spindlar – Sida 2 – Ulmestrand's Blog

Angry birds och Gena

Trots att man borde veta bättre och borde vara vuxen trilskas jag envist med att busa.

Det busas öerallt och helst med alla jag trivs med.

Barnslig är bara förnamnet och har turen att umgås med likasinnade både hemmavid och på min arbetsplats.

Hade dom inte varit likasinnade hade vi nog inte umgåtts helt enkelt…

Mina kollegor är min familj, vi kastar stressbollar på varandra, kittlas och gör allmänt bustricks för att göra livet lättare de timmar vi tillbringar tillsammans.

Och visst är det väl så leken är – som en stressventil?

En källa till glädje och skratt där leken förenar.

Liljekonvaljens tak

The face next to you

Att kombinera foto med lekfullt sinne är därför det bästa av 2 världar för mig.

Där är det ok att vara barnslig, att hitta sagofigurer som krokodilen Gena och arga fåglar i en upp o nervänd iris som blänger surt på mig.

Men för att hitta det barnsliga måste man ju också vara barnslig… man måste våga smutsa ner sig och krypa upp och ner och in och ut runt minsta lilla vrå. Och det där – att göra något sådant? Ja men det får man ju inte som vuxen!! Sätt dig med en fläck på byxan och se vilken reaktion du får – man HAR inte en fläck på byxan!!!

Märkligt egentligen.. i en värld där vi så väl inser effekten av vårt handlande, hur orättvisor färgar vårt klot borde väl en fläck vara det minsta problemet?!

Vad är väl en fläck i det stora hela… men jodå, vett och etikett påverkar oss mycket.

Jag fick en hel del märkliga blickar på mig där jag låg och kröp på asfalten efter förra veckans kraftfulla regnskur som fick asfalten att skimra då solen åter dök upp.

Det är ju blött? Hur KAN man ligga på asfalten som vuxen kvinna? Skämmes..

Men SOM jag önskade att alla skulle ligga där och krypa – helst då med ett makro framför sig för jösses vad roligt det är! Att se en maskros nerfuktade strån glimma mot den stjärnbeklädda asfalten gjorde i alla fall min dag! Ett bespottat ogräs mot smutsig svart mark – underbart!

Det är ju där och då det sker? Där och då man ser och lever och får tillägnas just den där speciella bilden bara man själv får äran att se – att sedan dela med sig av den mäktiga händelsen är ju en trivsam bonus:-)

Liljekonvaljens inre

Det viktiga känns dock att överhuvudtaget faktiskt se det härliga liv som finns omkring oss i detta nu.

Ett liv där ett nytt konstverk målas fram varje sekund för att lika snabbt försvinna igen då ljus förhöjer och förstärker .

Det handlar ju ”bara” om att vara på rätt plats, vid rätt tillfälle…..

Gulskalle

Trollslända med fula fabrorn på ryggen

Motsatser

Glöm inte klicka på mina rabattbilder för att förstora

Jag fick en förfrågan härom dagen från den talangfulla mannen Magnus Lindbom om att anordna en workshop tillsammans på öland nästa år.

Att en så duktig fotograf ville ha med mig känns fantastiskt hedrande och jag kan säga som så att jag inte tvekade en sekund inför svaret. Tveklöst ja!

Det skall bli fantastiskt roligt att inte bara lära ut utan få ta del av hans kunskaper likaså.

Vi kommer självklart gå ut med mer info senare om när, var och hur etc, men det jag vill komma till är även om att trots att man är varandras motsatser kan man vara lika i sina uttryck..

Dagens tema alltså; motsatser även i varandras likheter.

Jag gladde mig enormt över Årets Naturfotograf – John Hallmén, mycket pga att han ägnar sig åt mestadels makro. Men självklart för att bilderna är så enastående vackra! Briljanta och färgrika!

Att en så snäv genre kunde ”räcka” för ett så ärofullt pris känns mycket bra. Även den förhållandevis unga åldern sporrar nog många att sträva framåt i sitt fotograferande.

Och det glädjer mig än mer att han med största säkerhet dragit in en stort antal fotografer in till makroträsket:-) *yeiiii* Ner med dom i dyngan!!!! Möt den geggiga ljuva värld ni aldrig mött förrut!! Tjoho:-)

Men redan idag är det många av oss som älskar att ägna sig åt just makro och den lilla världen de flesta oftast går förbi.

Kanske lockar även makro mycket för att det är ett relativt billigt objektiv och för att motiven ”lätt”kan bli vackra utan större ansträngning?

Jag själv älskar makro av alla dessa aneldningar, däremot att stacka en bild av ett stort antal bilder som väl numer är hans signum – är min egen raka motsats som i häng i fläng fotograferar i stundens hetta och aldrig med stativ.

När jag ändå har er på ”tråden” s a s måste jag tipsa om ett par enastående foton så här inför helgen när man kanske har tid att surra runt lite:

http://www.kirstymitchellphotography.com/collection.php?album=5

En kreativ energidos fick iaf jag när jag kikade runt på hennes sidor!:-)

Om nu inte mina egna räcker;-)

Bergsklättraren

Regnbågsmästaren

2 skönheter i ett

En skön grön värld

Sadomachocistisk blomma

Grön dunderklump

Mors utesoffa

Lager på lager, mellan massa blader

Dolt i det dunkla

Mannen med hatten

Skogshuggaren

Hearts on a string

Det hettar till…

Jag kan konstatera att orange är en färg jag tydligen dras till… Märkligt då det är en färg jag tycker mycket illa om i alla andra sammanhang utom inom foto.

Men det blir lätt dessa varmare toner då man fotograferar i slnegångens motljus, eller rakt igenom blåbärsris som på bilden ovan.

För det är inte klokt hur sprakande varmorange just bläbärsrisen är ute nu! Tyvärr är även många av mina barrträd på tomen just orange, de har tagit illa vid sig av kylan och solen som bränner genom torra dagar. Det finns liv där under, det har jag sett, men barren ytterst är ilskt brunorange…

Trädtickan däremot var dämpat blågrå, fast med sitt ena öga plirandes lite varmare.

Under blåbärsrisen lurade rovdjuret

En trätickas ytan dolde en döskalle

2 vänner lade sina kloka huvuden ihop, mitt i en rot på marken

Det var en envis väntan på våren detta år….

Men nu så har de vita små dykt upp ur den svarta myllan och torkar sina hår:

Det stora lilla miraklet

Tänk vad en enkel stor droppe mitt bland en massa mindre kan fascinera så…

Att gå ut och möta morgondaggen på tulpanträdets störa blad i motljus gör mycket av mitt liv värt att levas för. Det räcker liksom… Precis som Angels and Airwaves sjunger i en enligt mig bra låt – Everything´s Magic. Men makrot gör det extra synligt.

Jag är fascinerad av spindlar, därför måst det utfärdas en varning för ev spindelrädda.

Det finns ett stort antal vuxna människor som skräms oerhört av dessa små.

Jag har själv varit en utan er så jag vet. Men inte mer. Med makrolinsen som skyddsbarriär var det bara att upptäcka och njuta av deras artrikedom, färger och ENASTÅENDE vackra bakdelar som visar allt från kineser till snälla nallebjörnar. Det är inte svårt att imponeras av deras enastående förmåga att bygga nät och bon och lekande lätt förflytta sig med hundratals småbarn på sin kropp. Som makrofotograf är dessa småkryp gud värda. En tillsynes tråkig dag kan lysa upp då dessa små akrobater hänger,kryper och bygger framför mig. Och med ens blir det inget löv utan ett inre på en individ vars hjärna är bebodd av denna spindel och sitt så högt värdefulla ägg, fastbunden i huvudet..

Och med rumpan bar syns en snäll liten nalle:

Mellan barr (tänk vilken härlig boplats ändå?)

Hoppas ni får tillfälle till att se mycket magiskt genom kameran:-)

För vet ni? Det är snart helg!! Tjohoooo

Jag faller huvudstupa!

Obs! Bild ovan är fotad med tamrons 90mm Macro

Den nya kameran levererar med råge.

Förutom bilden överst är allt i mitt inlägg fotat med Sigmas 150 mm.

Jag fick låna det för 2 helger sedan och fotade så jag blev helt mör i kroppen!! 3 dagars konstant smattrande, testande, vridande och bytande mellan div objektiv jag så snällt hade fått låna av Magnus Löfvenhamn, en fotokompis i närheten. Sigma-objektivet skulle testas och utrönas ordentligt då det i min tro var vad jag behövde. Om ni läst min förra blogg förstår ni att så inte var fallet. Skillnaden mellan hur nära jag kunde fota var minimal och definitivt inte värt att köpa enkom för det i mina ögon. Men visst var det ett trevligt objektiv det med:-)

Märkligt dock hur saker och ting kan ändra sig – veckan innan beklagade jag mig högljutt för abretskamrater över att det inte fanns ett enda kryp att fotografera och nu med fullformatare i näven kryllar det av sländor och spindlar. Men nej, jag är övertygad om att det inte beror på kameran dock;-) Förmodligen hade insektslivet en paus då jag besökt mina platser veckan innan, eller så var vädret hotande på något sätt – jag brukar alltid hitta iaf något som kryper och kravlar i skog och mark.

Att jag sökte efter insekter och spindlar inför testtillfälet var inte så konstigt – om man kan fotografera sådär små saker hukandes upp o ner på frihand är jag rätt nöjd med kameran. Att sigmas objektiv vägde ca 3 gånger mer än mitt Tamron-macro gjorde testet än mer ”av vikt” s a s och även ytterligare en faktor som gjorde att jag faktiskt valde bort detta objektiv. Trots att jag klarade av frihandstestet:

En epok går ur tiden

Titta noga mina vänner, kanske är det sista gången dessa halvformatsbildade alster kommer synas på min blogg.

Men tro inte för en sekund att fotograferandet minskar eller läggs på hyllan? Oh nej, tvärtom!

Men fr om nu regerar en ny vän i mitt liv. Mark nr 2 heter han. Canonnörd även han….och visar mig häpnadsväckande klarhet.

Att något så självklart som briljant skärpa skulle vara så överaskande, än värre något jag så uppenbart inte lyckats få till tidigare!! För nog har jag tyckt de bilder man fångat tidigare varit hyfsta, tja till och med väldigt skarpa i vissa fall? Men icke.. ! När man skådat ljuset genom en fullformatares öga är det svårt, näst intill omöjligt att vända tillbaks…….

De nyare bilder som väntar i minneskortet är så skarpa att man tom kan se en flugas hår innuti näsan;-)! Huuualiga! Nu snackar jag inte de stående äckelhår en fluga omges med på sin kropp utan de mikrometersmå…. och detta fångat med fri hand? Ja, fullformataren agerar väldigt väl ihop med Tamron-macrot, något jag ärligt inte hade vågat drömma om. Men nog om det nu – en utförlig jämförelser mellan 2 macroobjektiv: Tamrons 90mm (min favorit och ständigta följeslagare och Sigmas 150 mm – även den med bländare 2,8) kommer jag visa här framöver – så fort minneskortet är tankat och rawfiler genomgångna! Men tro mig, resultatet var inte det jag väntat mig!

Kvar fanns en mapp som fortfarande andades halvformatare, även om näshåren inte syns:

May they rest in piece……….

Varning utfärdas för spindelrädda!

”….skulle jag vara farlig?”

Jag har märkt att jag har en viss dragning, nej fascination för spindlar.

Varför det blivit så har jag inget svar på.

Jag bara gör det.. de är starka och visst – skrämmande vid första anblicken, men de lurar inte med något vackert förrädiskt skal som döljer en ful och elak best under. Nej det du ser är det du får, no more no less… och när man börjar kika lite närmare på deras aniskten och ögon är de ju faktiskt rätt.. söta?

De har inga skräckinjagande anskten som en trollslända eller grymma käkar som en nyckepiga.

Nej, de står stilla.. försiktigt känner av med ett ben om det blir fångst i sitt nät. OM de får mat i magen för dagen…de där skygga rädda små liven.

Så ja.. jag gillar dom! Inga charader o falskspel:-)

Kanske är det även pga deras stora tillgång som gör dom till ett tacksamt fotomotiv. För att de är såpass ”simpla” att fota att man kan ‘ägna sig åt att söka efter bakgrunder och skiftningar i ljus istället? De sitter ju alltid still..

Då jag stjäl en stund för mig själv med kameran i naturen är det så lätt att fånga just spindlar. Det kryllar av dom och särdeles många steg behöver jag inte ta förrän en ny fantastisk skapare visar upp sitt konstverk i motljuset…. Och kan man annat än älska deras daggdropebeströdda nät på morgonen? De är ju ljuvliga….

En av de första böcker min mamma brukade läsa för mig var ”min skattkammare” där de detaljrika illustrationerna trollband mig så liten jag var. Insidan på bokens kraftiga omslag lovade mer med myller av djur från noaks ark.. skira änglar och arga grodor bland vasstrån. Allt ditmålat så varsamt sinnrigt med den största omsorg.

Speciellt de små ljuvliga änglarnas kläder som hängde på tork illustrerade ett spindelnäts dagdroppar så fint tyckte jag och bilden av det lever för alltid kvar inom mig. Boken planterade ugglors hoande och doften av mossa tidigt hos mig och en lust att leva ut mina egna fantasier där ute. Ofta handlade berättelserna om enstöringa.. om hopplösa uppdrag som att fånga solen, men oavsett hur märkliga uppdragen och historierna än var blev för mig kontentan att ”är allt möjligt”. Om det så än sker inom dig själv kan berg förslyttas och fantastisk avyer skådas.. med macrots hjälp har så blivit sant och de när för mig idag ”min skattkammare” – man FÅR se makalösa saker genom det ögat. Och allt tycks möjligt…

Det närmaste skattkammarböckernas illustrationer jag stött på är nog samlingen från Beatrice Potter, men det är något med hennes sätt att förmänskliga djurlivet som får mig lätt illa till mods. Som om man måste tilldela dom mänskliga egenskaper för att vara ok..? För mig är det värtom just det djuriska som facinerar och insikten om at vi alla härstammar från just det djuriska. och det för inte alls så länge sedan. Att se likheten i olikheten… utan kläder och mössor. Den klädedräkt de själva har fyller sin funkion med den äran!

Vi är blott patetiska efterapare och borde istället dra på oss 6 par ben till för att likna DOM;-)

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: