Jag älskar när det dyker upp figurer i naturen.
Extra roligt är det när dessa figurer redan upptäcks genom linsen på plats, det är inte alltid jag upptäcker figurerna där, snarare senare när jag tittar på bilden senare genom kameran eller datorns skärm. Sin egen fokus kan vara så stark på något annat som skärpan hos en droppe, att man inte upptäcker det drama som utspelar sig i bakgrundens skugglek.
För mig vittnar dessa figurer om en samhörighet. Jag menar förstås inte att fysiska människor går att finna i ett bladverk, utan att mönstren och former så starkt går igen genom alla led, från hjärnans blodkärl till nerverna i ett löv, till floddeltats förgreningar från ovan.
Allt hänger ihop, men blir för mig extra klart då just figurer dyker upp. Kanske för att det är mer oväntat än ett rent mönster som man redan sett ett par gånger, samtidigt som det rent teoretiskt dyker upp med jämna mellanrum. Frågan är bara var man själv står just då med sin kamera. Ett steg åt sidan och figuren skulle aldrig blivit upptäckt.
Att hitta de där igenkännande figurerna skänker en slags tröst, en försäkran om att vi inte är utomstående varelser utan del av något större, av en energis gigantiska kretslopp. Jag och du är en del av denna jord, som är ynka liten bråkdel av universum – visst är det magiskt?
När vi inser att marken vi går på är lika mycket en del av oss själva som vår kropp kanske vi slutar förstöra den som vi gör idag?
Man kan ju önska.
Människan är kapabel att göra mycket dumt, väldigt mycket dumt.. dessutom ibland slugt uträknat. Speciellt mot varandra, dolken i ryggen är utbytt mot uthängning och förtal emot varandra.
Det går inte en dag utan att man chockas över de elakheter och maktmissbruk vissa människor ägnar sig åt.
Många gånger är insikten för mycket att bära helt enkelt.
Ibland ar vi rent klantiga och har en fruktansvärd otur…
Vissa tankar klarar man inte tänka utan att slitas itu inombords. För även om agerandet inte är mitt känner man medkänsla genom någon samhörighet som till exempelvis föräldraskap. Man förstår kan så väl ångesten och paniken av en insikt om det oåterkalleliga….
Att förlora den största glädjen och kärleken i livet på ett fruktansvärt sätt.
Jag brukar undra om vårt upplysta samhälle med nyheter som blixtsnabbt färdas verkligen är av godo, om det inte skadar mer än det bygger upp och om inte nya idéer snarare kan födas av den kanske avtrubbade inställning vi får på köpet?
Men å andra sidan, vi bombarderas med olika moraliska dilemma där det omedelbart talas om att något är galet – ibland även när det inte är det, vilket ger fruktansvärda påföljder för oskyldiga. För att döma är nutidens mest lockande sport! Men när något väl är galet är det en enande kraft att tillsammans följa den goda vägen och inse hur mycket positiv beslutsamhet faktiskt kan förändra.
Vi tycks så gärna vilja se vår värld i svart eller vitt, vem eller vilka som är goda eller onda, när det i själva verket är en hel samling grå massa!
Vi bär alla på gott och ont inom oss och har förmågan att utöva de båda, men att tänka med hjärtat och osjälviskt hjälpa en annan människa vet vi nog alla är det bästa.
Låt den grå massan bli lite mer ljus
Ulmestrand's Blog 