Kategori: Blogg

Igår var jag ute på en sedvanlig fototur.  Jag menar KAN man något annat med det härliga väder vi förärats med utomhus?

(Hela 19,2 grader visade havet igår.)

Bilderna i dagens blogg är dock inte från igår, jag har legat efter med publicering och bilderna ni ser här är ett  flertal dagar gamla.

Ibland är det bara mycket i huvudet som snurrar och att vandra runt med canon-kompisen  brukar oftast hjälpa.

Det gjorde det dock inte riktigt igår. Vart jag än gick och vad jag än tittade på var den totala närvaron och fokuseringen helt enkelt inte med mig.

Ibland när man vill något riktigt riktigt mycket så får tillståndet hjärnan att låsa sig, har ni upplevt det? Det blir för mycket helt enkelt och allt man önskade sig fått fram kommer upp i huvudet efterhand, inte där och då. 

Att älta sina dumheter i efterhand hjälper ju inte i alla fall, men igår hjälpte alltså  inte ens mitt allra säkraste kort för att rensa hjärnan.  Det dröjde inte länge innan jag gav upp och tog min kamera för att bege mig hemåt, mot min Honda jag parkerat längs med vägen.

Lite längre fram längs vägen skymtade jag en figur som var på väg i motsatt riktning. Något metalliskt var det med då det glimmade i solljuset. Mitt första intryck var att det handlade om en handikappad, men fordonet eller människan stod helt still.. Var den sjuk, skadad eller var det kanske en cykel som fått punktering?

Hur som helst fick jag en märklig känsla av skuld inombords, för att jag kunde gå obehindrat och lätt och något inombords sade att det kunde inte personen där framme…

Det visade sig mycket riktigt att jag hade rätt på alla punkter – det var en rullstolsbunden man, men även en cykel, en sinnrik uppfinning som fick rullstolen att åka iväg med rejäl fart tack vare cykelstyrets drivfunktion. Men det var kämpigt och extra tungt då vägen lutade lite uppåt.

 Fordonets märkliga utseende fick mig att stanna upp och få en trevlig pratstund med mannen som levt hela sitt liv utan rullstol.

5 år tidigare hade han ramlat ner från något högt och var nu alltså totalförlamad.

Vid en ålder av 74 fick jag veta att det var extra tufft då man tydligen inte längre var skyddad på samma sätt av samhället då man inte längre var arbetsför. Alla extrakostnader och åtgärder som behövs för att som handikappad leva ett drägligt liv och kunna förflytta sig måste man stå för helt själv berättade han.  Cykelstyret som i mina ögon enbart var ett styre med hjul och cykelkedja kostade hela 16 tusen kronor!

Det som plågade honom mest var vetskapen om allt det han tidigare kunnat företa sig, men inte längre kunde. Den här mannen var en friluftsman, en familjeman och livsnjutare som levde livet med segelbåt och motorcyklar trots sin lite högre ålder. Avsaknaden och sorgen över detta förstod jag var det tyngsta lasset att dra. Den mentala tyngd som han ofrivilligt tvingats bära.

Många av oss bär nog på inre mentala tyngder och kan väl känna igen oss i känslan… Att som ”frisk” bli berövad sin kropp är en situation man inte kan förstå innan man är där, men visst kan vi föreställa oss hur det skulle för ett par par sekunder kännas att inte kunna ta på sig kläder, inte kunna gå, plocka bär eller köra bil… Men att varje dag vakna och återigen upptäcka att kroppen inte lyder?

”Djävla skit” var det enda jag kunde summera hans sits med och han nickade. Det var det…. en djävla skitsits.

Jag frågade e om han börjat acceptera sitt liv och ta det för vad det var nu, så här ett par år senare?

Egentligen inte förstod jag, men det lättade att få förståelse från andra i samma sits. Han berättade om en tjej som var förlamad från födseln i en muskelsjukdom. Hon tyckte synd som alla de som levt ett ”friskt” liv som nu inte kunde leva det längre, för de visste vad det gått förlorat om.

För henne var ju det liv hon levde det enda hon visste om. Han å andra sidan tyckte synd om henne, som aldrig fått uppleva det han fått.

Men det är väl så att vi helt enkelt får leva våra liv med de förutsättningar vi för dagen har. Vad har vi annars för val?

Att sörja och ångra saker man gjort, eller inte gjort skapar ingen lycka.

För mig gjorde mötet igår att jag helt och hållet släppte mina inre tankar och enbart befann mig i nuet. 

Tack vare honom var jag en insikt rikare och en rejäl dos tacksammare för allt man har möjlighet att göra.

Andas, gå, springa, klia mig, det man så självklart tar för givet.

Den lilla trumpetaren:

Rostigt elskåp:

Den lilla flugan i vallmon:

All eyes on you:

Pingvinen:

Befläckad kropp:

I bakhuvudet:

Elvis look-a-like:

Batman bland männniskor:

—–klicka på bilderna för att se dom större———-

Dessa bilder tog för ca en vecka sedan i in närmiljö men mycket har hänt i naturen sedan dess. Bokskogen står nu igenväxt med tjocka gröna kronor och låter inte längre mycket av solens strålar glida igenom dess sirliga fingrar. Ja nu är sannerligen en fantastisk tid på året en förändringens tid där det fullkomligt växer så det knakar! Jag klippte mitt gräs i förrgår – idag är det på tok för långt igen, på 2 dagar har det växt vad det brukar under en vecka!  Men det bär emot att ens skriva ner det, för vad är det för problem i det stora hela? Vilken lyx att äga irritationen över ett snabbväxande gräs egentligen.

Vilken lyx att överhuvudtagen ha en allemansrätt att utnyttja och en skog som fortfarande står orörd – vacker och stark, fri att vandra i tillsammans med rådjur, vargar, harar och älgar. En skog som får det bubbla inombords och som får mig vilja brista ut i vårskrik precis som Ronja Rövardotter. Och ehum, om jag skall vara ärlig gör jag det med när jag är ensam långt långt in i skogen. men schhhhh säg det inte till någon! En edens lustgård sannerligen….  vem vet hur länge till?

I min blogg har ajg för ovanlighetens skull inte enbart använt mig av macrot, utan ett helmanuellt samyang 14mm med bländare 2,8. Objektivet köptes främst för att kunna användas inomhus som filmobjektiv till sonens trum -/youtubevideor. Tack vare det manuuella var  priset billigt, och man får mycket för pengarna tycker jagl Samyangen är perfekt att använda inomhus i mörkret i små utrymmen och det fungerar utomhus med.

Mycket roligt men tack vare sitt fisheye-perspektiv kan man knappast servera för mycket av dess sort utan att snabbt bli illamående då hela världen blir utdragen. Men det är sannerligen speciellt och roligt att använda!

När världen är som jag brukar se den dyker elefantsnablar upp:

Och en märklig gibbonapas ansikte ur en iris:

Den lilal damen satt leende i min rhododendron i väntanpå att blomma ut:

Well – bottoms up:

Spirande små träd sedda från ovan:

inte svårt att ha pippi på iris

Hoppas ni får en skön avkopplande helg i era egna skogar:-)

Förstora gärna bilderna genom att klicka på dom!

————————————————————————————————————–

Dagens blogg innehåller bilder från mina tre senaste fototillfällen. Tillfällen som genererat olika budskap då sinnestillståndet skiftat.

Just nu är det glädje inombords! Blotta åsynen av några få vitsippor fick mig dra en djup suck av lättnad. Den segdragna våren har äntligen börjat närma sig så smått, ett fåtal vitsippor och scillor vågade sig upp i min trädgård i helgen….för att genast klippas ner av en allt för ivrig markägarinna. ”Tjoffs”

Men det ÄR något visst med att ta in sin egen ”frukt” skörda det naturen ger och bära med sig in till redet. Jag gläds ialla fall väldigt varje morgon då jag möts av fullt blommande vitsippor som förgyller mitt köksbord som ett fång öppna armar med solen i sin mitt.

Jag har även stött på den lilla vippande sädesärlan och den prickiga staren som förgyller livet med sin skönhet – återigen.

Jag brukar alltid stanna upp och le en smula när stararna står och pickar i gräsmattan.

Då tänker jag alltid på min mamma, på hur hon förtjust brukade tjoa till när vi såg dom under en bildfärd eller på vår gräsmatta. Hon älskar dom där stararna och visst är de så vackra med sin skiftande fjäderdräkt!?

Jag misstänker dock att hon uppskattar hon dom mest för att de glupskt slukar hennes pannkakor:-)  Pannkakor som hon lagar enbart för deras skull och slänger ut på baksidan till dom. Till skatorna bakar hon däremot sockerkaka! Efter att pappa fått sin bit till kaffet slängs resten av kakan ut till de eleganta svartvita fåglarna stora glädje.

Tacksamhet är en värdefull gåva….i vilken form den än uppenbarar sig.

Livet börjar om igen. Så märkligt det är ändå med vårt tid på jorden, en tid vi tror är så viktig och det är den ju – för oss själva. Vi lever på lånad tid, ett fakum man många gånger inte låtsas om men som blir smärtsamt påtaglig för ett allt för stort antal. Extra ont gör det inomn bords då den tidiga döden drabbar de som har så månget att förlora, de som inte hunnit leva livet till fullo än. Insikten om livets orättvisa känns fruktansvärt frustrerande även för en oinvigd.

Att dö skall vi ju alla, men att slippa veta när är väl en lyckans lott egentligen…

Att jag ramlade in på ämnet död när våren står på glänt handlar ju om kretslopp, något naturen är så fenomenal och alldeles självklar med och på. Utan det ena inget andra.. vi är ju en samling av energi som inte kan förstöras, bara förvandlas.

Jag råkade lyssna till Tv4 i helgen och en intervju med Kristian – en cancersjuk ung man med en vishet inom sig inte ens ålder kan skapa. Men en livsglädje som förtjänar att blomma ut.

Om ni missat hans blogg rekommenderar jag ett besök, gå in här

7 miljoner besökare har redan insett dess fulla värde. Hans liv och många med honom är precis i detta nu orättvist och hur mycket jag än vill KAN jag inte förstå exakt hur det känns att vara drabbad. Men man lider med dom som är drabbade av den värsta av helvetets sjukdom.  Han talade varmt om något jag så väl förstod dock: om lusten att vistas i naturen, om hur vi människor idag tycks ha kommit snett och hur man kan finna lugnet och styrkan i naturen. Och kan man annat än hålla med..

Jag har lyckats smyga ut dit, till skogen och lugnet även när det inte var helg. Något inom mig manade och då fick det bli så helt enkelt. Ibland när det är mycket så måste man…

Utan luft i lungorna går det inte att andas och för mig erbjuder Surtes högt belägna sjöar den luft mina lungor behöver…

Mitt älskade Surte från marknivå

Surte vid den porlande nu isfria bäcken

Surte i bauersk timme

Det är märkligt det där med hur man agerar och i vilket sinnestillstånd man kan förvandla sig till, enbart beroende på med vem man befiner sig tillsammans med. Hos svärföräldrarna är TVn sällan på, det är stilla och lugnt och man promenerar mycket. Min vanligtvis oroliga mage blir oftast lugn och fin där, intill havet.

Ett par orkidebilder längre ner i bloggen kommer från svärföräldrarna för ett par veckor sedan, en kväll då mörket sänkte sig och det varma skenet från taklampan formade fram skumma djur och figurer av orkiden i förgrunden.

The lionking

Spindeln o kissekatten

En vit ros dolde en fisk… eller nå´t:

På senare tid känns det som att min tillvaro ständigt varit på väg. Alltid i rullning åt något håll – mycket måsten men även mycket skoj.

Ena sonen reste iväg och den andre har haft musiktävlingar än här än där som lilla mamma aldrig i livet vill missa. Bara en sådan simpel sak som att svara på mail eller kommentarer har kommit i skymundan.

Livet rullar så fort att det känns som att en vecka varat i en timme då man blickat tillbaka. Och visst känns det som att tiden bara går allt fortare!? Undrar om det är åldern kanske, för nog har jag hört det sägas förrut från andra…..äldre? Dvs i min ålder, ehum;-)

Bara en sådan sak, som att man för sjutton hunnit över 40 års-strecket är chockerande när man tänker på det. Jag är ju bara 14 är inombords? Nästa gång man nyser är man väl 50 så fort som livet går!

In i mellan nysningar och tävlingar, på egentiden under helgerna besöker jag som så många fler med mig – nirvana med kamerakompisen.

De där tillfällerna är endorfinkickar som heter duga…

Vansinnigt roligt och om möjligt ÄN mer tidsslukande än allt annat i livet.

Förra helgen besökte jag 2 fotoutställningar, en med fantastiska Johan Ahlboms svartvita fräkninga foton på Scandinavian Photo i Mölndal. Om ni får möjlighet tycker jag verkligen ni skall besöka denna utställning – han är fantastiskt duktig (och modellerna med förståss). Kända fotografen Elin Torger hängde där med på väggen, vacker som en dag med sina härliga fräknar:-)

Den andra utställningen var i Lerum, mina hemtrakter och med ”min” fd fotoklubb som ställde ut i Tingshuset.

Där kunde man skåda en skön samling blandade motiv med personliga uttryck som lockat en stor skara besökare för trångt var det sannerligen, härligt att se.-)

Då det ligger nära mitt föräldrahem slank jag självklart inom kära mor o far för att se om det vuxit upp något i kylan och ja det hade det ju! Nog för att blåsipporna knappt öppnat sig och tibasten blommade fortfarande inte i den bitande kylan, men vintergäcken lyste så vackert mot det svarta i mammas rabatt.

Alltid lika givande att gå runt och botanisera med kameran där, för det räcker ju med en lite skrutt eller skrott så mår kameran gott!

Och med tanke på hur fort allt annat i livet sker, känns det för min egen del rätt skönt att våren låtit vänta på sig. Nästa vecka är det väl sagt att den skall komma?

Inte en dag för tidigt:-) Men väldigt efterlängtad av många!

Minitrumpeter

Döda mannens plågor i bakgrunden…..

Vintergäck 1

Vintergäck 2 bakom ruttnande löv

Är något som jag tyckte sig behövas på kvällens blogg. Jag hade tidigare fyllt den med 44 st foton,  vilket kanske var lite väl överdrivet, t om för att vara mig! Nu är det något mindre antal som ni kan se;-)

Men att välja ut en bild före en annan ÄR inte alltid så himla enkelt. Speciellt inte för fotografen.

De bär alla med sig en historia, en händelse som betydde något där o då – om det så var att undslippa ett grästrå i sitt öga. Man själv vet ju förutsättningarna, hur fult det kanske var men hur härligt pirrigt det kändes i magen när man såg att det plötsligt såg vackert ut istället – igenom det fula och därför växer bilden – för en själv. Men minnet av en dags händelser bleknar och efter en liten tid falnar skönheten hos en efter en. Istället granskas då bilderna genom de rent estetiska (och förvisso aningens galna) ögonen och minnet av där o då ratas till förmån för form, grafik och uttryck.

För hur det än är vill jag att ett foto skall kunna stå för sig själv, utan en berättelse bakom. Den får gärna ge en berättelse istället. Kanske helt enkelt för att det ev drama som utspelar sig på makrnära nivå isällan skriver in sig på löpsedlarna?

Det kunde det nästan gjort dock…

Vår påsk tillbringades i Grebbestad, Grönemad närmare bestämt. En ort där en stackars människa tyckte det var en bra idé att bränna upp lite gräs framför sitt trähus, nu när det var påskledigt o allt och ja det var ju en fin tanke. I verkligheten rådde toktorka och eldningsförbud över högt o lågt.

Så kvar står nu vissa gula barrtestar mot en blåsvart botten och en förmodligen saftig räkning från brandkåren. Oups…

Bilden finner ni längst ner i bloggen – och psst.. glöm inte förstora bilderna!

Tutte

Öga för mig, fisk för mina barn:

Don Quijote i bakgrunden

Alien i dubbeldäckare

Krig o fred

Kvarblivna resten av en rabarber i rabatten= fågel med mössa

Pardans

Mount everest

Jepp. burn baby burn

Man blir som man ungås sägs det.

Och visst bär vi ett stort ansvar för hur vi behandlar varandra? Speciellt vi som är föräldrar axlar ett oerhört ansvar. Ett vi kanske upplever som mest då vårt barn ligger nyfött i famnen.. kanske för att det då är så uppenbart? Så oskyddat och bart.

Men jag tror att vårt skal är nog lika sårbart som vuxna som små barn.

Våra erfarenheter av upplevelser lär oss bara att reagera långsammare. Men smärtan är fortfarande densamma av t ex utanförskap  och isolering.

Nej vi färgas allt mycket av den omgivning vi befinner oss i, men den bekräftar oss inte. Det går att resa sig över och vandra en annan väg än den andra röjt åt oss.

Du är i sanning unik människa!

On of a kind

En samling av 10 olika grundämnen och en form av vatten och så den där själen, det som i mina ögon är tanken bakom alla val vi gör och allt företar oss.

En vi kan välja göra ljus eller mörk.

Man har alltid ett val……….

Väljer du se gubben i mörkret bakom i bilden nedan, eller fågeln längst ner på sina långa ben…. eller grisen till höger ovanför den gamle mannens profil…..?

Ugglans spanande ögon:

Att våga se överhuvudtaget hur en medmänniska har det….

Det finns någon där bakom 

.. kanske en teskedgumma

En sak är dock klar. Allt hänger ihop som förgreningar i ett träd och vi påverkar varandra mer än vi tror…