Ulmestrand's Blog

Jag anses vara lite av en dramaqueen vid vissa tillfällen.

Denna ”queen” visar sig tydligen vid de tillfällen då något fattats mig, som då en plånbok stulits eller ett värdefullt minneskort försvunnit, saker som för mig är av stor vikt.

För mig är en dramaqueen någon som spelar över, spelar teater helt enkelt. Men i mitt fall finns det ingen teater med i spelet.

Vid de tillfällena blir jag…. hur skall jag uttrycka det… lite lite upprörd! Eller kanske hysterisk? (Det beror nog på vem man frågar) Och faktum ÄR att mina känslor syns kristallklart!  Blir jag oroad, kränkt eller sårad så är jag som en öppen bok. För helsike!!!! PANIIIIIIK!!!! Dramaqueen eller ej, det är dramatiskt för mig och världen är upp och ner.

Att det då sedan visar sig vara fel, att plånboken inte alls var stulen eller att minneskortet inte alls hade tappats? Ja det är ju fantastiskt, men där och då var verkligheten någon helt annan. Jag reagerar helt enkelt för snabbt och för mycket, men what to do – man är den man är. Jag kan inte påstå mig tro på horoskop, men känslosam och spontan är jag, precis som en annan jungfru, min chef. Känslorna syns utanpå och går att läsa som en öppen bok – i alla fall för mig som är ”en likadan”.

Det som säger emot allt vad horoskop heter är att min ena son har samma känslostorm, men hans stjärntecken är så långt ifrån jungfru som man kan bli.

Jag tycker dock att det är skönt att ”läsa av” en annan person, att inte behöva undra eller fråga om den är glad, ledsen eller arg. Det syns direkt!?

Ett par djupa andetag kan man ta – men när tiden tickar och korten länsas på sitt innehåll i min fantasi är sekundrar dyra! Inte fan kan man stå där och andas då!?

Lättare är det då att andas när naturen bjuder på stillhet. När det fadda ljudet att fallande snöflingor dämpar omgivningens sorl och målar en vit gloria åt mitt mörka hår. Då andas jag.

När kylan kryper ner mot minus 10 måste jag däremot sluta andas, i alla fall då foton skall tas. Glasögon immar alldeles för fort igen märkte jag i helgen. Jag saknar mina linser vid dessa tillfällen. För ett år sedan började mina ögon sparka bakut och måste numer använda ögongel varje dag. Läkarna rycker på axlarna, så länge det fungerar med gel och inget annat tycks ”hända” så…. För mig spelar det väl ingen roll heller, så länge jag kan se spelar det ju ingen roll hur. Om det inte vore för den förbannade imman.

Isvulkanen jag stötte på såg ut att vara insvept i dimma även den:

I Grebbestad fanns det inte alls snö som det gjorde här i Göteborg för ett par dagar sedan. Men det var ruggigt kallt! Tyvärr var det inte så mycket is som jag hoppats på , men det fanns om man letade lite noga. Den snabba kylan hade effektivt frusit ner både luft och vatten. Det kändes nästan som att man flög över ett snötäckt trälandskap:

Isfåglar vill gärna dyka upp lite då och då:

”Munkarna” i Grebbestad är en strand inte långt ifrån svärföräldrarnas hem. En plats full med slipade stenar, där trodde jag mig ha tappat minneskortet. Det som stal min uppmärksamhet var en annan strand – gjord av is, ett löv, bubblor och berghäll.

Mitt minne var inte tappat visade det sig idag.

När handen stacks ner i min jackficka låg där det saknade minnet.

En oro och en illusion kan krossas så snabbt, precis som detta piratskepp som endast består av lite sprickor i en is – högst uppe på ett berg

Här hemma i Göteborg vägrade ett par röda löv att släppa sitt tag.

En intensiv färg som är svår att missa bland allt det vita.