droppar – Sida 4 – Ulmestrand's Blog

Väder Lek

_MG_9265_s — Få saker får en att minnas som en doft…

Så kom då den älskade solen med sin värme till slut! Som man längtat och som man njöt!

Syskonens 50-årskalas kunde inte fått ett bättre väder!

Är det inte märkligt det där hur snabbt man vänjer sig vid saker och ting? Ett par timmar med sol så känns det som om vintern, mörket och kylan aldrig satt sin fot i vårt avlånga land.

På sätt och vis önskar jag att man inte vande sig, utan att man blev lika förvånad varje dag något positivt inträffade som att solen sken för att riktigt kunna suga musten ur detta gottiga!

Jag gillar inte att vänja mig kan jag konstatera när minnesbilderna från småbarnstiden blir allt diffusare. Om jag inte hade vant mig vid den tiden skulle kanske minnet vara klarare..?

För som jag önskar att man kunde resa tillbaks i tiden, tillbaks dit en liten stund!! Spola tillbals sitt mentala band och bara vara där.. tilbaks till mysiga frukostar med yoghurt med kanelsocker på som glatt mumsades i av hungriga söner… Till kramar och kiknande skratt och busträning. Tillbaks till då pojkarna glatt satt i mitt knä och kurade ihop sig när vi såg på bollibompa eller dr snuggles. Mina idag nästan vuxna söner sätter sig inte gärna i knät på morsan idag. Tja, den ena kanske skulle det men jag skulle nog bli manglad rätt fort;-)

Men på sätt och vis kan vi ju det, tack vare film, bilder.. muggar som dom åt ur. Minnesbilder vilket vi alla som håller i en kamera eller Iphone ägnar oss åt på mer eller mindre daglig basis. Det ÄR inte så dumt det där, konstaterar jag när jag då och då kikar på inspelade filmer från småbarnsålder. Att filen är urusel och både rullar och brusar gör märkligt nog inte så mycket. Att bara påminnas om och därmed få en minnesknuff i sitt inre räcker ju rätt långt. Bara att höra deras röster får mig att stortjuta framför tv:n.

Det är inte alltid kvalitet på produkten som spelar roll – utan innehållet som får oss minnas.

Tänk på det nu till helgen när värme och sol förväntas försvinna. Vi får nöja oss med att minnas ett par dagar, med alla säkerhet kommer den igen – värmen

_MG_9413_s — Vi sitter alla i samma båt.. men vem fan styr?

Heja skåne!

Min förra vecka innebar ett kundbesök ända nere i Malmö tillsammans med min nya familj – Arkitektkopia. Det var en strålande vackert dag! En dag som började på morgonen med blixthalka, för att sedan blir fantastiskt vårväder under besöket i Malmö som sedemera övergick i dimma och gråtråkigt väder lagom tills att dagen var slut;-)

Med denna gula familj trivs jag rätt bra om sanningen skall fram och känner mig precis lika gul som de idag:-)

Bloggen får bli en hyllning till det gula, till påsken som står i antågande och som man så härligt påminns om när solen behagar titta fram. Att numer kika ut genom fönstret 06.50 och inte mötas av ett becksvart mörker är så fantastiskt skönt! Nu går det verkligen åt rätt håll:-)

Jag har sedan ett tag ett par videkvistar utkastade framför ytterdörren. Det brukar bli så när buketter slokar hemma hos mig. Jag ser det som en slags ”andra chansen”, då jag vet att döende blommor har en tendens att bli extremt vackra i sin transformerande skepnad!

Videkissarna i bloggen som påminner om en ankas form är fotograferade som nyinköpta och är då torra kvistar.

De 2 mörkare videbilderna nertill kommer från den döende perioden då dom var fulla med droppar från regn o rusk. Men när ”pälsen” blir blöt uppstår även former och figurer:-) Yummie!!!!!

I bilden ”what grows in your head” har jag förstärkt med hjälp av kontraster det jag såg genom att markera ner de delar som för mig såg ut som ett ansikte.

Snabba ryck

Storm i ett ishav……..

Jag tänker fatta mig kort för dagen har redan hunnit rinna halvvägs bort.

Precis som isen i min blogg har den dyrbara tid vi fått att förvalta en benägenhet att försvinna när man minst önskar det.

Idag var en dag jag tänkte ta vara på, kanske gå ut med kameran i tid, men istället ville den trötta kroppen gosa in sig framför tv:n med en skål cheerios i knät och tja, så fick det bli.

Men efter att ha gått igenom förra helgens foton är jag nu trött på datorer. Här är bilderna som kom av den förgängliga isturen – nu ett minne blott. Is finns nog knappast kvar, efter gårdagens intensiva regn och plusgraders säger det bara slörp. Borta!

Men nu vill jag ner och baka cheescake som jag sett fram emot hela veckan:-) Båda sönerna är hemma och deras mor mår därmed perfekt! Det är ungefär vad som krävs, att dom är hemma och mår bra o är lyckliga.. och mätta. Då är jag nöjd. Med allt.

Med sorg i hjärtat måste jag även beklaga att kursen i Maj blir inställd pga bristande anmälningar. De berörda skall ha fått information från Magnus L.

För mig hägrar Norsk Naturfotofestival härnäst och min föreläsning där i Mars, vilket betyder att Arkitektkopia måste börja trycka boken som maken har vänligt nog korrekturläst. Fel kan det bli ändå, men förhoppningsvis mindre än innan.

Att kvalitén blir bra har jag redan konstaterat – provtryck på 4 olika papperssorter har gjorts och jag tror det kan bli hur bra som helst! Bara priset fungerar så kör jag:-)

NU kära vänner är det faktiskt helg!!! Och NUUUU blir det cheescake:-)

polarbears

Tänk vad stockar kan ge – här fann jag ett fyrhuset i stormande hav

Flinande gubbe i solnedgången

Inte lika glad mumiegubbe fanns ett par cm bredvid

Den där mumien ville inte släppa taget, han dök upp lite här o var i bakgrunden

Allt som vanligt fotograferat på surtes berg och Baddammens omgivningar.

På frihand med tamrons 90 mm macro och Canon mark ll.

Köldknäpp

Kylan hälsade på ett par dagar. Det var nästan så man kunde känna julstämning spira i kroppen!

Kylan var tillräcklig för att tvinga morgonsura bilister skrapa frostig hinna, men inte nog för att ge diamanthårda hinnor på sjöar. Herr frost försökte sitt yttersta dock; under mitt sedvanliga besök i Surte såg jag hur sjön började transformeras till något hårt i kanten, men nu ett par dagar senare utplånar 8 plusgrader effektivt alla försök.

Frosten målade fallna träd ljuvt blå i skuggpartier:

Den lilla frost som kom smälte snabbt vid solens värmande strålar:

Vid surte hade en rotvälta klätts in i vitt, men det var inte frost utan fjädrar. Förmodligen hade en rovfågel ätit din middag där:

Semestermarodörer

_MG_2542_s

För ett par veckor sedan befann vi ju oss på Sicilien och väl hemma hade jag fått besök visade det sig.

Vita tjocka härliga larver mumsade i godan ro på mitt jätterams utan tillsymmelse att reagera på min närvaro eller rörelse. De var/är fantastiskt vackra men tillåter inte objudna gäster våldföra sig på mina växter, hur vackra de än må vara.

Och visst är det mycket man kan reta sig på här i livet…? Ibland tycks det som att det är nästan det människan älskar att gotta sig åt mest – att reta sig på andra och annat.

Och jag skall inte framstå som någon moder teresa, jag retade mig rätt mycket på att se motorsågsmasakern bland mina växter! Pulsen steg på 0,1 sekund och vråltjutande sprang jag in för att…ehum… ringa mamma *s* Jamen hon VET bäst!! När det handlar om växter och trädgård är hon min allra bästa uppslagsbok med husmorsknep som inte skadar vare sig trädgård eller djur för mycket!

Så här sitter man nu, med en veckas sommar och sol i Sverige avverkad. En ledig vecka som försvann snabbare än väntat!

Vädret kan man ju absolut inte klaga på och foto-genen har fått sitt den med – int kan man klaga då int?

Albino-cheesdoodles:

Under denna veckan har Surte avverkats ett antal gånger samt en o annan båttur.

Och det ÄR ju verkligen en fröjd att vandra ute – fotomotiv kryllar det av – fulkomligt! Vissa elakare än andra. Dessa var dock extremt vänliga mot varandra, även om jag tycker att det var en lite väl ogästvänlig och taggig omgivning för akten:

Taggiga är det fler saker som är:

I min trädgård planterade jag i våras en del frön.

Röda vallmor och röda luktärter tyckte jag skulle samsas fint i en stor blå kruka. Det tyckte tydligen inte vallmon och vägrade dyka upp över huvudtaget! Inte ett uns av blad från dom syntes… Märkligt – de som haft vallmo vet vilket ogräs de kan vara. Så kanske borde jag vara tacksam i och för sig. Luktärterna växer desto mer – en stor grön massig buske tronar där nu och har fyllt ut varje vrå! Att de skall blomma i rött kan man inte se än, men formen och bladen duger de med att fånga på bild:

_MG_3518_s

Ett antal promenader på kvällar runt svankällan har det blivit med där man stöter på en och annan märklig varelse:

Lilla smurfan :

Den här blåvingade saken satt fullkomligt still vad jag än gjorde…. jag vet att man läst om insekter som sent på kvällar blir som förstelnade men inte upplevt det så själv förrän nu.

Det var dock bara den här fjärilen jag såg som satt så där still så kanske var den döende…? Eller väldigt väldig trött..

Och självklart finns det blommor under sommaren, som behöver vatten…..black pearl:

_MG_3289_s

Under ett besök på plantskola kunde jag inte ungå att märka ett par svarta jordsäckar på utsidan vid parkeringen. Dessa hade ett mycket spännande mönster som kondenserat fram av värmen. Självklart var inte kameran med då, men skam den som ger sig – hem o hämta kameran och tillbaks igen:

Sileshårkaos i underbara Surte som alltid alltid bjuder på godsaker för en fotograf:

Surtegodsak 2:

Surtegodsak 3 vid en glittrande fors:

Surtegodsak 4 – samma fors:

Surtegodsak 5, innan forsen, där stillheten styr mina steg och trollsländor syrr fyller himlen med ljud:

Surtegodsak 6, en kittlig harmynt glad person i en trädstam där myror biter extra hårt:

Vad bjöd då båtturerna på om inte en galen höna (eller kärring) som tar stora kliv över sin krackelerade mark:

Att ligga länge och bara kika på hur havstulpaner vinkar med sina händer i vattnet är otroligt rofyllt.

Ända tills en rejäl våg svepte över mig 😉

Och sist och definitivt minst – ett ansikte och katt på pinne – taramm:-)

_MG_3625_s

Trevligt fortsättning på sommarn allihop, njut medan den är här!

Kram

Midsommar

Jag tänker fatta mig kort då lunchen är detsamma.

Midsommar klingar lite extra speciellt för många. Jag måste erkänna att jag vissa år fasat för dagen, de år då måsten övervägt lusten till livet. Tack och lov har det varit få.

För jag gillar verkligen inte måsten, inte när det är outtalade sådana – krav man själv inte alls tycker är bra eller motiverade.

De måsten vi så gärna trilskas med att rada upp, det måste ätas sill, det måste storstädas och göra livet till en pina timmarna innan the big shit, den stora händelsen med den fantastiska sillen:-)

För åhh som jag istället önskade alla att ni/vi/jag/du får det bra:-) Att istället för stress upplevs det glädje och avkoppling, det vore väl bra?

Jag undrar hur många bilolyckor, misshandel och slagsmål på fyllan vi kommer läsa om nästa vecka?

En är en aldeles för mycket……

Nä, en skön härligt stress och måste-fri helg önskar jag er alla! Väderguden tycks dock ha åkt på semester i annat land dessa dagar, men han kommer garanterar tillbaka!

En riktigt glad midsommar till er alla!!

Det rosa med mammas tall i bakgrunden:

Jag tycker Rhododendron är fantastiska – även från ”fel” sida. De här hängde hemma hos mina föräldrar och hade en särdeles tjusig baksida – nästan lite volangkantad:

En glad figur visade sig i toppen av Rhododensdrons kvarblivna piska:

Vad är väl mer svenskt än dessa rackare…..

Falling madonna, med sin strut-BH:

Samma madonna blev från en annan synvinkel en utkikande fågel.. kanske är det madonnna som kommer gåendes naken från vänster i bild med ett flygande hår…

Ibland är bak bättre än fram!

Ett nerfallen blomma från lupinen, eller en drickande fågel?

Magiska iris – nog ser man ett släktskap till undervattensvärlden i dess inre?

Sad bird……? Iris som alltid!

Efter regnet kom det fram ett gråtande troll av maskrosens fröställningar och ett blomblad i bakgrunden

Rhododendron har fler fingrar på sin lyra än det det rosaskimrande nya. Gamla blomställningar på min vita Rhodde sträckte sig efter sina grannar:

Rabarbens gamla löv såg för mig ut som en kejserlig kycklig med krona på sitt huvud:

Som så ofta är det inte pistillen, eller frontfiguren som spelar huvudrollen. Många gånger är det en figur i bakgrunden som kan spela huvudrollen, iaf i mina ögon, som den här Rhododendronens ansikte:

Gröna paraplyer

Mänsklig Rhododendron

Atomer och himlakroppar, delar som hör samman

Jag udrar om det har med ålderna att göra.. dessa funderingar man har som poppar upp inombords.

Att stå böjd över diskhon, ger mig alltid funderingar. När resterna från middagen möter diskmedel som effektivt bryter ner händer det saker i mitt inre…. Som på översta bilden där jag blickar ner i min svarta stekpannas flottiga botten med en upplyst galax skapad av reflexen från ljusrampen ovan …

– Varför lever jag, vad är mitt syfte – finns det något syfte alls?

Kanske inte, men nog känns denna ”slump” rätt hisnande?

Huri hela friden, vilken tur vi haft?

Att just vi människor står på en liten liten plats mitt i den stora stora rymden och andas samma luft, delar språk och upplever känslor. Att det överhuvudtaget uppstod? Hur coolt är inte det?!! Och att det faktiskt fungerar TROTS den stora massan och våra nedärvda aggressioner, våra ilskor, avundsjukor och vårt hat som den stora massan äger där inombords. För det mesta hålls det ju i shack och än har vi inte helt förstört vår jord. Visst är vi på god väg, men vi äger också insikten om att försöka hindra den där negativa utvecklingen.

Om det nu finns något syfte kanske det helt enkelt är at bli mer tacksam och ta vara på stunden vi givits.

Och genom foto tycker jag man får tillfällen att träna sin tacksamhet på.. olja som delar sig och genast låter mig tänka på celldelning, på liv som blir till och tacksamheten över att jag fått chansen till 2 sådana mirakel inne i min egen kropp.

Att så många händelser som måste samspelas och ske på rätt tillfälle för att ett liv skall bli till, sker ju ständigt. Mirakel händer nu och nu och nu någonstans på jorden….. som min ena son hade lärt sig att det är små sprängladdningar längst ut på spermien? Hmm så vi bombas för att liv skall ske? Vilken paradox!:-)

En skön helg önskar jag er alla små mirakel som vandrar där ute:-) Ta vara på er, ni är one of a kind!

Angry birds och Gena

Trots att man borde veta bättre och borde vara vuxen trilskas jag envist med att busa.

Det busas öerallt och helst med alla jag trivs med.

Barnslig är bara förnamnet och har turen att umgås med likasinnade både hemmavid och på min arbetsplats.

Hade dom inte varit likasinnade hade vi nog inte umgåtts helt enkelt…

Mina kollegor är min familj, vi kastar stressbollar på varandra, kittlas och gör allmänt bustricks för att göra livet lättare de timmar vi tillbringar tillsammans.

Och visst är det väl så leken är – som en stressventil?

En källa till glädje och skratt där leken förenar.

Liljekonvaljens tak

The face next to you

Att kombinera foto med lekfullt sinne är därför det bästa av 2 världar för mig.

Där är det ok att vara barnslig, att hitta sagofigurer som krokodilen Gena och arga fåglar i en upp o nervänd iris som blänger surt på mig.

Men för att hitta det barnsliga måste man ju också vara barnslig… man måste våga smutsa ner sig och krypa upp och ner och in och ut runt minsta lilla vrå. Och det där – att göra något sådant? Ja men det får man ju inte som vuxen!! Sätt dig med en fläck på byxan och se vilken reaktion du får – man HAR inte en fläck på byxan!!!

Märkligt egentligen.. i en värld där vi så väl inser effekten av vårt handlande, hur orättvisor färgar vårt klot borde väl en fläck vara det minsta problemet?!

Vad är väl en fläck i det stora hela… men jodå, vett och etikett påverkar oss mycket.

Jag fick en hel del märkliga blickar på mig där jag låg och kröp på asfalten efter förra veckans kraftfulla regnskur som fick asfalten att skimra då solen åter dök upp.

Det är ju blött? Hur KAN man ligga på asfalten som vuxen kvinna? Skämmes..

Men SOM jag önskade att alla skulle ligga där och krypa – helst då med ett makro framför sig för jösses vad roligt det är! Att se en maskros nerfuktade strån glimma mot den stjärnbeklädda asfalten gjorde i alla fall min dag! Ett bespottat ogräs mot smutsig svart mark – underbart!

Det är ju där och då det sker? Där och då man ser och lever och får tillägnas just den där speciella bilden bara man själv får äran att se – att sedan dela med sig av den mäktiga händelsen är ju en trivsam bonus:-)

Liljekonvaljens inre

Det viktiga känns dock att överhuvudtaget faktiskt se det härliga liv som finns omkring oss i detta nu.

Ett liv där ett nytt konstverk målas fram varje sekund för att lika snabbt försvinna igen då ljus förhöjer och förstärker .

Det handlar ju ”bara” om att vara på rätt plats, vid rätt tillfälle…..

Gulskalle

Trollslända med fula fabrorn på ryggen

Human nature

Jag älskar när det dyker upp figurer i naturen.

Extra roligt är det när dessa figurer redan upptäcks genom linsen på plats, det är inte alltid jag upptäcker figurerna där, snarare senare när jag tittar på bilden senare genom kameran eller datorns skärm. Sin egen fokus kan vara så stark på något annat som skärpan hos en droppe, att man inte upptäcker det drama som utspelar sig i bakgrundens skugglek.

För mig vittnar dessa figurer om en samhörighet. Jag menar förstås inte att fysiska människor går att finna i ett bladverk, utan att mönstren och former så starkt går igen genom alla led, från hjärnans blodkärl till nerverna i ett löv, till floddeltats förgreningar från ovan.

Allt hänger ihop, men blir för mig extra klart då just figurer dyker upp. Kanske för att det är mer oväntat än ett rent mönster som man redan sett ett par gånger, samtidigt som det rent teoretiskt dyker upp med jämna mellanrum. Frågan är bara var man själv står just då med sin kamera. Ett steg åt sidan och figuren skulle aldrig blivit upptäckt.

Att hitta de där igenkännande figurerna skänker en slags tröst, en försäkran om att vi inte är utomstående varelser utan del av något större, av en energis gigantiska kretslopp. Jag och du är en del av denna jord, som är ynka liten bråkdel av universum – visst är det magiskt?

När vi inser att marken vi går på är lika mycket en del av oss själva som vår kropp kanske vi slutar förstöra den som vi gör idag?

Man kan ju önska.

Människan är kapabel att göra mycket dumt, väldigt mycket dumt.. dessutom ibland slugt uträknat. Speciellt mot varandra, dolken i ryggen är utbytt mot uthängning och förtal emot varandra.

Det går inte en dag utan att man chockas över de elakheter och maktmissbruk vissa människor ägnar sig åt.

Många gånger är insikten för mycket att bära helt enkelt.

Ibland ar vi rent klantiga och har en fruktansvärd otur…

Vissa tankar klarar man inte tänka utan att slitas itu inombords. För även om agerandet inte är mitt känner man medkänsla genom någon samhörighet som till exempelvis föräldraskap. Man förstår kan så väl ångesten och paniken av en insikt om det oåterkalleliga….

Att förlora den största glädjen och kärleken i livet på ett fruktansvärt sätt.

Jag brukar undra om vårt upplysta samhälle med nyheter som blixtsnabbt färdas verkligen är av godo, om det inte skadar mer än det bygger upp och om inte nya idéer snarare kan födas av den kanske avtrubbade inställning vi får på köpet?

Men å andra sidan, vi bombarderas med olika moraliska dilemma där det omedelbart talas om att något är galet – ibland även när det inte är det, vilket ger fruktansvärda påföljder för oskyldiga. För att döma är nutidens mest lockande sport! Men när något väl är galet är det en enande kraft att tillsammans följa den goda vägen och inse hur mycket positiv beslutsamhet faktiskt kan förändra.

Vi tycks så gärna vilja se vår värld i svart eller vitt, vem eller vilka som är goda eller onda, när det i själva verket är en hel samling grå massa!

Vi bär alla på gott och ont inom oss och har förmågan att utöva de båda, men att tänka med hjärtat och osjälviskt hjälpa en annan människa vet vi nog alla är det bästa.

Låt den grå massan bli lite mer ljus

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: