2 sidor på samma mynt

Det är nu snart dags för en tredje storm att riva genom skog och mark.

.., eller är det 4:e? Jag har tappat räkningen.

Inte för att det bekommer mig personligen något egentligen, ärligt talat så gillar jag när vindarna hörs genom trädkronorna, då vet jag att naturen fins ndär och lever. Men vad som kommer i stormens fotsteg skadar på många sätt, ekonomiskt och privat  för många på olika sätt. Det känns ytterst torftligt att ens berätta om en glädje över hur vinden kan måla, men som med så mycket här i livet är saker och ting inte svarta eller vita, de är en helsikes massa gråskalor.

Och hur mycket jag än sörger ras, översvämningar och vattenfyllda källare – gladdes jag likaså åt förra veckans storm och den tripp jag  och maken gjorde ner till Åsa. Han – för att dräggla över surfare och snacka sånt som surfare gör med varandra och jag – för att försöka fånga stormigt hav. Vädergudarna var hyfsat snälla trots allt,  regnet upphörde precis då vi kom fram till stenudden.

Jag ÄR ingen landskapsfotograf, det skall gudarna veta, men nog kan man glädjas åt det ändå? Det blev många bilder med inte så många man kunde använda.

25 s/m och ett rangligt stålstativ är det största svaret på varför, rinnande ögon och iskalla händer ett annat.  Men jag ville försöka få längre slutartiden och var fröken duktig och t om använde ett gråtonat filter till makrogluggen(kors i taket!) – för självklart var det makrot som fick sitta på mesta tiden, även till ett stormigt hav.

Gamla hundar vill helt enkelt sitta på sina egna sätt;-)

De undre bilderna är INTE fotade i en blåst, även om det ser ut så. Men innan jag glömmer -skakbilderna måste ses större, även den högst upp. Nerskalningen av bilderna här i wordpress blev inte så bra och får bilderna se ännu suddigare ut än vad de egentligen är, så klicka gärna på dom….

Fotorna nedan är från nyårsafton och en timme jag lyckades smyga till mig innan alla måsten drog igång. (Även om det ser ut som dagen efter.. *s* men what the heck.. det bjussar jag på, för det ÄR kul att skaka:-))

Och tror ni inte på sjutton! Ytterligare en människa hojtade panikartat till på mig och frågade om jag behöver hjälp? VILKA vänliga människor det bor vid Svankällan! 😉

Matematik och grafik

Det händer mig lite då och då att en bild slår an en sträng, det känns inombords att .. det ÄR något i bilden, men VAD? Och så vänder man  o vrider och kikar och ”plupp” – så finns där det man letat efter.  Och när man väl sett det är det lugn i helsike att inte se det. Motivet målet är fastnaglat. Därför utmanar jag er att finna det matematiska slutresultatet i min bild ovan…

Jag är först att erkänna; jag såg INTE det lilla trolska väsenet i min bild vid första titten i kameran. Men kika i mitten av bilden.. och tänk på ett ansikte.. siluetten av ett ansikte – med spetsigt öra? Ta dig tiden.. lugn o fin…. 

Ser du den nu?

Bazinga!!

😉

En blåsig jul

”Na men serru, du skulle tat vänster där vid eken va.. ”

Bilderna ovan skulle man knappast ha trott var tagna under decembermånades sista dagar, men så är fallet. Jag såg t om en kantarell häromdagen – stor och fin lös den gul invid grusvägen och även om frosten börjat nypa den lite i skinnet var den ett praktexemplar. Jag undvek att plocka den dock. En svamp gör ingen smörgås..

Julafton bjöd på en glitterkavalkad, men inte den efterlängtade.. regnet gick inte i barrträden förbi utan fick agera julglitter istället för den så högt efterlängtade snön som aldrig behagade dyka upp. Så här såg det alltså ut i min trädgård på nära håll, 5 minuter över 13.00 innan vi åkte iväg till föräldrarna för julfirande:

Ett par dagar innan var det faktiskt frost på bilen. En som försvann så fort solen visade sig självklart, men det hann ändå bli en dunderklump vilse i sin pannkaka:

Och en bild från mina förädrars hem, med en övervintrad cyklamen som blommat ända sedan tidig sommar. Jag kunde inte låta bli att föreviga den i solljuset:

Annandag tillbringade vi i Grebbestad och den storm som for in över västkusten manade till fotonerven i mig och fick mig släpa med mig familj med svärmor ut till ett naturreservoat i närheten av Grebbestad som heter Tjurpannan för att skåda spektaklet på nära håll. Ett par långhåriga bestar längs med vägen tyckte vi såg väldigt märkliga ut :

Och blåste gjorde det…

…så till den milda grad att andra förbipasserande fick luta sig baklänges för att inte blåsa iväg:

Make med sin mor vid havet:

Och sönerna tyckte det var aaaaaascooolt;-) 

Ouiiiiiiiiiiiiiii!!!

Ulmeskrott önskar God Jul!

En julstjärnas inre såg för mig precis ut som en liten sorgsen ren och med en röd ditmonterad näsa blev det än mer uppenbart.

Kanske är det en Ulmeskrott som lämnats ensam kvar då resten av renarna är ute och flyger i det blå.

Så går det när man har krumpler istället för horn på sitt huvud…..;-)

Julöstjärnor är häftiga tycker jag.. fyllda med små små gula munnar och så då dessa krumpler på sitt huvud!

För alla och en var kommer här en julens krumpelsaga i repris:

———————————————————————————-

Andeman

Andeman satt på sitt lufttak och fuktade läpparna…

Hans läppar klöv sig över frågan om han ville ha ett in eller utseende?

-”Ingetdera!” konstaterade han krasst i sin ensamhet.

Han fortsatte vidare grymtande på samma tema och talade inför crumplerna som han kallade utväxterna på sitt huvud; ett par högst märkliga ting som allt sedan födseln följt med likt ett bihang utan giltlig anledning… och ofta förvirrat hans omgivning då dom inte enbart kunde tala, utan även ställa högt intellektuella frågor till alla o envar som råkade passera.

Som ni säkert förstår ställde detta upprepade gånger till det för stackars Andeman, ty sanningen om sin egen uppenbarelse var mer än en jordling klarade av att hantera.

Han råkade många gånger illa ut då en crumpel uttryckt sin fascination över t ex en passerandes kroppshydda eller odör….. och mer än en gång fick han utstå diverse motattacker och glåpord från dessa passerade. Som om inte det vore nog hade Andeman varken ögon att se med eller öron att höra med och kunde aldrig ana när dessa attacker skulle ske… turlig nog blev han därför sällan varse om vad som försegick runt omkring honom. Det var först när de passerande avkrävde svar som påhoppen blev av mer fysisk karaktär och det hela tog ett ände med förskräckelse för lilla Andeman som till sinnet var en ytterst stillsam och vänligt sinnad man.

”Huruvida skall ock jag lida av passion förtryck och hat?” Han gungade i sitt ständiga mörker o fortsatte högt o ljudligt på sitt aristokratiska vis:

”Hurvida kan det undvikas? Varket ett lyte eller ickelyte förhindrar livets obönhörliga spår i mina läppar eller säte?

Att tolerera eller intolerera äger inte ens frågan……

…. att däremot kapitulera inför och resignera….. gör det.”

För hur det än var så var han aldrig ensam – han hade sina crumpler med sig och bar dom med värdighet då dom stod honom nära.

Ett par spännande timmar flög iväg

”Är du skadad??”

hör jag en oroad kvinnas röst fråga..

Först vid hennes smått upprörda ”haaaaallå” börjar jag ana att det är mig hon tilltalar.
Jag reser mig lätt och visar henne min kamera, att jag är fullt vital och högst levande.
”Nej jag fotograferar bara” förklarar jag med kameran viftandes i luften.
– ”Va”? frågar hon med andfådd ett par meter ifrån med stavar i händerna och mössa nerdragen över huvudet..
Jag hinner tänka att hon ser stabil och duktig ut, redig för sin ålder, en sådan dam som tar saken i sina egna händer och kom på mig med att hoppas att jag med blir likadan som äldre.
 
”Jag fotograferar bara!!” upprepar jag högre och tydligare. 
 
Kvinna var med all tydlighet mycket oroad för den människa som  låg instoppad i buskarna utan att röra en fena – och visst kan man förstå oron? Men log för mitt inre över hennes omtänksamhet.
Så trygg jag kände mig genast och skämdes för att jag inte tackade för hennes omtänksamhet! Hennes omsorg hade kunnat vara skillnaden melan liv och död om det ville sig illa?
En sådan trygghet var det länge sedan man upplevde..
Som barn i min lilla ort brydde sig alla om alla och ingen skulle tveka rycka ut om en människa kanske var i fara eller såg sjuk ut. Barndomsminnerna är oerhört ljusa och varma mestadels.  Busschauffören so mkunde alla barnsens namn, osm visste om vi var sena till skolan. Han höll koll på oss.. Det åktes häst och vagn vid midsommar upp till kyrkan, tomten som alltid vid jul delade ut gottepåsar till barnen vid källaren utanför affären.. bygdegården där vi bakade kakor och alla heta sommardagar vid ”prästens”, Sjöviks badplats där alla barn nog lärt sig simma i simskolan som höll till där. Trygghet….
 

I söndags upplevde jag alltså samma trygghet men på samma gång en pirrande upptäcksfärd där hästar jagade mig ur vägen och där jag blev utskälld av en schäfer…det brukar bli så där när kameran följer med. Den styr.. och jag följer – oavsett vem eller vad som kommre i vår väg.
Ja det är alltid lika spännande att gå på fotofärd!
Söndagens tur var inte särdeles lång, ändå vandrade jag länge och väl fast runt på samma plats. Varje glimmande droppe fick mig stanna och varje mossbeklädd kulle fick  mig falla ner pladask.  
Jag höll mig hemmavid, Svankällan heter våtmarken ni ser på bilderna och där liger jag allt som oftast och dammsuger kanterna och dikerna efter något.
Vad vet jag som vanligt aldrig…  märkligt, för det dyker alltid upp någonting;-)
 

Och xet är inte utan att jag tänker på den äldre oroade damen när jag granskade skörden från i söndags, som dessa båda som sida vid sida existerar genom livet:

…eller genom björkens vakande öga :

Ser ni den lilla gubben innuti ?

Ungefär som mitt rum – ostädat:

Svankällan – när man lyfter blicken:

skräpet

I ett nutida fönster står 3 överblommade hyacinter.

Dess blå ton är nu gulnad, nästan lika gultonad som den vita koppens kvarlämnade kaffegrund och borde ha slängts för många dagar sedan.
Fönstret bakom är smutsigt och uppvisar ett ytterst mediokert julförsök.
Det misslyckade spelade ingen roll.
De 3 blå, så vackert inbäddade i mossbotten gjorde på egen hand julen komplett i det lilla köket.
En jul som nu alltså avslutats redan innan den börjat.
Dess doft har välkomnat mig i ett par veckors tid nu när jag stigit upp på morgonen..
Med sin söta doft har den talat den om för mig att dagen är så perfekt den kan bli.. just då, den där unika stunden när jag öppnat sovrumsdörren och kände doften.
Sekunden efter vällde morgonstressen över mig igen; på med kläder, in med linser, på med smink, springa ner och sätta på kaffe, in med frukost, borsta tänder, på med jacka, vråla hej då.. ut till bilen…. in till jobbet.
Allt gjort på en halvtimme.
För att spara dess minne gjorde jag något för mig högst ovanligt – förevigade de gulnade blå inomhus på lördagskvällen med blixt  (dock utan stativ). Det blev dock en mycket vanligt ”Annainstallation”, dvs rangligt staplad på pastaburk, en kruka och ett glas för att även nå upp till taklampan för extraljus.
Så nu finns dom där – även på bild:-)
Doften är dock borta och blommorna slängda sedan igår…..

Att ha roligt

Att fotografera menas för mig att helt enkelt ha roligt!

Bara att se detta svartbrända blåbärsris dansa runt tillsammans, insvepa bland gulnat gräs – det är roligt tycker jag:-)

Sviterna av en mindre skogsbrand vid en av Surtes sjöar. Enligt vad jag hört hade även en vild fågel plockats och ätit upp vid en ”grillfest” som sedan spårat ur. Men det är bara hörsägen..

Jag tycker jag har gått många många gånger på samma vägar, men aldrig har jag upptäckt samma sak 2 gånger! Är inte det märkligt?

Allting ändrar sig hela tiden och med makrot blir minsta variation väldigt väldigt stort.

Ja, det ÄR en fröjd att upptäcka. En fröjd att se något nytt för första gången  och inte vilket nytt som helst, utan vad man själv anser är vackert spännande och annorlunda.

Att får något som inte är vackert bli vackrare genom ett par rörelser är lika roligt det. Fullkomligt otekniskt självklart;-)

Jag har ingen aning om hur det kommer se ut och kanske är det roligare just därför? Jag är en impulsiv liten sak som försöker med de medel jag har och testade ”nattfoto”  med längre slutartider även mitt på dagen. Något som är möjligt tack vare vår mörka årstid… inte ens snön finns för att lysa upp.

Och i helgen hoppas jag får mycket roligt – återigen.

En rolig helg önskar jag er med:-)

Det så hett efterlängtade försvann

Jag befann mig i ett euforiskt tillstånd i söndags. Temperaturen skulle sjunka mot noll och med vatten i stort sett överallt i göteborg kunde man räkna med en sak – is! *dräggel*

Hyfsat tidigt (läs 09.00 *host harkel*) kom jag ut och halkade mig iväg med bilen upp mot de våta markerna för att jaga konstverk – som förmodligen väldigt många andra fotografer i Göteborgstrakten också gjorde. Jag såg ingen i min närhet dock.

Dagen till ära hade jag snusförnuftigt klätt mig extremt vuxet med både fodrade stövlar och och termobyxor. Inget skulle få stoppa dagens fotoutflykt! Det var länge sedan man kunde vara ute och insupa frisk luft och dagljus och var i skriande behov av de båda.

Dat fanns is..

Men isen varade bara i ca en timme innan det började regna och isen försvann fortare än kvickt.  Det bekom mig inget – motiv finns ju överallt när det gäller macro:

Det enda smolket i bägaren var att tiden rann iväg så fruktansvärt fort.

Efter 5 minuter hade 5 timmar gått och magen kurrade ilsket mot mig.

Att vilja kunna som…

Visst anses det ofta som fullt att vilja vara som någon annan? Till och med att vilja kunna se som, utföra som…Det är lite skamligt och ses nästan som ett tecken på dåligt självförtroende. Du skall vara nöjd med det du har gastar den svensk jantelagen. Men säg den fotograf som inte hänfört sett på när de stora mästarna drar sina föredrag, när Hans strands bilder ses stort och man kan se varje mikrometerbit med galopperande islandshästar och flygande fåglar över ett kreativt konstverk. Eller den huggande kobra som Mattias Klum uppvisar..? Ja jag skulle vilja vara som han och ha den isen i magen, men vet jag aldrig aldrig i hela mitt liv skulle kunna utföra de. Jag är för rädd och harig helt enkelt!!

Men vill slå ett slag för viljan att utvecklas och att uppnå den insikten genom andras foton. Jag är först att erkänna att jag tittar ALDELES för lite på andras bilder! Jag tycker aldeles för mycket om att fotografera och ägnar tyvärr tiden mest åt det. inte uteslutande, men mest.

Vilket är synd..

I lördags hade jag äran att få uppleva Håkan Dalåkers enastående foton live i hans inredda fotoatlejé. Han hade varit snäll nog att förvalta en banderoll åt mig och nu var måttet rågat, mitt eget skräp får jag allt ta hand om själv efter x antal månade var skämsfaktorn helt enkelt för hög ….men dra mig baklänges vilken upplevelse att se dom bilderna! Jag är väldigt glad att jag inte sprang iväg som mitt vanliga stressade jag hade gjort, utan klev in och skådade underverken. Bilder kan ni se på nätet här, här och här, men de måste faktiskt ses stort, för den detaljrikedom, lyster och 3D känsla man fick ges inte rättvisa på en lågupplöst webb-bild – långt ifrån. (Dock ligger enligt mig inte de bästa bilderna på nätet – vad jag kan se) Men med insikten om hur fantastiskt bra bilderna var är jag också övertygad om att om inte alla så många många ler kan få se dessa underverk live i en framtid. Så bra var dom…

Iaf – jag blev så till den milda grad inspirerad att jag ville med.. Självklart blev det pannkaka *s* men att överhuvudtaget få ”lusten” att ge mig ut i becksvarta natten och fota på 8-10 sekunders slutartid och stå blickstill i ett antal olika poser för att få en slags hemmagjort multippelexponering – tackar jag Håkan för.  Jag vet nu hur fruktansvärt svårt det är och vilket enastående hantverk han utfört..

Till skillnad från mina är håkans tagna med en analog Holga kamera och alltså är en serie med flera exponeringar på samma bild – därav också den ruggigt bra skärpan som fanns i hans bilder. Något som en skakig 40 årig kärring med bultande hjärta absolut inte lyckats åstadkomma mitt i natten på frihand 😉

MEN.. jag hade kul.. och inte minst – kicken av att få se bilderna så stort live var magiskt. De är faktiskt de absolut bästa bilder jag någonsin sett.. i hela mitt liv.

Så.. bra.. är dom. Och inser att jag aldrig KOMMER kunna ta sådana där kort, det kräver kunskap, seendet, erfarenhet och inte minst utrustning…. Men vet ni? Jag nöjer mig mer än gärna med att beundra och applådera ett sant konsthantverk, vilket han bemästrar med den äran!

Den lilla rackarungen

Eftersom jag inte hade något att göra gick jag nyss igenom ett par bilder på hårddisken, bl a på den här lilla busungen – Freja. Min systers vovve som här på bilderna från i våras är aldeles nyhämtad för första gången ! Nästan hela släkten hade samlats hemma för att se på underverket och mötte henne ute på gatan.

Detta avskräckte dock inte trollungen utan hon verkade stortrivas och var fullkomligt nöjd och glad och  kastade sig rakt in i mina föräldrars rabatter;-)

Nästan ett år senare är den bedårande tösen fortfarande mycket bedårande, men rätt mycket större och ljusare märkligt nog? I stort sett beige är hon! Ser fram emot nyårsafton då hon kommer till sin moster Anna och jag får träffa henne igen:-)