Författare: Anna Ulmestrand

Kreativt kaos?

Eller målinriktad rät linje?

Jag var på föräldramöte ikväll på sonens skola. Han har börjat på gymnasiet, en friskola i Göteborg och skall lära sig det hans far så hett suktar efter på arbetsmarknaden – att bli självgående och en iniativtagande individ i vårt arbetsliv. Som kan ingå i ett projekt nå fram till planerade delmål.

Och jag kunde inte ha fått mer fnatt!

Efter 5 minuter insåg jag att jag aldrig ALDRIG skulle klarat mig på detta gymnasie.. iaf inte på natur som sonen valt.

Och fascineras över hur olika vi kan vara och vad vi uppskattar. Självklart inser jag att regler och struktur är enbart av godo och låter alla bli delaktiga på ett enklare sätt och ökar förståelsen..

MEN!!!!  Jag hade fått tokingafnatt av regler, mål.. sökande.. svar.. att själv tala om vilket betyg jag vill ha, hur jag skall nå dit och vad jag behöver lära mig? I min värld trodde jag det var lärarens uppgift! Men icke. Inte ens läroböcker skall nu användas utan barnen fjättras vid datorn och skall där söka information på hur de skall lära sig.

Hur skall man lära sig vad man skall läras sig innan man lärt sig undrar jag stilla…

Och inser samtidigt att  jag är en fruktasvärd barnunge, en omogen fjant som sparkar bakut över regler och mål, att skolan som jag minns det tydligen var kass i dagens samhälle… och att det väl med utvecklingens hjälp förmodligen antaligen blivit bättre – det jag skådade ikväll var inget fel utan något högst positivt. Det min man så hett söker efter i sitt yrkesliv. Och jag vet ju det med…. egentligen, om jag tänker efter lite.

Men.. i mitt däremot? Där det är totalt omöjligt att planera, där inget uppdrag är det andra likt och där du MÅSTE kunna snabbt isolera ditt huvud från just krav och regler för att bli kreativ.

I det skapande och fria yrke jag själv arbetar i är det snarare en bromskloss med planering…Först när krav släpps och skapargläde råder kommer den krypandes fram. Och förstår med ens hur tacksam jag borde vara (och är) för att det finns ett yrke som har plats – även för en sådan bakåtsträvare som mig.

Frågan är bara hur länge till. För hur envist obstinat man än är.. har jag ändå förstånd nog att inse att mina dagar är räknade. För som min man just säger från sängen intill när jag stånkar över innehållet på min blogg:

-Skall det bli något gjort måste det vara lite ordning och reda  – i vissa sammanhang, det går inte annars!

Klokt sagt:-)

Något min man alltid älskat hos mig är min matlagning och minns än de ord min mor sa till mig – ”man fångar sin man genom maten”. Och när det gäller min make är det definitivt rätt – han ÄLSKAR verkligen mat!:-) Och ja, med köttfärsgratäng och ett glas rött var han nog rätt köpt den där dejten för mer än 20 år sedan. Visst — äpplepajen efteråt fungerade väl bra den med…*s*

Nu är det inte något jag strävat efter -att lära mig laga mat, det har bara kommit naturligt. 

Jag tycker det är fruktansvärt roligt och att smaksätta en rätt får mig verkligen gå igång. Aldrig med något recept (om det inte handlar om att baka kakor o bullar),

Genom gomen kan man skapa konst likväl som genom ögonen och dras till kontraster även där. Det känns omedelbart när det är ”rätt” s a s. För att balansera upp måste motsatsen finnas… salt mot sött.. surt mot gräddigt… och helst allt på samma gång så bredden av smakerna kan växa och explodera i munnen! 🙂 POW! POW! Ungefär som i ett musik stycke.. finns det en djup bas.. en hög diskant och ett mellanområde som måste fyllas.. hur många gånger har jag inte gått på niten att köpa med mig någon sås från butiken bara för att sucka strax efter och inse att det finns ingen mellangärde, ingen fyllighet!! De är tomt?!

Hur svårt kan det vara att göra en bra sås???? Börja med en fond för jössenamn! En fyllighet! SEN kan man styra såsen dit man vill..

Men men.. nu är det inte alls matlagning jag ville tala om utan vad som fångade mitt inresse under gårdagens tur ut till Björlanda – även det just kontraster. 

På motsatta sidan de vita skimrande båtarna stod ett fallfärdigt  ruckel med bråte och på akut begäran dumpades jag där med mitt macro istället för att följa med vidare ut till båten!

Tyvärr var ljuset synnerligen dåligt igår, men vid ISO 400 fungerade det hyfsat att fotofgrafera vad jag fann där bakom rucklet: en skog av slyn doppade sina fötter i en blåskimrande sörja som en gång antas ha varit vatten. Stället var ett typiskt sådan toalettbeöksställe dit folk med trängande behov söker sig till under sommaren. Jag lyckades dock undvika några större högar längs min väg. Inte ens en smärre doft faktiskt…? Inte av den karaktären iaf.. *s*

Kontrasten kunde inte ha varit större än till de perfekt gnuggade vita ytor som huserade bara några steg längre bort.. Det här var vad gud glömde och vad människan gömde, men för mig var det så mycket vackrare och själfullt än de vita fläckfria ytorna! Det är var ju spännande! Visst – hemskt i sin misär och ett förbannat klavertrampt på naturen som fick mitt hjärta blöda.. men sååå fräckt med sina färgkaskader! Utlopp från diverse rör ledde nämligen dit (förmodligen högst olagligt) och att träden kunde växa där ALLS var för mig en gåta! Men det gjorde dom och med gott resultat dessutom?

Detta skimrande vatten var däremot så läckert i kontrast till de rödgula löv som föll ner!! Ujujuj.. Så där stod jag i onämnbara ställningar hängandes ut övergrenarna – med ena foten på ett guppande där och den andra på fast mark.. sekundrar blev till minutrar och minutrar till timmar. Frisk luft blev det knappast tal om i avloppssörjan, men så totalt annorlunda en båthamn kan te sig bara några steg in vid sidan om. Ren skit – snacka om kontraster även i de orden;-)

Höstens första frostmorgon mötte mig på väg mot brevlådan och morgontidningen. En morgon med dimmstråk som effektivt dämpade den skrikigt gula morgonsolen och iställen målade fram en mer klädsam pastelltonad rodnad åt soluppgången.

Vackert.. och farligt! Det var en sådan morgon då jag lätt kunnat åka i diket på min färd till jobbet!! Nej inte för jag kör särdeles dåligt (efter 22 år med dagliga bilturer är jag hittills prickfri utan minsta anmärkning, så när som på 2 parkeringsböter.) Mornar som den här är istället förödande för en skönhetstörstande fotogalning som man själv. Min blick vandrade titt som tätt åt vänster mot det dimmtäcke som lägrade sig över älven på väg till  jobbet.

En sådan morgon då jag kunde gett mycket av livets jordliga ting för att INTE köra iväg.  För att istället stanna kvar, packa en termos med kaffe och bara njuta av den förtrollande morgon med kameran som sällskap. Enmorgon som ger liv åt dött vatten, med konstnärliga former, änglar och blommor. Jag kunde bara inte få se den eller njuta av den just idag… men helgen är fri att användas och håller tummarna för mer frost och dimma på morgonkvisten. 

Så känns den sista kämpande timmen, de sista varma dagarna – ljummet och varmt får det mitt nackhår resa sig i ren och skär njutning.

Varje år bävar jag inför hösten och varje år njuter jag lika mycket då den väl är här. För det är ju inte alls hösten man bävar inför? Nej det är den gråa period som trycker ner varje tillstymelse till gott humör man ryggar inför. 

Även jag måste börja mitt inlägg med något som många andra tycks skriva nu; ”det var länge sedan jag bloggade”. Och det VAR verkligen länge sedan även om lusten att skriva legat och bränt inombords har det mentalt varit rent omöjligt att utföra. För att undvika den där väggen har mitt bättre jag beodrat mitt sämre att undvika det som absolut inte är nödvändigt.

Jag har inte bara undvikit bloggandet, att överhuvudtaget gå in på nätet har legat så långt bort i mitt medvetande som möjligt kan!!

Och det tycks som om jag liksom många med mig blivit överkörda av det stora jobbloket –  tsunamivågen av uppdrag som plötsligt väller in några vecker efter jobbstart och med darrande ben står man nu här……. utsketen och mörbultad men iallafall vid liv. Tror jag;-)

Förra veckans arbetspass resulterade därför inte så mycket i fotograferande, även om det blev vissa nödvändiga andhål för att överhuvudtaget överleva. Bland annat i Grebbestad där helgen tillbringades och en makalöst vacker vit liljeaktig blomma retade mitt fotoöga i grannens trädgård! Som tur var var dom bortresta så jag kunde klampa in utan att skämmas allt för mycket (även om mitt dåliga samvete var fullkomligt övertygad om att de hade gömt dolda kameror i rabatten som säkerligen filmade allt jag gjorde).

Vad den heter har jag ingen aning om men JÖSSES AMALIA SOM den doftade!! Ingen parfym i världen kan mäta sig mot dess förtrollande arom:

Ett par kämpande kronblad finns nog inte kvar mycket länge till… de eldfärgade löven ramlade ett efter ett och målade den svarta mark ljummet röd och bäddade för den kalla blå som komma skall.

I en ständigt rusande tid, med forsande känslor, porlande hopp som bubblar upp för att strax efter krasst inse illusionen och platt falla dött samman igen.

I ett liv med sinande tilfällen att hämta andan välkomnar jag hösten som bjuder på stillhet och rekreation.

Få tillfällen får mig att öppna ögonen som denna årstiden.

Naturen stå på vänt, så tycks även livet.

Som om allt håller andan; moder jord tar sig ett djupt andetag i väntan på vinterns solkigt askgråa täcke för att döva hennes ångest, dämpa hennes inre lustan och begär:

”Sinna dig kvinna” mumlar han från skuggorna, från den iskallt lövbeströdda nattsvarta sjön.. från dimmdansen på en stilla äng i gryningen.. .. ”stilla dig”…säger han högre men mörk lugn röst.

”Älskade.. vila en stund.”

……. Jo vintern är nog en han med sina kalla färger låter han övervinna sin eldfärgade kvinnas energi med sitt lugn… han bevakar henne avvaktande och analyserande.

Sommaren är vår eldiga kvinna, hon som dansar ohämmat och vilt i flamingoklänning i solnedgången med en paraplydrink i ena näven och en ros i andra.

Hennes uppenbarelse är fullt av liv och hon LEVER livet med fröjd i hjärtat obekymrat av sin omgivning snurrar hon runt runt – fortare fortare! För att övermannas av vår mystiska man.

Tillsammans kryper de ner i sin säng för att skapa ljuva minnen bakom en iskall fasad.. ett yttre som aktivt döljer det inre flammande – blomstrande, ty där finns fortfarande livet under ytan.

Och så om våren kommer deras kärleksbevis.. det gror.. det växer, det har ynglat av sig och livet börjar åter.

Aldeles nyss fick jag mig ett mycket gott skratt då vi på atlején delgav varandra visdomsord av barn.

Vår atlejesamordnares kompis hade jobbat på dagis där barnen fick berätta om de låtar de tyckte bäst om .. och vissa valde imse vimse spindel, medan andra mer ”utvecklade” valde  te x Britney Spears.

Men en speciell unge gillade bäst …….Kossan Bernie?

Har du hört den någongång?

Det är jag övertygad om att du har:

😉

I fredags var dagen D.

Eller ”då man blir vuxen” som chefen sa efter att han kramat om mig. 40 hela år fyllda blev man.

Och är det som man skall tro blaskorna löpsedlar så är ju faktiskt 40 det nya 20?  Det vill säga en ålder då vi kvinnor förväntas se ut som i Cougartown.

En snabb blick i spegeln låter mig inser hur fatalt fel mitt fysiska jag är enligt den regeln.

40 åriga kvinnor förväntas träna yoga och pilates.. ha modellkroppar och kunna fånga vilken man som helst – när som helst! Iaf enligt den bild media berättar för oss, den livsfarliga media som påverkar så mycket mer än vi någonsin kan tro.

Det skall vaxas o rakas och sminkas i timmar och vet du inte hur man tankar en bil är du än mer åtråvärd! Då kan du bli skånefru om du har tur med en sexdrift som gör dig till odräglig om du inte får utlopp för den som just DU önskar.

Det förväntas att man patetiskt skall drägla över yngre sk ”läckerbitar” utan någon som helst självinsikt och ta alla tillfällen i akt att bete sig som om man äger världen och struntar i andras signaler. Där man skall grabba paket och vråla högst på fester i hopp om att fånga dagen, eller natten.

Och tja, kanske går alla speglar helt enkelt sönder då dagen D inträdde, vem vet? Eller kanske föddes helt enkelt vissa med modellgener och utan självinsikt för att vi är olika står ju klart.

För newsflash.. merparten av 40-åringar SER inte ut som 20!

Inte i närheten av en högavlönad hollywoodstjärna med botox och fillers, nej, vi är rätt och slätt 40 och ser helt enkelt ut därefter?  VILL vi verkligen se ut som 20 igen? Är det så fult att acceptera sin ålder för den det är? Och älska den för det….

Rynkor kommer komma och tuttar o häckar kommer hänga – precis som de skall 🙂

Kanske är helt enkelt det där cougarpeppandet snarare ett bevis på hur många singlar det finns i den åldern som behöver råd, tips och uppmuntran för att inte ge upp inför den kanske inte så lysande framtid.

Men gör det oss verkligen lyckligare att inse att vi inte ser ut så där eller beter oss sådär?

Varför denna hets efter en idyllbild som är så långt ifrån verkligheten den kan bli? Är det kanske just därför vi tydligen så gärna vill se den?

Att inse att det spelar ingen roll hur vacker smal ellet vråltänd du är.. lyckan kan man aldrig köpa med pengar.

Jag skulle vilja se en ändring och en fokus på den mamma/kvinna som accepterar sin bukfetma och som prioritrerar sina barn en lördagskväll istället för raggande.