Kategori: Blogg

Den lilla fågeln med sin last:

Titeln låter betydligt mer spännande än vad som faktiskt utspelade sig på plats i helgen som gick, även om jag faktiskt hade fysiskt ont i mitt ena öga! Linserna hade gått ut för ett par veckor sedan och de började skava rejält. Ett par nya var beställda men anlände inte förrän igår, nästan en vecka försent. Nu känns det så bra så bra så:-)

Bakom kameran och i min hjärna var det dock dramatik – där ett synligt ”ont öga# syntes i bakgrunden på bilden nedan. Det bevakar sina romantiska blommor och ser strängt på mig som kikar åt motsatt håll – ”nåde dig om du rör dom”! (Märk hur knepigt utdragen bilden ser ut? Jag fotograferar nämligen rakt igenom en pinne och det förvrängde bilden kraftigt)

Nu är verkligen naturen så makalöst vacker och jag är rätt tacksam för att väderleken får växtligheten att vänta lite. Kylan drar över och får naturens framfart att klinga av. Till helgen skall det däremot väntas bättre väder – och med tanke åp hur helgerna sett ut tidigare är det minsann på tiden:-) Underbart säger jag! Jag har lovat bort mig på lördag och skall köra ett makroworkshop på favvoplatsen Surte med för mig nya människor vilket känns spännande:-) Vädret kommer ju bli kanon och vad kan väl gå fel då? Värme, vitsippor och vatten 🙂

Dansande par i bakgrunden:

Ängel eller pastor? Eller kanske båda delar på samma gång..

Mitt ibland alla skira rosavita sippor fanns även ett litet troll:-) Bilden ovan och under är samma växt och jag minns aldrig namnet på den, men vet att den ser ut som en blandning mellan vita löjtnantshjärtan och stora liljekonvaljer när de spruckit ut..

Happy elephant -vide rätt o slätt:

Happy pig

Hoppas ni får en härlig helg med mycket sol o mycket värme, tro och hopp:-)

Vissa dagar är så där deprimerande.

Tyvärr blev jag upplyst om fotohelgen på Gotland i Juni med tidningen Outside blivit inställd.

Väldigt tråkigt – hade sett fram emot att dels upptäcka Gotland för första gången men inte minst möta Paul Hansen som är så enastående skicklig! Men men.. sånt är livet. Någon som däremot ÄR outside lite då och då är ju vi naturfotografer, hobby som proffs… Jag själv ställer mig till hobbyfotograf då jag inte lever på mitt fotograferande utan har ynnesten att kunna fotografera det jag själv tycker om och vill.

Jag ser mitt fotande som något livsnödvändigt för att jag skall må bra ”bara”.

Att bara ”få vara” i fred i tystnad i lugn och ro, långt borta från solventångor och dånande ljud är himmelskt.

Och varför betala åtskilliga summor för att kunna fotografera i regnskogen när närmsta skog i vårt avlånga land bjuder på liknande vyer:

Ok.. ok .. inte samma sak, men jag försöker se det så här…

Att ges ett par givna ramar såssom ett visst område och en viss utrustning tillåter och tvingar istället min egen kreativitet att blomma ut. Där är det fanimej upp till mig att tänka annorlunda än att en sippa är en sippa är en sippa:

Human nature (eller människan bakom):

Nope… det kan bli allt och inget om man vill. Ljus position, placering skärpedjup förvandlar ett enda motiv till mängder av annat genom den närsyntas öga – makrot.

Ni andra makrofantaster vet ju vad jag talar om – har man en gång provat är det rätt svårt att låta bli att kika på det nära hållet…;-)

Släkten i Grebbestad besöktes över påsk. Och om man tycker det är dåligt med växtlighet här i Göteborg är det ingenting jämfört med där..

Här har åtminstone vitsipporna börjat kika fram, men de trivs inte nära vattnet uppenbarligen. Om det finns några syntes de iaf inte.

Men det är där makrofoto är så himla bra – det spelar ju ingen roll vad man fotar egentligen? Det ”räcker” med en kvarbliven Porsch och ljus. Det är det som är det fina i kråksången med makro och som får det att aldrig bli tråkigt att böka runt i skog och mark:-)

Men ok.. ett par blomster fick hamna på bild ändå när jag ändå besökte syrrans hus:

Men det bästa jag vet är att planlöst ge sig ut i ingenmansland och ”se vad som finns” i något till synes inget. För det är ju så att bara man kikar lite så finns det alltid alltid något:-)

Som t ex dessa buskar som stod och glödde i solljuset efter vårregnet.  Som rosor tyckte jag de såg ut som när jag hängde ovanför dom.

Placeringen – aldeles intill en motorkorssbana – gör att man vid första anblicken väljer att undvika området.. Men de brummande stålmonstren hade tydligen ledigt den dagen:-)

Och bara att par steg in bland rostiga bilvbraksdelar, glas, kablar och och skummadrasser klär naturen in vårt avfall.

Säg den plats som INTE har mossar och lavar? Ett motiv som gjort att fota makro med! (Det är inte alltid man får med ett babyhuvud i bakgrunden dock;-))

”rosorna” ur ett annat perspektiv och med en annan vitbalans:

Jap det var påsken som den såg ut i Grebbestad – i det lilla perspektivet:-)

Ha en härlig vecka gott folk!

Tillfällen kommer och går här i livet.

Efter avklarad intervju med Peter Györffy på Tylösands hotell strosade vi runt på de mäktiga sanddynor stranden var kantad av. Det blåste en hel del men ljuset var spännande på vårkanten – speciellt på dessa dynor och jag kan bara tänka mig vilka vackra bilder det kunnat bli om man var något annat än makrofotograf;-)

Grodorna ovan var en impulsingivelse. Ett sms damp ner i mobilen precis då jag sat mig i bilen för att åka hem från intervjun.

Det stod att grodorna nu är i farten på Ragnhilsholmen och då bara måste man ju dit för att se efter själv.

Och ja.. dom höll på, men var ovanligt skygga? Kanske var det för kallt..hmm.

Att gå på skattjakt i skog är nog det roligaste jag vet och då något så simpelt som en gul moss eller lavbelagt kvist belyser ett par röda huvuden på ett fallen trädstam är min lycka gjord. Det räcker liksom….

Visst hade det varit ÄNNU roligare om man lyckats se ännu fler figurer än de jag själv ser i bilden nedan.

Till höger om det röda mosshuvudet dyker en liten vit prinspojk med en mörkare krona på sitt huvud:

Och en fallen ängel kanske denna döda tulpan kan påminna om:

Men NU måste tanten här vi tangenten sluta knappa och sätta igång med hushåll! Regnet har slutat och barnen är uppe.. livet går sin gilla gång!

Glad påsk önskar jag alla med en bukett gult:-)

Lika många vitsippor som det finsn i skogen finns även sätt att avbilda dom små underverken. Och vi är väl många som jublande inombords vrålat ”ÄNTLIGEN” när dom behagade dyka upp! Okej okej, här i göteborg är dom inte riiiiiiiktigt framme.

De ÄR väldigt små, ihopkrympta och fryser nog rejält då temperaturen sjunkit ner mot 8 minus här på nätterna. Snö föll med en dag, men inte stoppar det dessa överlevare inte.. och vad passar då en av de gråaste dagar bättre än at gå igenom minneskorten och minnas solljuset och stillheten? Att det var rejält kallt även då dessa bilder togs kan man ju hålla tystare om;-) Det SER ju varmt ut..

För nu ÄR dom här, dom finns och har öppnat sig för att fånga in solljuset med sina vita kronor! Ljuvligt!

Jag har ett par dagar tillbaka springit ut för att jaga rätt på solens sista flämtande ljus – jag ville så gärna få ett par vitsippsbilder – jag med.

Det vimlar ju att sådana nu, men hur det än är blir aldrig en bild exakt lik en annan, eller någon annans för den delen. Och det är kul!

Vi har alla olika tycke och smak och om inte det vore nog skiftar även vårt humör och vår smak för motiv på dygnsrytmen. Iaf mitt..  Men att försöka fånga vitsippor på ett nytt och för en själv annorlunda sätt är det man strävar efter och det GÅR INTE att göra på annat sätt för hur man än bär sig åt är det alltid någonting som förändras i naturen, ljuset, blåstem.. och växtligheten förändras.

Jag var ute en sväng förra söndagen med kameran.. sonen hade lånat fullformataren och jag fick helt sonika ta min gamla hederliga 400D – en halvformatskamera med ett 60 mm makro på. 400:an hade dock legat lite väl länga i kameraväskan för batteriet var näst intill tomt!

Jag kör så länge det går tänkte jag och självklart hittar man motivet med stort ”M” PRECIIIIS när batteriet dör! SJÄLVKLART!

*suck* Jag bet mig i läppen och tänkte för mig själv lugnt att det var helt enkelt inte meningen och lunkade sakta hemmåt igen. Väl hemma spelade dom fortfarande in hans gittarspelande i köket och jag smög upp till min foto-utrustning där hör o häpna ett fulladdat batteri låg!

SCHAISÄÄÄÄÄÄÄÄ

Jag for ut lika snabbt igen för att försöka hitta den där vitsippan i det där speciella ljuset då solen sänker sig ner  – I EN SKOG FULL AV VITSIPPOR?

Ja.. jag kan upplysa er om att det gick helt enkelt inte – omöjligt! Just den där platsen var förlorad, jag kunde inte hitta den, men fann en massa andra sippor som var lika vackra som föregående. Ett par bilder i denna seission är alltså fotade med 60 mm  makrolins från Tamron för ovanlighetens skull.

Jag går dit ljuset leder och har gång på gång slagits av hur även humör och sinnesstämmning uppenbarligen färgat mitt val av placering… dvs om man vill ha mycket ”skitframför o bakom” mitt huvudmotiv, vitsippan, eller om jag söker efter rena grafiska utsnitt. Valet av dessa handlar mest beroende på hur solen står för min del, om solen sänker sig ner eller står högt på himlen som den gjorde förra helgen…

Ja det är verkligen något jag önskar mig kunna… Visst vore det väl härligt? Att bara plocka fram den vid behov.. om det så vore på natten när man inte kan sova! Att då frottera sig bland glittrande daggdroppar på den kyliga gräsmattan och alla märkliga småkryp som med all säkerhet rotar runt i rabatten nattetid.. ja det vore allt himmelskt.

När maten är lagad och uppäten har jag de senaste dagarna inte kunat hålla mig från att vandra ut i skogen intill.

Aldeles försent tyvärr varje dag. Jag har precis hunnit ut för att enbart se den så högt åtråvärda guldklimpen sänka sig ner och retsamt visa sina guldaktiga toner.. se men inte röra är det nästan som den säger till mig. *suck*

Nåväl.. tji fick den för ett par bilder han jag med häromdagen innan solen blev aldeles för frånvarande….

Jagsåg många av de små vita på marken, men mörkret var aldels för täckande i den nedre markregionen – jag fick hålla mig till kaprifolslynen och mosshuvuden som växte högre upp.

Jag hade suktat länge efter helgens utlovade värme. En värme som på lördagen uteblev och istället fick se sig besegrad av en illvillig tjock dimma som lägrade sig över Göteborg. Vid lunch tyckes dock himlen skifta lite i blått igen och en tur till Botaniska hägrade – en veckas värmebölja BORDE ha gett resultat kan man tycka men det enda jag fann var ett par blommande krokusar och en och annan barblommande buske i Rhododendrondalen. Ett resultat jag lika gärna kunde ha funnit hos grannarna hemma i området alltså…

Om jag funnit en humla invirad i en krokus står dock inte lika klart…

Och visst är det märkligt att man finner sådana där små miraklen lite då och då? För varför jag, varför där.. varför just då?

Kanske bör man iaf vara utrustad med ett närsynt snokande, annars skulle den lilla luddiga aldrig ha upptäckts så väl invirad som han var. Han frös den lille stackarn förstår ni och jag undrar inte på´t – det VAR kallt! När jag försiktigt försökte dela på kronbladen för att bättre se honom spjärnade han emot allt han kunde med sin lilla ”fot”  – blomman var hans jacka och han sökte den värme blomman kunde ge. Eller också var han sjuk på något sätt – det kan ju vara så med.

Vi var nog rörande överens att det kändes mer som vinter än som vår i lördags!

Kanske var det gubben frost som hånflinade mot mig i kronbladen:

Någon vår får ni inte än på ett tag!

Rhododendron är alltid roliga och vi som sett på StarGate känner nog igen den här lilla filuren som i filmens värld bor i magen hos Goaould:

P min tomt fanns en stendöd liten gran. Jag hade gjort en chansning i höstas och satt ut den då jorden fortfarande stod utan tjäle. Förgäves kunde jag konstatera – granen var stendöd men dess röda barr kontrasterade fint mot vårens första blomma i rabatten

Och en get, eller bock hade tydligen placerat sig i bakgrunden denna gång:

Om kvinna i bakgrunden rider på en häst, eller har en fågel framför sig låter jag er som betraktar få bestämma själva:-)

Söndagen tillbringade jag med Peter Györffy och åt en av världens godaste BTL- mackor på Tylösands Hotell!

Lika bitande kallt var det då och dimman stod tjock till en början, men faktiskt försvann strax efter  att vi satt oss till bords och strax efter såg vi havet igen.

Meeeeen visst kändes man sig aningens generad framför kameran… Det släppte dock strax då vi tjötade hej vilt om förgrund och bakgrund och reflexer – mer om det kommer framöver på Peter G: sida.

Jag var på ett hemskt humör igår. Det måste erkännas…..