Ulmestrand's Blog

Hur kommer det sig att man ser det man ser….?

Hur kommer det sig att inte alla ser just det jag själv ser? Är inte det än mer märkligt egentligen…

Att det simmar en djävulsmanta under en delfin ser iaf jag klart i denna is:

Och lika road blir jag av att upptäcka en fågel inte långt ifrån, är det inte en gam kanske rent av?

Andas inte…

Tänk inte på något annat än hur din ena fot balanserar på en hal, blöt sten under dig..

Den andra fungerar som hävstång för att du inte skall ramla i forsen under dig..

I en  pose som lätt kunde frammat ryggskott för mig vilken annan dag som helst, står jag nu där obehindrat som en mänsklig fågelskräma och försöker .. inte.. andas. Dumma jag har nämligen fått för mig att det VISST går att fota långa slutartider på frihand.

Och visst går det? ABSOLUT!!

Men inte bra!;-)

När jag zoomar in på bild efter bild är esultatet alltid med aningens rörselseoskärpa och det är väl bara att inse och bita i det sura äpplet – skall man ha långa slutar tider är det helt enkelt stativ som gäller.. Men jag VILL INTE!!! *mohahahah*

Jag vill klättra hoppa skutta.. slänga mig och det går ju inte med 5 st ben?

Det är nog rörigt med de två jag redan har idag.

Se på sjöhästarna? De har inga ben alls:

…det hade inte heller detta katthuvud – den hade inte ens en kropp:

Mer fisk – muränor som blickar ner mot helvetete!!!

Picasso himself kanske?

Mannen i bakgrunden hon tittar på….

Snillen spekulerar:

Vart är du?

Här går man… här går man.. på vita strecken får man…

Barn skall hämtas… klockan klämtar…. kärringar står mitt i vägen!! Vart är bilen, vart är bilen?? Pulsen dunkar på…

Undrar hur många som följer strecken på sin färd över gatan?

Hur många som stannar upp och LEVER i nuet? Tänk tanken att ge nästa person du mötte en öm klapp på kinden.

Man som kvinna, stor som liten..

Hur skulle reaktionerna bli?

En spontan ömhetsförklaring är mer än vår nutidsvärld klarar av, vi är uppfostrade med skepsism och försiktighet, för att värna om oss själva, för att inte bli sårade och lurade.. Är vi så grymma vi människor att dessa taggar verkligen behövs?

Vad sägs om at vi fällde in dom för att bara titta på?

Vår värld är full av myller, av kreativitet.. av galna upptåg och innerlig kärlek

Varför inte hoppa på?

Piece love and understanding

Jag hade innan wordpress en blogg på blogspot och går sällan in där nuförtiden. Igår fick jag dock en ingivelse att göra just detta….Anledningen att jag har den kvar över huvudtaget är helt och hållet av sentimentala skäl, samt att granska mig själv och mitt inre genom dessa rader.

Bloggen skrivs inte längre i men då jag tittade i statistiken över vilka som varit inne och kikat och på vad, noterade jag tre par märkligt återkommande betraktare från en svensk sighter med barnförbjudet innehåll och vissa.. ehum… rörliga bilder. Det låter som google men är det inte, kan väl säga så mycket..

En olustkänsla vällde över mig och jag avpublicerade den igår.. bara för att ta upp den idag igen. Jag funderar dock på att ta bort den för gott….

När jag diskuterat med mina kollegor här på jobbet som har viss vana vid bloggar ansåg vi vid närmare undersökning att det nog handlade om spam helt enkelt? Just för att de kom så återkommande och vid ett exakt klocksklag varje dag tyder väl på detta?

Jag kontrollerade statistiken idag med, men ingen från den sighten har varit inne – inte konstigt iof – det brukar vara kl 14 som det skickas ut.. vad det nu är som skickas ut..

YSCH!!!

Här har jag inte märkt av något sånt där iaf – tack o lov, men det finns väl en hyfsat bra spamkontroll antar jag:-)

Om jag inte visste bättre skulle jag påstå att våren anlände till Göteborg idag! För det har drippat och droppat, blåst och stormat likaså.. just nu är det tvärt emot kav lugnt utanför fönstret, precis som det brukar ute på öppet hav; det piskar och stormar, men då solen sänker sig ner lugnar vår humörstinna jord ner sig och låter solen fräsande sänka sig ner i havet….

Under en extremt kort tur med kameran hann jag bli dyblöt!  Att kravla på blank is och hänga in under istappar GÖR at man blir pisseblöt förstår ni… Och tja, det förstår ni nog – om ni är fotointresserade som jag så misstänker jag starkt att ni faktiskt beter er ungefär likadant? Förmodligen är ni nog en smula förnuftigade och klär efter bättre än undertecknad dock – ehum..;-)

Mina byxknän blev gyttjigt bruna och håret genomblött och det var fler än en som vände sig om på konditori Svarte katten i Kungälv när jag stegade in på detta sätt. Något gott till kaffet behövdes inhandlas snabbt till 9 personer för min syster med familj kom hastigt på besök. Då för man övervinna sådna små trivila saker som smuts! Då är det bråttom!

Men som sagt – ett par blöta foton hann jag med att få under den lilla tid jag fick med kameran och vatten får bli dagens tema!

Av atomer är vi sammabundna du och jag,vi delar samma vatten i våra kroppar.. utan denna kemiska förening kan vi inte finnas… så förunderligt det då känns att denna bit av vår kropp framför mig, transförmeras till allt möjligt? Det där är ju jag jag ser på? I grund och botten?

En bit av mig och dig..?

Är det därför vi trivs bland vatten? De allra flesta av oss gör ju det.

Vi vill höra det lugnande ljudet av vågor som slår mot land med hjärtats rytm… vi vill värma våra kroppar i ett varmt bad då det är kallt och kyla den i havet då det är varmt. Vi njuter av hur det känns att överskjölas med vatten..

För tänk tanken hur det vore om vi aldrig fick bada..? Om huden aldrig skulle få en droppe vatten på sig.. En srämande tanke svår att ens föreställa sig.

Deta enastående material vårt klot till största delen består av.. undrar hur det skulle se ut om det kunde tala?

Kanske så här, då vår försurning och nedsmutsning av den börjar göra allt för ont:

Eller kanske skulle havets ansikte visa sig som detta kvinnliga ansikte där hon med värme ser hur den påverkar vår jord och får den frodas genom hennes omsorg:

Jag är inte särskilt tekniskt nyskapande.

Tyvärr måste medges, då det käns som ett nederlag nu när jag ser orden i svart på vitt.

Jag är faktiskt i själva verket en jävla tråkmåns som gärna håller fast vid gamla inövade metoder och benhårt använder mig av de attiraljer jag faktiskt behärskar – för att slippa tänka på att behärska dom om ni förstår….?

Jag är helt enkelt inte den som vältrar mig i objektiv eller ständigt söker efter nya bättre kameror. Här plöjs inga recencioner om nya modeller eller flåsas besatt över photoshoptidningar… därmot inspireras jag massor av att suga åt mig av andras foton!! Av seendet som sådant, av den genuina tanken bakom.. av det dolda budskap som kan finnas i en trädstam, av konst och inte minst reklam; där finns en uppsjö av färg, grafik o form att inspireras av:-)

När diskussioner flödar fritt på forum som tex fotosidan om vilket objektiv som är bättre än det andra finner jag mig uttråkad och obekväm, just för jag faktiskt inte vet – jag har inget att tillföra då jag endats provat ett fåtal objektiv. När någon ibland frågat mig vilket macroobjektiv jag anser vara bäst, så tja.. jag har ju bara provat det som sitter på? Det är det enda jag vet och därmed bäst i mina ögon.

Förmodligen är det inte så, förmodligen finns det många bättre, jag vet bara inte om det.

Jag har ett enda objektiv som alltid sitter på.. en enda kamera jag använder mig av. Det fungerar och det fungerar bra till det jag strävar åt – ergo behöver jag inte byta:-)

Hur andra fotografer har fått all sin kunskap är mig obegripligt, för att köpa alla dessa objektiv kräver sin miljonär… genom träffar kanske? Låna andras kameror? Jag vet inte…. Allt jag vet är att jag inte vet – mer än det jag vet;-)

Om detta beror på lathet eller ointresse låter jag vara osagt, jag tror helt enkelt det främst handlar om prioriteringar – i andra ordalag – tidsbegränsningar samt även en penningfråga.. att köpa på mig ett stort antal objektiv utan nytta känns ju väldigt dumt och ytterst oekonomiskt. Som förälder pågår det ständigt en jämförelseprocss i mitt huvud – ett nytt ”onödigt” objektiv till mig, eller en gitarr till sonen? Valet är för mig lätt – gitarren!

Det där tekniska ointresset är rätt märkligt dock….

För trots höga betyg under skolgången i både matte, kemi och fysik fastnade mitt tekniska intresse kvar där – i skolan. Ja visst.. jag KAN byta däck och läsa en manual och snabbt fatta hur en sladd skall kopplas in och varför.. men kul tycker jag inte det är längre idag. *suck* Man har väl gått o blivit kärring helt enkelt;-)

Den tid jag själv har att fota vill jag lägga på att se mer och vidare, skapa med det redskap jag behärskar bäst så jag inte behöver tänka på det tekniska. Kanske är man tråkigt, bakåtsträvare och gammeldags.. och kanske kommer en dag då jag blir en av många som har mer av den där tiden och när tid blir över väljer att utvecklas och ha mer av det där.. tekniska..?  Då intresset börjar gro av ren leda? Kanske… kanske inte.

Kanske är det bara så att man kan bli intresserad av det mesta, bara man sätter sig in i det?

Nu var det inte teknik jag skulle prata om – främst, utan det faktum att min fotoförsäljning genom PurePhoto i Usa faktiskt börjat ge lite vinst!

Men det var inte alls de knalliga starka macrobilder jag själv trodde skulle väcka intresse som genererade denna föräljning, utan skakbilder.. röresleoskärpa och mer eller mindre misslyckade bilder? Intressant och högst märkligt, men roligt självklart:-)

Det var ingen av dessa bilder som blev såld dock, men manéret är densamma.. skakigt.. rörigt.. och totalt i avsaknad av skärpa..

 

 

 

 

Som Michael Jacksons skulle sagt – it doesn´t matter if you´re black or white.

Och inget yttre spelar någon roll – egentligen….?

Ändå är det just detta vi omedelbart döms för vid första anblicken!

Snygg, ful, rik, fattig… oseriös.. farlig? Borstat hår eller inte, smutsig eller kostym – våra kläd- och uppförandekoder styr oerhört mycket – iaf när det gäller impulsuppfattning.

Vi kan snabbt på en millisekund avgöra en medmänniska.

Att vi sedan kan ha grovt fel i vår bedömning har nog fler än jag upplevt…..?

Nu har jag inte varit med i någon dejtingsida, men kan nog tänka mig att det första man går på är utseendet, för att sedan läsa vidare OM den tilltalade..? Man skall ju stå ut med att se på människan och att läsa igenom allas test måste nog ta en evighet – men tänkt vad man kan gå miste om då..? Och hur vet man om det ens är sanning? Det kan ju vara en modifierad bild långt ifrån sanningen.

Vad döljs i mörkret bakom den tjusiga ytan?:

Kanske ett monster?:

I vårt vardagliga liv ÄR ögonen vårt främsta redskap, vi avgör, mäter, jämför… granskar och fattar beslut utefter.

Jag förde en diskussion igår med min man ang det faktum att jag ofta känner mig osynlig och behanldad som luft i sociala sammanhang, t ex i affärer där jag snabbt döms ut och anses som A: fattig och B: en ev stöldbegärlig typ. Med överlägsna blickar naglar sig deras blickar fast i min nacke för att bevaka alt ignorera mig totalt – absolut inte tilltala mig (något som inträffade senast igår)

Och vad grundar sig då detta på – enligt mig? Tja.. min klädsel och  min kanska lite ovanligare gångstil. Den är inte vanlig för en vuxen kvinna, definitivt inte accepterad. Vilket får mig bli än mer obstinat och bli sju resor värre.. Hmm konstigt att de tittar snett på mig? Tja nu när man läser svart på vittt hur undertecknad beter sig är det nog vid närmare eftertanke inte alls särskilt konstigt.

Den konstiga är ju jag? *s*

Tja, det är väl bara till att dra på sig överklassrocken, blonda håret och stega elegant i nyinköpta pumps på NK och leka med de andra små barnen..

NÄÄÄÄÄÄÄ jag trivs bättre här – och lukta på blommorna;-)

Någon måste ju vara annorlunda:

 

 

 

 

 

”I see you”

 

Det går mot ljusare tider nu..

När jag går ut från dörrarna till Baldursson är det inte svart längre på eftermiddagarna? Och det är såååå ljuvligt!

Helt plötsligt känns det som om livet har en mening igen.. att ögonen öppnats och en blind kan se igen. Märkligt hur ett par få minuters ljus kan göra en sådan radikal positiv påverkan!? Glad blir man, innerligt härligt glad!

Dagen blev inte så lugn och skön som jag hoppats på, det har flyttats och donats i mitt hus, men imorgon hoppas jag kunna smita iväg och återigen få njuta av naturens märkliga konstverk.

Ett par fann jag vid havet  för snart 2 veckor sedan:

Det var en strålande dag med en härligt varmt färgad sol som sänkte sig ner och gav isen liv och mönster. Många kort blev det med min Canon 400 D och macrot, men även ett med en helt annan kamera.

Jag hade för dagen begett mig til Nya varvet, ett område strax under Älvsborgsbron i Göteborg som även är en fd arbetsplats för mig själv. Det var länge sedan jag besökte platsen, men minnerna och vägarna runt om kände jag fortfarande igen mycket väl. Att jag åkte dit överhuvudtaget berodde på något speciellt förstår ni..

Jag hade tilldelats ett uppdrag från fotoklubben jag är medlem i – ETT enda kort skulle tas med en engångskamera. Det låter väl inte så svårt? Men tro mig, det var det!  Inget motiv dög ju helt plötsligt?? Att begränsa sitt fotande från flera hundra kort till ett enda, sätter press på dig som fotograf! Något som verkade stjälpa istället för hjälpa – iaf för mig.

Kameran har följt med mig i bilen och i min väska och överallt sökte jag efter det perfekta foto för just detta enda kort. Till slut blev jag alltså desperat och åkte ner till varvet som sista utväg – nu bara MÅSTE det bli ett kort och där måste det väl finnas något….

Har du bara ett enda foto vill du ju verkligen att den skall vara bra?

Min blev inte bra.. inte i närheten av bra!

Att jag tidigare arbetat där gör att jag känner till området rätt väl och tyckte att den där lilla mysiga stigen som löper längs med berget skulle passa rätt bra att fotografera bron på…

Länge fram längs stigen satt en uteliggare på en soffa och njöt av utsikten i sin ensamhet. Hans litenhet mot den stora bron och det vida havet tyckte jag skulle passa bra för just detta endaste kort.

Det var den inte, men knappen trycktes oavsiktligt ändå.. fråga mig inte varför. Kanske tröttnade jag helt enkelt och utan mening råkade trycka för hårt…Gjort var gjort och där gick min chans förlorad. Med en suck kändes det ändå som en oerhörd lättnad, det där kortet har legat och retat mig inombords ett tag! Jag skulle föra den vidare till nästa person i kluben och ett kort MÅSTE pressas fram och det snabbt!! Nu var det alltså gjort då..

Väl förbi mannen fick jag självklart världens bild!!

Jamen är det inte typiskt så säg??

Han sken nämligen upp som en sol och sa lite sluddrigt  ” ta ett kort på mig tjejen!”  Han höll upp sitt plastglas med öl och solen glittrandes i hans lockiga långa gråa håsvall…

*suck*

Är det inte typiskt?;-)

Något vi kvinnor så starkt identifieras med är vårt utseende.

När bloggar skrivs på nätet av unga tjejer är det ett photoshopat skirt ansikte man möter först och främst…..

Det är hon och hennes ansikte och kropp, till för andra tjejer att beundra och män att sukta efter. Är vi i ett sånt stort behov av bekräftelse? Hur många heterosexuella män stolsterar med sitt ansikte i en blogg på samma sätt som en tjej? Bland de män jag följer har jag inte sett någon iaf?

Men kanske är det bara så enkelt att vi inser hur vackra våra kroppar är.. men å andra sidan, det är ju mäns med, oavsett om där finns sexpack eller gäddhäng och kärlekshandtag:

 

 

Fullt så illa är det inte.

Nog för att jag föll fruktansvärt hårt häromdagen ner för trappan och uppvisar nu högst konstnärlig armbåge i regnbågens alla färger.. Smärtsamt vackert kan man säga.

För det kunde ha varit värre, mycket värre. Jag föll tack och lov inte hela vägen som min yngste son en gång gjorde. Även han hade änglavakt trots fallet och olyckan slutade då med gips för hans del. Livet fanns kvar och kroppen läkte sig – tack gode gud.

Nog för att livet ibland tynger mig så jag ser vita flingor falla framför ögonen, men faller i bitar gör jag inte.

Tvärtom tycks jag ha hittat min egen rytm i livet, en puls som slår konstant. Jag läste hur våra kroppar så desperat är i behov av regelebundenhet, av ritualer och ständiga återkommande pauser och måltider. Vi borde precis som skalman faktiskt bära en egen mat och sovklocka – SÅ viktigt är det.

Och detta har i mitt liv inte alltid varit så viktigt, jag har offrat min kropp för andra.. skippat mat då ett uppdrag för någon annan varit viktigare – att DEN/DE är viktigare än mig själv och mitt välbefinnande i mina ögon. Jag har kört fullkomligt utmattad av trötthet nonstopp i 8 timmar utan mat eller toalettbesök för att inte förarga någon annan. Mycket dumt har jag gjort, men jag tänker aldrig göra om det igen.

Idag har jag försökt att stenhårt få in en rytm i mitt liv. Ingen annan tar hand om mig, det måste man göra själv…

Det började med magkatarr för ett par veckor sedan – en rätt illavarslande sådan och slutade alltså med denna insikt till slut och min kropp tycker om det! Den uppsvullna magen är det inte alls lika mycket och ett inre lugn har lägrat sig…. Det är ok…..det är ok…..jag är ok… ändå.

Det är åtminstone något man KAN påverka. Attt inte glömam andas, äta, sova…De yttre omständigheterna som arbetsbelastning, hushållsgöromål och relationer kan man inte påverka alltid på samma enkla sätt.. men att helt enkelt gilla läget räcker rätt långt. Att inte streta emot. Om det inte stretandet leder någon vart dvs:-)

Och allt handlar om rytm, om puls. som ditt hjärta.

Ljus är puls, ljud är puls…

Liv är puls.

En som har rytm är definitivt den här unga tjej – blott 11 å2 gammal knockar hon den stora eliten på ett litet kick.

Lyssa själva