Sitter som vanligt och går igenom bilder under lunchrasten. Ur hörlurarna strömmar en nya favorit:
”It was always you” med Maroon 5. Livet är rätt gött med andra ord!
Ateljens rum är varm och skönt då mac-datorerna flödar värme, perfekt för en frusen själ som mig själv. Att sitta här och omges med härliga människor gör att man blir rätt lycklig! Arbetsuppgifter kan vara stressande och tuffa, men med en varm familj med öppen famn som tillåter mig freaka ut och dansa i köket, bonka en banan i rumpan på en kollega, hoppa över lådor i korridoren..? Ja då blir allt bra – oavsett. Ungefär som ett lyckligt giftemål, for better or worse.
En annan familj har jag mött i helgen! En precis lika trevlig sådan, dock i naturfotografernas regi. Sällan har jag blivit så pumpad med information och inspirerande bildflöden som där och då!
Rent makalösa foton från dessa medlemmar uppvisades timme efter timme med avbrott för god mat (vilket jag inte behövde laga – wonderful!)
Med hur härliga människor än må vara är dessa avbrott med kameran så värdefull. Nu när vår ljusa dags tid krymper i allt snabbare takt är de desto mer uppskattade. För ett par helger sedan var ajg ute med kameran och fan en liten plätt mitt i centrala Kungälv där några nytänkande människor planterar fullt med höstblommor i en bädd. Där fanns övermogna tomater och dillkronor varvat med dessa blommor. Det verkade som att även potatis frodats där i tidigare under sommaren.
En tripp som jag trodde skulle ta en halvtimme skenade snabbt iväg till 3-4 timmar.
And I was in heaven………
Men NUUUUU är rasten slut:-)
Vy utanför Malmköpings hotell, Naturfotografernas höstmöte 17-19 oktoberCarrothorse
Det där med att verkligen rensa skallen och bara leva i nuet är inte så lätt som man kan tro. Hur många gånger har jag inte kommit på mig själv att gå igenom inköpslistan, eller skriva texter i mitt huvud under skogspromenader? Men så dyker då dessa små juveler upp och bara kräver total fokus! Jag lovar, det finns inga inköpslistor i mitt huvud när en sådan är framför linsen!! De skräckinjagande, ulliga, spännande, söta färgsprakande.
Jag talar förstås om spindlar. De senaste veckornas fotopromenader har vimlat av spindlar! Stora feta och långbent karateliknande.
Jag KAN helt enkelt inte att vara fokuserad på något annat när jag ser de där små. Jag får erkänna att jag helst inte bär dom på mig, däremot kryper jag numer gärna tätt tätt inpå med kameran. Jag förstår dock de som är livrädda för dessa kryp då jag själv brukade vara detsamma.
Så, jag beklagar alla spindelrädda, dagens blogg är full av dessa småttingar!
På grönbete:
Gitarrsträngar:
At se hur stora klumpiga och tunga spindlar efektivt kurar ihop sig på ett tunt tunt strå på detta vis? Ja det är fantastiskt fascinerande….
Oavsett hur många de blev, har sommarens alltid för få soliga dagar.
Väl där är värmen så självklar, men utan den, känns livet som om solens strålar aldrig någonsin nuddat min kropp!
Men tänk vad underbart det är att genom ett foto minnas känslan av hur svalkande ett vildsint saltvatten är mot brännande fötter. Må så vara hänt att bilderna i dagens blogg inte är så särdeles gamla… Vi smet iväg maken och jag för 1,5 vecka sedan och trotsade blåsten för att andas bohusläns friskaste doft. Matsäcken var packad som den brukar, med kaffe smörgås och något gott efter. Bara vi två, trotsandes vågorna. Vattnet stod högt och de dypölar lite högre upp på bergen som under sommaren förvandlats till rosa, var nu utbytta mot fräscht saltvatten. Det var så högt vatten på favoritön Rörö att jag nästan inte förmådde mig hoppa mellan de klippor jag annars lätt gör. Tur då att man är två…
Min man vet hur gärna jag vill vandra runt med min kamera och hjälpte mig gentilt över så att jag fick se döskallehuvuderna ovan.
Utanför min dörr står ett romantiska rester, minnen från en Londonvistelse tidigare i år. Resan var en 50 årspresent till min kära syster där jag och mina föräldrar hängde på för att njuta av Chelsea Flower Show. Och när man är på en sådan ”show” måste självklart frön inhandlas.
Jag föll för ett par skira små färgskimrande vallmo, som skiftade från ljuvt laxrosa till rött och orange. Ett par rabatterade röda med kors i mitten slängdes även de ner i kassen.
Dessa frön såddes och blommar nu, om än lite sent, i en kruka utanför min dörr. ”Ogräs” trodde en släkting vid första anblicken och ja, jo – nog så det så ut innan knopparna sprack ut, men nu gör dom mig innerligt glad varje dag, med nya blommor och unika färgskiftningar för varje dag.
Men hur vacker något än är tycks det dölja sig figurer där ändå.
Som detta ansikte i bilden nedan, med ena ögat stängt och den andra kikandes:
Min sommar har varit skiftande precis som livet är, med ungdomarnas ljuva skira kärlek, men även dyster tragedi med död i sitt släptåg. Dessa livets alla nyanser vävdes samman med en och samma tråd – varm och skönt sommarväder.
För visst har vädret varit rent makalöst i år?
Ljuvligt underbart fantastiskt…
Jag kan inte minnas en sommar som vi ägnat åt så mycket båtturer (läs bad o sol) som denna.
LoveKreativt kaos i rödklöverlandEkot av en vinge
Just kontraster var extra tydliga som sagt…
Att bevittna ett pars gräl framför sin dotter på offentlig plats påminner om hur många barn det är som inte har det lätt. Så enkelt och farligt det är att bli enkelspårig, enbart se innanför sin egen sfär och jämföra med det som är mitt.
Mitt i all kalabalik kändes det ändå…. ödmjuk på något sätt att se mänskligheten i sin fulaste uppsyn, så naket och blottat och just – mänskligt inhumant. För tragedin var verkligen inte human mot någon av de inblandande. Mänskligt dock….
Att bevittna hur omänskliga vi kan bli av sårade känslor och trasiga hjärtan.
Tänk att livet skall vara så svårt att levas och delas med en nästa? Hur lätt det är att sopa respekten inför sin nästa under mattan inför risken att tappa sitt ansikte.
Glada kvinnan med sin handväska – rabarberfrön i trädgård
”Kreativitet börjar med kontrast” var en rad jag snubblade över.. I stock visade en bild på zebror.
Märkligt tänkte jag – zebror som är så lika varandra som något kan vara? Åtminstone vid första anblicken.
Precis som zebrorna har vi alla ett unikt signum, även om vi är varandra lika. Den här spindel tyckte jag var lik en zebra – iaf på sina ben:
Sköra trådarEntrapment
En annan spindel gömde sig väl i vassen, eller ansiktet – en skalle formades fram för mig med spindels som öga.
Jag förstår honom – jag hade också krypit in i skuggan med den hettan som var i somras. Att bygga bo på en öde ö ger få chanser till svalka.
En kontrast till hettan var ljumna sommarkvällar, som den här i Surte när solen stod lågt och fångade in allt ogräs och strödde sitt guld över det.
GuldgräsTrumpet i trädgårdMammas fröställningar
Himlamarken
Och till sist – bara för att dom är roliga……..
Fågelfrö – kottbit som dinglade i en spindeltrådGöteborgs lustgård Botaniska avslöjade djävulen, mitt bland liljorna!!
Konst finns överallt. Ett ständigt pågående vernissage, högst unik för den betraktare som väljer betrakta för stunden.
Märkligt då att vi ändå tycks behöva en fysisk hand för att se vad konst är? Åtminstone för någon – annan.
För mig är det ultimata konstverket universum, med vårt jordklot som det för oss fysiskt synbara verket. Uppstyckat i smådelar är dess konstinnehåll än mer fascinerande.
Det ena påminner om det andra, som påminner om det tredje. Atomer är väl alltid atomer?
Ändå blir det så märkligt spännande och kreativt – av sig själv.. eller?
Illustrerad Vetenskap är väl lite som vetenskapens hänt extra där det publiceras div tekniska nyheter, (dock ofta utan komplett information och bakgrund).
Denna blaska slukar jag själv alltid girigt till frukosten! Och gång på gång dyker temat med igenkännande upp, hur saker o ting ser ut som varandra…. som t e x dessa sjögräs som det vimlar av bland pölarna på västkustens alla klippor. Nog påminner det lite om kromosomer och amöbor men är på tok för stora:
Man undrar hur många salt tårar som finns i dessa salta pölkonstverk…? För mig ser det ut som universum och glaxer i den övre och ett landskap nederst.
Mänskliga havstulpaner – kanske på väg att bli klippta då bara huvudet sticker upp:-)
Även ormbunkar växer på salta klippor, genom dessa får man ett bra filter:
Svanfjäder som hamnat i geggan:
Tångkreation av moder natur her self:
Genom farlig loka tronar ofarligt motiv:
Fler än jag uppskattade vår ötur. För en gångs skull var det lite trevligare rester från dessa fjäderfän jag snubblade över, spännande fågelspår hade lämnats i geggan:
Klicka gärna på bilderna för att se dom i större storlek!
Jahapp, så var då semestern över för min del.
Den där tiden tycks gå allt snabbare för varje år, mentalt känns det som jag gick på semester igår! Poff sade det så var det över…
På måndag väntar min andra familj på mig ute i Högsbo och visst skall bli härligt att träffa dom alla igen, men semestern kunde gärna varit dubbelt så lång;-)
Men trots att tiden fullkomligt rusat iväg kan jag då rakt inte klaga! Vi har gjort mängder av roligheter.
Detta sanslöst härliga väder vi fick gav mängder av båtturer med familj och vänner, vid västkusten förståss då det är där vi bor.
Då båten ligger i Björland hamn är det närmsta bästa ö som hägrar. Mestadels höll vi till på Rörös utsida där man badade, snorklade och åt vår standardmatsäck: kaffe, dricka, smörgåsar och ”funs” självklart, de där bullarna med vaniljkräm i som är så härligt goda! Mumma!
Allt kul som vi kunde tänkas hitta på har vi gjort, precis så som sommaren skall vara:-)
Grillfest i sjöboden, fisketurer för de fisketokiga i familjen och kitesurfing för maken och hans surfande granne.
Jag själv fick fotograferat mellan varven – att gå igenom dom har inte varit lika lockande däremot när solen skiner. De senaste kvällarna tog jag mig i kragen och gick igenom 44 gb bilder – shaisäääää! Ni får ursäkta om det blev en del, men det är betydligt mindre än vad det kunnat vara;-)
Dagens blogg visar minnen från havet, men även från botaniska och ljumma eftermiddagar då hallon plockades och bara ben revs blodiga.
Jag fångades av skönheten i detta tragiska skådespel i bilden ovan.
På håll såg havsbottnen ljus och lockande ut, som en tropisk sandbotten eller snäckskalsbank.
Det vita visade sig vara allt annat än lockande när vi kom närmre med båten.
En svag stank spred sig och en ljus illavarslande massa hade spridit ut sig över den grunda vikens botten.
Samma syn hade mött maken och sonen på andra sidan Rörö när de snorklade på större djup…
Jag såg tecken att denna geggmassa börjat sätta sig på andra ställen med i takt med att havstemperaturen steg.
Utredning pågår och släktens marinbiolog skall utfrågas snarast;-)
Varmt har det ju som sagt varit och många dagar kände jag mig precis som denna pappalångben skuttandes på den heta asfalten! Bilden togs på jakt efter solmogna hallon till sonens 20-års kalas. Smulpaj skulle göras til 20 personer. Jag hade tur och hittade mängder, men att rensa dom efteråt var inte lika lockande. Efter en uppgörelser hemmavid städade jag toaletten om maken och yngste sonen rensade hallonen:-)
I veckan som gick tog jag mig en tur till botaniska. Det var aldeles för länge sedan jag var där!
Och visst – mängder av blommor finns det, men som altid är det skrottar, blad och knoppar jag söker efter och stannar vid.
Som den här knoppen jag fotograferade underifrån. Det var en klätterväxt av något slag i Rhododendrondalen som var ljuvligt vacker när den blommade men heeelt ointressant faktiskt just därför… Dess knoppar däremot var betydligt trevligare och mer unika i mina ögon.
Pölgegga på Rörö:
Funderande man = en uppstickande bit tång bakom klippa med havet i bakgrunden:
Mänskliga avtryck, saltmärken på klippan efter dagens badande:
Working undercover:
Dessa 2 filurer fann jag under en kvällspromenad då solen börjat sänka sig. Ett par steg intill väg-grenen var dom väl dolda under ett par blad i skuggan.
Vid första anblicken trodde jag det var nerfallna blad som fastnat, men det var ett par riktigt stora fjärilar som parade sig, säkert en 7-8 cm med utspända vingar!
Tack vare sin position kunde dom heller inte förflytta sig så det var bara att ”ta för sig” ur fotosynvinkel, men det dunkla ljuset fick mig gå upp lite i Iso till mellan 350-500 på vissa vilket jag inte gillar. Bilderna blir märkbart påverkade av brus redan vid så relativt ”låga” isotal på grund av att jag delvis fotograferar genom blad. Skall man fota genom växtdelar är det bra med ljus och 100 i Iso som gäller, så är det bara….
Skuggsvalka på mage i skogens mossrike, där fåglar vistas:
Botaniskas botanik lockade fjärilar med sin prakt:
För mycket sol kan ge solsting som för denna filur:
Rallarros har det funnits gott om i somar. Du är det som bortblåsta -bokstavligen;-)
Men då det blommade fanns jag där mitt i havet och en sådan blomma fotograferad upp och ner gav bilden av en man som försöker värja sig mot ett stryptag.. stackarn:
Bilder sommaren bestod av – klunkande guppande böljande vatten:
Just den dagen sken solen och en massiv värme mötte mig när jag klev ur bilen! Strandad ute i ingenmansland med absolut inget att göra, hade jag allt att göra då kameran med sitt makro var med mig i handväskan. 3 timmar i diket med ett makro gjorde min dag. Ljuset stod lågt och bäddade in de fåtal maskrosor som stod kvar efter gräsklippningen i ett mjukt varmt sken.
Jag tycker om dubbelbottnat.
Saker med ett mångfascetterat innehåll, något man inte får serverat på ett fat, utan själv kan forma fram en betydelse ur.
Märkligt är det då hur jag så gärna vill att betraktarna skall se de ”figurer” jag själv ser när jag väl hittar dom.
Jag och Magnus Lindbom höll en workshop i Vasa i Finland för 2 veckor sedan och efter mitt föredrag fråga en kvinna mig om det verkligen spelar roll om man ser det jag själv ser? Räcker det inte om det är en fin bild?
Men nej, jag tyckte och tycker inte det….
Mest för att bilden som sådan i mina ögon inte ÄR tillräckligt bra – utan figuren.
Att överhudutaget lyckas fånga en figur är speciellt, för mig iaf. Och dyker de väl upp får man ha lite överseende med att färg och omgivning kanske inte är heeeelt hundra procent.
Om det bara hade varit en ”fin bild” skulle jag komponerat den på ett annat sätt, ofta är det störande motiv som sticker in när en figur finns med, men som jag har ”överseende” med. Utan figuren gillar jag sällan bilden till 100% helt enkelt.
Men gör någon annan det har dom självklart all rätt att göra det.
Dagens blogg erbjuder inte jättemånga figurer utan mer bara lite ”vackra bilder”, foton som i mina ögon har ett annat värde – trots avsaknad av figurer.
Den här gula aklejan hos mina föräldrar lyckades dock ha en liiiiiiiiten liten figur innuti sig, ett skelett av något ynklig insekt i den högra hålan med droppen i sig. Den var så liten att jag inte såg den, min skärpa lade jag på droppen när jag stod böjd över den ( det är en ovanlig upprätt sort min mamma har som inte hänger ner)
Tiny skeleton
Nedan är samma akleja fast med skärpan lagt längre bak, på ”spjuten” i bakgrunden.
Dess främre pistiller i oskärpa målade då upp för mig en diffus bild av ett manligt ansikte med snedbena och skjorta!
En bild jag kanske misstänker man kanske inte ser omedelbart. Jag hoppas att ni ser den dock, för det är annars en typisk bild jag anser äger ett ”fel” – ser man inget i det stora gula blaffan i mitten fyller den ingen funktion. Då är det bara en gul plump.
Man in the middle
Ett par figurer dök dock upp i min trädgård och sade hallå till mig:
Glad och tacksam blev jag över den miniatyrlarv som lyckats äta mina vita lupiner på ett sådant sätt att ett ansikte uppenbarade sig i bilden nedan. Fram kom i mina ögon 2 kvinnor, en i skärpa och en i oskärpa framför. Den bakre skarpa kvinnan var dagen till ära utsmyckad med en bajspärla i pannan. Tack för det televerket!
White madonna
Fingerborgsblomma är en växt man kan hur roligt som helst med! Vita vackra klockor eller ilsket rosa med vita fräknar, oavsett färg är dom makalöst bra fotoobjekt för en makrofotograf. Djupa och med ett intressant innehåll.
Ett steg åt sidan, eller upp och ner och en ny värld uppenbarar sig. Deras små ägg slutar aldrig fascinera..
I cry for two
Så hur var det i Finland då?
Jo.. som på bilden nedan! Mossbeklädda stenar med mängder av rödfärgade blad framför sig, ett område som vid bättre väderförhållanden var en guldskatt! Vädret var inte på riktigkt toppenhumör, även om alla deltagare var det. Knäppisarna som jag haft äran att möta minst en gång tidigare är så där charmigt personliga och härliga, alla på var sitt sätt och fick Magnus o mig att skratta gott många gånger.
Resten av tiden sedan dess har jag ägnat åt skog, trädgård och inte minst flytt och packning på jobbet! Kanske inte så mycket som tyngde ateljén , men resten av Arkitektkopia har slitit som djur, så även i dag. Min arbetsplats är från o med nästa vecka inte längre Salsmästaregatan på Hisingen i Göteborg, utan Amalia Jönsson ute i Högsbo (även det Göteborg). Där kommer 3 Arkitektkopieföretag bli till ett stort och härligt gult gäng-)
En annan liten knäpp en – butter tomte på väg ut ur bild
Trollslända med skäggväxtVid bryggan i Grebbestad vid 8 gradigt vatten
Vad är väl lupiner om inte symbolen för kärlek? Dessa ljuvliga små hjärtan som på nära håll skänker glädje åt makrofotografer runt om i landet.
Och nog kan man inte låta bli att slås man över likheter som finn mellan stort och smått…
Glad är jag för de stunder man fått, för solen och eftermiddagarna med gläntan i trädgården där ljuvligt ogräs som lupiner frodas.
Ok en rapport måste ju avläggas från förra helgens event!:-)
Regnet öste när när vi klev ut genom hotellet på lördagsmorgonen. Alltså fick det första uppdraget bli att införskaffa ett par paraplyer. Det var det bästa vi kunde ha gjort för självklart slutade det regna i samma ögonblick,-) Thankyou!! Men som ni kan se var det rejält blött i marken efter skyfallet.
Det blev ett par hektiska timmar på englands nationalskatt, Chelsea Flower Show. Timmarna försvann i rasande takt. Ett par bänkar skulle definitivt ha varit på sin plats för äldre människors ömmande fötter, men icke sa nicke. Om man inte betalade för någon dyr restaurang (som ändå var fullbokat) fick man inte sitta.
Mäktigt är mitt intryck av showen! Maffigt, men ändå på något vis mindre än vad jag förväntat mig. I mitt inre hade jag målat upp hela stora trädgårdar, men riktigt så var det inte. Men det var stort så det räckte:-)
Att det var mycket folk hade jag räknat med, men inte överallt på minsta plätt och hela tiden!! Att jag överhuduvtaget lyckades med konststycket att fånga ett par makrobilder därifrån känns som en enastående bedrift. Av naturliga skäl var blommorna avspärrade och det gick inte att komma så nära som jag skulle önskat – gudarna skall vet att jag försökte;-)
Men jag mnåste säga att det som fascinerade mest var alla dessa fantastiska statyer! Speciellt en man: Brendan Hesmondhalgh – vars kreativa statyer ni kan se prov på nedan – gjorde mig näst intill gårtfärdig av lycka! Så själfulla härligt ruffa och speciella statyer! Och för de som önskar kan jag läsa mig till att han anordnar kurser:-)
Nedan en ljuvlig ros från Harkness: ”Simple peach” (harwarmth) som nästan såg vackrare ut efter den blommat klart med sina gula kronor.
Denna trädgårdsmässa är något vi i min familj velat resa till, men aldrig tagit oss tid till att genomföra förrän nu. Min syster fyllde 50 och en tripp till trädgårdsmeckat nr 1 var det bästa jag lyckades hitta på. Mor och far och syster följer med och frossar i gröna blad, spännande konstverk och maffiga färgglada blommor och jag längtar! Det våldsamma regn som just nu dundrar på arkitektkopias plåttak påminner om det våta väder som England brukar dras med och det är med fasa jag inser denna risk under vårt besök.
Men det är som dom säger – det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder:-)
Jag har frossat under helgerna i den grönska naturen nu erbjuder. Klädvalet har det varit lite sisådär med, men mitt klädval är sällan av det finare slag ändå. De kläder och skor jag använder till jobbet är de jag vandrar med i skog o mark, lättburna och sköna. Bara med en lite grön patina efter en skogspromenad. Med lite själ alltså:-)
Ulmestrand's Blog 