Blommor – Sida 3 – Ulmestrand's Blog

Time after time

Klicka på bilderna och förstora – det mår dom bäst av!

Det känns som att våren varat i en evighet i år. Fortfarande blommar vitsippor, något de gjort i mer än en månad. Vissa år sker det nästan enbart under en vecka när värmeböljor strömmar in med en aldeles för tidig sommar i sitt släptåg.

Förstå mig rätt, jag klagar absolut inte – den där evigheten får gärna vara längre! Det är med sorg i hjärtat jag ser att blommande vita träd ”redan” går åt brunt och marken under målas vit av fallande blomblad.

För det ÄR ju så vackert med en skir nyutslagen vår! Det är nog den bästa tiden, en tid fylld av förväntan och perfektionism. Inga blad är förstörda och inga trädgårdar är ännu uppätna av mördarsniglar.

Naturens tonåring helt enkelt.

Sverige har enligt vad jag förstår varit inne i en köldknäpp vilket dragit ut på våren.

Nästa vecka har det ryktats på min arbetsplats om att sommaren är på väg, ja ialla fall värmen. Och visst vore det trevligt med lite värme ändå och nog är det på tiden då vi snart är inne i Juni.

Det är märkligt hur det oerhört vackra sällan ter sig så bra som i verkligheten. De illgröna skogspartier som lyses på våren och bryts av genom korpsvarta granstråk, hur vackert är det inte? Oerhört… Men jag förmår mig aldrig fånga det så som jag upplever det. Det KAN ju ha att göra med att jag faktiskt ÄR en makrofotograf och inte äger viljan eller den rätta utrustningen för att fota landskap;-)

Bättre blir det då med det mindre perfekta nära marken, men som ändå är så vackert på sitt egna lilla vis.

Som till exempel den bruna kragen runt en ormbunkes krulliga nyfödda huvud. Det är inte uppenbart vackert alls, men när jag tar ett kort och vänder kameran upp o ner och ser en hund blir i alla fall jag minst lika lycklig som när jag ser de gröna skogarna ovanför mitt huvud.

Där var den ju.. där är den ju.. där är han ju.. en förälskelse helt enkelt, som när man fick sitt nyfödda barn lagt i sin famn.. Där var du ju lilla parvel. Älskade underverk.

*suck*

Ja det var länge sedan de föddes nu, mina 2 söner.

Och saknar tiden gör jag något oerhört. Jag glömmer mellan varven hur fantastiskt det faktiskt var, men så råkar man öppna en skolkatalog och så är dom där glädjetårarna inte långt borta igen. Mina pojkar….

Ja det är en fantastiskt värld vi lever i. Men fantastiska möjligheter att leva livet och få ta del av andra människors närvaro. Om än aldeles för kort för de som blev kvar när livet väl levts klart. Precis som regndroppar lämnar de spår kvar efter sig i mänsklighetens nätverk. Aldrig för tunga, var och än unik på sitt egna skimrande sätt.

Damen i knoppen, naturen Mona Lisa. Sedd från sidan med sin mun längst ner och ett öga högt upp…

Pimpi, världens bästa pingvin – en favoritbok som lästes för sönerna då dom var små. En bok jag osökt kommer att tänka på när jag ser den vita figuren nedan. Det är dock ingen pingvin, ingen fågel överhuvudtaget utan en getrams jag fångat, precis som på de 2 bilderna under. Samma växt men beroende på hur jag själv står med kameran blir det 3 olika upplevelser.

Tänk var en fluga får höra när den sitter på ett öra.

Bilden nedan är ingen speciell, om det inte varit för mannen till höger skulle den slängts i soporna, men nu är han ju där och halvblundar nästan ute vid kanten…

Gamla ormbunksblad är det som färgat denna bild så mörk, gliporna lät vitsipporna bakom kika fram.

Att dumpa växter i skogen är ingen bra idé, men det ger glädjer en motivhungrig fotograf. Och skrämmer det en och annan att man fångat deras snedsteg på bild är det väl än bättre.

Under vita spireaklasar växer kastanjen vilt mellan grå grässtrån och mjuka kaprifolgrenar.

Ett saligt virrvarr och ett himmelrike att fota och botanisera i, men ett helvete för svintoburret på huvudet. Det tar sin tid att borsta kåda ur hår…..

Glada knoppar som brister

Nej det såg sannerligen inte ut att göra ont när knopparna brast på botaniska i lördags då jag som så många andra besökte Göteborgs vackra park.

Jag fastnade länge vid de runda bollar som när som helst såg ut att öppna sig.

Blickande bebis..

Dramatiska skillnader mellan vita krokusar och svart jord.

Hur vackert det än må var i botaniska kan en ensam droppe längst ner i en tulpan hos mina föräldrar vara minst lika vacker i mina ögon. Men då bilden togs för ett par veckor sedan var det ruggigt kallt och kyligt.

Då, för ett par veckor sedan, hade ormhasselns långa fröställningar precis börjat dingla framför mjuka kurvor…

… och scillorna täckte ännu inte marken som de gör idag.

Det kan låta feminint med hasselns utseende, men tro mig -sura gubbar finns det även i de mjukaste kurvor.

Men så kom då solen och värmen till slut och tillät den gröna mattan att breda ut sig!

Och precis som i guardians of the galaxies dansade denna lilla sippa precis som trädets avkomma i slutet av filmen…

En tripp till Grebbestad hann vi med under påsk, vid en läig lugn plats vid munkstranden fascinerades jag av små guldsmycken som belamrat varje tångruska.

Funkians spirande blad är inte gröna. Inte än, men de blir det sen.

Först är dom precis som fågelungen skallig och spretigt hårig.

Hals över huvud

Det sägs att: ”Det är dom små sakerna i livet som gör det”.. och jag kunde inte hålla med mer.

Att mina söner mår bra, att jag inte har ont i magen, att solen skiner, att jag har tak över huvudet..

Kanske är det därför jag själv älskar makrofoto så mycket. Sättet det synliggör just det lilla i livet, det som inte gör så särdeles mycket väsen av sig, men som betyder så ofantligt mycket för vår planet. En planet som började på bakterienivå, genom det minsta lilla.

Vi tenderar ofta gå förbi det lilla, vår markvegetation för målet lägre bort och in – som ett rådjur eller vacker solnedgång. Det omedelbart vackra:-)

Och det ÄR ju vackert och bör uppmärksammas med självklart, men så är även det lilla på marken och det glädjer mig att intresset för lavar och droppar och övrigt smått uppskattas av så många makrofotografer!

Man kan ibland undra över de läxor livet försöker lära oss och vad det egentligen vill säga, men med tiden inser man vad svaret på läxan var. I mitt fall är jag idag oändligt tacksam för min närsynthet som vande mig vid att krypa nära och granska livet tätt inpå. Jag var det inte då vid 8 års ålder när jag förtvivlat försökte läsa bokstäverna i en bok.

Det har gått länge sedan jag sist skrev ett inlägg.

Jag vet inte om det har med åldern att göra, men visst går tiden snabbare nu för tiden? För mig gör det det definitivt, det hinner inte bli måndag innan fredagen är här igen. Tjoff säger det bara och de där 2 ytterst värdefulla dagarna mellan arbetsveckans slut och start skall fyllas med veckans drömmar *läs: foto foto foto*.

För 1,5 vecka sedan fick jag tuppjuck och min kropp krävde frisk luft. Sagt och gjort, jag på vinst och förlust till Surte, favoritplatsen som vanligt.

Vädret var gråtrökigt när jag åkte dit och skulle inte förändras enligt vad jag hört, men som genom ett under sprack himlen upp! Att då ett par minuter senare snubbla över knallröda sporer som lös upp i motljuset fick mig tro på en högre makt. På några mikrosekunder låg där en kärring i sin fina jacka raklång på marken i gyttjan och reste sig INTE upp förrän större delen av minneskortet var fullt. Som om de skulle försvinna om jag INTE tog kort på dom? Märkligt beteende!

Men fick även se en minidrake:

En ännu mindre tomten tydligen lite sur:

Och ett öga i en mage:

Bara för att se om ni är lika tokiga som jag? Hur många ansikten ser du i vattnet?

Hittills ser jag 7 st personer, men ju mer man tittar desto fler kan man säkert se – ungefär som när man stirrar ner i en spräcklig plastmatta på toaletten på jobbet: det finns alltid någon där som blänger tillbaka!

En sur liten svamp snubblade jag över med, inte konstigt det kanske då en stor rumpa sitter på honom.

Så kom det vitt

Så fantastiskt det var att se de vita flingorna sakta dala ner… Bara för någon dag sedan var det 8 plusgrader men så smällde det till idag och genast infann sig julkänslan på ett ögonblick! Bilderna i dagens blogg är definitivt inte från idag utan är samlade rester från tidigare sessioner – främst från Surte. Det har inte blivit så mycket fotograferat på sista tiden, men hoppas de närmsta dagarnas ledighet skall förändra detta – återkom om en vecka så blir det nog mer fräschare – förhoppningsvis vitare – foton;-)

Min enskilda firma hade gått med vinst i år – ingen jättesumma men ändå såpass att jag tänkte unna mig ett bättre objektiv. Jag hade kikat igenom utbudet och var förberedd på vilka jag ville testa redan innan jag klev in till Scandinavian Photos lokaler i mölndal. Förhållanderna var perfekt den dagen – halvdåligt mulet ljus som inte gav något objektiv någon fördel. Men fältproverna mellan de ”nya” med internstabilisering och mitt nuvarande ”gamla” utan stabilisator gjorde mig förvånad! Jag såg ingen skillnad när jag zoomade in och kikade på skärpan – det är nämligen det jag lite smått retar mig på när ljuset inte riktigt räcker till. Samtidigt blir jag ju lite glad också att det faktiskt fungerar såpass bra som det gör – mitt gamla hederliga utan stabilisator – i alla fall för mig. Det är väl så att man helt enkelt hittar en kompis som man trivs med och vet hur den fungerar.

Att det tecknar skillnaden mellan skärpa och oskärpa roligt är dess främsta fördel enligt mig. Se bara på bilden nedan där fröets slut nästa suddas ut till ett akvarellmässigt utseende:

Det får blad och ljusspel att förvandlas till grishuvuden i bakgrunder:

Det låter konturer suddas ut och hjälpligt påminna om siluetten av en näsa:

Och ibland blir det ju bara rent kaos;-)

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!!

The heat is on

Sitter som vanligt och går igenom bilder under lunchrasten. Ur hörlurarna strömmar en nya favorit:

”It was always you” med Maroon 5. Livet är rätt gött med andra ord!

Ateljens rum är varm och skönt då mac-datorerna flödar värme, perfekt för en frusen själ som mig själv. Att sitta här och omges med härliga människor gör att man blir rätt lycklig! Arbetsuppgifter kan vara stressande och tuffa, men med en varm familj med öppen famn som tillåter mig freaka ut och dansa i köket, bonka en banan i rumpan på en kollega, hoppa över lådor i korridoren..? Ja då blir allt bra – oavsett. Ungefär som ett lyckligt giftemål, for better or worse.

En annan familj har jag mött i helgen! En precis lika trevlig sådan, dock i naturfotografernas regi. Sällan har jag blivit så pumpad med information och inspirerande bildflöden som där och då!

Rent makalösa foton från dessa medlemmar uppvisades timme efter timme med avbrott för god mat (vilket jag inte behövde laga – wonderful!)

Med hur härliga människor än må vara är dessa avbrott med kameran så värdefull. Nu när vår ljusa dags tid krymper i allt snabbare takt är de desto mer uppskattade. För ett par helger sedan var ajg ute med kameran och fan en liten plätt mitt i centrala Kungälv där några nytänkande människor planterar fullt med höstblommor i en bädd. Där fanns övermogna tomater och dillkronor varvat med dessa blommor. Det verkade som att även potatis frodats där i tidigare under sommaren.

En tripp som jag trodde skulle ta en halvtimme skenade snabbt iväg till 3-4 timmar.

And I was in heaven………

Men NUUUUU är rasten slut:-)

_MG_6221_s — Vy utanför Malmköpings hotell, Naturfotografernas höstmöte 17-19 oktober

Att njuta av nuet

Det där med att verkligen rensa skallen och bara leva i nuet är inte så lätt som man kan tro. Hur många gånger har jag inte kommit på mig själv att gå igenom inköpslistan, eller skriva texter i mitt huvud under skogspromenader? Men så dyker då dessa små juveler upp och bara kräver total fokus! Jag lovar, det finns inga inköpslistor i mitt huvud när en sådan är framför linsen!! De skräckinjagande, ulliga, spännande, söta färgsprakande.

Jag talar förstås om spindlar. De senaste veckornas fotopromenader har vimlat av spindlar! Stora feta och långbent karateliknande.

Jag KAN helt enkelt inte att vara fokuserad på något annat när jag ser de där små. Jag får erkänna att jag helst inte bär dom på mig, däremot kryper jag numer gärna tätt tätt inpå med kameran. Jag förstår dock de som är livrädda för dessa kryp då jag själv brukade vara detsamma.

Så, jag beklagar alla spindelrädda, dagens blogg är full av dessa småttingar!

På grönbete:

Gitarrsträngar:

At se hur stora klumpiga och tunga spindlar efektivt kurar ihop sig på ett tunt tunt strå på detta vis? Ja det är fantastiskt fascinerande….

Spidermouse:

”stinky:

Landkrabba:

Spiderman:

Karatekid:

Man med suspensoar:

Förvånad:

Mini sjöko:

Ljumna sommarkvällar

Oavsett hur många de blev, har sommarens alltid för få soliga dagar.

Väl där är värmen så självklar, men utan den, känns livet som om solens strålar aldrig någonsin nuddat min kropp!

Men tänk vad underbart det är att genom ett foto minnas känslan av hur svalkande ett vildsint saltvatten är mot brännande fötter. Må så vara hänt att bilderna i dagens blogg inte är så särdeles gamla… Vi smet iväg maken och jag för 1,5 vecka sedan och trotsade blåsten för att andas bohusläns friskaste doft. Matsäcken var packad som den brukar, med kaffe smörgås och något gott efter. Bara vi två, trotsandes vågorna. Vattnet stod högt och de dypölar lite högre upp på bergen som under sommaren förvandlats till rosa, var nu utbytta mot fräscht saltvatten. Det var så högt vatten på favoritön Rörö att jag nästan inte förmådde mig hoppa mellan de klippor jag annars lätt gör. Tur då att man är två…

Min man vet hur gärna jag vill vandra runt med min kamera och hjälpte mig gentilt över så att jag fick se döskallehuvuderna ovan.

Utanför min dörr står ett romantiska rester, minnen från en Londonvistelse tidigare i år. Resan var en 50 årspresent till min kära syster där jag och mina föräldrar hängde på för att njuta av Chelsea Flower Show. Och när man är på en sådan ”show” måste självklart frön inhandlas.

Jag föll för ett par skira små färgskimrande vallmo, som skiftade från ljuvt laxrosa till rött och orange. Ett par rabatterade röda med kors i mitten slängdes även de ner i kassen.

Dessa frön såddes och blommar nu, om än lite sent, i en kruka utanför min dörr. ”Ogräs” trodde en släkting vid första anblicken och ja, jo – nog så det så ut innan knopparna sprack ut, men nu gör dom mig innerligt glad varje dag, med nya blommor och unika färgskiftningar för varje dag.

Men hur vacker något än är tycks det dölja sig figurer där ändå.

Som detta ansikte i bilden nedan, med ena ögat stängt och den andra kikandes:

Rörörest 1:

Rörörest 2:

Imse vimse

Min sommar har varit skiftande precis som livet är, med ungdomarnas ljuva skira kärlek, men även dyster tragedi med död i sitt släptåg. Dessa livets alla nyanser vävdes samman med en och samma tråd – varm och skönt sommarväder.

För visst har vädret varit rent makalöst i år?

Ljuvligt underbart fantastiskt…

Jag kan inte minnas en sommar som vi ägnat åt så mycket båtturer (läs bad o sol) som denna.

_MG_0887_s — Kreativt kaos i rödklöverland

Just kontraster var extra tydliga som sagt…

Att bevittna ett pars gräl framför sin dotter på offentlig plats påminner om hur många barn det är som inte har det lätt. Så enkelt och farligt det är att bli enkelspårig, enbart se innanför sin egen sfär och jämföra med det som är mitt.

Mitt i all kalabalik kändes det ändå…. ödmjuk på något sätt att se mänskligheten i sin fulaste uppsyn, så naket och blottat och just – mänskligt inhumant. För tragedin var verkligen inte human mot någon av de inblandande. Mänskligt dock….

Att bevittna hur omänskliga vi kan bli av sårade känslor och trasiga hjärtan.

Tänk att livet skall vara så svårt att levas och delas med en nästa? Hur lätt det är att sopa respekten inför sin nästa under mattan inför risken att tappa sitt ansikte.

_MG_0276_s — Glada kvinnan med sin handväska – rabarberfrön i trädgård

”Kreativitet börjar med kontrast” var en rad jag snubblade över.. I stock visade en bild på zebror.

Märkligt tänkte jag – zebror som är så lika varandra som något kan vara? Åtminstone vid första anblicken.

Precis som zebrorna har vi alla ett unikt signum, även om vi är varandra lika. Den här spindel tyckte jag var lik en zebra – iaf på sina ben:

En annan spindel gömde sig väl i vassen, eller ansiktet – en skalle formades fram för mig med spindels som öga.

Jag förstår honom – jag hade också krypit in i skuggan med den hettan som var i somras. Att bygga bo på en öde ö ger få chanser till svalka.

En kontrast till hettan var ljumna sommarkvällar, som den här i Surte när solen stod lågt och fångade in allt ogräs och strödde sitt guld över det.

Och till sist – bara för att dom är roliga……..

_MG_0199_s — Fågelfrö – kottbit som dinglade i en spindeltråd

_MG_9987_s — Göteborgs lustgård Botaniska avslöjade djävulen, mitt bland liljorna!!

Saltkonst

Konst finns överallt. Ett ständigt pågående vernissage, högst unik för den betraktare som väljer betrakta för stunden.

Märkligt då att vi ändå tycks behöva en fysisk hand för att se vad konst är? Åtminstone för någon – annan.

För mig är det ultimata konstverket universum, med vårt jordklot som det för oss fysiskt synbara verket. Uppstyckat i smådelar är dess konstinnehåll än mer fascinerande.

Det ena påminner om det andra, som påminner om det tredje. Atomer är väl alltid atomer?

Ändå blir det så märkligt spännande och kreativt – av sig själv.. eller?

Illustrerad Vetenskap är väl lite som vetenskapens hänt extra där det publiceras div tekniska nyheter, (dock ofta utan komplett information och bakgrund).

Denna blaska slukar jag själv alltid girigt till frukosten! Och gång på gång dyker temat med igenkännande upp, hur saker o ting ser ut som varandra…. som t e x dessa sjögräs som det vimlar av bland pölarna på västkustens alla klippor. Nog påminner det lite om kromosomer och amöbor men är på tok för stora:

Man undrar hur många salt tårar som finns i dessa salta pölkonstverk…? För mig ser det ut som universum och glaxer i den övre och ett landskap nederst.

Mänskliga havstulpaner – kanske på väg att bli klippta då bara huvudet sticker upp:-)

Även ormbunkar växer på salta klippor, genom dessa får man ett bra filter:

Svanfjäder som hamnat i geggan:

Tångkreation av moder natur her self:

Genom farlig loka tronar ofarligt motiv:

Fler än jag uppskattade vår ötur. För en gångs skull var det lite trevligare rester från dessa fjäderfän jag snubblade över, spännande fågelspår hade lämnats i geggan:

Att knäppa knäppisar

_MG_7488_s — Ready to fly, but I ain’t got wings

Jag var 3 timmar för tidig till flygplatsen.

Just den dagen sken solen och en massiv värme mötte mig när jag klev ur bilen! Strandad ute i ingenmansland med absolut inget att göra, hade jag allt att göra då kameran med sitt makro var med mig i handväskan. 3 timmar i diket med ett makro gjorde min dag. Ljuset stod lågt och bäddade in de fåtal maskrosor som stod kvar efter gräsklippningen i ett mjukt varmt sken.

Jag tycker om dubbelbottnat.
Saker med ett mångfascetterat innehåll, något man inte får serverat på ett fat, utan själv kan forma fram en betydelse ur.
Märkligt är det då hur jag så gärna vill att betraktarna skall se de ”figurer” jag själv ser när jag väl hittar dom.
Jag och Magnus Lindbom höll en workshop i Vasa i Finland för 2 veckor sedan och efter mitt föredrag fråga en kvinna mig om det verkligen spelar roll om man ser det jag själv ser? Räcker det inte om det är en fin bild?

Men nej, jag tyckte och tycker inte det….
Mest för att bilden som sådan i mina ögon inte ÄR tillräckligt bra – utan figuren.
Att överhudutaget lyckas fånga en figur är speciellt, för mig iaf. Och dyker de väl upp får man ha lite överseende med att färg och omgivning kanske inte är heeeelt hundra procent.
Om det bara hade varit en ”fin bild” skulle jag komponerat den på ett annat sätt, ofta är det störande motiv som sticker in när en figur finns med, men som jag har ”överseende” med. Utan figuren gillar jag sällan bilden till 100% helt enkelt.
Men gör någon annan det har dom självklart all rätt att göra det.

Dagens blogg erbjuder inte jättemånga figurer utan mer bara lite ”vackra bilder”, foton som i mina ögon har ett annat värde – trots avsaknad av figurer.
Den här gula aklejan hos mina föräldrar lyckades dock ha en liiiiiiiiten liten figur innuti sig, ett skelett av något ynklig insekt i den högra hålan med droppen i sig. Den var så liten att jag inte såg den, min skärpa lade jag på droppen när jag stod böjd över den ( det är en ovanlig upprätt sort min mamma har som inte hänger ner)

Nedan är samma akleja fast med skärpan lagt längre bak, på ”spjuten” i bakgrunden.

Dess främre pistiller i oskärpa målade då upp för mig en diffus bild av ett manligt ansikte med snedbena och skjorta!

En bild jag kanske misstänker man kanske inte ser omedelbart. Jag hoppas att ni ser den dock, för det är annars en typisk bild jag anser äger ett ”fel” – ser man inget i det stora gula blaffan i mitten fyller den ingen funktion. Då är det bara en gul plump.

Ett par figurer dök dock upp i min trädgård och sade hallå till mig:

_MG_8047_s

Glad och tacksam blev jag över den miniatyrlarv som lyckats äta mina vita lupiner på ett sådant sätt att ett ansikte uppenbarade sig i bilden nedan. Fram kom i mina ögon 2 kvinnor, en i skärpa och en i oskärpa framför. Den bakre skarpa kvinnan var dagen till ära utsmyckad med en bajspärla i pannan. Tack för det televerket!

Fingerborgsblomma är en växt man kan hur roligt som helst med! Vita vackra klockor eller ilsket rosa med vita fräknar, oavsett färg är dom makalöst bra fotoobjekt för en makrofotograf. Djupa och med ett intressant innehåll.

Ett steg åt sidan, eller upp och ner och en ny värld uppenbarar sig. Deras små ägg slutar aldrig fascinera..

_MG_8248_s

_MG_8179_s

Så hur var det i Finland då?

Jo.. som på bilden nedan! Mossbeklädda stenar med mängder av rödfärgade blad framför sig, ett område som vid bättre väderförhållanden var en guldskatt! Vädret var inte på riktigkt toppenhumör, även om alla deltagare var det. Knäppisarna som jag haft äran att möta minst en gång tidigare är så där charmigt personliga och härliga, alla på var sitt sätt och fick Magnus o mig att skratta gott många gånger.

Resten av tiden sedan dess har jag ägnat åt skog, trädgård och inte minst flytt och packning på jobbet! Kanske inte så mycket som tyngde ateljén , men resten av Arkitektkopia har slitit som djur, så även i dag. Min arbetsplats är från o med nästa vecka inte längre Salsmästaregatan på Hisingen i Göteborg, utan Amalia Jönsson ute i Högsbo (även det Göteborg). Där kommer 3 Arkitektkopieföretag bli till ett stort och härligt gult gäng-)