Vad är väl lupiner om inte symbolen för kärlek? Dessa ljuvliga små hjärtan som på nära håll skänker glädje åt makrofotografer runt om i landet.
Och nog kan man inte låta bli att slås man över likheter som finn mellan stort och smått…
Glad är jag för de stunder man fått, för solen och eftermiddagarna med gläntan i trädgården där ljuvligt ogräs som lupiner frodas.
Ok en rapport måste ju avläggas från förra helgens event!:-)
Regnet öste när när vi klev ut genom hotellet på lördagsmorgonen. Alltså fick det första uppdraget bli att införskaffa ett par paraplyer. Det var det bästa vi kunde ha gjort för självklart slutade det regna i samma ögonblick,-) Thankyou!! Men som ni kan se var det rejält blött i marken efter skyfallet.
Det blev ett par hektiska timmar på englands nationalskatt, Chelsea Flower Show. Timmarna försvann i rasande takt. Ett par bänkar skulle definitivt ha varit på sin plats för äldre människors ömmande fötter, men icke sa nicke. Om man inte betalade för någon dyr restaurang (som ändå var fullbokat) fick man inte sitta.
Mäktigt är mitt intryck av showen! Maffigt, men ändå på något vis mindre än vad jag förväntat mig. I mitt inre hade jag målat upp hela stora trädgårdar, men riktigt så var det inte. Men det var stort så det räckte:-)
Att det var mycket folk hade jag räknat med, men inte överallt på minsta plätt och hela tiden!! Att jag överhuduvtaget lyckades med konststycket att fånga ett par makrobilder därifrån känns som en enastående bedrift. Av naturliga skäl var blommorna avspärrade och det gick inte att komma så nära som jag skulle önskat – gudarna skall vet att jag försökte;-)
Men jag mnåste säga att det som fascinerade mest var alla dessa fantastiska statyer! Speciellt en man: Brendan Hesmondhalgh – vars kreativa statyer ni kan se prov på nedan – gjorde mig näst intill gårtfärdig av lycka! Så själfulla härligt ruffa och speciella statyer! Och för de som önskar kan jag läsa mig till att han anordnar kurser:-)
Nedan en ljuvlig ros från Harkness: ”Simple peach” (harwarmth) som nästan såg vackrare ut efter den blommat klart med sina gula kronor.
Denna trädgårdsmässa är något vi i min familj velat resa till, men aldrig tagit oss tid till att genomföra förrän nu. Min syster fyllde 50 och en tripp till trädgårdsmeckat nr 1 var det bästa jag lyckades hitta på. Mor och far och syster följer med och frossar i gröna blad, spännande konstverk och maffiga färgglada blommor och jag längtar! Det våldsamma regn som just nu dundrar på arkitektkopias plåttak påminner om det våta väder som England brukar dras med och det är med fasa jag inser denna risk under vårt besök.
Men det är som dom säger – det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder:-)
Jag har frossat under helgerna i den grönska naturen nu erbjuder. Klädvalet har det varit lite sisådär med, men mitt klädval är sällan av det finare slag ändå. De kläder och skor jag använder till jobbet är de jag vandrar med i skog o mark, lättburna och sköna. Bara med en lite grön patina efter en skogspromenad. Med lite själ alltså:-)
Visst gör det ont när knoppar brister, som Karin Boye skaldade.
”Ont för det som växer och det som stänger” Just den strofen slår an till mamman i mig och inser att jag är mer lik min svärmor än jag trott.
Just NU påminns man om hur fort livet hjul snurrar, just nu då det är vår.
Hur mycket man går miste om de timmar man sitter inne och arbetar, i en tid när allt händer så snabbt ute i naturen. Och det smärtar att inse att man inte hinner med. Att inte livet går att stanna.
Samma insikt som infann sig då barnen började bli äldre, längre och plötsligt rent av vuxna. Vart tog den tiden vägen? Vad tusan hände?
Därför försöker jag ur en fotografs synvinkel suga musten ur nuet och naturens bländande skönhet så fort tillfälle ges och kastar mig – som alltid – skamlöst ut med kameran istället för att göra sådan man borde. Det har varit ett par finfina helger med ren o skär njutning ute i naturen. Att sätta sig ner inomhus och välja ut bilder och printa ner ord har däremot låtit vänta på sig.
Det har varit påsk och sommar på samma gång. Härlig stämning vid Grönemads brygga och vår årliga påskbrasa i solnedgången… Dagar där familjen med farföräldrar föräldrar och barn sitter samlade och dagar då jag smiter iväg med kameran och fånga mer minnen än bilder… De uppstickande gröna huvudena ovan minns jag extra klart. Värme var då som nu och min vinterjacka hade jag plockat av mig en bit ifrån.. en kvarlämnad mobiltelefon i högra jackfickan fick mig oroligt lyfta huvudet titt som tätt trots att ingen människa syntes i närheten, men jag låg högt upp på ett berg där skvalpande vatten rann ner från dammen ovan ner mot havet. Ett ljud som dövar övriga.
Så oskuldsfulla de såg ut att vara – som en somrig karamell, en ljuvt pastellig hägring inklämd mellan pansarsnår, i en liten liten plätt där solen lös. En hägring jag rev jag sönder min halva kropp för att nå. Varför gör man det kan man undra? När solen lyser på så många andra intill? Kanske för att det är just extra besvärligt och att besväret gör upplevelsen så unik för mig själv och därmed området så mycket mer attraktivt….. kanske. Det var … stimulerande i alla fall och fick mig nå det tillstånd jag strävar efter: att bli ett barn igen bland naturen.
Barnet i mig tyckte dock INTE om när det som hände när jag fotograferade vitsipporna nedan i skogen intill mitt hem. Den extremahettan hade fått till och med mig att hoppa i vita shorts och vit t-shirt.
Ja VITA självklart för det är ju utan tvekan det sämsta man kan ta på sig som naturkravlande fotograf ehum!! Hur som haver, när jag låg där 10 m från grävlinggrytet på mage framför en bäck började det plötsligt sticka och bränna.. en brännässla var ju min första tanke, men 2 sekunder senare när smärtan snabbt ilat sig vidare insåg jag att det var ett rödmyrsamhälle jag klampat in på …. dom där gör rejält ont på en barbent stackare! Men man märker att man lever? Alltid något:-)
Kära söstra mi hade en fantastisk stjärnmagnolia på sin tomt och kunde ju inte låta bli att klampa ohyfsat runt den strålande busken, över komposten och upp på en stenmur bakom för att fånga dess skönhet. Allt under tiden som resten av familjen socialiserade.
Jag gillade extra mycket det som för mig såg ut som ett avlångt öga mot ett vitt ansikte, men en fluga som en svart pupill:
Även i mina pärlhyacinter dolde det sig en figur i bakgrunden:
Eller denna ledsamma gröna gubbe bakom sina blöta blå hårtestar:
Ljuvliga Pors glimmade som guld och dammade ilsket gult vid minsta rörelse i helgen som var – en guldgruva i alla väder:
Trots att man levt så länge som man gjort finns det ändå saker kvar att upptäcka! För snart 2 veckor sedan gick jag förbi min cypress och noterade då dess ilsket röda toppar som påminde om en blandning mellan rosor och ormar….. Jag fastade länge runt den där lilla plätten och resterande bilder är alla tagna på samma buske och på samma plats.
Med ett N signalerar man att man är medlem i Naturfotograferna och det är ett gäng jag numer ”tillhör” .
9 stycken blev invalda i år som jag kan se, rätt många!
Utan att man nämnt ett ord har informationen ändå lyckats nå flera vänliga själar som gratulerat och det känns ju lite dumt att inte säga ett ord om det här.
Nu är man alltså Anna Ulmestrand med ett N.. eller 2:-)
Vi pratade om det hemma över köksbordet hur märkligt det är att vi idag med alla de hjälpmedel, alla maskiner och fordon som finns ändå inte har ”tid” med det mest väsentliga i livet? För alla klarar inte att leva på det man brinner för.
För att ytterligare stjäla tid har jag sedan nyår börjat träna 2 gånger i veckan.
När nu ljuset börjat komma åter på kvällar är chansen rätt stor att jag struntar i den där träningen och går på tur med kameran istället för att förena nytta med nöje.
För snart 2 veckor sedan fick jag stulit lite kvalitetstid med kameran och fångade 2 dagar med sol och värme och hängav mig helt till att ligga platt på mage bland vitsippor och tror till och med att man kan se mig i 4:e bilden i bakgrunden fotograferande på mage (eller så är det en vit tomte;-) :
Förutom det så har tiden runnit iväg, fullkomligt!
Efter ett avslappnat föredrag i Norge som gick över tiden, känns det som att allt annat med gått över tiden – till o med min mage har en tendens att gå över tiden och får mig se ut som om man vore i 5:e månaden ibland (tyvärr utan bebis):
Jag hade gärna velat blogga och skriva om alla intryck man fått från Norge, makalösa föredrag som man häpnade över och som fått mig lägga till ett par nya länkar till höger. Erlend och Orsolya Haarbergs foton fick mig gång på gång kippa efter andan, så sanslöst vackra bilder att det inte var klokt!
Och då ljuvliga Vincent Munier ja även han och inte bara hans bilder fick mig smälta, en ödmjuk själ som brinner för natur och att det var sann kärlek till de vargar han till slut mötte gick inte att ta miste på. Jag satt bara och glodde med hakan nere vid golvet och ögon stora som tefat.
Och så min favorit – all time: Tim Flach. Första gången jag såg hans foton på fotomässan i Göteborg glömmer jag aldrig – det var något aldeles i hästväg;-) Ett annorlunda förhållningssätt till djuren och hur man fotograferar dom. Inte något jag själv kommer ägna mig åt, men fascineras mycket över hur han lyckas porträttera djur på ett så estetiskt vackert sätt. Hur vi människor sedan behandlar djur blir man altid lika chockad över och tack vare Tims dokumentation tror och hoppas jag några tar sig en funderare.
Svenskar fanns en del av, Tore Hagman gjorde ett fantastiskt föredrag måste jag säga med otroligt vackra foton och lyckades även med att ge oss ett par tankeställare. Inte bara vackra bilder utan sååå mycket mer! Vackert, nyttigt och informativt!
Och Peter Gerdehag känner nog många till – de flesta har hört talats om hästmannen och det är ju tack vare denna man. Peter bjöd på en show – minst sagt:-) Mycket själfulla och vackra bilder och teatraliskt framträdande.
Styrkan hos Norsk Naturfotofestival var dess bredd och blandning!
Att det fanns så många olika sätt att skildra naturen på gjorde festivalen i Ski till något aldeles extra och är övertygad om att denna festival kommer bli ett stående event som man med glädje ser fram emot! För de där eventen och festivalerna är guld värda! Att få uppleva vad andra fotografer ägnat tid och energi åt i månader, ja kanske år är mycket speciellt!
Det är ren magi och kärlek man bevittnar och jag lovar jag kommer sitta fler gånger så här stum som mannen nedan när jag åtnjuter känsliga, sinnliga.. makalösa foton i Ski flera år framöver:
Jag gjorde ett ”ryck” under denna helgen som var och försökte trotsa regnet…. men fick lika slokörat traska hem igen när jag kände mig precis som den här lilla videungen – aldeles genomblöt, men med en ryggsäck av drömmar ovanför sina axlar:
Nej det blev ingen vinter.Varför är man inte förvånad? Dessa väderprognoser tycks stämma allt sämre och sämre.
Eller också lägger man mer fokus på väder numer som fotointesserad.. I alla fall om det handlar om ”ickeväder”.
Detta hot som låg över helgen med förmaningar om kyla och t om snö fick mig fotografera i panik i lördags, en dag jag borde ägnat åt att färdigställa ett föredrag jag skall hålla nu till helgen. Och ett par offrade timmar straffade sig självklart.
Underlag, bildspel och bilder skulle lämnas in på lördagen, så lördagskvällen blev ett enda långt datorarbete. Mindre kul, men att offra soltimmarna var bara inte att tänka på – söndagen skulle ju bli dålig? Och skiner solen skulle jag vara inte förlåta mig själv om jag inte hade kommit ut i naturen och andats lite frisk luft tillsammans med min kamerakompis.
Meeeeen nej, söndagen blev ju som sagt inte dålig! Inte det minsta! Näääheppp tänkte jag när jag vaknade av att solen sken in genom fönstret. Ok, då blir man lite sur.. lite, lite. Men glad med förståss – ytterligare en dag till att fotografera;-) Jag hann ju med föredraget? Även om klockan blev över 23 på lördagskvällen…
Men det är ju inte vädrets fel, inte solen och inte tiden. Mitt största dilemma i livet är att jag är en obotlig tidsoptimist – och faktiskt – handen på hjärtat – så arbetar jag bäst under press!
Jag MÅSTE ha en deadline och helst snabb sådan! Yrskeskada förmodligen;-)
Men dagarna från helgen erbjöd inte mycket i grönt, även om dessa små skönheter behagat vakna ur marken!! Hur härligt är inte det? Ingen sädesärla fanns i sikte, men väl vitsippor:-)
Äntligen!
Gott om döda trädstammar fanns det i skogen – och en svamp växte så lämpligt på denna isbjörns hjässa
isbjörn med guldkrona
Andra svampar var färglösa- som dessa nedan som växte på en björkstam. Kanske är det därför han är lite butter gubben i bild – han längtar efter solbränna precis som jag.
sura gubben i svamp
I mitt fönster finns det endast en växt som överlevt förutom orkideer. Jag minns att jag såg samma planta på Älvsjömässan intill kafeterian. Inte mycket ljus därinne, men i mitt hus gassar solen från fönstret och denna tåliga planta tål tydligen både brännande sol och mörker utan minsta problem. jag brukar alltid fascineras av hur vackert bladen glittrar i solljuset – nästan som snö…
i mitt fönster
Ute i trädgården har hjärtbergeniorna överlevt vintern fint och jag tyckte om hur vårsolen lös upp mattan av dessa blad.
Aklejan har börjat kika upp med i skydd under Rhododendronen…
Aklejans första blad
Och självklart, om vitsippan vågat sig fram skall ju inte kompisen tussilago vara sämre:-)
Med dessa 2 vårtecken tror jag allt man kan konstatera att det är vår -tjohooo!
Så kom då den älskade solen med sin värme till slut! Som man längtat och som man njöt!
Syskonens 50-årskalas kunde inte fått ett bättre väder!
Är det inte märkligt det där hur snabbt man vänjer sig vid saker och ting? Ett par timmar med sol så känns det som om vintern, mörket och kylan aldrig satt sin fot i vårt avlånga land.
På sätt och vis önskar jag att man inte vande sig, utan att man blev lika förvånad varje dag något positivt inträffade som att solen sken för att riktigt kunna suga musten ur detta gottiga!
Jag gillar inte att vänja mig kan jag konstatera när minnesbilderna från småbarnstiden blir allt diffusare. Om jag inte hade vant mig vid den tiden skulle kanske minnet vara klarare..?
Mina 2 småknottar
För som jag önskar att man kunde resa tillbaks i tiden, tillbaks dit en liten stund!! Spola tillbals sitt mentala band och bara vara där.. tilbaks till mysiga frukostar med yoghurt med kanelsocker på som glatt mumsades i av hungriga söner… Till kramar och kiknande skratt och busträning. Tillbaks till då pojkarna glatt satt i mitt knä och kurade ihop sig när vi såg på bollibompa eller dr snuggles. Mina idag nästan vuxna söner sätter sig inte gärna i knät på morsan idag. Tja, den ena kanske skulle det men jag skulle nog bli manglad rätt fort;-)
Men på sätt och vis kan vi ju det, tack vare film, bilder.. muggar som dom åt ur. Minnesbilder vilket vi alla som håller i en kamera eller Iphone ägnar oss åt på mer eller mindre daglig basis. Det ÄR inte så dumt det där, konstaterar jag när jag då och då kikar på inspelade filmer från småbarnsålder. Att filen är urusel och både rullar och brusar gör märkligt nog inte så mycket. Att bara påminnas om och därmed få en minnesknuff i sitt inre räcker ju rätt långt. Bara att höra deras röster får mig att stortjuta framför tv:n.
Det är inte alltid kvalitet på produkten som spelar roll – utan innehållet som får oss minnas.
I hjärtat på min själ
Tänk på det nu till helgen när värme och sol förväntas försvinna. Vi får nöja oss med att minnas ett par dagar, med alla säkerhet kommer den igen – värmen
Tråkigt är det minsta jag har – egentligen. Men vädret, speciellt på helgerna, har gjort mig extreeemt uttråkad på senare tid!!
Under helgen är det nog många med mig som hoppas på lite sol för att vädra sina kameror.
Men gång på gång har jag med en suck konstaterat att jag fick skjuta upp min fotolängtan ett tag till.
Blommor finns ju dock alltid att köpa från affärerna… en märkligt blålila hortensia på Ica Maxi såg ut att ha drabbats av något elakt litet kryp, blombladen växte inte lika grupperat i typiska bollar som de brukar utan stora hål öppnade upp mot vita ”pelare” under. 59 kronor på Maxi – som hittat tänkte jag och slängde kvickt ner mitt fynd i kundvagnen under kvällshandlingen! Är något fel o konstigt i blomvärlden gnuggar Anna händerna! Där finns det oftast något spännande att hämta i makrovärlden!
Full av iver dagen efter ville jag självklart fotografera detta fynd, men….det var den dagen då gud glömde tända lampan. Trots att det var dag var det ändå mörkt.
Tyvärr hjälpte det föga att ställa ut blomman på altanen, ett massivt molntäcke kvävde ändå så effektivt det minimala solljus som förmodligen fanns där ovan.
Och att blomman var mörk till färgen fick den att slukade allt ljus som gick att tillgå… men skam den som ger sig.
Lite högre Iso fick det bli.
Ett par dagar senare såg blomman inte lika fräsch ut längre, men inte gjorde det något inte!
Snarare tycker jag mer om det halvdöda blomvrak som dröste blad ner på atlangolvet.
Uttrycket blir ett helt annat även om blomman är densamma.
Men mycket har hänt på senare tid och mycket kommer fortsätta hända.
Det är fullt upp på jobb och det är kul! Fullt upp hemma med tvillingsyskon som fyller 50 imorgon – yeii! Och fullt upp har jag även haft med min fotobok som nu är tryckt genom arkitektkopia och nu väntar på att bli inbunden – jag fick ett första exemplar skickat till mig i veckan, alldeles blankt och känner mig bra utrustad inför Norsk Naturfotofestival om 2 veckor:-)
Min förra vecka innebar ett kundbesök ända nere i Malmö tillsammans med min nya familj – Arkitektkopia. Det var en strålande vackert dag! En dag som började på morgonen med blixthalka, för att sedan blir fantastiskt vårväder under besöket i Malmö som sedemera övergick i dimma och gråtråkigt väder lagom tills att dagen var slut;-)
Med denna gula familj trivs jag rätt bra om sanningen skall fram och känner mig precis lika gul som de idag:-)
Bloggen får bli en hyllning till det gula, till påsken som står i antågande och som man så härligt påminns om när solen behagar titta fram. Att numer kika ut genom fönstret 06.50 och inte mötas av ett becksvart mörker är så fantastiskt skönt! Nu går det verkligen åt rätt håll:-)
Jag har sedan ett tag ett par videkvistar utkastade framför ytterdörren. Det brukar bli så när buketter slokar hemma hos mig. Jag ser det som en slags ”andra chansen”, då jag vet att döende blommor har en tendens att bli extremt vackra i sin transformerande skepnad!
Videkissarna i bloggen som påminner om en ankas form är fotograferade som nyinköpta och är då torra kvistar.
De 2 mörkare videbilderna nertill kommer från den döende perioden då dom var fulla med droppar från regn o rusk. Men när ”pälsen” blir blöt uppstår även former och figurer:-) Yummie!!!!!
I bilden ”what grows in your head” har jag förstärkt med hjälp av kontraster det jag såg genom att markera ner de delar som för mig såg ut som ett ansikte.
Jag tänker fatta mig kort för dagen har redan hunnit rinna halvvägs bort.
Precis som isen i min blogg har den dyrbara tid vi fått att förvalta en benägenhet att försvinna när man minst önskar det.
Idag var en dag jag tänkte ta vara på, kanske gå ut med kameran i tid, men istället ville den trötta kroppen gosa in sig framför tv:n med en skål cheerios i knät och tja, så fick det bli.
Men efter att ha gått igenom förra helgens foton är jag nu trött på datorer. Här är bilderna som kom av den förgängliga isturen – nu ett minne blott. Is finns nog knappast kvar, efter gårdagens intensiva regn och plusgraders säger det bara slörp. Borta!
Men nu vill jag ner och baka cheescake som jag sett fram emot hela veckan:-) Båda sönerna är hemma och deras mor mår därmed perfekt! Det är ungefär vad som krävs, att dom är hemma och mår bra o är lyckliga.. och mätta. Då är jag nöjd. Med allt.
Med sorg i hjärtat måste jag även beklaga att kursen i Maj blir inställd pga bristande anmälningar. De berörda skall ha fått information från Magnus L.
För mig hägrar Norsk Naturfotofestival härnäst och min föreläsning där i Mars, vilket betyder att Arkitektkopia måste börja trycka boken som maken har vänligt nog korrekturläst. Fel kan det bli ändå, men förhoppningsvis mindre än innan.
Att kvalitén blir bra har jag redan konstaterat – provtryck på 4 olika papperssorter har gjorts och jag tror det kan bli hur bra som helst! Bara priset fungerar så kör jag:-)
NU kära vänner är det faktiskt helg!!! Och NUUUU blir det cheescake:-)
polarbears
Tänk vad stockar kan ge – här fann jag ett fyrhuset i stormande hav
Flinande gubbe i solnedgången
Inte lika glad mumiegubbe fanns ett par cm bredvid
Den där mumien ville inte släppa taget, han dök upp lite här o var i bakgrunden
Allt som vanligt fotograferat på surtes berg och Baddammens omgivningar.
På frihand med tamrons 90 mm macro och Canon mark ll.
Ulmestrand's Blog 