Bland aliens och miniägg

Den här årstid är den jag suktat efter en lång tid. Jag och förmodligen alla natur och macrointresserade andra:-)

Den då blommor exploderar och det vimlar av färgstarka motiv i varje naturlig vrå.. perfekt för en tidpressad kvinna som mig själv som ändå hungrar efter att skapa och fånga det man får lov att vara nära.

Perioden med smutsiga lerdränkta byxor är äntligen över och mina barfotafötter kan återigen vandra fritt ute i naturen!  På gott och ont måste medges.. nu sitter det 3 stycken stickor under hålfoten på mig och ömmar, men det är med ett leende jag tar emot smärtan.. den påminner mig i tid och otid om att det finns en värld där ute utanför väggarna och låter mig snabb förflyttas dit ut vid varje värk.
Luften är hög och klar och doftar så ljuvligt friskt om morgonen.. jag tror nästan vår nordiska luft är bland den godaste jag doftat.
Det känns nästan som om naturen vill krypa in i näsborrarna på mig.
Inte behöver man vara utomjording för att inse att vår värld är precis som i filmen avatar… mareld som flammar i vattnet,norrsken får himlen dansa och vår fantastiska fauna. Den skimrar bara i grönt istället för blått:-)

 

 

 

 

 

 

Birds and the bees

Idag damp det ner 157 dollar till mitt konto på paypal igen… otroligt roligt! Inte så mycket för pengarna utan att det faktiskt händer saker ”over there”.

Ibland kommer det jubelrop från Ryan Phillips om att någon bild blivit såld och nu senast kunde det bli hur stort som helst  sa han. Mja, jag har lärt mig ta saker och ting med en klackspark och ropar inte hej innan smöret är såld s a s. Men att det blev något sålt förvånad mig varje gång. Jag är ytterst sällan inne på sidan, men det behövs inte heller då Ryan verkar vara en förbaskat bra försäljare! Det där är ju den ultimata drömmen – att man skall kunna fotografera i lugn och ro och någon annan sköter försäljning och marknadsföring? Underbart!

Att ta hand om bokprojektet med allt vad det innebar som pappersval, momssatser hit o dit och fakturor fick mig smått galen. Insåg då att jag INTE är någon ekonom, det roar mig inte ett dugg. Det oroar mig däremot;-)

Att krypa i skog o mark roar mig, se pyttefåglar sitta bland mosslavar roar mig

Att andaktsfullt se på när en slända tar sina sista andetag och finnas där för den känns ärofullt och stort…

Dessa bilder i bloggen togs förra veckan då klockan pekade på 20.30.. För inte länge sedan var det svart utanför fönstret redan vid 15? Och nu badar hela vårt avlånga land i ljus! Är det inte underbart så säg?

Märkligt ändå hur årstider går i vågor och pulsar med jämn slag – som ett hjärta.

Föredrag på Atlet

Så är det dags igen för lilla mig att stå där framme och prata om det absolut roligaste jag vet – att hänföras av naturen och försöka fånga det just så vackert som jag upplever det vara.

Att agera föredragshållare var nog det sista jag hade tänkt mig för ett par år sedan!

Jag – som led av rampfeber och fullkomligt hatade att stå i fokus, gör nu märkligt nog just detta? Men känslan av att dela samma önskan samma strävan får mig vilja just detta, att höra någon ur mängden säga ”det där ser ut som en näsa” är högsta vinsten för mig!  En monolog har blivit en dialog och jag bjuds på en annan människas seende. Underbart är det:-) Hoppas det kommer många tillrop och påståenden nästa måndag då jag skall förmedla och förklara hur jag gör för fotointresserade på Atlet i Mölnlycke.. Mycker regler och självklarheter, men ändå sådan som kanske är bra att ta upp igen, att påminna sig själv om – att en bild är bra har ju märkligt nog en förklaring.

Den kan ju vara bra, talande, känslosam och helt fantastisk även utan den tekniska förklaringen självklart, men nog är det skönt att det finns en förklaring och en regel som genererar en för ögat ”bra” bild.

Bilderna nedan är inte perfekt men nog känner jag igen mig i känslan av att begrunda och bara vilja vara ett med naturen:

Åldrandet i sin skönhet

I mina föräldrars trädgård finns  en outtömlig källa till inspiration och mängder av motiv att botanisera kring.. för ett par veckor sedan fick jag tillfälle att hänge mig åt växter och blad med en nyfiken mor som studerade inifrån vardagsrummet.En azaleas röda kronblad fick fungera som en röd pensel och målade en grund där en glipa lät en döende, ack så vacker tulpan träda fram i sin skärpa… nästan som om en högre makt lagt ett förstoringsglas och tillägnar den all fokus under sin sista tid i livet.

Ja.. det döende i naturen fascinerar. Speciellt då det uppträder i en årstid då alltid spirar som under våren.
Kontrasten blir så uppenbar och förstärks mellan det gröna ungdomliga mot det skrynkligare äldre… och nog känns det ungdomliga friska aldrig så långt bort som när man är sjuk?
—————————————————————————————————————————————–

Granen heter ormhalsgran och ser i stort sett helt sjuk ut. Med sina långa spretiga grenar täckta med barr ger ett mer ormligt utseende och deras är nu gigantiskt i sin storlek! Trots att halva granen är kapad i sin höjd breder den ut sig som en enorm koja över rabatten! En koja som självklart rymmer massor av spännande växter där under, men även lite mer vanliga som denna löjtnantshjärta med sitt rosa band  – av hjärtan:

Jag har själv känt mig lite märklig den sista tiden. En otäck lockout fick mig försvinna helt och stirra ut i tomma intet under ett par minuter. Tack och lov i hemmet och ja, prover är redan tagna sedan ett par dagar tillbaka, jag inväntar bara resultatet.. Jag har inget lågt blodtryck och mitt blodsocker var ok även då – det bara… small till. Men det som hände fick mig tänka till och inte minst fundera över vad sjutton det kan ha varit. En en gång slås jag av likheten mellan vårt egna ytliga liv och hur värnlösa vi alla står inför döden.

För en sak är säkert – dö skall vi alla. Men hur smärtsamt påminda blir vi inte om allt man ännu inte sett inte gjort, inte upplevt då den kommer för tidigt för vissa utvalda..
Jag önskar vi alla får leva färdigt livet – först.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Då regnet skvalar

En dag som denna är så värdefull.

Illvilligt kallt regn påtvingar oss en paus, en tid för att uträtta alla de måsten man har på sin dags agenda.

Toaletter har skrubbats, skräp slängts, rutiga skor köpts till den lille och lunch ätits – vår dagliga mat måste givas var dag.

Något foto har inte existerat överhuvudtaget idag. Nog har tid funnits, men varken ljus eller inspiration infann sig.

Just nu borde jag handla och skall aldeles strax. ”Ska bara” lite först och inte minst njuta av vad jag däremot fångade i min sensor bara ett par dagar sen, då en gassande sol värmde min kropp. Idag tror man knappt det har hänt och solen känns högst overklig, men så var och är fallet – sommaren kommer komma om bara ett par veckor!

 

Invid stubben:

En kvinnas siluett:

Den lilla duvan:

Is this it?

Den blomstertid nu kommer..

….och vandrar allt för fort.

Som alltid på morgonen går jag naken ut i köket för att sätta på mitt morgonkaffe..

Imorse slängde jag en längtansfull blick ut genom köksfönstret och såg min storvuxna syrenhäck som just nu står i full blom med ljuslila klasar. Sinnligt och mjukt vajar de för vinden och fast jag stod bakom glas kunde jag förnimma dess doft..

Med sorg i hjärtat insåg jag att de inte skulle stanna särskilt länge till.

Perioden då de blommar är som helgen, den är som bäst innan typ på fredag  kl 19, när jobbet är avklarat, ungarna är placerade intill mig i soffan, maten är färdiglagad och redo att avnjutas med sitt rödtjut.

Precis som när syrenerna är till att blomma..

Sedan går det fort, aldeles för fort. Ungarna är nu 17 och 14 och om några år finns de inte hemma längre.

Ett par år senare är pensionen ett faktum.. sedan blir det svart.

Kan man stoppa tiden? Lite….en anings? *suck*

Just nu är man själv där.. i livets lördagskväll och vet att söndagen är det som väntar.

Nolltolerans

När det gäller myggor har nog de flesta just detta – nolltolerans.

Döm om min förvåning då jag möttes av ett intensivt vinande ljud vid Badsjön i Surte häromdagen .
Först trodde jag att den gigantiska elmast som sträcker sig över den lilla sjön ramlat ner eller gått sönder, men det var något mycket värre, något så spektakulärt jag aldrig tidigare upplevt förr.
Ovanför och strax intill hängde ett svart moln av mygg!!
Min första angivelse var att omedelbart vända på klacken och gå åt andra hållet, men nyfikenheten tog överhand. Jag gick närmre och märkte att de inte alls stack mig.. ? inte det minsta.
Några satte sig på mig för att vila, men överlag var de fullt upptagna med att frottera sig med varandra och utöva allehanda älskog till höger o vänster.
En mäktig och spännande upplevelse att gå mitt i detta ofarliga myggland.
Min toleransen är numer mer än noll mot dessa små – även om jag inser det var en på miljonen att få uppleva en myggsvärm utan att bli stucken.

Ljuva vår välkommen

Märkligt.. på min ena blogg skriver jag om död och föruttnelse – här är det motsatsen.

Även om våren står för återuppståndelse och spirande liv låter den mig ändå alltid påminnas om motsasten – det är ju på något sätt genom döden liv blir möjlig..?

Blad multnar för att ge näring som nya plantor använder för att få näring att växa…

Allt hänger ihop i ett evigt kretslopp.. energi kan bara överföras från en energiform till en annan – aldrig skapas eller förintas. En svindlande tanke hur sann den än är och låter mig inse att min rörelse nu när jag sträcker mig mot kaffekoppen kommer från en big bang för hundra miljarder år sedan…? Vi är alla födda superstjärnor som Lady Gaga sjunger. Människor som djur som växter…

Vad händer vid slutet av stegen?

Att agera kursledare på scandinavian photo

Kan det blir en större ära än så? inte för mig tror jag och tvekade knappast längre än 1 sekund i telefon när Johan Hagby frågade mig.  Satte mig ner o kippade efter andan ett par minuter? Absolut!

Men för mig var det 2 viktiga parametrar som avgjorde ett omedelbart ja – trots avsaknad av erfarenhet som kursledare. Att under en helkväll få änga sig åt favoritämnet nr ett – makro var ju tveklöst en av dom,  (tydligen är vi fler som fascineras  av det stora i det lilla för kursen fylldes snabbt av likasinnade) men enligt mig är det aldeles för få kvinnliga föredragshållare och kursledare i vårt avlånga land!! Man efter man berättar om sina äventyr och deras fotografernade, men kvinnorna lyser med sin frånvaro…?

Om jag kan bidra till att fler tjejer vågar finns det inget att fundera över.

Men jag försöker fortfarande smälta detta faktum…

Ena sekunden undrar jag hur man är funtat och andra bubblar tankar och ideér i huvudet och jag längtar halvt ihjäl mig till den18:e!

Då kommer jag försöka förmedla mina tankar kring temat Makrofotografering, varför en bild klickar till lite extra hos mig. Det är ingen lag och ingen regel utan en åsikt helt enkelt. Kanske håller andra med mig kanske inte?

Intressant kommer det definitivt bli att få ta del av och bidra till en förhoppningsvis givande diskussion. Att fräscha upp sina egna kunskaper kring bildkomposition och färglära känns bara bra. Det är en sak att känna inombords att en bild är jäkligt bra,eller mindre bra. Däremot att klä känslorna i ord är inte alltid så enkelt eller glasklart . Att det kan finns många olika anledningar varför man känner som man gör står dock klart.

Med 23 års erfarenhet som AD/originalare på reklambyrå finns det en del regler man med och o-medvetet snappat upp.

Dessa gäller i högsta grad även vad gällande fotograferandet. Som fotograf är man ju sin egen AD? Du komponerar, layouatar och placerar motiv och kameran.. förhöjer och sänker ner som när man bestämmer typsnitt och färg i en annons. Visst, budskapet är viktigt men färg o form går enligt mig främst – det är lassot du använder dig av för att håva in kunder/betraktare – SEN kan du berätta din historia! Ingen fastar för en trist svartvit annons i en tidning med för liten text  t ex? Precis som för mycket grälla annonser får dig tappa intresset likaså.. så vad får din bild/din annons sticka ut ur mängden? Jag hoppas vi kommer fram till svaret tillsammans på onsdag – ni som kommer dit:-)

Se bara på moder natur just nu – hon har vett på att vråla ut sitt budskap!! Den ärtigt gulgröna nyans som uppstår då solen målar vårskogen grön är en färg jag själv inte kan få nog av..

Sättet att fånga den på är oändlig…. ändå tycks det som om man aldrig kan få nog av ljus efter vår mörka nordiska gråperiod.


Åmåls undre värld

Att besöka Åmål var inte som att stiga in i en annan värld.

Vacker är staden absolut och många favoritplatser fick jag under det korta besök  jag gjorde där under föregående helg.

Men naturen är precis som hemma, vattnet lika ljuvligt porlande var man än befinner sig.. att avlopp luktar parfym däremot var nytt för mig *s* Det gjorde det nämligen i Åmål!

Elin Torger och Peter heintz tog mig under sina armar och visade en vacker glänta bredvid en porlande bäck där vi kunde vädra våra svarta och smälla av några skott. Som vanligt försvann en timme lika fort som man hinner säga brahmaputra men naturen är definitivt lika förtrollande och magisk var man än befinner sig. Är det inte fantastiskt att man aldrig behöver ha tråkigt med en kamera? Bättre tidsfördriv går knappast att finna:-)