskta människor med ögon och fantasifulla mönster bidragit till lusten att se mer än det uppenbara.
För allt finns ju där ute.. det vimlar av gubbar o kärringar, kyckligar och rökande tanter.. arga gubbar med rullatorer bland något så simpelt som en blomma. Och många av oss är det som ser dom – det gäller bara att beskära och fokusera på ett sådant sätt att de kommer fram.

För mig började nog den kreativa processen med den här bilden:

”döden bakom isen”

Fotad med en Minolta Dimage.
Inte många såg det jag själv såg då, en man längst ner till höger, blickandes upp med sin runda hatt. Han dök upp i bakgrunden då jag släpade med mig en massiv isbit  in för att fota. Men ett frö såddes definitivt hos mig!
Att se skuggor skapa former och mönster, det där korta skärpedjupet som rita upp en egen dimension var bara så häftigt!
Och när sedan tamron macrot införskaffades var jag helt såld!

Det där med macro var och är otroligt kul:-)

Känner du dig rätt i alla sammahang?

Jag syftar inte på hur du vet dina inre önskingar, eller hur väl du inser dina behov eller vad som gör dig lycklig. Det är något vi brukar vara hyfsat bra på!

Nej jag syftar på samspelet med andra. Förståelsen och de där dolda signaler vi ibland sänder ut, som ett knyck på ögonbrynet och grymtningar för att markera att det var ett felaktigt ord? Vi talar lite olika språk där sinsemellan.

Vissa har inte ”behövt” det andra språket, medan andra använder sig av dom jämt!

I min familj, i min uppväxt hade vi rätt mycket av det dolda språket och vill nog påstå jag kan det rätt väl. Iaf  ”Mattsson-språket”.

Nu kanske du säger att de två hör ihop, att du överhuvudtaget kan förstå ditt egna beteende gör att du kan förstå andras…? Visst det håller jag helt med om  – det finns grader i helvetet absolut! Vissa har mer förståelse inför andras signaler och andra mindre.

MEN!

Jag vill dryfta mig till att påstå att den som alltid känner sig ”rätt i förhållande till andra”, dvs anser sig bli förstådd av och förstår andra är antingen A – en förbannat bra skådespelare, eller B totalt ovetandes om omvärldens signaler! För jga vill påstå att det går helt enkelt inte. Vi år väldigt lika som människor med liknande behov ohc önskningar, men på samma gång totalt olika i våra beteenden!

Bara en sådan sak som manligt och kvinnligt och hur förväntningarna på oss går isär redan där enbart pga könet. Hur acepterat är det idag med en hemmaman som pysslar om hemmet och väljer gå hemma medan kvinnan arbeta för brödfödan…?

Hur accepterat är det tvärtom?

Det är några saker jag inser ju äldre jag blir; tiden går fortare och jag begriper allt mindre ju mer jag får veta;-)

Jag tror vi är rörande överens om att med konversation ökar förståelsen inför varandra? (Vi är inte tankeläsare? )

Men hur fungerar detta i praktiken idag – när bloggar, twitter och facebooksanvändare överöser varandra med information?! När ett ”blink och ett tihi” från en tjej kan innebära allt från tjolahopp till skall vi hoppa i säng med varandra? Vi balanserar på sköra trådar och en felaktig bokstav kan orsaka massa dumt. 

Vi delar med oss av information som bör vara lämpad för alla som kan ev tänkas läsa.. allt från ens möjliga arbetsgivare till släktingar, vänner, arbetskamrater och grannar mm. Hur blir den ”sanna” andemeningen då den förmodligen slipas i kanterna både en och två o tre gånger..? Men samtidigt måste den ju också det, språket måste ju vårdas – för din egen skull och andras..? Utmaningen ligger väl i att vara sann genom även detta.

Men om vi inte vågar såra = dvs vara sanna, hur kan det vara ärlighet man möts av hos andra är frågan jag ställer..

Visst är det skillnad på det mänskliga mötet och nätmötet. Det går inte att jämföra på natt och dag, men bilden av mig och dig och de som existerar i cyberrymden är likväl en del av ens jag. Och idag är skrämmande nog mötet på nätet det mest mänskliga många av oss har att tillgå…. Jag kan bara se till mig själv som heltidsarbetande mamma, med ett heltidsjobb i hemmet och dessutom fotograferingen ovanpå detta. Jag ringer ytterst sällan till varken familj eller vänner för det hinns helt enkelt inte med.

Hmm fel ordval kanske, det hinns, men prioriteringen för mig själv är att inte gå under. Den tid som existerar behöver jag själv och stjäl helt enkelt egoistiskt för att hämta andan, varva ner ….. vila. Men jag saknar det. Gemenskapen med och förtroligheten..

Ekon av varje bokstav vi skriver kommer hänga med länge, på gott och ont. Jag tar hellre ekot av sanningen än tomheten efter detsamma. För visst är möjligheten att dölja, smussla såra så fasansfullt otäckt? Speciellt om man varit utsatt för det själv och vet vad som sagts, men som raderas och mörklades inför andra för att framstå som bättre.

Charader är vi bra på – vi människor… och alla är så oerhört rädda för att inte duga eller bli sårade, att det hellre såras först – innan de blir sårade själva.

Jag kan inte påstå att jag är något helgon, det är inte därför jag skriver min nyårsreflektion.

Jag är inte bäst störst och vackrast men erkänner däremot villigt att jag är livrädd  i perioder! För livet och inte minst mig själv.

Och drar mig hellre undan än startar krig pga dåligt humör. Fegt kallas det av vissa som gärna stoppar dolken i magen på andra i kamp för att synas och gärna höjer rösten både en o två gånger. Men nja, humanistiskt enligt mig själv. Jag vill inte ha ont och inte göra ont. Svårare än så är det inte.

Men detta beteende innebär också att man drar sig undan, tystnar och försvinner. Och HUR i hela friden skall någon förstå mig då?  Omöjligt!

Så detta mina vänner o bekanta får bli mitt nyårslöfte. Att delge mer om min status!

Inte på facebook då blotta närvaron där inne ger mig dåligt självförtroende. Nej i verkliga livet, med de personer som omger mig i vardagen. Att när livet går i moll helt enkelt stå för det och förklara att man har en dålig dag. SEN kan man dra sig undan till det mörka rum man helst vill befinna sig i tills det lättar igen.

För vi sitter alla på samma gren:

PMS – häxan i sitt glödande helvete:

Som bomull för ett trasat  hjärta:

Ljus i mörkret:

Ekorren hoppar över

Unika flingor mot frusen bark

Att sträva efter :

Bird in a tazzet…

Den frågan kom på sin spets häromdagen då jag tackade nej till ett jobb som skulle gett ett antal tusenlappar på kontot.

Ett par jag faktiskt inte behöver… jag har tillräckligt för att få mat på bordet, bensin i min bil och kläder till mina barn.

T om tillräckligt för att stuva undan till en sämre dag med, en där pannan går sönder vatten läckor kommer och däck måste byta ut. En dag då jag bli äldre och inte modig nog att lita till den allmänna pensionen.

Men skulle jag ständigt sträva efter en nyaste bilen, de fräckaste kläderna, till resor varje år och det största objektivet skulle jag nog snart också vara utfattig. Och de där tusenlapparna skulle nog fått mig se dollartecken framför ögonen! Ketjing! Lättförtjänta pengar – till ett synnerligen dyrt pris.. ett pris som inte går att mäta. Priset av en förstörd jul där jag skulle behövt jobba extra hemma vid varje ledig stund går inte att mäta.

För jag finns här nu, mina barn bor hemma nu, om 4-5 år gör dom det förmodligen inte längre.

Och jag är inte en av dom som vill ha mer.. snarare är jag nog på gränsen till överförsiktig! Ni har väl sett den där reklamen om en tjej som beställer barnpizza på restaurangen och inte vågar gå till frisören för att hon måste spara pengar till sin pension?

Tja det kunde varit jag *s* Jag klipper mina barn, min man.. mig själv, men det är tro det eller ej inte pga av snålhet, det är på grund av att jag kan? Det är ju bara hår.. och växer ut igen.

Inget konstigt med det.. varför betala hundralappar för något en klippmaskin raskt fixar på 5 minuter. Och det lockigt bångstyriga hår jag själv har gör ändå som det själv vill. Jag har ärvt min fars lockar och precis som honom hackar jag än här o än där – det syns ändå ingen skillnad i burret;-)

Visst  är pengar en säkerhet, men också ett gift….en drog allt fler idag inte klarar sig utan. Det är inte för inte som lyxfällorna blir allt fler på TV något som får mig undra om dessa människor sov på mattelektionen i skolan? Att leva över sina tillgångar är något fler o fler inte drar sig för. Och det är fullkomligt onödiga prylar i allra flesta fall! Inte rent vatten.. inte kläder för värmes skulle utan enbart menlösa ting – för syns skull. För charadens skull. En miljon extra (elelr 5)  för en speciell adress? Intill ett hav jag ändå inte skulle ha tid att bada vid.

Vid ett samtal med min chef diskuterade vi pengar och hur han som ung drömde om att bli rik så han kunde köpa det han ville ha.. nu ÄR han rik men kan ändå inte göra det han vill. Han hinner inte.

Och visst är det ju så.. tid ÄR pengar, men varför premierar vi så ofta pengar före tid? I dessa juletider hoppas jag många tar vara på sin tid och inser att det ju är gemenskapen som gör oss rika! Skitsamma om du inte köpte det senaste spelet eller hängde någon köpt jäkla krans på dörren så att din granne skulle se hur duktig du är…

Det är du som gör julen, med din närvaro. klokhet.. omtanke – inte sakerna.

Eller hur?

För mig är rikedom att vakna ännu en dag med ögonen i behåll, så jag kan se hur snön målar vår enastående värld.

Att inte plågas av smärta i min kropp – tids nog kommer den gör det…

Ni ser väl det halva ansiktet till vänster i bild? Han har ont.. .den mörka materian förtär honom, den unga mannen.

Att KUNNA skutta och göra krumbukter.. och våga göra dom.

Att ha kraft att sätta sig över mänskliga påfund och dumheter som större bil, kök, vackrare golv och nyare möbler. Och istället uppskatta att barnen är friska, trots sjukdom… att de äger styrkan att klara sig. Att de är förnuftiga kloka individer med en rejäl dos sunt förnnuft som aldrig aldrig aldrig skulle skada någon annan.

Att de är såpass starka och egna – att de inte dör.. när jag gör det.

Livet går vidare…låt oss uppskatta det här och nu medan vi kan.

God Jul och Gott Nytt År vänner!

Måtte kramarna vara rika och långa:-)

 

Jag har äran att bo granne med ett par rådjur och en grävlingfamilj. Men har inte lyckast fånga dom på bild!

Något större försök har i ärlighetens nam inte utövats och vet faktiskt inte om jag ens VILL stå öga mot öga med en grävling och hennes ungar (huuu), men eftersom vi bor såpass nära kan man tycka att man snubblar över varandra någongång inne i skogen? Jag ser tydligt spår efter rådjursklövar och grävlinggrytet vet jag exakt vart det ligger men aldrig sett någon inneboende sticka ut sin nos. Jag har hört andra stöta på den svartvita kraftiga sak som snabbt susar förbi deras fötter.

Älg däremot har jag ett flertal gånger bekantat mig med (aldrig med en kameran till hands förståss) och glömmer aldrig då min äldste son låg ute i sin barnvagn för att sova i friska luften. Det var dags för honom att vakna och jag öppnade ytterdörren för att väcka honom då jag möt av synen av en älg som hoppar rakt över barnvagnen! Att jag inte dog på fläcken av rena chocken är ett under. Sedan dess fick han inte sova ute, om inte jag var i närheten.

Nu gick det ju bra den gången, men visst tänker man om och ifall att.. om älgens klövar hamnat lite närmare, rakt på vagnen…? Hemska tanke.

man vet inte vad som komma skall och tur är väl det.

Idag och här och nu lever vi. Dumt är det att förkorta den lilla tid vi fått genom att röka cigarrer:

Alla är inte vackra svanar, de är vackra ankungar istället:

 

Det är sannerligen ingen överdrift att påstå att det är vitt ute… Det är inte bara vitt, det är übervitt!

Bästkuten pärla Göteborg är nu fullkomligt dränkt i det vita fluffet och julstämningen är på max.

Jag kommer t o m på mig själv med att nynna jullåtar med tingting-rytm på jobbet. Kärring kallade min arbetskamrat  alias”rödtott” mig för pga detta. *fnys* Något han väl får lov att göra då jag elakt nog kallar honom för det jag gör *mouhahah*  Antagligen låter det inte lika fagert som det gör innuti huvudet ehum…;-)

Peter – alias rödtott, gick i samma skola som mig på gymnasiet visade det sig när vi bekantade oss efter hans anställning för något år sedan.

Inte bara samma skola utan samma linje – bildlinjen på Schillerska gymnasiet. Han var bara ett år äldre än mig, men vi gick alltså tillsammans under ett års tid i samma korridorer utan att ha talat ett ord till varandra! Jag får väl skylla mitt nuvarande retande på ett uppdämt behov kanske..;-)

Han mindes min uppenbarelse rätt väl dock till skillnad från det frånvarande intryck han tycktes ha gjort på mig. Orsaken kallades blyg..inget annat. Jag talade inte med killar och såg aldrig någon i ögonen.. inte konstigt att man helt undgått ett rödhårigt yrväder då.

Intrycket jag gjorde på honom var rätt komiskt! Och tycker beskrivningen ungefär motsvarar en zigenare eller cirkusartist.. ungefär..?;-) Flower power med glitter och tja, så var det nog – haha.

Ett kärleksfullt retande ägnar vi iaf oss åt under dagarna gjort med glimten i ögat.

Min helg var nog precis som er antar jag – full.. Men hann ut på en underbar tur under lördagen i skogen intill! 4 timmar senare kom jag hem – överlycklig över den enorma naturupplevelse skogen bjuder på och dyblöt efter att ha trampat ner i en sumpmark..

Och bara så ni vet? Sump – stinker! Och att det var yngste sonens kängor jag använde gjorde inte saken bättre – ehum…..

Men att vitt inte är det minsta vitt utan en hel kaskad med färger blev jag varse om. Tekniskt vet vi väl alla detta – att det vitaste ljus består av en blandning av alla färger?

Märkligt nog kan tyckas men fullkomligt klart är det att inse då man upplever det på plats.