Blommor – Sida 4 – Ulmestrand's Blog

På knä inför kärlekens tecken

Vad är väl lupiner om inte symbolen för kärlek? Dessa ljuvliga små hjärtan som på nära håll skänker glädje åt makrofotografer runt om i landet.
Och nog kan man inte låta bli att slås man över likheter som finn mellan stort och smått…

Glad är jag för de stunder man fått, för solen och eftermiddagarna med gläntan i trädgården där ljuvligt ogräs som lupiner frodas.

Miss Aquarelle:

Man eller kvinna?

Definitivt kvinna:

In my lupinland:

Lupinbägare:

Rosenkvittenpippi:

Herr maskros:

Illaluktande Rhododendron:

Chelsea Flower Show

Ok en rapport måste ju avläggas från förra helgens event!:-)

Regnet öste när när vi klev ut genom hotellet på lördagsmorgonen. Alltså fick det första uppdraget bli att införskaffa ett par paraplyer. Det var det bästa vi kunde ha gjort för självklart slutade det regna i samma ögonblick,-) Thankyou!! Men som ni kan se var det rejält blött i marken efter skyfallet.

Det blev ett par hektiska timmar på englands nationalskatt, Chelsea Flower Show. Timmarna försvann i rasande takt. Ett par bänkar skulle definitivt ha varit på sin plats för äldre människors ömmande fötter, men icke sa nicke. Om man inte betalade för någon dyr restaurang (som ändå var fullbokat) fick man inte sitta.

Mäktigt är mitt intryck av showen! Maffigt, men ändå på något vis mindre än vad jag förväntat mig. I mitt inre hade jag målat upp hela stora trädgårdar, men riktigt så var det inte. Men det var stort så det räckte:-)

Att det var mycket folk hade jag räknat med, men inte överallt på minsta plätt och hela tiden!! Att jag överhuduvtaget lyckades med konststycket att fånga ett par makrobilder därifrån känns som en enastående bedrift. Av naturliga skäl var blommorna avspärrade och det gick inte att komma så nära som jag skulle önskat – gudarna skall vet att jag försökte;-)

Men jag mnåste säga att det som fascinerade mest var alla dessa fantastiska statyer! Speciellt en man: Brendan Hesmondhalgh – vars kreativa statyer ni kan se prov på nedan – gjorde mig näst intill gårtfärdig av lycka! Så själfulla härligt ruffa och speciella statyer! Och för de som önskar kan jag läsa mig till att han anordnar kurser:-)

Nedan en ljuvlig ros från Harkness: ”Simple peach” (harwarmth) som nästan såg vackrare ut efter den blommat klart med sina gula kronor.

Man kan köpa den online här.

————–————–————–————–————–————–————–————–

Brendan Hesmondhalgh

—————————————————————————————————————-

David Meredith

_MG_6215_s

_MG_6214_s

_MG_6210_s

—————————————————————————————————————-

Grön av avund

Det var den gröna gubben ovan tydligen:-)

Och nog blir man nästan grön av avund över den fantastiska färgprakt och oerhörda skönhet naturen uppvisar ute……

Än mer av den varan skall det bli för min del:

Nästa helg bär det av till Chelsea Flower Show!

Denna trädgårdsmässa är något vi i min familj velat resa till, men aldrig tagit oss tid till att genomföra förrän nu. Min syster fyllde 50 och en tripp till trädgårdsmeckat nr 1 var det bästa jag lyckades hitta på. Mor och far och syster följer med och frossar i gröna blad, spännande konstverk och maffiga färgglada blommor och jag längtar! Det våldsamma regn som just nu dundrar på arkitektkopias plåttak påminner om det våta väder som England brukar dras med och det är med fasa jag inser denna risk under vårt besök.

Men det är som dom säger – det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder:-)

Jag har frossat under helgerna i den grönska naturen nu erbjuder. Klädvalet har det varit lite sisådär med, men mitt klädval är sällan av det finare slag ändå. De kläder och skor jag använder till jobbet är de jag vandrar med i skog o mark, lättburna och sköna. Bara med en lite grön patina efter en skogspromenad. Med lite själ alltså:-)

Getrams 1:

Dancing ballerina:

I en våg:

Ultrarapid

Visst gör det ont när knoppar brister, som Karin Boye skaldade.

”Ont för det som växer och det som stänger” Just den strofen slår an till mamman i mig och inser att jag är mer lik min svärmor än jag trott.

Just NU påminns man om hur fort livet hjul snurrar, just nu då det är vår.

Hur mycket man går miste om de timmar man sitter inne och arbetar, i en tid när allt händer så snabbt ute i naturen. Och det smärtar att inse att man inte hinner med. Att inte livet går att stanna.

Samma insikt som infann sig då barnen började bli äldre, längre och plötsligt rent av vuxna. Vart tog den tiden vägen? Vad tusan hände?

Därför försöker jag ur en fotografs synvinkel suga musten ur nuet och naturens bländande skönhet så fort tillfälle ges och kastar mig – som alltid – skamlöst ut med kameran istället för att göra sådan man borde. Det har varit ett par finfina helger med ren o skär njutning ute i naturen. Att sätta sig ner inomhus och välja ut bilder och printa ner ord har däremot låtit vänta på sig.

Det har varit påsk och sommar på samma gång. Härlig stämning vid Grönemads brygga och vår årliga påskbrasa i solnedgången… Dagar där familjen med farföräldrar föräldrar och barn sitter samlade och dagar då jag smiter iväg med kameran och fånga mer minnen än bilder… De uppstickande gröna huvudena ovan minns jag extra klart. Värme var då som nu och min vinterjacka hade jag plockat av mig en bit ifrån.. en kvarlämnad mobiltelefon i högra jackfickan fick mig oroligt lyfta huvudet titt som tätt trots att ingen människa syntes i närheten, men jag låg högt upp på ett berg där skvalpande vatten rann ner från dammen ovan ner mot havet. Ett ljud som dövar övriga.

Så oskuldsfulla de såg ut att vara – som en somrig karamell, en ljuvt pastellig hägring inklämd mellan pansarsnår, i en liten liten plätt där solen lös. En hägring jag rev jag sönder min halva kropp för att nå. Varför gör man det kan man undra? När solen lyser på så många andra intill? Kanske för att det är just extra besvärligt och att besväret gör upplevelsen så unik för mig själv och därmed området så mycket mer attraktivt….. kanske. Det var … stimulerande i alla fall och fick mig nå det tillstånd jag strävar efter: att bli ett barn igen bland naturen.

Barnet i mig tyckte dock INTE om när det som hände när jag fotograferade vitsipporna nedan i skogen intill mitt hem. Den extremahettan hade fått till och med mig att hoppa i vita shorts och vit t-shirt.

Ja VITA självklart för det är ju utan tvekan det sämsta man kan ta på sig som naturkravlande fotograf ehum!! Hur som haver, när jag låg där 10 m från grävlinggrytet på mage framför en bäck började det plötsligt sticka och bränna.. en brännässla var ju min första tanke, men 2 sekunder senare när smärtan snabbt ilat sig vidare insåg jag att det var ett rödmyrsamhälle jag klampat in på …. dom där gör rejält ont på en barbent stackare! Men man märker att man lever? Alltid något:-)

Kära söstra mi hade en fantastisk stjärnmagnolia på sin tomt och kunde ju inte låta bli att klampa ohyfsat runt den strålande busken, över komposten och upp på en stenmur bakom för att fånga dess skönhet. Allt under tiden som resten av familjen socialiserade.

Jag gillade extra mycket det som för mig såg ut som ett avlångt öga mot ett vitt ansikte, men en fluga som en svart pupill:

Även i mina pärlhyacinter dolde det sig en figur i bakgrunden:

Eller denna ledsamma gröna gubbe bakom sina blöta blå hårtestar:

Ljuvliga Pors glimmade som guld och dammade ilsket gult vid minsta rörelse i helgen som var – en guldgruva i alla väder:

Trots att man levt så länge som man gjort finns det ändå saker kvar att upptäcka! För snart 2 veckor sedan gick jag förbi min cypress och noterade då dess ilsket röda toppar som påminde om en blandning mellan rosor och ormar….. Jag fastade länge runt den där lilla plätten och resterande bilder är alla tagna på samma buske och på samma plats.

Väder Lek

_MG_9265_s — Få saker får en att minnas som en doft…

Så kom då den älskade solen med sin värme till slut! Som man längtat och som man njöt!

Syskonens 50-årskalas kunde inte fått ett bättre väder!

Är det inte märkligt det där hur snabbt man vänjer sig vid saker och ting? Ett par timmar med sol så känns det som om vintern, mörket och kylan aldrig satt sin fot i vårt avlånga land.

På sätt och vis önskar jag att man inte vande sig, utan att man blev lika förvånad varje dag något positivt inträffade som att solen sken för att riktigt kunna suga musten ur detta gottiga!

Jag gillar inte att vänja mig kan jag konstatera när minnesbilderna från småbarnstiden blir allt diffusare. Om jag inte hade vant mig vid den tiden skulle kanske minnet vara klarare..?

För som jag önskar att man kunde resa tillbaks i tiden, tillbaks dit en liten stund!! Spola tillbals sitt mentala band och bara vara där.. tilbaks till mysiga frukostar med yoghurt med kanelsocker på som glatt mumsades i av hungriga söner… Till kramar och kiknande skratt och busträning. Tillbaks till då pojkarna glatt satt i mitt knä och kurade ihop sig när vi såg på bollibompa eller dr snuggles. Mina idag nästan vuxna söner sätter sig inte gärna i knät på morsan idag. Tja, den ena kanske skulle det men jag skulle nog bli manglad rätt fort;-)

Men på sätt och vis kan vi ju det, tack vare film, bilder.. muggar som dom åt ur. Minnesbilder vilket vi alla som håller i en kamera eller Iphone ägnar oss åt på mer eller mindre daglig basis. Det ÄR inte så dumt det där, konstaterar jag när jag då och då kikar på inspelade filmer från småbarnsålder. Att filen är urusel och både rullar och brusar gör märkligt nog inte så mycket. Att bara påminnas om och därmed få en minnesknuff i sitt inre räcker ju rätt långt. Bara att höra deras röster får mig att stortjuta framför tv:n.

Det är inte alltid kvalitet på produkten som spelar roll – utan innehållet som får oss minnas.

Tänk på det nu till helgen när värme och sol förväntas försvinna. Vi får nöja oss med att minnas ett par dagar, med alla säkerhet kommer den igen – värmen

_MG_9413_s — Vi sitter alla i samma båt.. men vem fan styr?

Älskade tråk

Tråkigt är det minsta jag har – egentligen. Men vädret, speciellt på helgerna, har gjort mig extreeemt uttråkad på senare tid!!

Under helgen är det nog många med mig som hoppas på lite sol för att vädra sina kameror.

Men gång på gång har jag med en suck konstaterat att jag fick skjuta upp min fotolängtan ett tag till.

Blommor finns ju dock alltid att köpa från affärerna… en märkligt blålila hortensia på Ica Maxi såg ut att ha drabbats av något elakt litet kryp, blombladen växte inte lika grupperat i typiska bollar som de brukar utan stora hål öppnade upp mot vita ”pelare” under. 59 kronor på Maxi – som hittat tänkte jag och slängde kvickt ner mitt fynd i kundvagnen under kvällshandlingen! Är något fel o konstigt i blomvärlden gnuggar Anna händerna! Där finns det oftast något spännande att hämta i makrovärlden!

Full av iver dagen efter ville jag självklart fotografera detta fynd, men….det var den dagen då gud glömde tända lampan. Trots att det var dag var det ändå mörkt.

Tyvärr hjälpte det föga att ställa ut blomman på altanen, ett massivt molntäcke kvävde ändå så effektivt det minimala solljus som förmodligen fanns där ovan.

Och att blomman var mörk till färgen fick den att slukade allt ljus som gick att tillgå… men skam den som ger sig.

Lite högre Iso fick det bli.

Ett par dagar senare såg blomman inte lika fräsch ut längre, men inte gjorde det något inte!

Snarare tycker jag mer om det halvdöda blomvrak som dröste blad ner på atlangolvet.

Uttrycket blir ett helt annat även om blomman är densamma.

Men mycket har hänt på senare tid och mycket kommer fortsätta hända.

Det är fullt upp på jobb och det är kul! Fullt upp hemma med tvillingsyskon som fyller 50 imorgon – yeii! Och fullt upp har jag även haft med min fotobok som nu är tryckt genom arkitektkopia och nu väntar på att bli inbunden – jag fick ett första exemplar skickat till mig i veckan, alldeles blankt och känner mig bra utrustad inför Norsk Naturfotofestival om 2 veckor:-)

Heja skåne!

Min förra vecka innebar ett kundbesök ända nere i Malmö tillsammans med min nya familj – Arkitektkopia. Det var en strålande vackert dag! En dag som började på morgonen med blixthalka, för att sedan blir fantastiskt vårväder under besöket i Malmö som sedemera övergick i dimma och gråtråkigt väder lagom tills att dagen var slut;-)

Med denna gula familj trivs jag rätt bra om sanningen skall fram och känner mig precis lika gul som de idag:-)

Bloggen får bli en hyllning till det gula, till påsken som står i antågande och som man så härligt påminns om när solen behagar titta fram. Att numer kika ut genom fönstret 06.50 och inte mötas av ett becksvart mörker är så fantastiskt skönt! Nu går det verkligen åt rätt håll:-)

Jag har sedan ett tag ett par videkvistar utkastade framför ytterdörren. Det brukar bli så när buketter slokar hemma hos mig. Jag ser det som en slags ”andra chansen”, då jag vet att döende blommor har en tendens att bli extremt vackra i sin transformerande skepnad!

Videkissarna i bloggen som påminner om en ankas form är fotograferade som nyinköpta och är då torra kvistar.

De 2 mörkare videbilderna nertill kommer från den döende perioden då dom var fulla med droppar från regn o rusk. Men när ”pälsen” blir blöt uppstår även former och figurer:-) Yummie!!!!!

I bilden ”what grows in your head” har jag förstärkt med hjälp av kontraster det jag såg genom att markera ner de delar som för mig såg ut som ett ansikte.

Perspektiv

Ja denna sommaren kan man knappast klaga på vädermässigt.

Det har ju varit fantastiskt rent ut sagt?

Ett perfekt väder för de flesta aktivteter familjen ägnat sig åt; kitesurfing, båtturer, fiske, fotograferande och solande. Därav min egen frånvaro från nätets mörka vrå. Man vill ju passa på och suga musten ur sommaren medan den finns!

Men nu när vädret är lite sämre igen ( bara 21 grader, rena kölden ju;-)) kan man passa på att lägga ut lite av fångsten de gånga veckorna.

Bilden högst upp i dagens blogg är fotograferad på Rörö en typisk solig sommardag – det syns väl? Nej förmodligen inte *s* Den kan ju vara från var som helst egentligen…. det ni ser är 2 kapade vasstrån som jag står lutad över. Eller så kan man se 2 vassbåtar på ett öppet hav:-)

Och som vanligt – förstora gärna genom att klicka på bilderna i bloggen!

Den lilla draken nedan kostade mig inte mycket – 19 kronor på ICA! Jag älskar liljor som doftar så gott. Just dessa liljorna reades ut och när endast en lija återstod och resten började lukta var jag till att slänga buketten då jag såg den lilla pricken på den kvarvarande friska liljan. Den som fick bladet att se ut som en figur:

Små figurer och kryp har det funnits gott om med. Denna tveskärt huserade innuti en stjälk på min massiva rabarberplanta som växt sedan urminnes tider på min tomt. Sedan igår finns dock varken planta eller tveskärt mer utan inväntar ett mörkare öde på Tagene återvinningscentral:

Minne från Grebbestad:

Rabarberblad på tomten igen:

Underbara ogräs man tacksamt tar emot, speciellt mot en blöt asfaltsbakgrund i solljuset:

Rabarberblad i motljus:

Den lilla draken igen:

Röröbesök nr2:

Samma saltindränka träd fast från ett annat håll och ljus, nog är det en människa i trädet?

Den hätr lila figuren har jag lagt ner lite tid på… Jag har selektivt ökat kontrasten för att visa det jag själv såg – gubben i stenen – för min egen gubbe. Men inte såg han den för det – tydligen går det att se en fågel i bilden nedan? Som inte jag själv ser;-)

KAN man tröttna på ormbunkar? Ja kanske – i familjen råder det delade meningar om dessa växter som mer än gärna sprider ut sig till min stora glädje.

Jag älskar iaf dom där spännande växterna som kan förvandlas till så mycket – allt beroende på hur man ställer sig och hur ljuset faller. Som t ex dessa hotfulla tänder:

… eller dessa 2 figurer som samtalar:

…eller helt enkelt bara som dom är – genom Funchians ljusblå blommor:

Semestermarodörer

_MG_2542_s

För ett par veckor sedan befann vi ju oss på Sicilien och väl hemma hade jag fått besök visade det sig.

Vita tjocka härliga larver mumsade i godan ro på mitt jätterams utan tillsymmelse att reagera på min närvaro eller rörelse. De var/är fantastiskt vackra men tillåter inte objudna gäster våldföra sig på mina växter, hur vackra de än må vara.

Och visst är det mycket man kan reta sig på här i livet…? Ibland tycks det som att det är nästan det människan älskar att gotta sig åt mest – att reta sig på andra och annat.

Och jag skall inte framstå som någon moder teresa, jag retade mig rätt mycket på att se motorsågsmasakern bland mina växter! Pulsen steg på 0,1 sekund och vråltjutande sprang jag in för att…ehum… ringa mamma *s* Jamen hon VET bäst!! När det handlar om växter och trädgård är hon min allra bästa uppslagsbok med husmorsknep som inte skadar vare sig trädgård eller djur för mycket!

Så här sitter man nu, med en veckas sommar och sol i Sverige avverkad. En ledig vecka som försvann snabbare än väntat!

Vädret kan man ju absolut inte klaga på och foto-genen har fått sitt den med – int kan man klaga då int?

Albino-cheesdoodles:

Under denna veckan har Surte avverkats ett antal gånger samt en o annan båttur.

Och det ÄR ju verkligen en fröjd att vandra ute – fotomotiv kryllar det av – fulkomligt! Vissa elakare än andra. Dessa var dock extremt vänliga mot varandra, även om jag tycker att det var en lite väl ogästvänlig och taggig omgivning för akten:

Taggiga är det fler saker som är:

I min trädgård planterade jag i våras en del frön.

Röda vallmor och röda luktärter tyckte jag skulle samsas fint i en stor blå kruka. Det tyckte tydligen inte vallmon och vägrade dyka upp över huvudtaget! Inte ett uns av blad från dom syntes… Märkligt – de som haft vallmo vet vilket ogräs de kan vara. Så kanske borde jag vara tacksam i och för sig. Luktärterna växer desto mer – en stor grön massig buske tronar där nu och har fyllt ut varje vrå! Att de skall blomma i rött kan man inte se än, men formen och bladen duger de med att fånga på bild:

_MG_3518_s

Ett antal promenader på kvällar runt svankällan har det blivit med där man stöter på en och annan märklig varelse:

Lilla smurfan :

Den här blåvingade saken satt fullkomligt still vad jag än gjorde…. jag vet att man läst om insekter som sent på kvällar blir som förstelnade men inte upplevt det så själv förrän nu.

Det var dock bara den här fjärilen jag såg som satt så där still så kanske var den döende…? Eller väldigt väldig trött..

Och självklart finns det blommor under sommaren, som behöver vatten…..black pearl:

_MG_3289_s

Under ett besök på plantskola kunde jag inte ungå att märka ett par svarta jordsäckar på utsidan vid parkeringen. Dessa hade ett mycket spännande mönster som kondenserat fram av värmen. Självklart var inte kameran med då, men skam den som ger sig – hem o hämta kameran och tillbaks igen:

Sileshårkaos i underbara Surte som alltid alltid bjuder på godsaker för en fotograf:

Surtegodsak 2:

Surtegodsak 3 vid en glittrande fors:

Surtegodsak 4 – samma fors:

Surtegodsak 5, innan forsen, där stillheten styr mina steg och trollsländor syrr fyller himlen med ljud:

Surtegodsak 6, en kittlig harmynt glad person i en trädstam där myror biter extra hårt:

Vad bjöd då båtturerna på om inte en galen höna (eller kärring) som tar stora kliv över sin krackelerade mark:

Att ligga länge och bara kika på hur havstulpaner vinkar med sina händer i vattnet är otroligt rofyllt.

Ända tills en rejäl våg svepte över mig 😉

Och sist och definitivt minst – ett ansikte och katt på pinne – taramm:-)

_MG_3625_s

Trevligt fortsättning på sommarn allihop, njut medan den är här!

Kram

Ett slut är alltid en början

Kära vänner, mycket mycket mycket har hänt.

Midsommar har varit och en veckas ledighet har avverkats för min egen del, 3 återstår efter den här veckans arbetsinsats.

I tisdags satt jag med ytterst blandade känslor och stirrade på 2 ytterligheterna i mitt knä.

Jag hade precis hämtat ut ett väntat rekommenderat brev på Ica supermarket Kärra och min ena hand hade jag ett viktigt kuvert där man med små bokstäver högst uppe i hörnet bland övrig text kunde urskilja ett svagt uppsägan. Ett ord som smakar olustigt och som man aldrig velat se, men är konkursen ett faktum så är den för oss alla på företaget. Livet är rätt mycket vänt upp och ner i detta nu för ca 50 anställda och inget är bestämt eller egentligen spikat.

I andra handen fanns tvärtom en rak motsats, ett exemplar av nyaste numret av FOTO, 7-8 2013, ett stort fett dubbelt och fullspäckat nummer där jag av vänliga själar på facebook upplysts om att mina foton skulle finnas. En förstaplats tydligen? I en tävling? Var det en bild eller vad var det?

Det kändes mycket märkligt och smått surrealistiskt, att överhuvudtaget vinna en tävling även om det är en deltävling i en större är något jag inte gjort. Inte för att jag aktivt deltagit heller i någon, men – att en ta mod till sig och våga skicka in är rätt stort i sig. För ni vet hur det är… inte kan väl jag, men det kan man tydligen och det skall man.

Otäckt djur blev ett otäckt djur

Positivt och negativt, om vartannat.

Precis så har de senaste veckorna avlöpt; olyckor har skett med en familjemedlem för att därefter nås av ett besked om att jag skall få hålla föreläsning nästa år på en stor fotofestival i Norge, för att mötas av en punka på däcket när jag kom hem första dagen efter semestern, yeiiiiii………

Mitt älskade tulpanträd såg ut att vara dött, men så plötsligt för ett par dagar sedan väcktes det till liv igen? Blad kommer i toppen och i botten.. NU? I juli? Är det inte skumt???

Det har varit en berg o dalbana utan dess like.

Tja, det stod i mitt horoskop för ett tag sedan att jag var öppen för nya intryck? Pjiu…….

Under förra veckan befann jag och min familj oss på varma härliga sicilien. Ett fantastiskt ställe med klippformationer som hämtade ur en Starwarss-cen!

Under en vecka bilade vi runt på ön och bodde på totalt 4(!) hotell, varav sista var en bungalow – ett fantastiskt ställe! Högt beläget med utsikt över havet – man kände sig verkligen som en falk högt uppe i sitt rede. Det familjeägda hotellet motsvarade med råge våra förväntningar! Vi kunde dock inte hålla med receptionisten i dess åsikt om att det var det värsta vädret dom haft på länge – det blåste nästan storm, dvs paradiset för en surfande make fast solen sken från en klarblå himmel.

Ovan: sav från Papegojblomma

Nedan: Utsikt ner på hotell Kaluras badplat på Cefalu

Vår hyrbil hann under resan tjuta och ilsket lysa ”GASTRO MOTORE” ett antal gånger – att det inte var bra förstod vi ju och de 2 Iphone-mästarna i baksätet gav svaret vi anade – motorfel. Vad eller hur det var fel framkom inte, men med blicken fäst mot kontrollpanelen fortsatte bilen gå som på räls. (om man bortsåg från tutet lite då och då;-))

Utöver detta lilla motorproblem hann vi med att tappa min mobiltelefon – hitta den igen, glömma lämna tillbaka hotellnycklar och utstå snorkiga servitörer på Siciliens östkust som inte kunde ett ord engelska, men hade mage att ta 170 kronor st för vad som SKULLE vara lammkotletter, men visade sig vara en sönderbankad panerad winersnitsel på en stor vit tallrik. ENDAST! Inget grönt, ingen potatis, ingen pasta.. ingen sås…. Hans attityd och doft gjorde oss inte särskilt sugna på att fortsätta ta strid eller beställa in mer. Vi var bonnlurkar som han rynkade på näsan för.

Den tråkiga känslan uppvägdes snabbt av sista hotellet/bungalowen där dessa ljuvliga små varelser bodde med sin mamma. 4 små parvlar som väntade på nya människor och älskade att leka! Tja alla utan om en liten ferdinand i bakgrunden som hellre låg och sov medan syskonen rusade runt, jagandes varandras svansar. Ett fantastiskt ställe som starkt rekommenderas med ljuvlig mat på en restaurang ovanför. En natt hann vi stanna, men åker vi någonsin tillbaka är det ett givet remål.