mönster – Sida 2 – Ulmestrand's Blog

Colour me happy!

När lugnet sänker sig ner över en stressad själ kräver den sömn. Mycket av den varan tydligen, första lediga dagen sov jag till 11! Jag var totalt däckad, men det var så otroligt skönt och exakt vad kroppen behövde. ”Mera såja” som en kollega brukar säga…

Jag har precis avverkat min första semestervecka och hittills har jag hunnit med att.. rensa i trädgården, diska och tvätta. Ungefär så:-)

För mig innebär semester att INTE ha något att göra. Den där ledigheten som faktiskt leder en rakt in i kreativiteten, ni vet – när man faktiskt ibland kan ha tråkigt, uhh kors och ve! Tråkigt känns lite som det värsta man kan utsätta en människa för idag, men jag vill slå ett slag för det där. Utan att ha haft tråkigt som ung skulle jag aldrig börjat rita, fotografera, dansa, leka ute i gräset. Har man tråkigt ser man till att göra det roligt.

Och för mig innebär verkligen denna sommar en dos av rolig vara då jag under 1,5 månad får låna en ny kompis att roa mig med! Risken blir väl att jag kommer få alldeles för roligt. Men vilken skärpa den där kompisen uppvisar!? My god!

Jag lovar återkomma i slutet av sommaren med bildbevis:-)

Bilderna från dagens blogg är dock mestadels från sista kursen med zoomfotoresor i Stockholm, en helg med fantastiskt glada och engagerade medlemmar! Båda dagarna tillbringade vi i Bergianska trädgården, en mycket vacker park med ljuvliga bakverk och spännande områden, fullt med roliga växter!

Hoppas ni får en lagom tråkig semester så att ni får en rolig sådan;-)

Sommarkramar från Anna

Zooma in på våren!

Det har inte blivit mycket bloggat sista tiden, men övriga livet styr, ibland får helt enkelt andra saker prioriteras.

För mig del har mina workshops under maj/Juni med Zoom fotoresor varit prioriterat och resten har fått stryka på foten (förutom självklart mitt vanliga yrke på Arkitektkopia i Högsbo, Göteborg). En sista kurs återstår nu till helgen den 10-11 Juni i Stockholm och det är med blandade känslor jag ser mot mitt ”avslut” för i år då det har varit betydligt mer roligt än jag hade förväntat mig!

Det är alltid lika pirrigt när man går deltagarna till mötes, kommer jag känna igen någon? Tänk om jag tappar bort någon i skogen, eller ännu värre: om någon skadar sig!? Hittills har alla överlevt och fått både parkeringsplats och mat i magen (även om en mindre allergichock hos en deltagare fick svettpärlorna rinna i pannan hos mig i Göteborg.) 🙂

Minnen jag bär med mig är mest era liv, bakgrunder och vad ni gått igenom. Det där att få sitta och lära känna någon inpå djupet gick fortare än väntat, men som jag uppskattar och bär med mig det! Det kan räcka med en lunch tillsammans i Botaniska, eller en mycket värdefull stund i bilen på väg till tåget, eller djupt samtal (och uppläxning 😉 vid fontänen i Lund.

Tack vare jättebra feedback justerar vi kursplanen från gång till gång så att det skall bli så perfekt och optimalt som möjligt för att tillfredsställa så många som möjligt:-)

Men visst – vi fotograferade ju självklart;-) MASSOR till och med – som sig bör, kan man annat än med den explosion som erbjuds i parker och på åkrar:-) Och det blir så när svaret på var man hittar skärpan blir: ta seriebilder!!! För det är verkligen mitt svar. Skall man hänga som en apa i ett träd eller med ena foten snett bakom som en ballerina behövs det en serie med bilder för att garantera att NÅGON blir skarp.

Min personliga strävan är att försöka fotografera något alldeles vanligt och få fram det på ett ovanligt sätt. Dvs att placera sig själv eller annat så motivet i fråga ser nytt och spännande ut. Men ibland vill man faktiskt bara fånga den råa raka skönheten hos t ex Magnolian.

Magnolia rätt och slätt:

Magnolia på annat sätt:

Här med en litet barn som kikar ner i blomman:

Men Magnolia var bara en bråkdel av allt vi hittade i Lund och Göteborg!

Våren var på sitt allra bästa humör och nog kan man instämma i att naturen är den största konstnären..?

Där ligger vi i lä!

Nedan: Från Lund där min önskan från deltagarna var att inte fånga de färggranna tulpanerna, utan använda oss av dessa som ”filter” och försöka hitta något annat emellan/under:

Gyllene snittet gick att finna på Botaniska i Göteborg:-)

Flygande lilahårig dam med ormen under sig. Eva i lustgården?

En man med röd hatt dök upp i en bit lös bark

Ett stort tack till alla som deltagit i Göteborg och Lund och till er som kommer till helgen i Stockholm!

Kram från Plupp-Anna

Nätverk

Att livet är förgängligt har vi fått bli varse om i helgen som gick.

Och som så många gånger förut är det inte svårt att hitta liknelser i naturen.. Ett par multnande löv visar mig vår egen skörhet, dess förgreningar visar hur allt hänger ihop, och med en dominoeffekt kan saker snabbt rasa samman men hanterar vi livet med varsam hand kan även det sköraste löv skonas. Ett liv är skört och så oändligt värdefullt….

Att ett trasat hjärta ofta reagerar med ilska är inget nytt, orättvisor får med all rätt oss att reagera.

Och visst blir man förbannad! Över att alla inte fick in chans i livet, över orättvisor och grymhet.

Desto mer stärkt blev jag för kärleksförklaringarna och den stolthet vi visade mot varandra genom manifestationer och blomdränka polisbilar.

Ja vi har livet till låns, så nog måste vi passa på att göra det så bra det bara går – inte bara för oss själva utan för varandra.

Jag såg nyligen filmen om Dr Strange och tog verkligen till mig en strof i filmen som för mig symboliserar livet och vad det går ut på när oraklet säger till dr Strange: ”det handlar inte om dig”.

För mig betyder meningen att det handlar om oss, om samspelet människor sinsemellan. Att jag är ingen utan en spegelbild, någon som bekräftar mig som person.

För aldrig blir man väl så levande och synlig som i samspelet med en annan?

Tänk dig in i sitsen att du är helt ensam. Utan någon att tala med, leka med, busa med.. skratta med.. ?

En familj fyller den funktionen, eller skall iaf om man frågar mig. Min egen gör det till fullo;-)

På min arbetsplats Arkitektkopia har vi ett par fantastiska människor som får mig bli verkligen levande och sann i mig själv.

De har ett sätt att se bortom och får mig bli 10 år igen på nytt. Så tråkigt livet hade varit utan dom i mitt liv! Visst – arbetsuppgifterna är ju kul, men det är människorna bakom som är den verkliga anledningen till varför jag rattar min bil dit varje dag.

De kommande veckorna kommer jag få samspela med andra makrotokiga när Scandinavian Photo slår ett slag för just Makrofoto.

Om lust och tid finnes hittar mig på dessa platser:

Mölndal
Tid: 18 april, kl. 18:30-20:30
Plats: Scandinavian Photo butik, Södra Ågatan 18A, Mölndal

Stockholm
Tid: 20 april, kl. 18:30-20:30
Plats: Scandinavian Photo butik, Norr Mälarstrand 78, Stockholm

Bankeryd
Tid: 25 april, kl. 18:15-20:15
Plats: Scandinavian Photo butik, Tallvägen 34, Bankeryd

Malmö
Tid: 27 april, kl. 18:15-20:15
Plats: Scandinavian Photo butik, Östra Förstadsgatan 44, Malmö

Jag är väldigt ärad och se så fram emot att få sprida så mycket makrolusta jag bara kan! Det är så vansinnigt kul med makrofoto och den glädjen blir bara bättre ju fler som kan dela den.

Välkomna!

4 själar:

skapelser

De tillfällen då tid och frost sammanfallit har inte varit många… kanske är det mest tiden som brustit om jag tänker efter.

Jag tror jag är stressad men har svårt att inse det … mer än att tiden inte räcker till åt det jag verkligen vill göra.

I min värld är det mer mörkret som är orsaken och anledningen till att kameran inte luftas så ofta som jag hade önskat.

För det faktumet att ljuset inte finns under vinterhalvåret är ju ingen nyhet direkt…! Vi arma nordbor stångas ju med dåligt humör och ångest under dessa mörka månader, jag tycker faktiskt det är fantastiskt hur sjutton vi klarar av det överhuvudtaget;-)

Att därför se hur ljuset vänder åter skänker verkligen frid åt mitt mörka inre! Mornarna är inte längre becksvarta på väg till jobbet och hemfärden tillåter mig nu att se stadens siluetter och en strimma av glöd ute vid horisonten när den lilla svarta puttrar över älvsborgsbron!

Bilderna i bloggen är alla fotograferade mellan 11 och 13.30, det är då ljuset räckte till. Som vanligt vid favoritplatsen Surte med sina makalösa isformationer.

SOM jag längtar till ljuset och när man kan fotografera ända fram till 21 på kvällen!

Snart snart…

Och den lilla eftersläntaren som INTE fångats i Surte utan aldeles utanför min dörr… broccoli är inte bara god att äta utan funkar som modell framför kameran med;-)

Ett par få glimtar

I jul har det varit knapert med fototillfällen..

Jag hade dock turen att uppleva ett par minusgrader under familjens besök i Grönemad.

Vi hade tänkt att gå en promenad efter maten och som vanligt skruvar resten av familjen på sig då kameran plockades med, de vet vad som väntar.. äger ni ett makro tror jag ni förstår min fascination och mitt problem. Man KAN ju inte gå förbi alla mirakel som dyker upp överallt om det så är en högst vanligt motiv som ett rött nypon…

Det är faktiskt numer ett krav från min man att jag INTE får ta med kameran om vi skall gå promenader tillsammans i familjen! Men lovade dyrt och heligt att de inte behövde vänta OM jag hittade något.. (haha – OM? ehum…) Ja det dök ju upp lite då.. som sagt..

Där sötvatten mötte salt hade det bildats magiska diamanter och kristaller på stranden. Det var bara till att vandra runt i lugn och ro och plocka åt sig juvelerna (tja, så länge man stod ut med kylan dvs)

Efter juvelstranden vad jag rejält nerfrusen och nerkyld efter att naturligtvis blött ner mina fötter och ville hem så fort som möjligt. Men möttes då av nästa syn när solen nästan gått ner; kvarblivna fröställningar som genomsköts av solstrålar!

Jag hade inte många sekunder på mig innan solen försvann bakom horisonten..

Just avsaknaden av ljus är ju vårt största dilemma så här på vintertiden. Då gäller det att att vara på de få timmar mitt på dagen som faktiskt är möjliga att fotografera i, mellan 11 och 13 är typ vad som gäller för mig nu och mellan den tiden var jag för ett par dagar sedan i Surte för att andas.

Du kanske undrar varför just Surte är mitt absoluta favoritställe då det tjatas om och om igenom om detta fantastiska ställe? Det är inte orten i sig förståss utan berget intill och då främst sjöarna som lockar. Dessa sjöar ligger högt högt upp på berget i nivåer med vattenfall emellan sig, en placering som genererar längre fototider då solen kan gå längre ner och därmed ger unika foton där solen ”skjuter” på snedden genom motiven.

Men dessa sjöar är även makalösa på att skapa märkliga ismönster med mängder av vattenväxter.

Bege er dit vet ja!

Främst till Baddammen, en plats där jag nästan alltid häckar bland de andra pärlhönorna;-)

Kuckeliku!!

God fortsättning till er alla önskar fastklämda lilla Anna:-)

En mörk era med orange inslag

Suck.. ja du.. jag vet inte vad man kan säga om den senaste tidens händelser?

”Alla” tycks eniga om samma sak och vad som diskuteras på rasterna var unisont. Men resultatet talar ju sitt givna språk… ?

Men hur kommer det sig att det idag är något åtråvärt att förnedra, offentligt mobba och håna någon går över mitt förstånd. Har vi verkligen blivit så avtrubbade? Är den en gemensam fiende vi söker för att förena oss? Tänker på de populära fenomen med realitysåpor där vi älskar att föraktfullt tala om vissa karaktärer och kanske på så sätt förstärka vår egen förträfflighet…

Jag själv gick över gränsen idag i ett möte och det sved inombords kan jag villigt erkänna.

Min man brukar säga att den som behåller lugnet vinner. Well, jag vann inte. Inte på långa vägar! Jag betedde mig klassiskt kärringaktigt och agerade utan att tänka efter före, en den ömma tå som bultat sedan ett tag briserade.

…och det blir INTE bra! .. och man skäms…. och förbannar sig själv.

Men ingen skada blev skedd, ingen farlig gräns gick över – inte om jag jämför mig med vissa orangea typer.

Att bli bättre på att uttrycka sig och kommunicera är dock A och O för min egen del har jag insett för jag är KASS! Så hur kommer det sig att vi inte kan uttrycka oss bättre inför, med och mot varandra..? Vissa av er kanske ÄR duktiga på det idag, men tror vi är rätt många som inte förmår oss säga hur det egentligen känns – inte i hettan och striden.

Inte när vi känner oss små och tillintetgjorda.

Inte när vreden bubblar inombords. Och vet du… kanske är det till viss del bra?

För det som skulle ha kommit ut skulle inte ha varit bra. Jag försökte EN gång tala i mitt då ytterst uppretade tillstånd, men allt låste sig och rösten stockade sig i halsen då luften inte nådde mina lungor utan fastnade i halsen.

Ett par ljupa andetag, låta hjärtat lugna ner sig och tala sedan när hjärtat inte skenar och hjärnan tänker klart för att tala rätt.

Jättelätt? Bara att stänga av känslorna ju:-)

(Skall bara komma på hur!)

Jag vet!!! Jag lastar mig ner på gräsmattan och kravlar i skogen – tjohooooooo!!!

”GAAAAAAAAAAH” ser mig här som upprörd liten skit:

Den stränga naveln

Det blir allt färre tillfällen då dom är hemma, mina guldklimpar, bästa kompisar och ögonstenar.

Men när dom väl ÄR det har jag sketakul på ren svenska.

Jag pratar om sönerna förstås… de som nu växt upp till stiliga män och som jag förväntas klippa någon slags.. ”navelsträng” till.

Men kära vänner..den sk strängen är borta sedan länge. Men de är ju båda så vansinnigt trevliga o roliga människor! De är mina allra bästa vänner, varför skulle jag inte vilja – eller får lov att vara – med dom då? Bullshit!

Tids nog dör jag.. men tills dess tänker jag göra det som gör mig lycklig, så gott jag kan:-)

”Minstingen” tyckte det där experimentet som morsan höll på med ute på altanen såg väldigt kul ut och kom utskuttandes i strumplästen för att se på och hjälpa till. För vad som händer med mjölk, färg och diskmedel är spännande saker! Vi kunde dock inte hålla oss utan rörde med pinnar i det där gojset hela tiden. Att koka soppa var ju väldigt roligt och gång på gång skapade vi inget konstverk, det resulterade istället i en brungeggig sörja – men som vi fnissade – han och jag;-)

Då är det bra att man står ute och lätt kan hämta trädgårdsslangen, spola av, börja om och ha roligt en gång till;-)

Men länge stod vi inte ut för det var svinigt kallt… men att få umgås och göra saker tillsammans, se honom skina upp som en barnslig 4 åring trots att han är 20? Ja då sprängs nästan mitt hjärta av glädje och stolthet.

I dagens blogg lyckades jag fånga ett par av färgerna innan de blev alltför mojsiga.

Ett höga-nöjets-experiement-bara-för-att-det-är-tråkigt-i-vardagen-så-då-hittar-vi-på-något.

Bildernas funktion för mig är ett minne av oss och en rolig stund, om än alldeles för kort.

Har ni tråkigt tillsammans med era ungar kan jag starkt rekommendera detta, funkar förmodligen på alla ”ungar” mellan 2 och 102:-)

Akta er för navelsträngen bara!;-)

_mg_5628_s — En bit av rosa island från ovan

De enda ”riktiga” utebilder som visat sig för mig under de få minuter som blivit över…en höstbild och en julgran:

Vårt inre

Vad är vackert och vad är fult.. vilken sanning vill man eller tillåter man sig att se?

Expoderande guld och guldutsmyckad pärla, eller ruttnande växter och björkpollen på ensam droppe på ängens vita mega-marschmallows.

Frågan är vad som gör dig mest lycklig?

Jag kommer hålla ett föredrag i Vårgårda nästa vecka dit alla är välkomna:-)

Föreläsningarna är gratis och anordnas av Vårgårda Fotoklubb och Vårgårda Kommun vilket ni kan läsa mer om här.

På torsdag den 6:e oktober kl 19 berättar jag om ”Makrots sanning” och vad som kanske kan tolkas som mina inre demoner i Kyrkans hus.

Ordet sanning får någon kanske haja till, påstår man att det finns en sanning måste det väl då finns en ickesanning, en lögn?

Så är ju inte fallet, jag vill bara berätta om ”min” sanning, den värld jag ser och upplever och det är en ära att få lov att dela med sig av det stundtals kaotiska inre som desperat försöker tolka spektrat av magiska motiv naturen kryllar av.

Rädslan finns alltid att det är en isolerad värld – min värld och min sanning, att det är något enbart JAG ser. En isolerad ensam värld som inte någon annan ser. Men om den är obefintlig för någon annan betyder inte att den inte existerar? Bara för att JAG inte fysiskt kan se din smärta när du lider betyder ju inte att den inte finns.

Tack och lov då för föredrag!

Att visa berätta och sprida vidare sanningen jag ser och skrämma slag på er andra 😉

Nädå.. det är inte bara elakheter som finns runt omkring mig numer, det finns mycket vänliga nallebjörnar med t e x:

Jag funderar över de som lider av inre röster, en egen inre värld enbart de kan höra.

Frågan är vad som är värst, att öh höra rösterna eller veta att man är helst ensam om att höra dom?

Jag själv såg många ansikten och figurer som ung. De skrämde mig då dom oftast var förvridna otrevliga ansikten och för att ”bli av” med dom fattade jag min penna och ritade bort mina demoner på papper. Tvagade av mig det som skrämde och visade mamma och pappa. När jag väl kunde se dom ansikte mot ansikte och delade det med någon annan, skrämde dom mig inte längre. Att tillsammans identifiera och möta dessa ”demoner” avväpnade också dom.

Så enkelt var det.

Jag ser dom fortfarande i de flesta saker, men idag ser jag dom mer som kompisar och uppskattar idag dessa tillfällen då mina ”vänner” behagar dyka upp.

Jag är bara ledsen att jag inte kan förmedla dom vidare just där och då.

Med kameran kan man det och dyker dom upp då kamerna är med fångas dom och bevaras.

En drömvärld

Jag tillhör de som drömmer massivt!

De är innehållsrika, färgrika, spännande och fyllda med dramatik och jag minns dom nästan alltid mycket väl.

De är så medryckande att jag ju inte vill vakna, jag är ju mitt uppe i ett nytt liv..?

Fullt verklig och högst pågående..

Men nu HAR man ju ett liv att leva och det är ju inte i drömmen.

Men jag vill ändå slå ett slag för kraften i att faktiskt dagdrömma – och drömma med för den delen..

Att fantisera och mentalt tillåta sig att må som bäst är guld värt!

Vart vill jag komma då?

förstår ni mina vänner….

Förra ett par helger sedan var jag var på en fantastisk fest i Norge. I Ski närmare bestämt hos min gode vän Magnus Reneflot som otroligt nog fyllde 60 år!

Magnus är som alltid unik och hans idé till födelsedagsfest var rätt fantastisk. Då han och hans närmsta vänner alla är mycket fotointresserade ville han att festen skulle gå i fotots tecken. Vi var 3 som blev inbjudna att visa våra bilder för denna härliga man; jag själv, Mats Andersson och Lars Andreas Dybvik.

Mats bilder är sedan länge mycket välbekanta för mig och han levererar alltid, med fantastiska bilder från island som var trolska, unika och med en högst personlig prägel a la Mats.

Men jag fick en otroligt kick av Lars Andreas Dybviks bilder

Det händer inte ofta och kanske var det vinet som talade när jag kramade om stackarn efter hans föredrag (herregud nu kommer hon kärringen!!!), men jag blev ärligt hänförd av det han fångat och kom på mig att drömma mig bort under föreläsningen.

Det går nog inte att förklara de känslor som dök upp, men det var som att vi alla fick kliva in i hans fantasivärld. En drömvärld om man så vill..

Och man kände sig trygg och lotsad runt i det han fascinerade av, och jag kände igen det språk hans kamera talade.

Jag var hemma i hans bildvärld och ville inte vakna.

Men vet ni – det bästa är att när man kikar genom kameran – så är drömvärlden tillbaka där igen…

I morgon åker jag och min kära söstra mi iväg till vår huvudstad för att fira Naturfotograferna och att de funnits i 50 år genom att se utställningen ”Vinnare och förlorare i svensk natur”

En varning utfärdas härmed, 2 st mörkhåriga yrväder riskerar dras in över östkusten med inslag av mullrande göteborgska och ett par stänkt av bohuslänsk dialekt, be aware:-)

Hetta

Jag hade hoppats på denna sommaren. Hoppats på sol och bad, fotografering lite när lusten föll sig på, men det blev inte riktigt så..

Det fick bli en restresa till Mallorca för att åtminstone känna värmen under under fötterna under ett par dagar.

Valet föll på det bästa alternativ som var kvar på östra sidan: iberostar club cala barca med al inclusive.

En Pina Colada 2 dagar senare och magen vände sig ut och in, ett tag låg man avsvimmad på toaletten och vaknade till liv igen inkilad med huvudet mellan toalettstolen och en stålställning bredvid för toalettpappret.

Så kan det gå…

Det har även blåst en hel del denna sommar – till makens stora glädje, nu fick han äntligen kitesurfat tillräckligt för att känna sig varm i kläderna.

Man kan tycka at det borde vara bra att fotografera makro även om det blåser, motiven befinner sig ju nära marken, men icke. Det har blåst lite för mycket kan jag konstatera..

Jag hade också spetsat mig på en lång fotosommar där maneter låg vackert utströdda längs med våra svenska stränder. Även där gick jag bet! De få som dök upp var sargade och små, men ändå – vackra är dom i mina ögon oavsett.. och får hålla tummarna för höstens kyla och om de kanske behagar dyka upp då, de små brännande juvelerna.

Nedan ”Sura gubben i maneten”:

Det blev några bilder från Mallorcas nedre region, här ett av öns märkliga marklandskap:

”Spetsat äpple” från Sverige (ett av de få tillfällena då det inte blåste). Ett rönnbär hade fallit så lägligt rakt på en pinne i kilat sig fast bakom en gulblommande buske:

Snigelblomma:

Skit i diket:

Prima ballerina:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta: