Kategori: Blogg

Det händer mig lite då och då att en bild slår an en sträng, det känns inombords att .. det ÄR något i bilden, men VAD? Och så vänder man  o vrider och kikar och ”plupp” – så finns där det man letat efter.  Och när man väl sett det är det lugn i helsike att inte se det. Motivet målet är fastnaglat. Därför utmanar jag er att finna det matematiska slutresultatet i min bild ovan…

Jag är först att erkänna; jag såg INTE det lilla trolska väsenet i min bild vid första titten i kameran. Men kika i mitten av bilden.. och tänk på ett ansikte.. siluetten av ett ansikte – med spetsigt öra? Ta dig tiden.. lugn o fin…. 

Ser du den nu?

Bazinga!!

😉

”Na men serru, du skulle tat vänster där vid eken va.. ”

Bilderna ovan skulle man knappast ha trott var tagna under decembermånades sista dagar, men så är fallet. Jag såg t om en kantarell häromdagen – stor och fin lös den gul invid grusvägen och även om frosten börjat nypa den lite i skinnet var den ett praktexemplar. Jag undvek att plocka den dock. En svamp gör ingen smörgås..

Julafton bjöd på en glitterkavalkad, men inte den efterlängtade.. regnet gick inte i barrträden förbi utan fick agera julglitter istället för den så högt efterlängtade snön som aldrig behagade dyka upp. Så här såg det alltså ut i min trädgård på nära håll, 5 minuter över 13.00 innan vi åkte iväg till föräldrarna för julfirande:

Ett par dagar innan var det faktiskt frost på bilen. En som försvann så fort solen visade sig självklart, men det hann ändå bli en dunderklump vilse i sin pannkaka:

Och en bild från mina förädrars hem, med en övervintrad cyklamen som blommat ända sedan tidig sommar. Jag kunde inte låta bli att föreviga den i solljuset:

Annandag tillbringade vi i Grebbestad och den storm som for in över västkusten manade till fotonerven i mig och fick mig släpa med mig familj med svärmor ut till ett naturreservoat i närheten av Grebbestad som heter Tjurpannan för att skåda spektaklet på nära håll. Ett par långhåriga bestar längs med vägen tyckte vi såg väldigt märkliga ut :

Och blåste gjorde det…

…så till den milda grad att andra förbipasserande fick luta sig baklänges för att inte blåsa iväg:

Make med sin mor vid havet:

Och sönerna tyckte det var aaaaaascooolt;-) 

Ouiiiiiiiiiiiiiii!!!

En julstjärnas inre såg för mig precis ut som en liten sorgsen ren och med en röd ditmonterad näsa blev det än mer uppenbart.

Kanske är det en Ulmeskrott som lämnats ensam kvar då resten av renarna är ute och flyger i det blå.

Så går det när man har krumpler istället för horn på sitt huvud…..;-)

Julöstjärnor är häftiga tycker jag.. fyllda med små små gula munnar och så då dessa krumpler på sitt huvud!

För alla och en var kommer här en julens krumpelsaga i repris:

———————————————————————————-

Andeman

Andeman satt på sitt lufttak och fuktade läpparna…

Hans läppar klöv sig över frågan om han ville ha ett in eller utseende?

-”Ingetdera!” konstaterade han krasst i sin ensamhet.

Han fortsatte vidare grymtande på samma tema och talade inför crumplerna som han kallade utväxterna på sitt huvud; ett par högst märkliga ting som allt sedan födseln följt med likt ett bihang utan giltlig anledning… och ofta förvirrat hans omgivning då dom inte enbart kunde tala, utan även ställa högt intellektuella frågor till alla o envar som råkade passera.

Som ni säkert förstår ställde detta upprepade gånger till det för stackars Andeman, ty sanningen om sin egen uppenbarelse var mer än en jordling klarade av att hantera.

Han råkade många gånger illa ut då en crumpel uttryckt sin fascination över t ex en passerandes kroppshydda eller odör….. och mer än en gång fick han utstå diverse motattacker och glåpord från dessa passerade. Som om inte det vore nog hade Andeman varken ögon att se med eller öron att höra med och kunde aldrig ana när dessa attacker skulle ske… turlig nog blev han därför sällan varse om vad som försegick runt omkring honom. Det var först när de passerande avkrävde svar som påhoppen blev av mer fysisk karaktär och det hela tog ett ände med förskräckelse för lilla Andeman som till sinnet var en ytterst stillsam och vänligt sinnad man.

”Huruvida skall ock jag lida av passion förtryck och hat?” Han gungade i sitt ständiga mörker o fortsatte högt o ljudligt på sitt aristokratiska vis:

”Hurvida kan det undvikas? Varket ett lyte eller ickelyte förhindrar livets obönhörliga spår i mina läppar eller säte?

Att tolerera eller intolerera äger inte ens frågan……

…. att däremot kapitulera inför och resignera….. gör det.”

För hur det än var så var han aldrig ensam – han hade sina crumpler med sig och bar dom med värdighet då dom stod honom nära.

”Är du skadad??”

hör jag en oroad kvinnas röst fråga..

Och xet är inte utan att jag tänker på den äldre oroade damen när jag granskade skörden från i söndags, som dessa båda som sida vid sida existerar genom livet:

…eller genom björkens vakande öga :

Ser ni den lilla gubben innuti ?

Ungefär som mitt rum – ostädat:

Svankällan – när man lyfter blicken:

I ett nutida fönster står 3 överblommade hyacinter.

Att fotografera menas för mig att helt enkelt ha roligt!

Bara att se detta svartbrända blåbärsris dansa runt tillsammans, insvepa bland gulnat gräs – det är roligt tycker jag:-)

Sviterna av en mindre skogsbrand vid en av Surtes sjöar. Enligt vad jag hört hade även en vild fågel plockats och ätit upp vid en ”grillfest” som sedan spårat ur. Men det är bara hörsägen..

Jag tycker jag har gått många många gånger på samma vägar, men aldrig har jag upptäckt samma sak 2 gånger! Är inte det märkligt?

Allting ändrar sig hela tiden och med makrot blir minsta variation väldigt väldigt stort.

Ja, det ÄR en fröjd att upptäcka. En fröjd att se något nytt för första gången  och inte vilket nytt som helst, utan vad man själv anser är vackert spännande och annorlunda.

Att får något som inte är vackert bli vackrare genom ett par rörelser är lika roligt det. Fullkomligt otekniskt självklart;-)

Jag har ingen aning om hur det kommer se ut och kanske är det roligare just därför? Jag är en impulsiv liten sak som försöker med de medel jag har och testade ”nattfoto”  med längre slutartider även mitt på dagen. Något som är möjligt tack vare vår mörka årstid… inte ens snön finns för att lysa upp.

Och i helgen hoppas jag får mycket roligt – återigen.

En rolig helg önskar jag er med:-)

Jag befann mig i ett euforiskt tillstånd i söndags. Temperaturen skulle sjunka mot noll och med vatten i stort sett överallt i göteborg kunde man räkna med en sak – is! *dräggel*

Hyfsat tidigt (läs 09.00 *host harkel*) kom jag ut och halkade mig iväg med bilen upp mot de våta markerna för att jaga konstverk – som förmodligen väldigt många andra fotografer i Göteborgstrakten också gjorde. Jag såg ingen i min närhet dock.

Dagen till ära hade jag snusförnuftigt klätt mig extremt vuxet med både fodrade stövlar och och termobyxor. Inget skulle få stoppa dagens fotoutflykt! Det var länge sedan man kunde vara ute och insupa frisk luft och dagljus och var i skriande behov av de båda.

Dat fanns is..

Men isen varade bara i ca en timme innan det började regna och isen försvann fortare än kvickt.  Det bekom mig inget – motiv finns ju överallt när det gäller macro:

Det enda smolket i bägaren var att tiden rann iväg så fruktansvärt fort.

Efter 5 minuter hade 5 timmar gått och magen kurrade ilsket mot mig.

Visst anses det ofta som fullt att vilja vara som någon annan? Till och med att vilja kunna se som, utföra som…Det är lite skamligt och ses nästan som ett tecken på dåligt självförtroende. Du skall vara nöjd med det du har gastar den svensk jantelagen. Men säg den fotograf som inte hänfört sett på när de stora mästarna drar sina föredrag, när Hans strands bilder ses stort och man kan se varje mikrometerbit med galopperande islandshästar och flygande fåglar över ett kreativt konstverk. Eller den huggande kobra som Mattias Klum uppvisar..? Ja jag skulle vilja vara som han och ha den isen i magen, men vet jag aldrig aldrig i hela mitt liv skulle kunna utföra de. Jag är för rädd och harig helt enkelt!!

Men vill slå ett slag för viljan att utvecklas och att uppnå den insikten genom andras foton. Jag är först att erkänna att jag tittar ALDELES för lite på andras bilder! Jag tycker aldeles för mycket om att fotografera och ägnar tyvärr tiden mest åt det. inte uteslutande, men mest.

Vilket är synd..

I lördags hade jag äran att få uppleva Håkan Dalåkers enastående foton live i hans inredda fotoatlejé. Han hade varit snäll nog att förvalta en banderoll åt mig och nu var måttet rågat, mitt eget skräp får jag allt ta hand om själv efter x antal månade var skämsfaktorn helt enkelt för hög ….men dra mig baklänges vilken upplevelse att se dom bilderna! Jag är väldigt glad att jag inte sprang iväg som mitt vanliga stressade jag hade gjort, utan klev in och skådade underverken. Bilder kan ni se på nätet här, här och här, men de måste faktiskt ses stort, för den detaljrikedom, lyster och 3D känsla man fick ges inte rättvisa på en lågupplöst webb-bild – långt ifrån. (Dock ligger enligt mig inte de bästa bilderna på nätet – vad jag kan se) Men med insikten om hur fantastiskt bra bilderna var är jag också övertygad om att om inte alla så många många ler kan få se dessa underverk live i en framtid. Så bra var dom…

Iaf – jag blev så till den milda grad inspirerad att jag ville med.. Självklart blev det pannkaka *s* men att överhuvudtaget få ”lusten” att ge mig ut i becksvarta natten och fota på 8-10 sekunders slutartid och stå blickstill i ett antal olika poser för att få en slags hemmagjort multippelexponering – tackar jag Håkan för.  Jag vet nu hur fruktansvärt svårt det är och vilket enastående hantverk han utfört..

Till skillnad från mina är håkans tagna med en analog Holga kamera och alltså är en serie med flera exponeringar på samma bild – därav också den ruggigt bra skärpan som fanns i hans bilder. Något som en skakig 40 årig kärring med bultande hjärta absolut inte lyckats åstadkomma mitt i natten på frihand 😉

MEN.. jag hade kul.. och inte minst – kicken av att få se bilderna så stort live var magiskt. De är faktiskt de absolut bästa bilder jag någonsin sett.. i hela mitt liv.

Så.. bra.. är dom. Och inser att jag aldrig KOMMER kunna ta sådana där kort, det kräver kunskap, seendet, erfarenhet och inte minst utrustning…. Men vet ni? Jag nöjer mig mer än gärna med att beundra och applådera ett sant konsthantverk, vilket han bemästrar med den äran!

Eftersom jag inte hade något att göra gick jag nyss igenom ett par bilder på hårddisken, bl a på den här lilla busungen – Freja. Min systers vovve som här på bilderna från i våras är aldeles nyhämtad för första gången ! Nästan hela släkten hade samlats hemma för att se på underverket och mötte henne ute på gatan.

Detta avskräckte dock inte trollungen utan hon verkade stortrivas och var fullkomligt nöjd och glad och  kastade sig rakt in i mina föräldrars rabatter;-)

Nästan ett år senare är den bedårande tösen fortfarande mycket bedårande, men rätt mycket större och ljusare märkligt nog? I stort sett beige är hon! Ser fram emot nyårsafton då hon kommer till sin moster Anna och jag får träffa henne igen:-)

Vad är en kvinna, en man.. ett ljus, en färg, en säng om inte en smakförstärkare till livet..?
En av dess många kryddor och essenser till för oss att använda med måtta och förnuft.
Som vitlöken.

En så ljuvligt mjuk böljande form som är fruktad och hatad i vissa kulturer. Den hippaste kryddan som kan skrämma livet ur vampyrer och håller rådjur effektivt borta från grödor. Den klarar att växa istort sett överallt och står emot de flesta skadedjur. Endast människan är dess jämlike.

En smak som rätt använd kan väcka liv i även andra kryddor, som plusset i ett mattetal binder den samman.

Jag är fanatisk användare och älskar dess väsen och får nästa hejda mig för att inte använda dess njutning för ofta. Lika stark som min kärlek är existerar lika stark hatet mot dess bittra eftersmak hos någon annan då den överdoserat – märkligt nog aldrig hos sig själv?
Då tycks man inte se eller känna sina brister.. kanske som i livet självt?
Det är lätt att stå där uppe på en piedestal och se ner på sin nästa, men att granska sig själv och sina brister tycks oändligt mycket svårare för oss arma individer som satts på jorden.

När jag var liten användes aldrig denna krydda, inte vad jag kan minnas iaf.
Den kom först senare, när jag var tonåring ungefär.

Den är nu högst älskar av både mig och min mor, min far däremot vill helst inta dess väsen i ytterst små doser, även om han VILL ha ett liv med den.
För mig är det idag svårt att tänka mig livet och maten utan den. Barnen har tidigt lärt sig dess smak och uppskattat den tveklöst från början och minstingen pressar gladeligen 3 stora klyftor i köttfärssåsen då han kryddar.-)

Jag snubblade över dessa vitlökar i affären och slogs av hur vackra jag tyckte dom var.. stora.. lilaspräckliga och alldeles fullproppade med nyttigheter. Jag fick genast en idé om hur jag skulle föreviga odm. Idén räckte som glöd en tråkig söndag som igår, men blev inte alls bra i praktiken.. en glasskiva över vitlökar var bättre underifrån.
Iaf i mina ögon;-)
Men roligt hade jag.. krypandes på knä mellan regn och hagelskurar lyckades jag fylldes ett 8 gb minneskort oroväckande fort