Mellan mörker och ljus

_MG_6358_s
White mummy

Nu är vi här igen.. mitt emellan mörker och ljus.. ett steg in i en neråtgående spiral på väg mot mörkret.

Det är inte svårt att dra paralellen till svarta hål i sin skarpa och omedelbara kontrast mot ljusa stjärnor de tycks dela sitt utrymme med.
Jag skall inte påstå jag vet särskilt mycket om rymdens svarta hål, men tror å andra sidan inte så många andra gör det heller.
Dom är ju faktiskt mer eller mindre ett mysterium de där.. men att de existerar tycks stå klart dock även utan fysiskt bevis. Andra bevis för dess existens finns det gott om.
Och just kontrasten mellan mörker och ljus och pulsen som pendlar mellan dom båda är nog kärnan till allt liv och här står vi nu, på randen till årstidens mörka hål.
Ljuset har om inte expoderat så åtminstone visat sig under en stund, en puls har kommit och vänt tillbaka…
Vi är inte där än men vi sugs allt längre och längre in.
Termometern visade 10 grader idag vid frukosten och kylan fick vår grill till att börja ryka utan ett uns av värme eller glöd i sig. En rätt lustig syn…
Filma och lägg upp det på facebook sade jag till maken ironiskt, för vi är inga facebookmänniskor direkt även om vi existerar där.

 

_MG_6259_s

”Att dela glädje och sorg med dig”  lovar de älskande i kyrkan.

Och jovisst, att omfamna det ljusa är ju valet man gör och nog det enda man ser i det skimrande ljus kärleken omger en med därinne bland släkt och vänner. Men att under en livstid ta emot det mörka med öppet sinne är betydligt svårare, hur enkelt det än är att lova under ett par sekunder i kyrkan.
Enklare vore det att få en bruksanvisning till sin nästas och sitt egna liv och ta ställning till dessa fakta i kyrkan inför sin släkt och vänner:
”Lovar du att varje år:
ta emot dumheter från din man xxxxxxxxx gånger
ensam bära för tunga kassar aldeles för långt från affären xxxxxxxxx gånger
genomlida födslar med djävulska smärtor xx gånger
vända ryggen åt i sängen xxxx gånger
genomlida cancer xx gånger
uppleva himlastormande orgasmer x gånger
tillaga mysiga middagar med din partner xx gånger”
Men så enkelt är det ju inte.
Vi vet inte. Det är både ett ok och en lättnad att inte veta.
Men visst vill vi gärna få en lathund till vad det än är vi tar oss för i livet vilket väl inte är så konstigt?
Att bli ledsagad på ett eller annat vis är en oändlig trygghet och en självklarhet i vilken anställning som helst, men inte i vårt egna liv.
Där har vi våra föräldrar att fråga och lära oss av under ett fåtal år som barn.. men hur skall vi veta vilka frågor som är de rätta? Och är alla föräldrar utbildade att förklara och leda genom livets svåra frågor?
Är någon det?
Det är väl det svåraste av allt, livets alla utmaningar.
Att kunna omfamna precis allt livet har att erbjuda, från djupaste mörker till ljusaste topp, för det är ju endast vi själva som kan ställa våra egna frågor och så småningom kommer få veta svaren på dessa.
Mitt svar är ju inte ditt, även om det vore skönt om så vore fallet.
_MG_7041_s
Min blogg idag har delar av både mörker och av ljus.
De 2 övre är mörkret, döden i form av ett fiskskelett jag fann en härlig sommardag då mina amerikanska vänner bjöds med ut på en båttur.
Blommor och blad här nedan är från en ljus dag med Lena Martinsson som såg till att vi möttes och delade en härlig dag med våra kameror  i Botaniska trädgården i Göteborg:-)

 

_MG_6976_s

_MG_7136_s

_MG_6752_s

_MG_6911_s

_MG_6538_s

_MG_6500_s
foster

_MG_6730_s

_MG_8045_s

_MG_7837_s
elefanten
_MG_7861_s
salt snö
_MG_8017_s
spindelvulkan

different parts

_MG_6078_s
The green king

Det känns som jag varit över halva jordklotet under de senaste månaderna, ändå har jag inte satt min fot utanför landet.

Men den lilla världen som jag som alltid vistas i har erbjudit märkliga scenarier – som det ju förvisso alltid gör genom en makrolins. Ändå minns jag det runt omkring mest, historien bakom och framför…

Som t e x den eftermiddag för ett par veckor sedan då sommaren faktiskt VAR här. Under tiden maken bevakade vår båt vandrade jag åt motsatt håll, vidare in i farans land.

Jag hamnade nämligen mitt i en gammal militäranläggning i Björlanda. Gula stora informationsskyltar varnar för att odetonerad ammunition riskerar förekomma. Hela området andas stillhet, en plats där tiden står still och bevarats som i en bubbla, en plats där inget annat än hästmyror patrullerar på söndervittnade träbalkar… åldrad grå asfalt bryts upp i såriga sprickor och en enda byggnad står kvar. Dess färg har sedan länge flaggat sönder och kvar sitter bara ihopkrullade röda färglappar på dess fasad.

Denna isolerade lilla bubbla gav liv åt fantasier som länge slumrat i mitt inre..

Jag som är harig i vanliga fall var nu som ett skakande asplöv. Min fantasi är i vanliga fall hyfsad, (ok väldigt god), men där och då var mitt nästa steg det sista. Fantasi eller inte – orden detonerad ammunition var högst reella.

När jag ser min gula bild nedan minns jag exakt hur min kropp uppfylldes av rädslan för att explodera längs min promenad och jag minns exakt hur luften doftade av fuktig mylla, hur ljudet av kuttrande duvor, en hohoande gök, ihop med segelbåtars ettriga smatter tillsammans bildade en naturlig symfoni längs min väg genom farans rike.

När solen började sänka sig ner och timmarna vandrat sin väg var tiden inne för mig att gå tillbaka. Myggorna som ditills låtit mig vara, bombarderade mig strax på vägen tillbaka då den friska havsvinden förbyttes till en stilla fuktig bris.

Så nog detonerades det allt rejält, dock på ett högst naturligt vis.

I diket intill pockade gula irisar på min uppmärksamhet och solens låga strålar smekte fram ett märkligt ljusspel på den gula individens klädedräkt…

Men den betyder även snabba hjärtslag, kliande ben och duvors kuttrande.

_MG_3025_s

”Kvinnan från sidan” var även hon bosatt på det farliga området.. tussilagons kvarblivna blad hade belamrats av något som inte borde vara där, men jag gillade dess färg o form och hur det belamrade obehöriga istället förvandlade fram denna nästan mänskliga gestalt.

_MG_2782_s

Jag har även gjort ett besök till Botaniska. Det jag för alltid kommer minnas är det totala stopp som inträffade på motorvägen på väg dit. Dagen hade börjat med mulet väder, precis som föregående dag, vilket föranledde mig till att ta en tripp till Göteborgs vackra park. Strax efter jag satt mig i bilen och EXAKT då jag kom ut på motorvägen sprack himlen upp! 4 sekunder senare blev det tvärnit!

I en svart bil…. iklädd svarta kläder.

På vägen blev det kalabalik förståss.. att inte kunna röra sig en enda centimeter fick folk att snabbt tappa tålamodet. Än mer irriterat blev det då bilister ”diskret” försökte glida förbi på bussfilen. Bilen framför mig fick en smart idé och ställde sig på tvären tvärsöver bussfilen för att blockera bilarna. Att han även blockerade bussarna var något hen helt missat. Folk klev ut ur bilarna och började prata med varandra – MITT på bussfilen… hundar togs ut på kissepaus och här och var stack huvuden upp från nyfikna människor som försökte se över bilhavet.

Jag satt och småskrattade för mig själv och njöt faktiskt av att se mänsklighetens utbrott så snabb blossa upp bredvid mig. Ett par minuter var allt som krävdes för att vi skulle visa våra rätta jag. För det var ju rätt mysigt ändå! Det pratades.. man tog kontakt med varandra…. plötsligt var det inte rullande plåthus utan människor vi såg.

Och där på botaniska fanns det massor….

_MG_5486_s

_MG_5689_s

Vad jag minns mest   – alla fantastiska blommor på botaniska eller 45 minuters stiltje låter jag vara osagt, de gav båda en fin stund att ta med mig från sommaren.

Fantastiska stunder har det varit och fler hoppas jag kommer, det är ju trots allt bara årets första semesterdag:-)

_MG_1897_s
lilla gumman och gula blomman
_MG_1912_s
Gula duvor
_MG_1861_s
Rhododendrons spanande filurer
_MG_5318_s
2 gubbar

_MG_5700_s

_MG_1146_s

_MG_1152_s

_MG_1340_s
Hökens middagsrester

_MG_1589_s

_MG_1614_s

_MG_1684_s
militären
_MG_1747_s
Surtes under
_MG_2264_s
Mammas vallmo
_MG_1806_s
vild gullviva i Surte

_MG_1975_s

_MG_5698_s

_MG_5896_s
Eggande
_MG_6045_s
Foster i knoppar

När livet är halvfullt i djävulsbadet

_MG_5610_s

Jag har haft lyxen att njuta på ett spa med min kära syster. Varma bad, färdiglagad god mat och skumpa på rummet med varsin liten ostbågepåse framför tv:n på rummet. Kan en lördagskväll bli så mycket bättre?

(Att sedan dagen efter mötas av ett fullkomligt stilla dimlandskap som målat varje pyttegren vit var inte heller fy skam…)

Vi hade under dagen njutit av dö re dö re dö re…….”djävulsbadet”. Vi förstod snart att det tydligen var väldigt varmt då ett flertal personer som försökte doppa ner sina fötter snabbt drog dom tillbaka med ett tjut. Ingen av  oss två höll med om att den var för varm dock. Det var alldeles lagom för oss och när vi sänkte ner våra kvinnliga lekamen i den salta värmen var nog bådas vår lycka gjord. Himmelriket! GÖÖÖÖTTT!!!!

Jepp där låg vi o päste o njöt av livet till fullo!

Ja det är lätt att se livet som halvtomt; halvvägs till döden, grått svenskt väder, lite småont här o var.. köttet är segt.

Känner ni igen er? Alltid finns det något som retar en…. för varmt för kallt. Men jag försöker påminna mig själv att se livet som halvfullt när dom tankarna väller över mig. Kroppen fungerar ju, jag HAR mat för dagen och tak över huvudet. Inte kan man begära mer än så..?

Häromdagen var jag på väg hem från ett läkarbesök som gjorde mig lite nedslagen.. tror ni inte på sjutton att jag på väg tillbaks till jobbet dessutom blev påkörd? Men hallå!!!!! NU får dom väl ändå ge sig…

Och då undrar man ju .. med en blick upp ”varför”?  Vad har JAG gjort?

Behöver jag råka ut för det med? (och tankarna for genast iväg till försäkringar, reparationer med onödiga kostnader som skenade iväg)

Men när jag tog ett par steg ut ur bilen insåg jag vilken fruktansvärd tur man haft. Jag hade blivit påkörd  – precis på fälgen!

Ingen annan del av bilden prickades och vad är oddsen för det?

Nja, tack för det halvfulla säger jag bara. Där fick man en påminnelse om att sluta ömka sig själv! Man lever!

Att se naturen som halvfull är en utmaning när allt tycks grått i naturen, men det finns alltid ljus och färgglimtar att hämta ändå.

Ta t ex Gullkrös, en sladdrig gelésvamp man ofta stöter på hos döda trädstammar.

Jag tycker dom är vansinnigt vackra o fascinerande! Kontrasten mellan den kalla färgade omgivningen och en knalligt gul svamp livar till det rejält! Det bor alltid pyttesmå loppor bland dessa gula svampar som är så himla söta med stora huvuden och ett par få strån på rumpan! De ser nästan ut som tecknade figurer! Kika noga nästa får ni se:-)

Formen på dessa svampar är kanske inte det roligaste man mött, men de tjänar perfekt att använda som ”färgfilter”, dvs att fotografera ”rakt igenom”.

Eller tja nästan här iaf…

_MG_5742_s

Nu när det är så ”dött” i naturen är värmen från en lågt stående sol verkligen uppskattat:

_MG_5858_s

_MG_5890_s

Pyttesmå gullkrös:

_MG_6319_s

Långa slutartider är alltid roligt att leka med:

_MG_6332-2_s

_MG_6343_s

Och i den lilla världen finns det mängder av ögon som vaktar:

_MG_6413_s

_MG_6447_s

_MG_6483_s

_MG_6499_s

Vinterklädda träd vid stranden på Vann spa.

_MG_6642_s

Kontrasternas rike

_MG_4962_s

För några veckor sedan var det dags för det 10-åriga snöfallet. Det där hutlöst farliga snöfallet som efter endast ett par timmar visar hur handfallna och små vi egentligen är när det är upp till den enskilda individen att stå på egna ben. När ingen fungerande infrastruktur finns där för att visa oss vägen till våra insnöade arbetsplatser och skolor.

Jag själv trodde som många att det bara var att ”backa på” ut i snön. Den ger väl vika. Så jäkla tjock är den väl inte! Jo..

Grannen stod bredvid med sin skyffel och undrade om jag satt fast. Ehum…. hjälpte till? Nope!

Well skotta dig fram själv kärring! And I did. Maken var gullig och kom ut för att hjälpa till dock:-)

Det känns som att moder natur med all sin otvivelaktiga frenesi försöker tala oss tillrätta. Kanske rent av tvinga oss att ta ett extra andetag, stanna upp lite. För hur itrriterande det än är med stopp och stå frusna som istappar i väntan på bussar som aldrig kom, innebar det väl även magiska tillfällen till mänsklig kontakt.

För säga vad man vill, men det fanns definitivt något att prata om under dagen! 😉

_MG_4452_s

Det var ett tag sedan jag bloggade nu. Tiden har gått och än värre – mitt älskade objektiv gick sönder!! Scandinavian Photo trodde det var kameran, men tack o lov var så inte fallet lugnade mig Canons reparatör. Men med 165 000 (!) exponeringar tyckte dom ändå att ett byte av div inre ”organ” var på sin plats. Jag höll på att ramla baklänges när jag fick reda på antalet. Visst –  jag TAR många kort och skjuter ofta på en hel drös för att vara säker på att någon blir skarp. Men ändå?? Jag vet inte vad som är brukligt, men tack o lov för digitalkameran säger jag bara. Hade jag haft analog kamera skulle jag väl varit bankrutt vid det här laget;-)

MEN – jag är alltså med ny bekantskap… Tamron igen, men den nyare varianten då den äldre – min favorit – inte fanns hemma, trots att jag kikat på nätet och trodde att så var fallet. Full av ilska och högljudda protester i affärens mot försäljarens argument för hur dålig mitt gamla objektiv var, tog jag ändå mitt förnuft tillfånga och accepterade att inget någonsin är sig likt. Det förlösande order var ”vädertät”.  Jag insåg det är något för mig som kryper kravlar och hoppar runt i diverse smutsiga områden.

Men vän med den är jag INTE än. Som gammal räv tar jag nog min tid för att vänja mig, men det kommer väl så småningom.

 

_MG_4270_s

_MG_4126_s

_MG_4179_s

_MG_4256_s

Som sagt, det var ett tag sedan jag bloggade och bilderna är alltså tagna för ett par veckor sedan.

Som t ex denna bild nedan som dök upp på en nyanlagd grusväg. Det var innan det megastora snöfallet och varje minusgrad gjorde mig jubelrusig inombords. När det är så där kallt och man vet att man har max 1-2 timmar på sig för jag lite panik om jag skall vara ärlig. För VAR de där motiven dyker upp vet man ju aldrig? Man kan otur och vandra runt o hitta något precis i slutet, eller ramla på något bra omedelbart.

Just denna dag var det ont om is men fick en känsla av att det kanske, möjligen kunde finnas något inne vid den hotfulla kala vägen in mot skogen och det farliga område där jag VET jägare brukar lura på jakt efter älg.

Och på tråkiga grå stenar fanns det mycket riktigt för mig juvelprydda områden – vissa mer täckta av smutsiga spår än andra, men jag gillade den lilla gula touchen som smutsen gav.

_MG_4278_s

Mitt älskade Surte har jag självklart besökt där en frusen fors lockade -isen var snorhal och superblank och det enda säkra tyckte jag var att krypa på knäna, att gå var otänkbart då jag genast slant till.

På kanten bredvid hade isen format fram vad som för mig såg ut som snömoln men en måne på sin himmel ovanför:

_MG_5061_s

Inte mycket gick att fånga på min klätterfärg uppåt då timmarna hunnit gå för lång och ljuset försvunnit allt för mycket, Men ett par upp-o-nerbilder på isen blev det ändå.

_MG_5283_s

_MG_5337_s

_MG_5364_s

Vintertokig

_MG_1507_s
Minnet från naturfotografernas höstmöte 2015

Kanske är du som jag och blir galen av längtan efter is, vinter och kyla?

Denna evinnerliga väta och gråa tillvaro som aldrig tycks försvinna. Just idag är det faktiskt ett uppehåll i regnandet och det gör fantastiskt gott för själen, men visst vill man ha mer!!!

Ma kan tänka att det borde ha varit omöjligt att hitta vintermotiv den senaste tiden, men för ett par veckor sedan kom det faktiskt lite kyla. Och med den is och mönster på de flesta ting som t ex bilden nedan: en bils frostiga bakruta som solen lyser på.

_MG_1979-2_s

Eller frusna vattenpölar på grusiga parkeringsplatser:

_MG_2522_s

Fantastiska Surte som aldrig gör mig besviken:

_MG_0073_s

Jag sörjde bara att jag kom dit alldeles för sent… solen hade redan börjat sänka sig ner och ströp det mesta av ljuset jag så väl hade behövt..

_MG_0066_s

_MG_0072_s

Isdrake kan man hitta i Surte:

_MG_0086_s

_MG_2572_s

_MG_2556_s

_MG_0134_s

_MG_1818_s

_MG_0096_s

_MG_2544_s

_MG_2538_s