Kategori: Blogg

Än har marken inte hunnit mjukna helt.. men tillräckligt för att göra knän löta igen.

Och jag njuter i fulla drag av att känna våtmarkens kyliga vatten sippra in i mina skor igen. Den är här nu – våren!! Jag hörde dess ankomst genljuda i vårflodens rytm.

Än spirar inga gröna blad, tja mer än kaprifolens snår som alltid tjuvstartar på våren. Nej gråa buskar och gula grästorvor beklär bergen än så länge. Vädergudarna lovar dock värme till veckan så det gröna lär nog inte dröja länge till.

I brist på grönt utforskade jag det döda och ljungruskans grå grenar fick mig krypa länge i helgen!

Jag var dock lite väl sent ute, lördagen bjöd på mulet väder och bristen på ljus tvingade hem mig innan jag var redo… Ett par timmar till hade jag helst kravlat nära marken för att riktigt sniffa in alla de ljuvliga dofter som bara en nyväckt våtmark man dofta: mörk multnad mylla och porsch varvat med fuktig dimma.. att förnimma detta i en total stillet, en stillhet som endast bryts av en flyende ands plaskande mot vattenytan måste  vara så nära himmelriket man kan komma. Hela min kropp känner livet, jorden.. naturen.

Och där.. mellan de torra med ansiktet så nära marken att jag kunde känna en myra kittla min haka där den stretade under mig…

Det var där jag såg henne.. flickan och åsnan. Jag hoppas du ser henne med? Dom står där så nöjda och belåtna tillsammans i höger i bild, hon med sänkt blick och åsnan med sitt ena mörka öga…..

Och tänk att torr ljung, varvat med röd mossa och blågröna lavar mot klipphällen bakom kan ge upphov till en kaskad av färger?

Som den här stenen klädd med både mossa och lavar, en torkad fröställning fotad genom en annan fröställning betydligt närmare linsen skapar märkliga effekter när det gifter sig med bakgrunden…

Ja nu är vi mitt emellan, nästan nära men inte framme.

Jag hade glatt mig åt värme på första lediga dag. Åt vårdoftande tvätt, sjungande små och ansade träd, men kylan bet lite väl hårt.

En utlovad vår lät sig dröja men skogen gav skydd. En djup mörk typisk svensk som föder fantasier och när en dränerad själ. Där lät jag mig styras av flödens riktning, neråt ringlandes runt..till gränmålade träd som stod bevarade i en glänta.

Det marken när stjäl flod  för att spara i sina svarta gömmor.

Som en gammal mans rynkiga hand serveras likheten mellan pånyttfödd och döende mot stel bakgrund, även den till för att transformeras inom kort – från fast till flytande…

At naturen hade storstädning berättar mannen med skottkärran

Och snart finns det fler av de vita, inte så fallande utan de som tacksamt lyfter sina vita upp mot skyn

De droppande vita fanns redan hos min mor!

I mängder mötte dom mig vid vägen och föranmälde vårens ankoms

Och när solen gav vika fanns 5 minuter över innan föräldramässigt uppdrag in till stan – då fångade jag dom -flocken av fingrar på min tomt

Det är nära nu….

Man kan känna vittring av vårens ankomst och känner mig som ett barn på julafton i vänta på tomten. ”Kommer han inte snart”
Men insikten om att den faktiskt komma skall känns befriande…

Den jämnfrusna myr jag brukat vandra på vintertid börjar mjuka. Mina knän blir åter blöta då jag lägger mig ner för att kika på de små dammsugarpåsarna som döljer sig i det gula gräset.

Porlande bäckar föder liv och visar en panda, eller ett lejonhuvud i sin blöta sten:

Dammsugarpåsar, då knän blev blöta:

Och kanske förhoppningsvis den sista is som nu snart är ett minne blott:

Jag är rätt tokig i mönster och former i naturen och kan inte sluta fascineras av hur det blir ordning i kaos, alldeles av sig själv? Visst är det märkligt…

Naturen kan göra mycket enastående till skillnad från oss människor. För det blir tyvärr inte samma resultat i ett hem har jag märkt. Nog för att jag försökt testa om så blir fallet –  men nej, det blir inte ordning i kaos av sig själv i ett hem. Mänskliga rester och avskräde lägger sig aldrig så där vackert av sig själv.

Foto är nog en livsnödvändighet för många av oss på flera olika sätt.

För egen del har jag nog mest svårt att tänka mig var utan naturupplevesen som sådan. Fullt lika nödvändigt är det inte att ta med kameran dock – att däremot försöka se och ”fotografera” i sitt inre kommer man nog alltid göra, men det gör väl alla oavsett om man brukar fotografera eller ej? Att spara minnen i sitt inre kallas det ju för:-)

Trädgrisen:

Huvudvärk:

Elefanten:

Surtes många sjöar gör mig aldrig besviken… nu i helgen låg is djupt ner på botten och fångade upp vattnets gula ton.

Dess färgade grund lät sig ivrigt smyckas av livgivande sedement.. och mina ögon njöt.

Att som på bild nr 1 vända den 90 grader gjorde genast susen då rötter förvandlades till träd.

Fotat i Surte… som vanligt.

Med önskan om en härlig lugn och positiv vecka åt er alla

🙂

Alla dessa bilder är tagna på en och samma plats, inte långt ifrån mitt hem. Det är en motorkossbana en bit in i skogen, en liten sandplätt dit ”vanligt” folk åker och beter sig som vanligt, dvs dumpar sitt skit i smyg. Och vad är då skit kanske ni undrar? Datorer, madrasser, kylskåp, spisar och bilar etc etc. Det ligger såklart inte för långt in så dom måste anstränga sin kropp, men tillräckligt ändå för att ingen skall kunna se från vägen. Ofta i högar – ansamlingar.

Det är ungefär som när man gång på gång hittar hundavföringspåsar i diken intill där hunden precis utfört sitt behov.  

Vad som är mest skadligt för vår natur och därmed oss själva känns rätt uppenbart.

Och mitt bland allt detta växer alltså naturen på …

Vår natur är så oerhört värdefull, ett verktyg för vår egen hälsa och ett verktyg för jorden och dess innevånares överlevnad.

Vi bör nog alla ta vårt ansvar och tänka steget efter. För visst är vi ju egentligen alla bara del i ett enda stort stafettlopp? Någon kommer ta över pinnen efter dig. Kanske något att tänka på….

Att lägga fokus inom makrofoto är extremt viktigt då det kan ge helt olika resultat som t ex på dessa 2 bilder nedan som är fotade på samma plats och på samma motiv, men med fokus på 2 olika djup:

Och nu mina kära vänner strr jag inte ut längre utan bara mååååååååste ut i det fina vädret! 

Skall bara ta på mig, borsta tänder, ta på linser och väcka storson först:-)

(Bilden ovan är tagen för ett par dagar sedan – en tulpan var utstickande blad påminde om formen av ett hjärta.. eller ett par vingar?)

Jag är nu inne på 4:e dagen med 39 graders feber.

En feber som som nu spridit sig till lilleman och även maken som däckat i rummet intill. Storsonen härdar ut än så länge *peppar peppar*

Och jag säger bara det – tack gode gud för Alvedon!! En tablett gör susen med orsakar värsta klimakterievallningar. Ett tu tre känner jag hur det fullkomligt dryper svett från rygg och bål för att nästa sekund helt upphöra. Vid de smärtfria tillfällen har jag försökt ta mig ut för att röra på kroppen och få en nypa frisk luft, men det har känts att hjärtat inte tyckt det var en bra idé. Vad kan man göra då mer än lyssna och sakta masa sig hem igen.

Nej, månaden som gått kommer inte att gå till historien som den bästa direkt fysiskt sett. Sjukdomar har avlöst varandra i vänkretsen, vissa riktigt riktigt illa…  att då vid friska tillfällen kunna använda sina ben och se med sina ögon, lyssna till fåglarnas sång och andas frisk luft är så så skönt.

Och visst börjar det kännas som vår ute? Isen luckras upp och antar nya grafiska mönster. Ett par röda löv som ramlat ner mot isens skrovliga yta vad kontrast nog för att fånga mitt öga:

Solnedgången ned vimlar det av i skog o mark. Det är en en svamp, en ticka som växer på döda eller levande träd, men med skärpan lagt längst bak/in på svampens porer.

Det fula kan också vara vackert – på sitt sätt:

Lilla lejongap:

Det blev en fartfylld helg med  föreläsare som tog andan ur mig med sina fantastiska bilder.

Ett stort tack till Camera Natura som anordnade detta evenemang med den äran! Att lyckas så bra på sitt första försök med allt runt omkring är minsann inte dåligt, en dag som med all säkerhet kommer fortsätta i kommande år. Jag hoppas det, för det behövs allt dessa dagar och festivaler som hyllar strävan att värna om sin omvärld.

Jag blev mycket berör av alla föredragshållarna, men just Tom Svenssons spark i baken om vad vi gör.. eller inte gör var en viktig väckarklocka. Precis som Brutus Östlings bilder på fåglarna och hur plasten i deras magar skördar liv efter liv.. Människans släpphänthet är tragisk och att inse värdet av att ta vara på minsta platsbit och slänga det där det hör hemma är väl det minsta vi kan göra.

Att lyssna till Serkans föredrag gjorde mig inte besviken! Jag som inte varken sett eller hört honom live blev inte besviken.

Att människan kunde spela elgitarr som få uppvisade han på middagen efteråt – ni som inte gick missade något speciellt;-)

Självklart måste Patrik Larssons inspirerande lightroom föredrag nämnas likaså. Jag som inte haft lightroom tidigare är till och med NU efter helgen en ”ägare” av ett så visst gjorde det intryck! Att sedan lyckas med det Patrik gjorde under 5 minuter tog väl mig ca 1,5 timme, ehum. Men förhoppningsvis kan jag skaka liv i de små grå där uppe efter ett tag. Absolut inte i Patriks kaliber, men kanske snabbare än 1,5 timme.. förhoppningsvis.. *s*

Tore Hagmans foton manade även de till eftertanke.. till vad vi håller på att förlora. Oändligt vackra och med ett inspirerande tal om vårt Sverige,målade han upp ett då och ett nu med en framtid man ryggar inför.. Vad är vi på väg och vad kan man göra?

Så Tack – ni alla för er öppna famn, inspiration och ert engagemang!

Bilderna i detta blogginlägg togs på söndagseftermiddagen, dagen efter, då man landat och försökt sortera bland alla intryck och känslor Västerås burit med sig.

Som brukligt är under helgerna tog jag den ”gamla bettan” och for iväg till Surte för att finna frisk luft och kanske ett o annat motiv.

Jag var långt ifrån ensam skulle det visa sig. Att folk går promenader i det härliga vädret är inget oväntat, men att stöta på dom långt långt in i den djupa skogen är mer otippat. Vanligtvis är det ”bara” jag som kliver, klampar, river och kryper.

Iaf när jag klufsade på hala isbekläddastenar invid en forsande bäck sprang jag alltså på ett par ute i ingemansland.

Det gör mig inget men det oväntade skrämde slag på mig *s* Jag lyckades dock kväva mina tjut så jag inte skrämde slag på även de 2 andra.

Jag är rätt bra på att utmana ödet tyvärr, för självklart klampade jag rakt ner genom isen det första jag gjorde. Och det var KALLT! Ett par ”vanliga” låga mormorskängor släppte väldigt snabbt in det isande vattnet och jeansen blev gyttjigt bruna ända upp till knäna. Jepp. Thats me….. Men att åka hem var inte ett alternativ. Efter ett par minuter började isvärken ge med sig då foten lyckas värma upp vattnet inuti skon.

Bilden nedan får symbolisera min nertrampade fot… Att den även påminner om cancer med sina metastaser ger den en annan innebörd för mig och fick följa med in i bloggen trots att den inte är varken sägande eller vacker.

Just nu fylls livet av förberedelser inför CameraNaturadagen nästa helg och även Mölndals fotoklubb som jag skall hålla föredrag inför på onsdag. Att fylla huvudet av annat än oro tas villigt emot, att tänka på dåligheter kan ge dåligheter.

Och det bästa av allt? Imorgon är det sovmorgon!!:-)

Ha en härlig helg allihop och hoppas ni får sova länge och skönt!