Kategori: Blogg

Det vill vi väl alla till mans lära oss hur man gör, att få inspiration och lära oss till att utvecklas..

Abecita Konstmuseeum tillägnar onsdagen den 21:e september åt detta tema under sin fotokväll med Göran Segeholm. Och jag skall dit!! Jippie:-)

Har idag anmält mitt intresse för att få ta del av förhoppningsvis både goda idéer och smörgåsar. Men mest av allt vill jag lära mig hur Göran talar och föreläsar.. Jag har tänkt gå på ett par föreläsningar under hösten för att få inspiration till mitt egna föredrag, vad jag skall tala om vet jag men just HUR och på vilket sätt… att ha ett par i färskt minne är nog inte så dumt.

Det finns fortfarande platser kvar för den som är intresserad! Så varför inte passa på att umgås en kväll med likasinnade? Priset är mer än acceptabelt – 100 kronor.

Andra saker kastar jag mig dumdristigt i – som björbärssnår och rabatter och brännässlor! När det gäller naturens sköhet går lusten att se (och helst fånga) inte att hindra! Inte ens borelliainfektionen jag drabbades av förra veckan som satte ett otäckt märke på mitt ena ben (på tal om det – penicillinet måste tas!!)

Njaepp – jag faller pladask för naturens charm!! Bokstavligen;-)

I torsdag frossade jag i höstfärgade blommors utseende i mot och medljus en sen eftermiddag på Botaniska trädgåtden i Göteborg. Jag står där som vanligt, med huvudet rakt upp under ett valt med pumpablommor och synar näst intill varje centimeter av trädgården med mitt ena öga; huvvet upp, huvvet ner.. rumpan upp, kroppen in, under, runt.. konstant! hela tiden.. En VANSINNIGT roligt och hänförande stund som försätter fotografen i mig i trans….

Döm då om min förvåning när 2 tidstypiskt göteborgska ”tanter” – högt beklagar sig över mig där jag ligger.. ”se där – en till så´n där fotograf – dom SER ju inte allt detta vackra utan bara fotograferar?”

*s*

Så märkligt, SER jag inte??? Tror dom jag blundar? Snarare är det nog så att man som fotograf ser så himla mycket MER än en icke fotograf?! Ögonen är ståndigt på jakt, ständigt sökande.. och ögonen älskar allt de ser på! Det ”måste” inte vara färgkoordinerade rabatter eller prunknande blommor? En rutten maskros är lika vacker i mina ögon? Tror knappast tanterna tycker detsamma;-)

Vi ser samma saker fast på olika sätt. I min värld väljer jag se det så mycket mer intensivt än vad dom gör. I deras värld är det förmodligen precis samma? (Skillnaden mellan oss var att jag istället för att bry mig om andra njöt av och fokuserade på – taramm .. blommorna;-))

Att vi alla som var där tyckte det var vackert står dock klar:-)

En enda bild (fjärilen nedan) av fullformataren blev det i dagens blogg, resten är från Canon 400.

Vi vet väl alla att när det blir höst så blir det mindre ljus och därför kan fotosyntesen inte fortgå som den gjort under sommaren..Träd och buskar drar helt sonika tillbaka klorofyllet och sin näring från lövet och går i vila.

När klorofyllet försvinner så ser vi gula och orange färger på löven, men har ju faktiskt funnits där hela tiden? Vi har bara inte sett dess riktiga färg pga det gröna klorofyllet! Enligt vad jag förstår så är den kraftiga röda färg som vissa löv antar under hösten en kombination av sol och kyliga nätter. Ju mildare och regnigare höst desto gulare löv, och ju torrare och kallare desto rödare.

Undrar om det samma gäller för mitt hår? För ju äldre jag blir desto rödare ton antar det;-)

Som på den här attanbeningen – snacka om att ha taggarna utåt!

Är det för att flugan visar sina rätta färger tro?

Är då den här spindeln fullproppad med klorofyll? nja – tror inte det va….;-)

Ett par snabba eftermiddagsbilder med mitt nya objektiv Tamron 18-270 vittnade om att hösten är här med stormsteg! Gula löv signade ner som gulddroppar, garnerar den grusväg jag för tillfället valt att vandra på..

Jag har zoomat in på max – dvs 270 mm där bländaren 6,3 är minimum vilket gör objektivet lite känsligt för mörkare tillfällen. Det gick dock utomordentligt bra att fotografera kl 8 på kvällen häromdagen:-) Just att ena sekunden få med istort sett MER än vad jag själv kan se – för att i nästa sekund zooma in på någon liten pryttel och ändå lyckas få till en bild med skön oskärpa tyckte jag var grymt häftigt!

Ett perfekt allroundobjektiv som definitivt är som klippt och skuren för en sommardag! Tänk bara på möjligheten att zooma in en båt ute vid horisonten men i nästa sekund fånga det kreativa vatten blänket intill båten. Jag var faktiskt ute en sväng med båten i förra veckan och fick ett par snabba skott med detta objektiv och kommer lägga upp det här på bloggen inom kort.

Lördag 2011-08-27
Helgkänslan och dess lugn infann sig redan på morgonen. Efter en härligt lång och lugn frukost framför TV:n med barnen snusandens i sina rum intill väcktes fotolusten och en rastlöshet började gro i kroppen.
En snabb blick ut visade uppehåll i det regn som fallit på natten och därmed grönt ljus för mig och min enögda kompis. Sagt och gjort, vi gav oss ut för att söka eldsprakande löv och annat som vår tidiga höst valt att färglägga. Vi hann inte långt innan de första dropparna landade på oss och vad som till en början stänkte vräkte snart ner. Aldrig förr har jag varit så tacksam som för en plåtlåda på hjul med skydd från vätan. En stilla stund i bilen med mjuk musik ger sällhet åt själen.. och vähähähähähäldigt immiga fönster!!
Efter ett par minuter var det åter igen  dags för uppehåll och en åker inte långt ifrån mitt hus pockade på uppmärksamhet med sin varma ton! Det såg ut osm om hela åkern stod i brand – en vansinnigt härlig orangbrun nyans tonades nerifrån och upp till axen ovan..  och lika snabbt som tanken tänktes att hoppa över floden till åkern, började det självklart återigen regna, men lät det inte stoppa mig. Det stoppade däremot bilister på sin färd – för något tokigare hade dom tydligen inte skådat än en människa mitt i en åker?

Det var väl för väl att man inte var naken! Då hade dom nog kört av vägen;-)

Fast millimeterstora sådana! Men nä, det är fult att luras… självklart är det en blommknopp du ser ovan;-)

Vänd 90 grader medsols tyckte jag att en fågel dök upp i det gula? Bakom den dyker ansikten upp i skuggan, en mindre glad trött pensionär kanske som äntligen masat sig upp för Botaniska Trädgårdens långa backe. Det var iaf där bilderna i min blogg togs för snart 2 veckor sedan. Även dessa med sigmas 150 mm objektiv, med undantag från bild 6 uppifrån – den med den röda blomman som jag fångade med Canons 70-200 objektiv (2.8)  – självfallet är allt fotat med fullformataren:-)

Black and white – as life:

Canons 70-200 kunde faktiskt ge bild en den med, trots att man inte kom lika nära:

Mitt intresse i fågelfotografering är förvisso stor, men inte tillräckligt för att själv ge mig hän åt det. Inte än iaf – ett nytt Objektiv från tamron har jag i mitt ägo; ett 18-270 (!)  jag tänkte testa mer av i helgen! Planen är att använda det som alroundobjektiv till det bröllop jag kommer fota den 3:e september. Tror det kan passa ypperligt till folksamlingen och de 3 livliga barn som kanske springer runt. Att slippa springa efter utan istället zooma in underlättar mycket:-)

Efter att det första euforin lagt sig över den fullfjädrade fullformatarens glans börjar div problem dyka upp lite här och var. det är inget fel på kameran, men den kräver desto mer av sin omgivning.

Plötsligt duger inte datorn längre, den hostar och hackar och stänger av sig i tid och otid, Ps 3 är itne kompatibeln med rawfilerna helelr visade det sig GAH!! Och efter lite nätsökande skulle de medskickade CD-skivor råda bot på detta.

Allt är som det brukar.

Hela familjen har tagit sitt pick och pack för att ge sig ner mot havet hundra meter ner. Svärmor och svärfar står redo, nyckeln är lagd på rätt plats, ett barn måste kissa precis när vi skall gå… som vanligt:-)

Asfalten är sprängande het under mina barfota fötter,  lika ärrad och ojämn som den alltid varit.

Ett par förbipassare slänger ur sig ett hej till svärfar och samtalet är genast igång. Han trivs svärfar.. är omtyckt såvitt jag vet och leder kurser och kulturvandringar i Grönemad. Han vet det mesta om vad som går att veta om Grönemad – allt från karosserifabriken till stenhuggeri. En modig man som varje år drar på sig högtalarväst med inbyggd headset och berättar för åhörare om bygden.

Vi andra vandrar vidare och låter honom hållas:-)

På väg ner mot vår röda sjöbod kilar sig ett par djävulskt vassa småsten in under min hålfot och tvingar mig titt som tätt att stanna. Jag klagar förvisso inte; min kamera vill promt rastas och allt blir som det brukar – jag hamnar allt längre och längre bort från de badsugna, då inte bara sten utan även konstverk  bromsar min färd. De där småstenen känns då nästan utplacerade av en mening, jag väljer iaf att se det så.

Sura rödsvetta blankfeta sommargäster muttrar då infödda passerar till sina bodar – ”endast behöriga” hojtar dom med överförmyndarblick, de som aldrig sätter sin fot där efter 1 augusti och därmed inte kunde skilja en infödd från en sommargäst om det så stod skrivet i runor. Vi bara skrattar och skakar på huvudet åt rikemansfasonerna. Svärföräldrarna om några har rätt att bruka platsen, de som bor där året om.

Dagen är varm, het och ungarna har redan hunit slänga av sig sina kläder och står redo för att kasta sig i havet där kusinerna redan finns. Över mitt huvud hörs ett vinande ljud av jagande svalor.. jag står länge och betraktar dom och kan inte annat än häpna över att de lyckas undvika krocka med varandra, deras reaktioner måste vara högt utvecklade för det går fort när dom flyger. Och nog kan man inte annat än dra en lättnadens suck över att iaf inte behöva flyga nonstop som en svala för skaffa mat till mina barn.

Det visade sig att vi hade ett svalbo aldeles ovanför våra huvuden! Trots att vår sjöbod är ett 2 våningshus och trots att svalboet var beläget högst upp i denan byggnad lyckades ändå tamronmakrot komma tillräckligt nära för att få familjen på bild. Det var i sista stund skulle det visa sig för dagen efter var boet tomt och dom flög lika perfekt och vinande svabbt alla 4 runt våra huvuden.

Den vanligtvis så angenäma saltvattensaromen avbryt lite då och då av stråk av ytterst oangenäm doft! Jag har tidigare upplevst liknande essenser bl a då min far tappade latrinburken på vårt sommarställe och fick rent ut sagt skit över hela sig! Men det är ingen bajburk som sprungit läck, eller surströmmingfest som urspårat.  Det visar sig nämligen vara en död säl som flytit iland. Ett par bodar längre bort ligger den och jäser och sprider sin ytterst ogästvänliga doft åt omgivningen.

Ett typiskt exempel på den svenska byråkratin.. för visst har ägaren försök ringa och få bort sälen, men ingen instans verkar vilja ta sig an ärendet och den är på tok för stor och tung för att försöka ta sig an på egen hand.. därför ligger dn där under och ruttnar. Nåväl tids nog löses den säkerligen upp och tas om hand av havet igen – som saker och ting alltid lösts sig i alla århundraden.

Hur vattenkvalitén påverkades av detta faktum hade vi ingen aning om dock, men ingen av de badande blev sjuka iaf.

Jag själv höll mig för en gång skull på nära avstånd även om jag inte doppade mig!  Sjöbodar med sina skarpa konstraster en solig sommardag genererar märklig konst i vatten och kameran med makrot gick varmt den dagen:

Vad kan man mer begära av livet? Sol, bad, värme, en lycklig familj som accepterar sin tokiga mammas begär efter att få ligga under sjöbodar och leta efter fotografiska skatter. En härlig dag tillsammans med nära och kära för att avslutas med meddag och ett glas vin på balkongen.. Ett minne att suga på då hösten närmar sig med stormsteg – som den brukar.

Jag undrar hur det skulle fungera i verkliga livet om ett lejon t ex blev allergiskt mot kött av någon anledning och därmed fick börja äta frukt bär och nötter istället? Förmodligen skulle djuret inte bli långlivat då den inte kunde få i sig de nödvändiga proteiner han/hon skulle behöva för att bygga muskler. För oss människor är det betydligt enklare – vi kan få tag i protein på annat sätt om vi vill och vet vem, kanske blir det här lilla lejonet vegetariskt när han växer upp:

 Att Leo gillar vinbär – MYCKET –  stod i alla fall klart då han och hans goa mamma besökte oss för ett par veckor sedan. Vi fikade och myste på altanen men kladdkakan som dukats upp var inte närmelsevist lika gott som de vinbär och färska smultron vi fann på min trädgård! Och dessa blev en så klar favorit att jag senare åkte upp med en hel bunke till det lilla lejonet. För gott om vinbär fanns det och finns fortfarande på min tomt:

 Ett klokt barn med andra ord som hans mamma fostrat väl! Naturen skrämmer inte ett litet lejon det minsta – tvärtom! Han kryper gärna in bland buskar och snår på jakt efter något gott:

Så om denna unge inte blir en naturlälskare av stora mått kan han kanske förlita sig till tennis eller badminston som yrke? Så liten som han är tyckte jag allt man kunde skönja en stor talang inom området redan nu även:

Det roligaste Leo vet är ändå att köra bil! Och för hans skull hoppas jag att ett annat märke än Saab kommer duga då det är dags för det lilla lejonet att ta körtkort. Att Saab kommer göra det tycks näst intill otroligt som det ser ut idag men hur en Saab låter? DET vet det lilla lejonet precis!! Broom brooooooom:-)

Tack goa Tajolin för att ni kom och förgyllde vår dag:-)