Kategori: Blogg

Igår kväll fick jag nästan spader!

Att foto är näst intill beroendeframkallande visste jag redan, men att en hel helgs fotofrånvaro skulle göra mig så rastlös trodde jag faktiskt inte.

Igår bara MÅSTE jag fotografera något….. kl 22 på kvällen när det är becksvart ute och inte en levande blomma syntes så långt ögat nådde?  *suck*

Jag försökte med ljusreflexer i de blöta spår äldste sonen lämnat på duschväggen strax innan, men näääää…

Så fick jag syn på det där som är så bra att ha: skräp, skit.. gamla saker som alltid alltid ligger hemma någonstans. I går fanns det bananer!! Yeii… Brunprickiga sådana, inte alls snygga för 5 öre, men i vattnet dök bubblor upp och att fotografera igenom bananer och fånga reflexen AV bananer går ju det med? Visst var det mörkt och en blixträdd makrotös fick bekänna färg då isot skruvades upp rejält! Hualigen…. hela 6400 kom den upp på, men Camera Raws brusredigering i Cs 5 säger jag bara, den gör under.

Men EN bild blev det faktiskt i söndags på fars dag, morsan skulle som vanligt ut för sin cigg o lugna nerverna på baksidan och då passade jag på att följa med ut i regnet.

Ett hårstrå från vad ajg antar är maam hade fasntat poå rhododendronen på baksidan och just för att det var så fel fastnade jag för det lilla gråa strået. Det såg nästan ut som en liten gubbe rymt från sin bubbla och klättrat iväg:-)

Att ha ett mål och en för sitt inre förutsedd bild är för mig dödsdömt. Det är ingen idé helt enkelt och förvånas över att jag ens försöker?!

Som t ex bilden ovan, jag skulle vilja ta om den i ett bättre ljus så slutartiden kan bli snabbare och därmed skärpan bättre. Det är ju vatten och inga stativ i världen kan påverka dess rörelse, nej där hjälper bara ljus.

Men tror ni löven finns kvar?

Tror ni ljuset fanns den timme jag fick chans att komma ut i helgen? Nooooway *s*

Varje gång jag ens försökt ta om en bild slutar det på samma sätt. Naturen ÄR i ständig förändring och att inbilla sig att det skulle se precis likadant ut igen om så bara ett par dagar senare är ytterst chansartat och i stort sett omöjligt.

Nej det där spontana fotograferandet passa mitt liv och mina fototillfällen därför som handen i handsken. Man får ta det som dyker upp i de förhållanden  som råder helt enkelt.

I söndags var det mörkt, blött och regnigt. Det typiska svenska gråväder vi så länge tvingas dras med, men vid en närmare blick ner i närmsta dike erbjuds man massor av motiv.Konstnärliga mönster på löv, vattenfåror med ljuseffekter, mm.

Visst fick jag höja rätt rejält på isot och visst smärtade det, men strunt samma – att få kika in genom det ena ögat och hitta dessa spännande motiv o mönster är ju så roligt! Och det är ju därför väl de flesta av oss fotograferar? För att det är kul helt enkelt:-)

Jag gillar skräp! Mycket.

Nu menar jag inte de mänskliga plastavfall vi så ofta tenderar strö omkring oss på platser det INTE skall vara på. Nej jag syftar på naturens kretslopp, på det fullkomligt självklara med döende blad och grenar, de tillsynes ”fula” detaljerna i naturen som är guld att fotografera på alla sätt.

Visst är det ärtgröna spirande om våren fantastiskt, men ett själfullt blad där en entonig bakgrundsfärg nu börjat skimra i mängder av toner? Ahh det är ljuv musik för iaf denna kvinnas ögon.

Jag hann ut i skogen i helgen trots ett par inbokade måsten. Och det var ett par märkliga timmar, det jag strävat efter att fotografera – frost –  blev inte alls av – trots att det låg framför mig mitt framför ögonen. Nej istället blev det alltså skräp, skit, sunkiga vattendrag med spännande bottenformationer. Jag hade för en gångs skull lyckas slänga in stövlar i bagageutrymmet på bilen OCH tog på mig dom! Duttig kicka!

Så där gick jag alltså och bökade som en liten gris mitt i vattendraget och scannade sakta upp o ner vattenformationer och botten på ån mitt inne i skogen – så uppslukad som bara en fotograf kan bli ( – ja ni vet säkert vad jag menar;-) och hade en ljuvlig stund. Tyvärr tog den slut som allt roligt alltid gör, men minnet kan man ju bära med sig inombords..

Väl hemma igen lekte ormhasselns blad kurragömma med fröken sol och förvandlade mitt lilla landskap till ett i mina ögon större, nu under vattnet! Ett där en krokodil eller kanske sjöko kommer simmande in från höger i bild under det ljusa stora blad ovan….

Fast jag fick faktiskt ett par frostliknande bilder.

Inte alls som jag tänkt mig men ändå:

Och i bilden nedan glittrar frosten på megastora tulpanträdsblad som nu täcker stora delar av min gräsmatta:

Vansinnigt roligt är det att fotografera, och lika roligt är det att få ta del av andras upplevelser! Till helgen bär det av till Vårgårda för att lyssna på föredrag och kika på utställningar och ta en kopp kaffe eller två i sporthallen:-) Kanske syns vi där!

Kanske är det bäst att ta med lite godis utifall att… något bus vill man ju inte råka ut för!!,-)

”Livet är inte de dagar som gått utan de dagar man minns”

Dessa rader möttes jag av häromdagen då jag öppnade min brevlåda.

Och visst är det ju så? Kanske är det därför så många av oss älskar fotografering, då det ju hjälper oss minnas dagarna extra mycket. Ofta är det ju inte motivet i sig man mindes extra starkt, utan vägen dit, fåglarma.. hoppet övre slaskpölen… knastret under skorna på väg upp till en viss sjö… Ljudet av elkablarna över mitt huvud. Kanske inget av vikt för många, men det är ju livet ljud? Livets brus – det som gör upplevelsen så mycket mer närvarande, intensiv och inte minst – levande.

Dessa tänkvärda rader hade skrivits varsamt på ett vackert tack-kort. Ett som värmde i magen och som nu får hedersplatsen … på mitt kylskåp! *s*

Många av de verkligen viktiga sakerna i mitt liv står framme – mitt i vardagsröran där jag lever och uppehåller mig. Det är absolut inte av respektlöshet, om något så är det tvärtom. De är så viktiga att jag inte vill stoppa undan dom.

Som min pappas tavla som står aldeles bredvid spisen på bänkskivan där mina vitlökar ligger. Nu är det ingen stor tavla utan en mindre, ca 30x30cm och har åtskilliga gånger skämts och tänkt tanken att den skall upp på väggen (där hans övriga tavlor hänger) – det brukar ske då föräldrarna kommer på besök.

Men jag gillar verkligen att den står där den gör – faktiskt! Den är med mig i livet, ständigt i blickfånget för att tillåta fantasin skena iväg och inte minst så påminner den om min far.. pappa bryr sig inte alls om att den står där den gör. Han tycker nog bara det är bra tror jag!

Och nu finns alltså kortet där mitt i livet och röran med. Bredvid ett magnetkort på min yngste son och kallelsen för min äldste son till diabeteskliniken.

För mig viktiga saker.

Och en dag att minnas dök upp förra helgen.

Vid denna årstid känns det som att man har lite av en kniv mot strupen… ständigt oroligt för att trädens färgsprakande löv skall försvinna. De hänger fortfarande kvar även om trädkronorna tunnas ut allt mer för var dag som går, men fick en liten panikattack som sagt i helgen och gav mig ut för att trotsa duggregnet som tyngde lördagen. Fast mörker och regn dämpade allt ljus trädde märkligt nog färger och svärta fram extra tydligt. Jag tog tillfället i akt och skakade då ljus inte behagade infinna sig:

Nere i diket bubblade ögon upp, då min egen upp o nervända skugga målade dit pistiller:

Innan jag ens gett mig iväg blev jag kvar på tomten.. Ett par amerikanska blåbär på min baksida fullkomligt brinner i det rödaste rött! Bakom bladen smög sig kvarvarande pinnar och ogräs fram:

En halv meter framför klär skiffern marken.. med en vitbalans inställd på glödlampa blev känslan kall och blå.. en kontrast mot det rödgula som brann strax ovanför:

Det jag minns mest kommer nog vara den stora köttbit någon placerat ut vid en äng i min närhet.. lite äpplen fanns utströdda intill och då ljudet av skott kom närmre från skogen tyckte jag det var bäst att dra mig hem – jag hade ändå varit ute i ett par timmar och mat måste lagas till de hungriga hemma. Och vad händer…? Solen kommer fram, som genom ett mirakel. Och tja.. ett kort blev det iaf utan vätan:-)

 

Förra helgen var ett riktigkt uschligt tråkväder hemma hos mig. Den kommande har utlovat sol spådde dom. Jag hoppas löftet infrias.

Är mer  än lovligt trött på regn o rusk nu, trots att man skyddats av tak och värmen från en solventdoftande arbetsplats lättar ändå ljuset från en solig dag upp enormt för sinnet. Att gå ut och mötas av en gnutta värme från solen, DET är härligt och så skall det alltså bli:-)

Jag trotsade iaf regnet förra helgen för att ”bara vara” en stund där på jorden.

Precis som vädret blev bilderna mörka och murriga.

 

En gnutta sol lyckades tränga igenom en kort kort stund… Önskar er alla en solig och härlig helg, med värme på våra näsor:-)

Så var då den magiska kurshelgen vid Hamburgssund över och en vecka för sent kommer min summering. Man skulle kunna tro att vi befunnit oss på fågelsafari då man ser bilden över, men fågeln är i själva verket något så skumt som havstulpan som kallas långhalsar har jag blivit upplyst om.

Att man kan få så många minnne och upplevelser av 3 dagar känns enormt. Mest kommer jag bära med mig mötet mellan människorna, hur fantastiska kvinnorna var, unika  till sina sätt, men ändå med ett enande intresse. Herreminje var talangfulla de var!

Självklart imponeras man (som vanligt) av Magnus Reneflots bildspel och bilder som man fullkomligt baxnar inför.

Av naturen runt omkring kommer jag nog mest minnas dessa bläckfiskägg som hade flytit iland i Hamburgssund. Jag som sedan barnsben tillbringat somrarna på tjörn och nu i vuxen ålder uppe i Grebbestad har aldrig någonsin sett dessa förrut! Rockägg och broskplattor från bläckfiskar, men inte dessa havstulpaner. De såg ut som små silkespåsar där man i vissa fall kunde se tentaklarna sticka ut.

Vad jag kunde förstå satt dom fast på den vita nät ni kan se i bilden under som klädde tångruskorna.

Det var 2 söta små tjejer som upplysta mig om dessa ”ägg” redan första dagen (och erbjöd mig lukta på sina fingrar för det ”luktade blä” – jag avböjde dock *s*). Maken till härliga ungar får man leta efter! Spontana och glada kom de båda skuttande upp från stranden och efter en kort bekantning ville dom så gärna visa mig vad som såg i berget ovanför. Med ivrigt pekande förklarade den ena tjejen var hon såg en papegoja och något mer som jag inte mindes. Men jodå, jag såg det med.

När den lilla tjejen berättade att hon önskade få åka upp med en lyftkran för att måla vad hon såg, kunde jag inte annat än le – thats my kind of girl!! Jag förstår precis.

Jag säger bara det – vänta bara tills hon får sin första kamera! 🙂

Något annat jag kommer bära med mig var vädret! Regn och blåst från det att vi kom till då vi skulle åka. DÅ – sprack det upp – haha!

Ja jösses…. men nog var det en utmaning som hette duga! Att söka motiv var rätt omöjligt i det blåsvädret, t om för en marknära krypande som mig själv. Så jag försökte göra det bästa av situationen och skaka kameran.

Då vi alla skulle fotografera i jpg (och gärna raw om man fick några bra bilder) tränade jag mig på att utnyttja kamerans fulla potential – en eegen färgrymd ställdes in med mycket mättnad och kontrast. Det är roligt att se resultatet av färgjusteringen. Det röda blev rejääääält mycket rödare. De bilder som ligger i min blogg är dock öppnade från raw, så riktigt så knalligt rött är det inte i dessa bilderna.

Skakbild 1 – kullersten blad blåbärsris

Skakbild 2 – rönnbärsträd

Teddybjörnen fredrikson satt fast i barken, men gla för det var han ändå:

Bland nyponsnåren

Nere på stranden fanns pott om märkliga saker, en rostig bit låg gömd i gräset där regnvattnet formade fram figurer och ögon….

Skakbild 3 – rönnbär

Skakbild 4

Jenni som deltog i kursen bodde i huset bredvid! Något av det vackraste sirliga buskar jag sett fans planterade vid hennes hustomt. Tydligen var det sparris? Jag är bara van vid at äta dom, men att se som sä där vackra gör att man får lust att plantera själv hemma. Jag får bara hejda mig från att ta knopparna;-)

Just nu har jag packat, handlat, laddat batterier och tömt minneskort!

Allt är redo inför kursen i helgen och nog är man rejält pirrig i kroppen, men ser så fram emot detta.

Inte ens den dystra väderprognosen spelar någon roll, det är ju det fina med foto – att oavsett väder finns det alltid motiv..

Som t ex förra helgen då det inte alls var något vidare väder den timme jag hade över för att fotografera i Surte. Men den där magiska platsen gör mig aldrig besviken…

Den är faktiskt unik! Jag har då aldrig mött något liknande, enastående växter, märkligt ljus och ett djurliv som lockar många fågelfotografer med sina gigantiska objektiv;-)

(Jag nästintill trampade på en gigantisk bäver där för några månader sedan.. jag som aldrig sett en innan, plötsligt dök en upp där av alll platser? I den lilla sjön, högt högt uppe på berget. man undrar ju var den kommer ifrån? Inte har den flugit iaf….)

Ja Badsjön har vunit sin pats i iaf mitt hjärta.

Och när ”inget” finns – finn det alltid något. För vattnet rinner alltid och stenar finns överallt, så jo – vi skall nog hitta något att fotografera i helgen:-9

9 tjejer och en Magnus Reneflot – stackarn, snacka om tuppen i hönsgården;-)

Önskar er en härlig helg!!

Mellan röda tallbarr

I see you

Jag fick mig en timmes ledighet i helgen, självklart tillägnad för foto.

På lördag kl 13 stod jag utanför Andreassons i Göteborg – en musikaffär för den oinvigde.

Ett del till sonens trumset fungerade inte riktigt och ett återbesök till försäljaren var därför tvunget. Men väl där fastande min blick rakt mot andra sidan… ett glashus reflekterade ett anrikt gammalt hus på ett så sanslöst vackert sätt.. Det såg precis ut som en målning!

Självklart var inte kameran med – det är den väl aldrig när man ser de där ”once in a life-time-motiven”….., men jag lovade mig själv att åka tillbaka! Sagt o gjort, när alla måsten var gjorda på eftermiddagen tog jag mitt pick o pack och åkte tillbaka till innerstaden. Jag var till och med såpass duktig att ett stativ och gråtonat filter åkte med! De ni!!! För att vara mig är det synnerligen ovanligt…

Väl på plats efter aldeles för lång promenad med förbipasserandes frågande blickar kunde jag bara konstatera att magin var totalt bortblåst. Solen hade flyttat sig och det motiv jag tidigare drunkat i var nu inget att ha alls.

Så vad gör man? Fortsätter vidare till Botaniska helt enkelt:-)

Lördagen var grå och tråkig och parken var näst intill tom.

Perfekt fotodag alltså. Om det bara inte vore för det där dilemmat att man inte får/börskall gå i rabatterna vore jag så nära himlen man kan komma. För det ÄR ju som så att de bästa motiven ofta är lite längre in.. och om man bara kunde få krypa in lite till…….

Men men, parken bjöd på höstblommande färgstarka blommor. Vissa för bra för att vara sann. Just blommor som dahlior, som är så perfekta i sin utformning tycker jag är nästan FÖR bra, det blir ingen spänning helt enkelt i bilden. Intge för mig iaf… Jag vill ha något fel, något misstag.. något som bryter av.

En magnolias fröställningar påminde om röd ananas

En liten svamp var ett bra ställe att vila på tyckte flugan:

Huvud utan kropp= a parrot on a string:

En gosig säng hittade fröken nyckelpiga, eller är det en sur gubbe man ser med sitt ena öga?

Magnolians fröställning med en man i bakgrunden…..