Kategori: Blogg

Det är lördagen den 21 januari 2012.

Det har förvarnats på både radio och TV om ett analkande rikligt snöfall, men min lust att fotografera lät sig inte hejdas! Det lilla snö som föll vid 10 snåret kunde väl inte vara så farligt tänkte jag med ett litet fnys.

Jag tänkte som vanligt ta bilen till ett närbeläget område – Svankällan, men en mötande buss fick mig köra andra hållet till områden jag annars inte vistas i.

Och jag blev inte besviken..  redan från vägen skymtade jag skira pastelltonade motiv överallt och fick nästan panik! Bokskogen i detta inlägg såg extra inbjudande ut med sin rosa matta. Där ville jag fota!

Parkeringplatser fanns det inte gott om och jag fick köra en bra bit innan jag kunde stanna till.

Självklart lockade många många motiv längs med vägen och när jag väl kom fram efter 1,5 timme hade den rosa mattan sedan länge försvunnit. Allt som återstod av mattan var de röda avtryck mina fotspår genererade i snön:

Men jag tyckte det var vackert ändå.. snön piskade som besatt och kameran var mer än lovligt blöt! Jag försökte stoppa in den i jackan mellan varje plåtning för att skydda den från vätan och tror mitt uppsåt lyckades. Det lever och har hälsan iaf. Kameran alltså;-)

Värre var det att byta objektiv ute i snöstormen! Det var länge sedan jag var så nervös måste jag erkänna, med ryggen vänd mot blåsten snabbt byta från mitt macro till 50 mm canon (1,4) med blöta fingrar var inte det bästa beslut jag gjort – men jag fick iaf testat det objektivet med. Jag tro dock inte någon av dessa är fotade med den, men kan inte svära…

Och jag förvånas över hur något som våldsamt och ymnigt fallande kunde se så stilla ut på bild…?

Trots att bilderna ser rätt ljusa och skira ut fick jag gå upp rejält i Iso – 800 ligger ett par av dessa på som högst och kunde då få upp tiden till 1/80 sekund vilket duger på Canon eos 5D  att fotografera på frihand med (till skillnad från min tidigare kameran Canon 400D som jag ”bara” kunde fota 1/125 sekund med)

En liten röd kvinna såg ner på sitt nya halsband.. kanske var det kylan som fick henne blossa.

Det konstnärliga golv krakelerar för mina hjärtslag.. dess yta är skör som tunnaste flor och faller som ett korthus i takt med att grader stiger upp.

Märkligt att då finna samma yta som nyss var så tunn , nu starkare än betong krampaktigt bevara det som en gång var. Nu utsläng på en torr klipphäll, där isen målat sina blöta drag..

Förrädiskt mjuk lurar myllan under ljung och gulnande grästuvor.

Efter insikten ids mina fötter knappt snudda dess väsen – men gör det ändå.

Vad har man för val?

Att förneka synen vad den vill så? Det tror jag ej..

Nej valet är lätt, vägen är alltid den enda fast motiven ständiga.

Om det är höst eller vinter går kappt att urskilja.

Om det inte vore för det örat hör skulle jag ställa mig ytterst frågande.

Men örat hör och berättar om stordåd och naturliga mirakel i skiftande nyanser och teman, rena  konstverk som sekunden efter gått förlorad.

Är det då värt det? Att offra ett verk för att nå ett annat?

 Att ställa sig över och avgöra vilket som värderas mest?

Att låta en ögonblickskänsla avgöra valet är väl skrämmande, men kanske nödvändigt. Att våga offra för att komma framåt.

Det som skrämmer är när man inte vet vad detta framåt faktiskt är genom livets stig.

Att vi en gång till jord åter skall varda vet vi väl alla.

Ett slut de flesta räds. Men är det inte det vackraste så säg?

Att få vandra åter hem till dig. Bli ett med det där vi berörs av i livet.

… som galna hönor

.. i ett kinahus:-)

Begreppen brukar ju användas för att förvarna eller förannonsera en händelse och trots att dessa små rödhalsade huvuden är fotade då det glimmade av frost ute ger dom iaf mig en ”Heads up” om att det kommer en vår, och efter den en sommar med värme. Den frusna kropp man bor i jublar av insikten, medan mor min grät i luren av samma insikt. Insikten av att allt rullar snabbare och då det snart blir sommar blir det lika snabbt vinter igen. Och sen vår sommar höst o vinter…..

Ja tiden rinner oss ur händerna, iaf om målet är att försöka fånga det. En omöjlig uppgift..

Jag vet inte hur många gånger jag ställt mig själv frågan om vad livet går ut på, men att det inte är för sin egen skull, den saken är klar. (Däremot är det ju enbart mig själv jag kan ansvara för och ställas till svars inför om man gjort något galet) Men alltid när jag ligger där ute ensam i ett frostigt vinterlandskap,  gyttjig lervälling på hösten, eller på mage i maskrostäckt äng vill jag vända mig om och visa för.. någon. Att denna någon inte alls har lust att vänta i timmar på att jag skall ”bli klar” är full förståeligt. Jag hade inte velat det själv *s* Men att visa det när jag kommer hem betyder ändå lika mycket.

Precis som det betyder att visa det för er här och nu.

Kanske är meningen med livet helt enkelt glädjen av att dela med sig?

Vi tenderar gärna se vår omvärld och varandra med dömande ögon för att sätta en stämpel och snabbt avgöra farligheten hos sin nästa – är den dum, ful fattig, farlig.. snäll

Varför har vi ett sånt skriande behov av att snabbt se glaset som halvfullt eller halvtomt istället för att utvärdera, ta reda på fakta eller helt enkelt acceptera våra olikheter. Just därför anser jag det vara lite märkligt hur fotografin idag så kraftigt likställs med sanning – ett återkommade ord jag läser lite här o var.

Vill vi så gärna tro på det vi kan se fortfarande? Vad hände med den fria tanken, skapandet, berättandet av en saga?

Inte var då konstigt att människan en gång ansåg jorden vara platt. Vi såg ju bara en platt yta?

Och ser vi det måste det ju vara sant?

Eller..?

Precis som vi ser blå himmel, när allt ”bara” handlar om ljus och hur våra ögon sänder signaler till hjärnan som i sin tur skapar en bild. Är det då jag som tagit bilden, ljuset eller din hjärna som är kreatören?

Eller sanninssägare..

eller lögnaren.

Men vad en lögn är väl rätt klart – det kan endast göras genom ett påstående, muntligt eller skriftligt.

Påstår jag här och nu i min blogg att jag är man när jag i själva verket är kvinna är det en ju en lögn. Punkt!

Med vårt rika utbud av kameror och bloggar kan man kanske förstå rädslan hos människan som sådan att bli lurad. Kanske är vår tid är helt enkelt för dyrbar för att slösas med?

Det man ser och läser är enbart en betraktelse från en annan person, en betraktelse som lätt kan förstärkas genom kontraster, berättelser som förstärker ens bild, eller ens jag och trovärdigheten av ens jag inför de personer som bara har t ex en blogg att referera till.

Nog tycker jag att man själv försöker tänka efter före i de flesta situationer, men har självklart gått på nitar  under året som gått.

Som brukligt är brukar vi ju ge nyårslöften – till oss själva, eller till andra.

Mitt nyårslöfte 2012 blir att mana till min egen eftertanke, inte för att min tid är särdeles dyrbar, ej heller att jag förhoppningsvis inte är varken dummare eller klokare än någon annan. Uat vill försöka skapa min egen uppfattning om en person eller bild genom egen åsikt, inte genom påtvingade andras.

” Två sanningar närmar sig varann, en kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.”

Ett ordspråk av Tomas Tranströmer som jag tycker träffar mitt i prick.

Att inte vara så naiv och blåögd vad gäller det skriva ordet på nätet, utan åtminstone granska det en och två gånger genom sitt egna sunda förnuft.

Insikten om att en bild kan luras har jagför läänge senda insett och skedde i samma stund jag som lite tösabit började rita streckgubbar. Så där SER inte en människa ut, men jag fattade andemeningen: det var en symbol för en människa och en markör i ett led av en berättelse. och så länge ett foto är ett foto kommer det alltid vara en bit dolt med, då det är en bit av en berättelse alla omöjligt kan känna till. hur gräset krasade under fötterna.. vadman fick se sekunden innan, vad som INTE kom med på bild som fanns alldeles invid bilden? Alla dom där parametrarna bidrar ju till den stora bilden – stunden där ute som enbart fotografen kan känna, se och uppleva.

Att visa en rak bild av omvärlden har aldrig varit något mål för mig med mina bilder – tvärtom har strävan efter motiven ofta varit att finna dom som luras så mycket som möjligt – nu talar jag inte om manipulering genom photoshop.

Jag talar om manipulering genom naturens hjälp. Genom kamernas hjälp – som t e x skakning och naturliga filer som skit framför o bakom ett motiv för att måla fram det där jag vill visa upp.. att det högst normala kan se så onormalt ut fullkomligt älskar jag för egen del!

Och betraktelse är som vi alla vet högst personlig och i mångt och vad gällande fotografering och fotograf mycket färgad av den person vi är, vilka värderingar vi har och vad vi själva VILL se.

En samling hyacintstjälkar i zinken skapar en illussion av något annat, men är ingen lögn för det. I verkligheten såg det helt annorlunda ut! Fullt med disk, rätt grällt ljus från lysröret ovan och en rygg som värkte av en halvliggande pose hängandes över zinken på sena kvällen.

MEN det du ser är vad du ser här o nu, något luddigt orangetonat. det är bilden jag VILL visa, hur verkligheten såg ut där och då är totalt ovesäntligt – i mina ögon.

Visst – färgskalan är helt åt pipsvängen fel pga fel vitbalans vilket är medvetet gjort.

Ett frostigt löv låter dig tro att det är vinter och kallt i omgivningen den togs i – och det var det förvisso, men endast under en halvtimme…

Illusion? Sanning? OM inte annat är det raka motsatsen till ovanstående bild.. kall taggig och kylig.

Ändå är båda bilder på växter:-)

Iaf under en timme nyårsmorgonen. Och granen stod så grön på myren, dekorerad med frost.

Det blev bara en timme (eller 2) men det var sanslöst vackert ute vid Svankällan den där kalla lördagsmorgonen! Fullt med frost och glitter överallt. Märkte tyvärr att mina stövlar börjat läcka halvvägs ut på den genomblöta och kalla myren började strila in iskallt vatten i höger stövel, mindre kul men sen nyårssmäll jag gärna tog.

Sen var det höst – igen.

Det är nu snart dags för en tredje storm att riva genom skog och mark.

.., eller är det 4:e? Jag har tappat räkningen.

Inte för att det bekommer mig personligen något egentligen, ärligt talat så gillar jag när vindarna hörs genom trädkronorna, då vet jag att naturen fins ndär och lever. Men vad som kommer i stormens fotsteg skadar på många sätt, ekonomiskt och privat  för många på olika sätt. Det känns ytterst torftligt att ens berätta om en glädje över hur vinden kan måla, men som med så mycket här i livet är saker och ting inte svarta eller vita, de är en helsikes massa gråskalor.

Och hur mycket jag än sörger ras, översvämningar och vattenfyllda källare – gladdes jag likaså åt förra veckans storm och den tripp jag  och maken gjorde ner till Åsa. Han – för att dräggla över surfare och snacka sånt som surfare gör med varandra och jag – för att försöka fånga stormigt hav. Vädergudarna var hyfsat snälla trots allt,  regnet upphörde precis då vi kom fram till stenudden.

Jag ÄR ingen landskapsfotograf, det skall gudarna veta, men nog kan man glädjas åt det ändå? Det blev många bilder med inte så många man kunde använda.

25 s/m och ett rangligt stålstativ är det största svaret på varför, rinnande ögon och iskalla händer ett annat.  Men jag ville försöka få längre slutartiden och var fröken duktig och t om använde ett gråtonat filter till makrogluggen(kors i taket!) – för självklart var det makrot som fick sitta på mesta tiden, även till ett stormigt hav.

Gamla hundar vill helt enkelt sitta på sina egna sätt;-)

De undre bilderna är INTE fotade i en blåst, även om det ser ut så. Men innan jag glömmer -skakbilderna måste ses större, även den högst upp. Nerskalningen av bilderna här i wordpress blev inte så bra och får bilderna se ännu suddigare ut än vad de egentligen är, så klicka gärna på dom….

Fotorna nedan är från nyårsafton och en timme jag lyckades smyga till mig innan alla måsten drog igång. (Även om det ser ut som dagen efter.. *s* men what the heck.. det bjussar jag på, för det ÄR kul att skaka:-))

Och tror ni inte på sjutton! Ytterligare en människa hojtade panikartat till på mig och frågade om jag behöver hjälp? VILKA vänliga människor det bor vid Svankällan! 😉