makro – Sida 8 – Ulmestrand's Blog

Semestermarodörer

_MG_2542_s

För ett par veckor sedan befann vi ju oss på Sicilien och väl hemma hade jag fått besök visade det sig.

Vita tjocka härliga larver mumsade i godan ro på mitt jätterams utan tillsymmelse att reagera på min närvaro eller rörelse. De var/är fantastiskt vackra men tillåter inte objudna gäster våldföra sig på mina växter, hur vackra de än må vara.

Och visst är det mycket man kan reta sig på här i livet…? Ibland tycks det som att det är nästan det människan älskar att gotta sig åt mest – att reta sig på andra och annat.

Och jag skall inte framstå som någon moder teresa, jag retade mig rätt mycket på att se motorsågsmasakern bland mina växter! Pulsen steg på 0,1 sekund och vråltjutande sprang jag in för att…ehum… ringa mamma *s* Jamen hon VET bäst!! När det handlar om växter och trädgård är hon min allra bästa uppslagsbok med husmorsknep som inte skadar vare sig trädgård eller djur för mycket!

Så här sitter man nu, med en veckas sommar och sol i Sverige avverkad. En ledig vecka som försvann snabbare än väntat!

Vädret kan man ju absolut inte klaga på och foto-genen har fått sitt den med – int kan man klaga då int?

Albino-cheesdoodles:

Under denna veckan har Surte avverkats ett antal gånger samt en o annan båttur.

Och det ÄR ju verkligen en fröjd att vandra ute – fotomotiv kryllar det av – fulkomligt! Vissa elakare än andra. Dessa var dock extremt vänliga mot varandra, även om jag tycker att det var en lite väl ogästvänlig och taggig omgivning för akten:

Taggiga är det fler saker som är:

I min trädgård planterade jag i våras en del frön.

Röda vallmor och röda luktärter tyckte jag skulle samsas fint i en stor blå kruka. Det tyckte tydligen inte vallmon och vägrade dyka upp över huvudtaget! Inte ett uns av blad från dom syntes… Märkligt – de som haft vallmo vet vilket ogräs de kan vara. Så kanske borde jag vara tacksam i och för sig. Luktärterna växer desto mer – en stor grön massig buske tronar där nu och har fyllt ut varje vrå! Att de skall blomma i rött kan man inte se än, men formen och bladen duger de med att fånga på bild:

_MG_3518_s

Ett antal promenader på kvällar runt svankällan har det blivit med där man stöter på en och annan märklig varelse:

Lilla smurfan :

Den här blåvingade saken satt fullkomligt still vad jag än gjorde…. jag vet att man läst om insekter som sent på kvällar blir som förstelnade men inte upplevt det så själv förrän nu.

Det var dock bara den här fjärilen jag såg som satt så där still så kanske var den döende…? Eller väldigt väldig trött..

Och självklart finns det blommor under sommaren, som behöver vatten…..black pearl:

_MG_3289_s

Under ett besök på plantskola kunde jag inte ungå att märka ett par svarta jordsäckar på utsidan vid parkeringen. Dessa hade ett mycket spännande mönster som kondenserat fram av värmen. Självklart var inte kameran med då, men skam den som ger sig – hem o hämta kameran och tillbaks igen:

Sileshårkaos i underbara Surte som alltid alltid bjuder på godsaker för en fotograf:

Surtegodsak 2:

Surtegodsak 3 vid en glittrande fors:

Surtegodsak 4 – samma fors:

Surtegodsak 5, innan forsen, där stillheten styr mina steg och trollsländor syrr fyller himlen med ljud:

Surtegodsak 6, en kittlig harmynt glad person i en trädstam där myror biter extra hårt:

Vad bjöd då båtturerna på om inte en galen höna (eller kärring) som tar stora kliv över sin krackelerade mark:

Att ligga länge och bara kika på hur havstulpaner vinkar med sina händer i vattnet är otroligt rofyllt.

Ända tills en rejäl våg svepte över mig 😉

Och sist och definitivt minst – ett ansikte och katt på pinne – taramm:-)

_MG_3625_s

Trevligt fortsättning på sommarn allihop, njut medan den är här!

Kram

Ett slut är alltid en början

Kära vänner, mycket mycket mycket har hänt.

Midsommar har varit och en veckas ledighet har avverkats för min egen del, 3 återstår efter den här veckans arbetsinsats.

I tisdags satt jag med ytterst blandade känslor och stirrade på 2 ytterligheterna i mitt knä.

Jag hade precis hämtat ut ett väntat rekommenderat brev på Ica supermarket Kärra och min ena hand hade jag ett viktigt kuvert där man med små bokstäver högst uppe i hörnet bland övrig text kunde urskilja ett svagt uppsägan. Ett ord som smakar olustigt och som man aldrig velat se, men är konkursen ett faktum så är den för oss alla på företaget. Livet är rätt mycket vänt upp och ner i detta nu för ca 50 anställda och inget är bestämt eller egentligen spikat.

I andra handen fanns tvärtom en rak motsats, ett exemplar av nyaste numret av FOTO, 7-8 2013, ett stort fett dubbelt och fullspäckat nummer där jag av vänliga själar på facebook upplysts om att mina foton skulle finnas. En förstaplats tydligen? I en tävling? Var det en bild eller vad var det?

Det kändes mycket märkligt och smått surrealistiskt, att överhuvudtaget vinna en tävling även om det är en deltävling i en större är något jag inte gjort. Inte för att jag aktivt deltagit heller i någon, men – att en ta mod till sig och våga skicka in är rätt stort i sig. För ni vet hur det är… inte kan väl jag, men det kan man tydligen och det skall man.

Otäckt djur blev ett otäckt djur

Positivt och negativt, om vartannat.

Precis så har de senaste veckorna avlöpt; olyckor har skett med en familjemedlem för att därefter nås av ett besked om att jag skall få hålla föreläsning nästa år på en stor fotofestival i Norge, för att mötas av en punka på däcket när jag kom hem första dagen efter semestern, yeiiiiii………

Mitt älskade tulpanträd såg ut att vara dött, men så plötsligt för ett par dagar sedan väcktes det till liv igen? Blad kommer i toppen och i botten.. NU? I juli? Är det inte skumt???

Det har varit en berg o dalbana utan dess like.

Tja, det stod i mitt horoskop för ett tag sedan att jag var öppen för nya intryck? Pjiu…….

Under förra veckan befann jag och min familj oss på varma härliga sicilien. Ett fantastiskt ställe med klippformationer som hämtade ur en Starwarss-cen!

Under en vecka bilade vi runt på ön och bodde på totalt 4(!) hotell, varav sista var en bungalow – ett fantastiskt ställe! Högt beläget med utsikt över havet – man kände sig verkligen som en falk högt uppe i sitt rede. Det familjeägda hotellet motsvarade med råge våra förväntningar! Vi kunde dock inte hålla med receptionisten i dess åsikt om att det var det värsta vädret dom haft på länge – det blåste nästan storm, dvs paradiset för en surfande make fast solen sken från en klarblå himmel.

Ovan: sav från Papegojblomma

Nedan: Utsikt ner på hotell Kaluras badplat på Cefalu

Vår hyrbil hann under resan tjuta och ilsket lysa ”GASTRO MOTORE” ett antal gånger – att det inte var bra förstod vi ju och de 2 Iphone-mästarna i baksätet gav svaret vi anade – motorfel. Vad eller hur det var fel framkom inte, men med blicken fäst mot kontrollpanelen fortsatte bilen gå som på räls. (om man bortsåg från tutet lite då och då;-))

Utöver detta lilla motorproblem hann vi med att tappa min mobiltelefon – hitta den igen, glömma lämna tillbaka hotellnycklar och utstå snorkiga servitörer på Siciliens östkust som inte kunde ett ord engelska, men hade mage att ta 170 kronor st för vad som SKULLE vara lammkotletter, men visade sig vara en sönderbankad panerad winersnitsel på en stor vit tallrik. ENDAST! Inget grönt, ingen potatis, ingen pasta.. ingen sås…. Hans attityd och doft gjorde oss inte särskilt sugna på att fortsätta ta strid eller beställa in mer. Vi var bonnlurkar som han rynkade på näsan för.

Den tråkiga känslan uppvägdes snabbt av sista hotellet/bungalowen där dessa ljuvliga små varelser bodde med sin mamma. 4 små parvlar som väntade på nya människor och älskade att leka! Tja alla utan om en liten ferdinand i bakgrunden som hellre låg och sov medan syskonen rusade runt, jagandes varandras svansar. Ett fantastiskt ställe som starkt rekommenderas med ljuvlig mat på en restaurang ovanför. En natt hann vi stanna, men åker vi någonsin tillbaka är det ett givet remål.

Ljuvliga små tissemissar satt och väntade

En palmstam på Sicilien

Lugnet före stormen i Grebbestad, midsommarafton vid Sjöboden

”Alle man till drabbning” – närbild på en kaktus intill vår bungalow.

Midsommar

Jag tänker fatta mig kort då lunchen är detsamma.

Midsommar klingar lite extra speciellt för många. Jag måste erkänna att jag vissa år fasat för dagen, de år då måsten övervägt lusten till livet. Tack och lov har det varit få.

För jag gillar verkligen inte måsten, inte när det är outtalade sådana – krav man själv inte alls tycker är bra eller motiverade.

De måsten vi så gärna trilskas med att rada upp, det måste ätas sill, det måste storstädas och göra livet till en pina timmarna innan the big shit, den stora händelsen med den fantastiska sillen:-)

För åhh som jag istället önskade alla att ni/vi/jag/du får det bra:-) Att istället för stress upplevs det glädje och avkoppling, det vore väl bra?

Jag undrar hur många bilolyckor, misshandel och slagsmål på fyllan vi kommer läsa om nästa vecka?

En är en aldeles för mycket……

Nä, en skön härligt stress och måste-fri helg önskar jag er alla! Väderguden tycks dock ha åkt på semester i annat land dessa dagar, men han kommer garanterar tillbaka!

En riktigt glad midsommar till er alla!!

Det rosa med mammas tall i bakgrunden:

Jag tycker Rhododendron är fantastiska – även från ”fel” sida. De här hängde hemma hos mina föräldrar och hade en särdeles tjusig baksida – nästan lite volangkantad:

En glad figur visade sig i toppen av Rhododensdrons kvarblivna piska:

Vad är väl mer svenskt än dessa rackare…..

Falling madonna, med sin strut-BH:

Samma madonna blev från en annan synvinkel en utkikande fågel.. kanske är det madonnna som kommer gåendes naken från vänster i bild med ett flygande hår…

Ibland är bak bättre än fram!

Ett nerfallen blomma från lupinen, eller en drickande fågel?

Magiska iris – nog ser man ett släktskap till undervattensvärlden i dess inre?

Sad bird……? Iris som alltid!

Efter regnet kom det fram ett gråtande troll av maskrosens fröställningar och ett blomblad i bakgrunden

Rhododendron har fler fingrar på sin lyra än det det rosaskimrande nya. Gamla blomställningar på min vita Rhodde sträckte sig efter sina grannar:

Rabarbens gamla löv såg för mig ut som en kejserlig kycklig med krona på sitt huvud:

Som så ofta är det inte pistillen, eller frontfiguren som spelar huvudrollen. Många gånger är det en figur i bakgrunden som kan spela huvudrollen, iaf i mina ögon, som den här Rhododendronens ansikte:

Gröna paraplyer

Mänsklig Rhododendron

Atomer och himlakroppar, delar som hör samman

Jag udrar om det har med ålderna att göra.. dessa funderingar man har som poppar upp inombords.

Att stå böjd över diskhon, ger mig alltid funderingar. När resterna från middagen möter diskmedel som effektivt bryter ner händer det saker i mitt inre…. Som på översta bilden där jag blickar ner i min svarta stekpannas flottiga botten med en upplyst galax skapad av reflexen från ljusrampen ovan …

– Varför lever jag, vad är mitt syfte – finns det något syfte alls?

Kanske inte, men nog känns denna ”slump” rätt hisnande?

Huri hela friden, vilken tur vi haft?

Att just vi människor står på en liten liten plats mitt i den stora stora rymden och andas samma luft, delar språk och upplever känslor. Att det överhuvudtaget uppstod? Hur coolt är inte det?!! Och att det faktiskt fungerar TROTS den stora massan och våra nedärvda aggressioner, våra ilskor, avundsjukor och vårt hat som den stora massan äger där inombords. För det mesta hålls det ju i shack och än har vi inte helt förstört vår jord. Visst är vi på god väg, men vi äger också insikten om att försöka hindra den där negativa utvecklingen.

Om det nu finns något syfte kanske det helt enkelt är at bli mer tacksam och ta vara på stunden vi givits.

Och genom foto tycker jag man får tillfällen att träna sin tacksamhet på.. olja som delar sig och genast låter mig tänka på celldelning, på liv som blir till och tacksamheten över att jag fått chansen till 2 sådana mirakel inne i min egen kropp.

Att så många händelser som måste samspelas och ske på rätt tillfälle för att ett liv skall bli till, sker ju ständigt. Mirakel händer nu och nu och nu någonstans på jorden….. som min ena son hade lärt sig att det är små sprängladdningar längst ut på spermien? Hmm så vi bombas för att liv skall ske? Vilken paradox!:-)

En skön helg önskar jag er alla små mirakel som vandrar där ute:-) Ta vara på er, ni är one of a kind!

Angry birds och Gena

Trots att man borde veta bättre och borde vara vuxen trilskas jag envist med att busa.

Det busas öerallt och helst med alla jag trivs med.

Barnslig är bara förnamnet och har turen att umgås med likasinnade både hemmavid och på min arbetsplats.

Hade dom inte varit likasinnade hade vi nog inte umgåtts helt enkelt…

Mina kollegor är min familj, vi kastar stressbollar på varandra, kittlas och gör allmänt bustricks för att göra livet lättare de timmar vi tillbringar tillsammans.

Och visst är det väl så leken är – som en stressventil?

En källa till glädje och skratt där leken förenar.

Liljekonvaljens tak

The face next to you

Att kombinera foto med lekfullt sinne är därför det bästa av 2 världar för mig.

Där är det ok att vara barnslig, att hitta sagofigurer som krokodilen Gena och arga fåglar i en upp o nervänd iris som blänger surt på mig.

Men för att hitta det barnsliga måste man ju också vara barnslig… man måste våga smutsa ner sig och krypa upp och ner och in och ut runt minsta lilla vrå. Och det där – att göra något sådant? Ja men det får man ju inte som vuxen!! Sätt dig med en fläck på byxan och se vilken reaktion du får – man HAR inte en fläck på byxan!!!

Märkligt egentligen.. i en värld där vi så väl inser effekten av vårt handlande, hur orättvisor färgar vårt klot borde väl en fläck vara det minsta problemet?!

Vad är väl en fläck i det stora hela… men jodå, vett och etikett påverkar oss mycket.

Jag fick en hel del märkliga blickar på mig där jag låg och kröp på asfalten efter förra veckans kraftfulla regnskur som fick asfalten att skimra då solen åter dök upp.

Det är ju blött? Hur KAN man ligga på asfalten som vuxen kvinna? Skämmes..

Men SOM jag önskade att alla skulle ligga där och krypa – helst då med ett makro framför sig för jösses vad roligt det är! Att se en maskros nerfuktade strån glimma mot den stjärnbeklädda asfalten gjorde i alla fall min dag! Ett bespottat ogräs mot smutsig svart mark – underbart!

Det är ju där och då det sker? Där och då man ser och lever och får tillägnas just den där speciella bilden bara man själv får äran att se – att sedan dela med sig av den mäktiga händelsen är ju en trivsam bonus:-)

Liljekonvaljens inre

Det viktiga känns dock att överhuvudtaget faktiskt se det härliga liv som finns omkring oss i detta nu.

Ett liv där ett nytt konstverk målas fram varje sekund för att lika snabbt försvinna igen då ljus förhöjer och förstärker .

Det handlar ju ”bara” om att vara på rätt plats, vid rätt tillfälle…..

Gulskalle

Trollslända med fula fabrorn på ryggen

Motsatser

Glöm inte klicka på mina rabattbilder för att förstora

Jag fick en förfrågan härom dagen från den talangfulla mannen Magnus Lindbom om att anordna en workshop tillsammans på öland nästa år.

Att en så duktig fotograf ville ha med mig känns fantastiskt hedrande och jag kan säga som så att jag inte tvekade en sekund inför svaret. Tveklöst ja!

Det skall bli fantastiskt roligt att inte bara lära ut utan få ta del av hans kunskaper likaså.

Vi kommer självklart gå ut med mer info senare om när, var och hur etc, men det jag vill komma till är även om att trots att man är varandras motsatser kan man vara lika i sina uttryck..

Dagens tema alltså; motsatser även i varandras likheter.

Jag gladde mig enormt över Årets Naturfotograf – John Hallmén, mycket pga att han ägnar sig åt mestadels makro. Men självklart för att bilderna är så enastående vackra! Briljanta och färgrika!

Att en så snäv genre kunde ”räcka” för ett så ärofullt pris känns mycket bra. Även den förhållandevis unga åldern sporrar nog många att sträva framåt i sitt fotograferande.

Och det glädjer mig än mer att han med största säkerhet dragit in en stort antal fotografer in till makroträsket:-) *yeiiii* Ner med dom i dyngan!!!! Möt den geggiga ljuva värld ni aldrig mött förrut!! Tjoho:-)

Men redan idag är det många av oss som älskar att ägna sig åt just makro och den lilla världen de flesta oftast går förbi.

Kanske lockar även makro mycket för att det är ett relativt billigt objektiv och för att motiven ”lätt”kan bli vackra utan större ansträngning?

Jag själv älskar makro av alla dessa aneldningar, däremot att stacka en bild av ett stort antal bilder som väl numer är hans signum – är min egen raka motsats som i häng i fläng fotograferar i stundens hetta och aldrig med stativ.

När jag ändå har er på ”tråden” s a s måste jag tipsa om ett par enastående foton så här inför helgen när man kanske har tid att surra runt lite:

http://www.kirstymitchellphotography.com/collection.php?album=5

En kreativ energidos fick iaf jag när jag kikade runt på hennes sidor!:-)

Om nu inte mina egna räcker;-)

Bergsklättraren

Regnbågsmästaren

2 skönheter i ett

En skön grön värld

Sadomachocistisk blomma

Grön dunderklump

Mors utesoffa

Lager på lager, mellan massa blader

Dolt i det dunkla

Mannen med hatten

Skogshuggaren

Hearts on a string

Human nature

Jag älskar när det dyker upp figurer i naturen.

Extra roligt är det när dessa figurer redan upptäcks genom linsen på plats, det är inte alltid jag upptäcker figurerna där, snarare senare när jag tittar på bilden senare genom kameran eller datorns skärm. Sin egen fokus kan vara så stark på något annat som skärpan hos en droppe, att man inte upptäcker det drama som utspelar sig i bakgrundens skugglek.

För mig vittnar dessa figurer om en samhörighet. Jag menar förstås inte att fysiska människor går att finna i ett bladverk, utan att mönstren och former så starkt går igen genom alla led, från hjärnans blodkärl till nerverna i ett löv, till floddeltats förgreningar från ovan.

Allt hänger ihop, men blir för mig extra klart då just figurer dyker upp. Kanske för att det är mer oväntat än ett rent mönster som man redan sett ett par gånger, samtidigt som det rent teoretiskt dyker upp med jämna mellanrum. Frågan är bara var man själv står just då med sin kamera. Ett steg åt sidan och figuren skulle aldrig blivit upptäckt.

Att hitta de där igenkännande figurerna skänker en slags tröst, en försäkran om att vi inte är utomstående varelser utan del av något större, av en energis gigantiska kretslopp. Jag och du är en del av denna jord, som är ynka liten bråkdel av universum – visst är det magiskt?

När vi inser att marken vi går på är lika mycket en del av oss själva som vår kropp kanske vi slutar förstöra den som vi gör idag?

Man kan ju önska.

Människan är kapabel att göra mycket dumt, väldigt mycket dumt.. dessutom ibland slugt uträknat. Speciellt mot varandra, dolken i ryggen är utbytt mot uthängning och förtal emot varandra.

Det går inte en dag utan att man chockas över de elakheter och maktmissbruk vissa människor ägnar sig åt.

Många gånger är insikten för mycket att bära helt enkelt.

Ibland ar vi rent klantiga och har en fruktansvärd otur…

Vissa tankar klarar man inte tänka utan att slitas itu inombords. För även om agerandet inte är mitt känner man medkänsla genom någon samhörighet som till exempelvis föräldraskap. Man förstår kan så väl ångesten och paniken av en insikt om det oåterkalleliga….

Att förlora den största glädjen och kärleken i livet på ett fruktansvärt sätt.

Jag brukar undra om vårt upplysta samhälle med nyheter som blixtsnabbt färdas verkligen är av godo, om det inte skadar mer än det bygger upp och om inte nya idéer snarare kan födas av den kanske avtrubbade inställning vi får på köpet?

Men å andra sidan, vi bombarderas med olika moraliska dilemma där det omedelbart talas om att något är galet – ibland även när det inte är det, vilket ger fruktansvärda påföljder för oskyldiga. För att döma är nutidens mest lockande sport! Men när något väl är galet är det en enande kraft att tillsammans följa den goda vägen och inse hur mycket positiv beslutsamhet faktiskt kan förändra.

Vi tycks så gärna vilja se vår värld i svart eller vitt, vem eller vilka som är goda eller onda, när det i själva verket är en hel samling grå massa!

Vi bär alla på gott och ont inom oss och har förmågan att utöva de båda, men att tänka med hjärtat och osjälviskt hjälpa en annan människa vet vi nog alla är det bästa.

Låt den grå massan bli lite mer ljus

Det hettar till…

Jag kan konstatera att orange är en färg jag tydligen dras till… Märkligt då det är en färg jag tycker mycket illa om i alla andra sammanhang utom inom foto.

Men det blir lätt dessa varmare toner då man fotograferar i slnegångens motljus, eller rakt igenom blåbärsris som på bilden ovan.

För det är inte klokt hur sprakande varmorange just bläbärsrisen är ute nu! Tyvärr är även många av mina barrträd på tomen just orange, de har tagit illa vid sig av kylan och solen som bränner genom torra dagar. Det finns liv där under, det har jag sett, men barren ytterst är ilskt brunorange…

Trädtickan däremot var dämpat blågrå, fast med sitt ena öga plirandes lite varmare.

Under blåbärsrisen lurade rovdjuret

En trätickas ytan dolde en döskalle

2 vänner lade sina kloka huvuden ihop, mitt i en rot på marken

Det var en envis väntan på våren detta år….

Men nu så har de vita små dykt upp ur den svarta myllan och torkar sina hår:

Sagolika rester

En kall bitande dag, en när livet inte tycks ha börjat sin resa riktigt än. En där marken är hård som sten och vinden river likt sandpapper mot mina sårbart blossande kinder. Just en sådan dag där allt är öde och kalt kan livet te sig som bäst – allt tack vare makrot.

Att låta skärpedjupet leta sig igenom rhododendrons blad för att varsamt måla fram sigillet av förra året, bruna skinnhandskade händer som sticker upp ur den städsegröna busken, gör mig glad ända in i själen! Just för att allt, precis allt berättar om förfall, död och kyla – ja så långt ifrån liv och prunknande man kan komma. Men genom makrots magi blir det en ny värld och det är bara såååå.. så.. himla …..häftigt att få lov att se in i det där ögat! I mina ögon är de där händerna med sina piskor mer uttrycksfulla och vackra än de förutsägbara blommorna busken pryds av under sommaren. Ja dom är vackra, det vet vi ju redan och de äger verkligen sin speciella charm, speciellt om man kikar på dess pistiller som påminer som små små kikare. Men de där handskarna har förmågan att berätta en större historia. De har förutsättningar som inte sommaren har med sitt ofta för hårda ljus.

Ett halvdassigt lus som det är nu och med lite skit framför och skit bakom sitt huvudmotiv och det blir en himla god röra!! Mumma!! Och det bästa av att är att det behövs inte så mycket? Det behövs bara lite skräp.. och ja DET finns det gott om i våra diken! De där döda resterna är en fantastisk pensel att använda sig av! Men visst – de kräver sitt ljus. Det blir lätt brusigt och man kan lätt förlora skärpan på sitt huvudmotiv om det inte ligger rätt utan hamnat för mycket bakom växtdetaljer, men är det bara hyfsat mitt på dagen är det inga problem.

Åå min tomt finns ett hörn där jag slänger just ”rester”, där kvistar och grenar slängs i väntan på nästa tur till återvinningscentralen. Den en gång så använda handgjorda komposten av trä har moder natur effektivt luckrat upp och kvar tronar även där ett förfall. Ett par tulpaner hade hamnat snett.. just in i mellan dessa naturliga filterpenseldrag.

Imorgon är en ny dag. En förmodligen öde och kall dag.. undrar vad för rester moder natur har att bjuda på då:-)

Och – glöm inte klicka på bilden för att förstora:-)

Ha en härlig helg full med allt det som gör just dig lycklig!

Camera Natura

Tyvärr är jag en av de som inte har möjlighet att bege mig till Västerås den 16/2 för att lyssna till allehanda duktiga föreläsare på Naturfotodagen.

Jag vill varmt rekommendera detta event som tydligen i år skall ha en stor bildutställning och dubbelt så stor utställningsyta.

Naturfoto ligger ju många varmt om hjärtat – så även mig.

Att vistas ute i det fria är något av det bästa jag vet och andas in all den underbara energi man möts av själsligt så väl som fysiskt i skog o mark är något jag aldrig tröttnar på. Om det är något fotografering har gett mig personligen så är det insikten om naturens alla skatter. Men även en oändlig mängd fotografier blev aldrig tagna, men dessa finns för alltid ändå fotograferade i mitt inre. Jag tror faktiskt att dom ”fotorna” står mig varmare om hjärtat än de riktiga.

Förra fredagen tog jag dagen ledigt och tillbringade 5 timmar ute i naturen istället för 5 timmar inomhus bland solventdofter. Dessa timmar kändes som minuter! Trots att jag befann mig ute vid havet i miusgrader och ilskna vindar hade jag gladeligen varit ute i 5 timmar till!! Tyvärr försvinner solen aldeles för fort och man får slokörat dra sig tillbaka hem igen när solen sänker sig ner.

Märkligt nog tycks man alltid hita de bästa ”skatterna” när det knappt går att fotografera längre, undrar vad det beror på? Om man verkligen HAR hittat skatter, eller om det helt enkelt är sorgen över att tvingas sluta som färgar bilderna extra vackra just då… Kanske är det en kombination av de båda.

Längtan efter naturen fick mig gå ut även på lördagen, då till favoritplatsen Surte där snötäcket förrädiskt dolde ett isbeklätt berg under. Aldrig har jag känt mig så gammal som där o då, när jag försiktigt trevande mig ner längs med forsen och berget. Det blev många nödlösinngar och rumpglidningar ner för berget kan avslöjas och fötterna blev genomblöta eftersom man självklart måste gå ut i forsen.. utan stövlar. Det är ju där skatterna finns! (Ja men ta på dig stövlar på Anna!!) Ja jo.. det var ju det…

Denna fantastiska plats gjorde mig inte besviken. Som vanligt! Det är en uppsjö av motiv, färger och mönster som möter mig där högt uppe på berget. Dagen till ära bjöds jag på brunfärgat vatten som stod ut extra mycket i sin kontrast mot de isdiamanter den kantades av: