Ulmestrand's Blog

Jag vill uttrycka något klokt, smart och förnuftigt, men inte mycket av den varan dyker upp i mitt huvud ikväll.

Nej, jag känner mig rätt dränerad för tillfället. Glad och positiv konstigt nog, men på något sätt matt. Ungefär som om man utfört ett gammalt hederligt hantverk som plöjt åkern, bakat surdegsbröd eller mjölkat kossan… eller något.

Tillfredställd kanske är ordet – adderat med ett puh.  Jepp, thats me today!

Jag skrev i min förra blogg om hur mycket man har att vara tacksam för.  Och jag vill återigen poängtera att fotograferingens verkliga mening för mig egentligen innebär just tacksamhet; att bli påmind om dessa skatter vi omringas av, påminnelser som ideligen dyker upp tack vare ”fotoradarn”.

Vackra små ting – många gånger existerande mitt i det till synes fula. Kanske reagerar man extra mycket när skönheten dyker upp mitt bland något ”fult”, just för att det är så oförutsägbart? Kanske är man bara extra tacksam för att se sina egna förutbestämda åsikter om fult eller fint i ett annat ljus, att allt inte är så förbannat svart eller vitt och att man förhoppningsvis lär sig ett eller annat genom denna insikt.

Kanske suktade man just då extra mycket efter harmoni och balans, en ordning mitt bland kaoset och finner det som skönhet.

Harmoni ÄR vackert.

Disharmoni med, om det ses på rätt sätt. Ett steg för nära eller för långt ifrån kan ta kål på all magi.

Men om det är något jag vill bära med mig och använda den dagen olyckan eller livet sätter käpar i hjulet för en kropps rörelser, så är det förmågan att glädjas över dessa små mirakel vi omges av.

För är det inte fantastiskt att en så stor klumpeduns till spindel kan sitta utan problem på en skör fröställning som denna?

Att den håller…

Att se universum rakt ner i diket efter regnet:

Little shop of horror inlindad i vita mjuka moln – ”feed me”:

Tjockkorven på en stång:

Den regnskyddade mannen:

Kromosomer i en fröställning, eller speglingar av varandra:

När jag var liten läste jag mycket ur en srerie barnböcker som hette ”min skattkammare”. Jag älskade dessa tjocka böcker med sina kreativa illustrationer och häpnadsväckande äventyr. Jag minns särskilt en berättelse om mannen som skulle fånga en sol med ett nät och lite så kanske man får tanken av dessa blommor som jag hittade på Ica. De var inlindade i nät för att garantera en lång blomning.

Och att fotografera är ju som en enda evig bok med skattkammare.

Sprängfylld med figurer, men till för att skrivas av oss som lever här och nu.

Kanske handlar nästa saga om den fundersamme mannen nedan inlindad i en morgonrock och med ett ljust spöke i bakgrunden:-)

Igår var jag ute på en sedvanlig fototur.  Jag menar KAN man något annat med det härliga väder vi förärats med utomhus?

(Hela 19,2 grader visade havet igår.)

Bilderna i dagens blogg är dock inte från igår, jag har legat efter med publicering och bilderna ni ser här är ett  flertal dagar gamla.

Ibland är det bara mycket i huvudet som snurrar och att vandra runt med canon-kompisen  brukar oftast hjälpa.

Det gjorde det dock inte riktigt igår. Vart jag än gick och vad jag än tittade på var den totala närvaron och fokuseringen helt enkelt inte med mig.

Ibland när man vill något riktigt riktigt mycket så får tillståndet hjärnan att låsa sig, har ni upplevt det? Det blir för mycket helt enkelt och allt man önskade sig fått fram kommer upp i huvudet efterhand, inte där och då. 

Att älta sina dumheter i efterhand hjälper ju inte i alla fall, men igår hjälpte alltså  inte ens mitt allra säkraste kort för att rensa hjärnan.  Det dröjde inte länge innan jag gav upp och tog min kamera för att bege mig hemåt, mot min Honda jag parkerat längs med vägen.

Lite längre fram längs vägen skymtade jag en figur som var på väg i motsatt riktning. Något metalliskt var det med då det glimmade i solljuset. Mitt första intryck var att det handlade om en handikappad, men fordonet eller människan stod helt still.. Var den sjuk, skadad eller var det kanske en cykel som fått punktering?

Hur som helst fick jag en märklig känsla av skuld inombords, för att jag kunde gå obehindrat och lätt och något inombords sade att det kunde inte personen där framme…

Det visade sig mycket riktigt att jag hade rätt på alla punkter – det var en rullstolsbunden man, men även en cykel, en sinnrik uppfinning som fick rullstolen att åka iväg med rejäl fart tack vare cykelstyrets drivfunktion. Men det var kämpigt och extra tungt då vägen lutade lite uppåt.

 Fordonets märkliga utseende fick mig att stanna upp och få en trevlig pratstund med mannen som levt hela sitt liv utan rullstol.

5 år tidigare hade han ramlat ner från något högt och var nu alltså totalförlamad.

Vid en ålder av 74 fick jag veta att det var extra tufft då man tydligen inte längre var skyddad på samma sätt av samhället då man inte längre var arbetsför. Alla extrakostnader och åtgärder som behövs för att som handikappad leva ett drägligt liv och kunna förflytta sig måste man stå för helt själv berättade han.  Cykelstyret som i mina ögon enbart var ett styre med hjul och cykelkedja kostade hela 16 tusen kronor!

Det som plågade honom mest var vetskapen om allt det han tidigare kunnat företa sig, men inte längre kunde. Den här mannen var en friluftsman, en familjeman och livsnjutare som levde livet med segelbåt och motorcyklar trots sin lite högre ålder. Avsaknaden och sorgen över detta förstod jag var det tyngsta lasset att dra. Den mentala tyngd som han ofrivilligt tvingats bära.

Många av oss bär nog på inre mentala tyngder och kan väl känna igen oss i känslan… Att som ”frisk” bli berövad sin kropp är en situation man inte kan förstå innan man är där, men visst kan vi föreställa oss hur det skulle för ett par par sekunder kännas att inte kunna ta på sig kläder, inte kunna gå, plocka bär eller köra bil… Men att varje dag vakna och återigen upptäcka att kroppen inte lyder?

”Djävla skit” var det enda jag kunde summera hans sits med och han nickade. Det var det…. en djävla skitsits.

Jag frågade e om han börjat acceptera sitt liv och ta det för vad det var nu, så här ett par år senare?

Egentligen inte förstod jag, men det lättade att få förståelse från andra i samma sits. Han berättade om en tjej som var förlamad från födseln i en muskelsjukdom. Hon tyckte synd som alla de som levt ett ”friskt” liv som nu inte kunde leva det längre, för de visste vad det gått förlorat om.

För henne var ju det liv hon levde det enda hon visste om. Han å andra sidan tyckte synd om henne, som aldrig fått uppleva det han fått.

Men det är väl så att vi helt enkelt får leva våra liv med de förutsättningar vi för dagen har. Vad har vi annars för val?

Att sörja och ångra saker man gjort, eller inte gjort skapar ingen lycka.

För mig gjorde mötet igår att jag helt och hållet släppte mina inre tankar och enbart befann mig i nuet. 

Tack vare honom var jag en insikt rikare och en rejäl dos tacksammare för allt man har möjlighet att göra.

Andas, gå, springa, klia mig, det man så självklart tar för givet.

Den lilla trumpetaren:

Rostigt elskåp:

Den lilla flugan i vallmon:

All eyes on you:

Pingvinen:

Befläckad kropp:

I bakhuvudet:

Elvis look-a-like:

Batman bland männniskor:

—–klicka på bilderna för att se dom större———-

Dessa bilder tog för ca en vecka sedan i in närmiljö men mycket har hänt i naturen sedan dess. Bokskogen står nu igenväxt med tjocka gröna kronor och låter inte längre mycket av solens strålar glida igenom dess sirliga fingrar. Ja nu är sannerligen en fantastisk tid på året en förändringens tid där det fullkomligt växer så det knakar! Jag klippte mitt gräs i förrgår – idag är det på tok för långt igen, på 2 dagar har det växt vad det brukar under en vecka!  Men det bär emot att ens skriva ner det, för vad är det för problem i det stora hela? Vilken lyx att äga irritationen över ett snabbväxande gräs egentligen.

Vilken lyx att överhuvudtagen ha en allemansrätt att utnyttja och en skog som fortfarande står orörd – vacker och stark, fri att vandra i tillsammans med rådjur, vargar, harar och älgar. En skog som får det bubbla inombords och som får mig vilja brista ut i vårskrik precis som Ronja Rövardotter. Och ehum, om jag skall vara ärlig gör jag det med när jag är ensam långt långt in i skogen. men schhhhh säg det inte till någon! En edens lustgård sannerligen….  vem vet hur länge till?

I min blogg har ajg för ovanlighetens skull inte enbart använt mig av macrot, utan ett helmanuellt samyang 14mm med bländare 2,8. Objektivet köptes främst för att kunna användas inomhus som filmobjektiv till sonens trum -/youtubevideor. Tack vare det manuuella var  priset billigt, och man får mycket för pengarna tycker jagl Samyangen är perfekt att använda inomhus i mörkret i små utrymmen och det fungerar utomhus med.

Mycket roligt men tack vare sitt fisheye-perspektiv kan man knappast servera för mycket av dess sort utan att snabbt bli illamående då hela världen blir utdragen. Men det är sannerligen speciellt och roligt att använda!

När världen är som jag brukar se den dyker elefantsnablar upp:

Och en märklig gibbonapas ansikte ur en iris:

Den lilal damen satt leende i min rhododendron i väntanpå att blomma ut:

Well – bottoms up:

Spirande små träd sedda från ovan:

inte svårt att ha pippi på iris

Hoppas ni får en skön avkopplande helg i era egna skogar:-)