Rena rama pannkakan i sommar!

Jag är mycket tacksam för den stora äran att denna sommar att pröva på Olympus E-M1 Mark II. En kamera som testats tillsammans med 2 st makroobjektiv: Olympus M.60 F 2.8 makro (som ungefär motsvarade ”mitt” 90mm) och ett 30 mm F 3,5 makro som kom enormt nära. Jag var egentligen inte den ultimata användaren, det visste nog både olympus och jag, men skulle det kunna gå ändå att skapa konstigare makrobilder med en såpass väluppfostrad och perfekt kamera?

Frågar du mig är svaret tveklöst ja! Det satt bara lite långt in;-)

Det har alltså varit en hyfsat bildrik sommar –  om än ”slita-mitt-hår-sommar”, för att vänja sig och bli kompis med hur olympusen fungerade var inte gjort i en handvändning!

Mitt första och omedelbara intryck var självklart den snuskigt bra skärpan som kameran producerade! Ruggigt ruggigt bra, precis som utlovat. Läget med highres rawphoto, när en bild mer eller mindre kunde bli 8 gånger så stor som mina egna, lockade självklart massor! Nu jädrar skulle jag få mega-foton som gick att förstora till 10 meter!! Ouulala!!

Haha, nja… Efter första försöker insåg jag att det inte var för mig. Du måste stå blickstill då den tar x antal foto under lång tid. Ahh då tar jag skakbilder tänkte jag, men nope, det funkade inte heller för mig.

Men med stativ är ju kameran en dröm för detta ändamål. Vem drömmer inte om gigantiska bilder som blir ruggigt bra i stort format? Landskap, eller stillastående motiv överlag. Kan tänka mig det blir sjukt snygga ”havssvepbilder” med den inställningen då det ju tar sin lilla tid som sagt..

När jag laborerat och testat de flesta inställningar och vant mig vid hur kameran fungerade överlag var det dags att se hur mina motiv skulle vara placerar för att få fram den oskärpeeffekt jag själv gillar. Inte helt lätt det heller. Kameran producerar i mina ögon för bra och perfekta foton! Inget avvikande eller kreativ utan ”så här är det” liksom och när man vant sig vid tamronens lite egensinniga beteende var det en rejäl omställning hos mig själv.

För att få fram de skumma effekter och lite märkliga figurer jag själv älskar fick jag helt enkelt välja motiv som var ännu mer överdrivna! Trycka gasen ännu mer i botten s a s;-) Men det gick faktiskt ok! Det som imponerade mest var den ruggiga skärpan hos olympusens bägge makroobjektiv även på längre håll!

Jag prövade på något så simpelt som en pannkaka hemma i köket. Pannkakor ser ju verkligen ut som månar och fick en impuls att föreviga den som just en måne för skojs skull under sommarens alla köksuppdrag. Men med mitt tamron på canonkameran blev pannkakan brusig och oskarp då det var på ca 1,5m håll, men med olympusen var det knivskarpt – trots avståndet. Imponerade! (syns dock bäst i fullt format, inte i bloggens mindre forma, men ni får ta mig på orden)

”Pannkakan/månen” är frilagt och fuskstjärnor ditlagda bara för skojs skull.

 

Inverterad ormbunke:

  

Kameran är med ett sting av sorg i hjärtat tillbakalämnad. Ordningen där alltså återställd igen och Canon eos 5D mark II  huserar ensam igen och är tillsammans med kompisen tamron 90mm tillbaka i sin rättmätiga roll som herre på täppan.

Snart kommer en DRÖÖÖÖÖS med canonbilder läggas upp med, så går det är roligare att fotografera än gå igenom sina bilder;-)

Zooma in på våren!

Det har inte blivit mycket bloggat sista tiden, men övriga livet styr, ibland får helt enkelt andra saker prioriteras.

För mig del har mina workshops under maj/Juni med Zoom fotoresor varit prioriterat och resten har fått stryka på foten (förutom självklart mitt vanliga yrke på Arkitektkopia i Högsbo, Göteborg). En sista kurs återstår nu till helgen den 10-11 Juni i Stockholm och det är med blandade känslor jag ser mot mitt ”avslut” för i år då det har varit betydligt mer roligt än jag hade förväntat mig!

Det är alltid lika pirrigt när man går deltagarna till mötes, kommer jag känna igen någon? Tänk om jag tappar bort någon i skogen, eller ännu värre: om någon skadar sig!? Hittills har alla överlevt och fått både parkeringsplats och mat i magen (även om en mindre allergichock hos en deltagare fick svettpärlorna rinna i pannan hos mig i Göteborg.) 🙂

Minnen jag bär med mig är mest era liv, bakgrunder och vad ni gått igenom. Det där att få sitta och lära känna någon inpå djupet gick fortare än väntat, men som jag uppskattar och bär med mig det! Det kan räcka med en lunch tillsammans i Botaniska, eller en mycket värdefull stund i bilen på väg till tåget, eller djupt samtal (och uppläxning 😉 vid fontänen i Lund.

Tack vare jättebra feedback justerar vi kursplanen från gång till gång så att det skall bli så perfekt och optimalt som möjligt för att tillfredsställa så många som möjligt:-)

Men visst – vi fotograferade ju självklart;-) MASSOR till och med –  som sig bör, kan man annat än med den explosion som erbjuds i parker och på åkrar:-) Och det blir så när svaret på var man hittar skärpan blir: ta seriebilder!!! För det är verkligen mitt svar. Skall man hänga som en apa i ett träd eller med ena foten snett bakom som en ballerina behövs det en serie med bilder för att garantera att NÅGON blir skarp.

Min personliga strävan är att försöka fotografera något alldeles vanligt och få fram det på ett ovanligt sätt. Dvs att placera sig själv eller annat så motivet i fråga ser nytt och spännande ut. Men ibland vill man faktiskt bara fånga den råa raka skönheten hos t ex Magnolian.

 

Magnolia rätt och slätt:

 

Magnolia på annat sätt:

Här med en litet barn som kikar ner i blomman:

Men Magnolia var bara en bråkdel av allt vi hittade i Lund och Göteborg!

Våren var på sitt allra bästa humör och nog kan man instämma i att naturen är den största konstnären..?

Där ligger vi i lä!

Nedan: Från Lund där min önskan från deltagarna var att inte fånga de färggranna tulpanerna, utan använda oss av dessa som ”filter” och försöka hitta något annat emellan/under:

Färggranna tulpaner del 1

 

Färggranna tulpaner del 2
Something smells nice….

Gyllene snittet gick att finna på Botaniska i Göteborg:-)

Pion på ett annat sätt
På väggen till växthuset i Göteborg
En skrutt 🙂

Massor av skit framför:-)

Flygande lilahårig dam med ormen under sig. Eva i lustgården?

 

Papegojblomma
En man med röd hatt dök upp i en bit lös bark

Getrams upp och ner

Ett stort tack till alla som deltagit i Göteborg och Lund och till er som kommer till helgen i Stockholm!

Kram från Plupp-Anna

Nätverk

Att livet är förgängligt har vi fått bli varse om i helgen som gick.
_
Och som så många gånger förut är det inte svårt att hitta liknelser i naturen..  Ett par multnande löv visar mig vår egen skörhet, dess förgreningar visar hur allt hänger ihop, och med en dominoeffekt kan saker snabbt rasa samman men hanterar vi livet med varsam hand kan även det sköraste löv skonas. Ett liv är skört och så oändligt värdefullt….
Att ett trasat hjärta ofta reagerar med ilska är inget nytt, orättvisor får med all rätt oss att reagera.
Och visst blir man förbannad! Över att alla inte fick in chans i livet, över orättvisor och grymhet.
Desto mer stärkt blev jag för kärleksförklaringarna och den stolthet vi visade mot varandra genom manifestationer och blomdränka polisbilar.
M
Ja vi har livet till låns, så nog måste vi passa på att göra det så bra det bara går – inte bara för oss själva utan för varandra.
M
Jag såg nyligen filmen om Dr Strange och tog verkligen till mig en strof i filmen som för mig symboliserar livet och vad det går ut på när oraklet säger till dr Strange: ”det handlar inte om dig”.
 M
För mig betyder meningen att det handlar om oss, om samspelet människor sinsemellan. Att jag är ingen utan en spegelbild, någon som bekräftar mig som person.
För aldrig blir man väl så levande och synlig som i samspelet med en annan?
Tänk dig in i sitsen att du är helt ensam. Utan någon att tala med, leka med, busa med.. skratta med.. ?
  M
En familj fyller den funktionen, eller skall iaf om man frågar mig. Min egen gör det till fullo;-)
På min arbetsplats Arkitektkopia har vi ett par fantastiska människor som får mig bli verkligen levande och sann i mig själv.
De har ett sätt att se bortom och får mig bli 10 år igen på nytt. Så tråkigt livet hade varit utan dom i mitt liv! Visst – arbetsuppgifterna är ju kul, men det är människorna bakom som är den verkliga anledningen till varför jag rattar min bil dit varje dag.
 M
De kommande veckorna kommer jag få samspela med andra makrotokiga när Scandinavian Photo slår ett slag för just Makrofoto.
Om lust och tid finnes hittar mig på dessa platser:
 M
Mölndal
Tid: 18 april, kl. 18:30-20:30
Plats: Scandinavian Photo butik, Södra Ågatan 18A, Mölndal

Stockholm

Tid: 20 april, kl. 18:30-20:30
Plats: Scandinavian Photo butik, Norr Mälarstrand 78, Stockholm
 
Bankeryd
Tid: 25 april, kl. 18:15-20:15
Plats: Scandinavian Photo butik, Tallvägen 34, Bankeryd

Malmö

Tid: 27 april, kl. 18:15-20:15
Plats: Scandinavian Photo butik, Östra Förstadsgatan 44, Malmö
  M
Jag är väldigt ärad och se så fram emot att få sprida så mycket makrolusta jag bara kan! Det är så vansinnigt kul med makrofoto och den glädjen blir bara bättre ju fler som kan dela den.
 
Välkomna!
 
 M

4 själar:

 

skapelser

_mg_9624_s

De tillfällen då tid och frost sammanfallit har inte varit många… kanske är det mest tiden som brustit om jag tänker efter.

Jag tror jag är stressad men har svårt att inse det … mer än att tiden inte räcker till åt det jag verkligen vill göra.

I min värld är det mer mörkret som är orsaken och anledningen till att kameran inte luftas så ofta som jag hade önskat.

För det faktumet att ljuset inte finns under vinterhalvåret är ju ingen nyhet direkt…! Vi arma nordbor stångas ju med dåligt humör och ångest under dessa mörka månader, jag tycker faktiskt det är fantastiskt hur sjutton vi klarar av det överhuvudtaget;-)

Att därför se hur ljuset vänder åter skänker verkligen frid åt mitt mörka inre! Mornarna är inte längre becksvarta på väg till jobbet och hemfärden tillåter mig nu att se stadens siluetter och en strimma av glöd ute vid horisonten när den lilla svarta puttrar över älvsborgsbron!

Bilderna i bloggen är alla fotograferade mellan 11 och 13.30, det är då ljuset räckte till. Som vanligt vid favoritplatsen Surte med sina makalösa isformationer.

SOM jag längtar till ljuset och när man kan fotografera ända fram till 21 på kvällen!

Snart snart…

_mg_9909_s

_mg_9549_s

_mg_9629_s

_mg_9863_s

_mg_0446_s

_mg_9605_s

_mg_9691_s

_mg_0330_s

_mg_0791_s

_mg_0796_s

_mg_9465_s

_mg_0116_s

_mg_0138_s

_mg_0342_s

_mg_9588-2_s

Och den lilla eftersläntaren som INTE fångats i Surte utan aldeles utanför min dörr… broccoli är inte bara god att äta utan funkar som modell framför kameran med;-)

_mg_0166_s

Ett par få glimtar

_mg_7945_s

I jul har det varit knapert med fototillfällen..

Jag hade dock turen att uppleva ett par minusgrader under familjens besök i Grönemad.

Vi hade tänkt att gå en promenad efter maten och som vanligt skruvar resten av familjen på sig då kameran plockades med, de vet vad som väntar.. äger ni ett makro tror jag ni förstår min fascination och mitt problem. Man KAN ju inte gå förbi alla mirakel som dyker upp överallt om det så är en högst vanligt motiv som ett rött nypon…

_mg_7985_s

Det är faktiskt numer ett krav från min man att jag INTE får ta med kameran om vi skall gå promenader tillsammans i familjen! Men lovade dyrt och heligt att de inte behövde vänta OM jag hittade något.. (haha – OM? ehum…) Ja det dök ju upp lite då.. som sagt..

Där sötvatten mötte salt hade det bildats magiska diamanter och kristaller på stranden. Det var bara till att vandra runt i lugn och ro och plocka åt sig juvelerna (tja, så länge man stod ut med kylan dvs)

_mg_7957_s

_mg_7954_s

_mg_7968_s

_mg_7975_s

_mg_7951_s

_mg_7960_s

Efter juvelstranden vad jag rejält nerfrusen och nerkyld efter att naturligtvis blött ner mina fötter och ville hem så fort som möjligt. Men möttes då av nästa syn när solen nästan gått ner; kvarblivna fröställningar som genomsköts av solstrålar!

Jag hade inte många sekunder på mig innan solen försvann bakom horisonten..

_mg_8028_s

Just avsaknaden av ljus är ju vårt största dilemma så här på vintertiden. Då gäller det att att vara på de få timmar mitt på dagen som faktiskt är möjliga att fotografera i, mellan 11 och 13 är typ vad som gäller för mig nu och mellan den tiden var jag för ett par dagar sedan i Surte för att andas.

Du kanske undrar varför just Surte är mitt absoluta favoritställe då det tjatas om och om igenom om detta fantastiska ställe? Det är inte orten i sig förståss utan berget intill och då främst sjöarna som lockar. Dessa sjöar ligger högt högt upp på berget i nivåer med vattenfall emellan sig, en placering som genererar längre fototider då solen kan gå längre ner och därmed ger unika foton där solen ”skjuter” på snedden genom motiven.

_mg_9401_s

_mg_8144_s

Men dessa sjöar är även makalösa på att skapa märkliga ismönster med mängder av vattenväxter.

_mg_8627_s

Bege er dit vet ja!

Främst till Baddammen, en plats där jag nästan alltid häckar bland de andra pärlhönorna;-)

Kuckeliku!!

God fortsättning till er alla önskar fastklämda lilla Anna:-)

_mg_8067_s

 

Nu kan du fixa en unik julklapp!

flowerpower_2016

Kära vänner!

Har ni tid och lust så kika gärna förbi fotografiska på lördag och söndag och säg hej:-)

Skall bli grymt kul att se de andra fotografernas böcker och höra vad de har att berätta.

Har man tur kanske det kommer en flinga eller två – det gör ju det i Stockholm har jag hört;-)

 

En mörk era med orange inslag

_mg_7322_s

_mg_6344_s

_mg_7098_s

Suck.. ja du.. jag vet inte vad man kan säga om den senaste tidens händelser?

”Alla” tycks eniga om samma sak och vad som diskuteras på rasterna var unisont. Men resultatet talar ju sitt givna språk… ?

Men hur kommer det sig att det idag är något åtråvärt att förnedra, offentligt mobba och håna någon går över mitt förstånd. Har vi verkligen blivit så avtrubbade? Är den en gemensam fiende vi söker för att förena oss? Tänker på de populära fenomen med realitysåpor där vi älskar att  föraktfullt tala om vissa karaktärer och kanske på så sätt förstärka vår egen förträfflighet…

Jag själv gick över gränsen idag i ett möte och det sved inombords kan jag villigt erkänna.

Min man brukar säga att den som behåller lugnet vinner. Well, jag vann inte. Inte på långa vägar! Jag betedde mig klassiskt kärringaktigt och agerade utan att tänka efter före, en den ömma tå som bultat sedan ett tag briserade.

…och det blir INTE bra! .. och man skäms…. och förbannar sig själv.

Men ingen skada blev skedd, ingen farlig gräns gick över – inte om jag jämför mig med vissa orangea typer.

Att bli bättre på att uttrycka sig och kommunicera är dock A och O för min egen del har jag insett för jag är KASS! Så hur kommer det sig att vi inte kan uttrycka oss bättre inför, med och mot varandra..? Vissa av er kanske ÄR duktiga på det idag, men tror vi är rätt många som inte förmår oss säga hur det egentligen känns – inte i hettan och striden.

Inte när vi känner oss små och tillintetgjorda.

Inte när vreden bubblar inombords. Och vet du… kanske är det till viss del bra?

För det som skulle ha kommit ut skulle inte ha varit bra. Jag försökte EN gång tala i mitt då ytterst uppretade tillstånd, men allt låste sig och rösten stockade sig i halsen då luften inte nådde mina lungor utan fastnade i halsen.

Ett par ljupa andetag, låta hjärtat lugna ner sig och tala sedan när hjärtat inte skenar och hjärnan tänker klart för att tala rätt.

Jättelätt? Bara att stänga av känslorna ju:-)

(Skall bara komma på hur!)

Jag vet!!! Jag lastar mig ner på gräsmattan och kravlar i skogen  – tjohooooooo!!!

_mg_6253_s

_mg_6341_s

_mg_7325_s

”GAAAAAAAAAAH”  ser mig  här som upprörd liten skit:

_mg_6543_s

_mg_7321_s

_mg_7275_s

_mg_6372_s

_mg_6445_s

_mg_6643_s

_mg_7018_s

_mg_6710_s

_mg_6343_s

_mg_6265_s

 

vatten blir till guld

_mg_5310_s

_mg_5320_s

Mina söner är nästan utflugna. Jag försöker med nöd och näppe hålla dom kvar, men den ”lille” tar ett sabbatsår innan Chalmers och njuter av att spela jazzmusik under ett år boendes på internat. Ok inte allt för långt från hemma, men han finns inte här….. hemma.. på mornar och kvällar och jag saknar att lyssna på tekniska diskussioner jag inte förstår mellan sönerna, att tassa på tå för att inte väcka på morgonen och se honom sitta i soffan spelandes något spel när jag kommer hem.

Den ”store” bor förvisso hemma men är ändå inte hemma, då chalmerslivet med kör och studerande slukar honom med hull och hår. Han har roligt och trivs vad jag förstår med sitt späckade schema och jag gläds självklart men jag säger som svärfar ”himjädå” och plutar muttrande med min underläpp.

Jag får stilla inse att jag inte KAN/FÅR/SKA vara med överallt dom går eller befinner sig i livet.

Jag skulle hemskt gärna vilja däremot 😉

När dom väl är hemma båda två är det vansinnigt roligt! Den lille och jag roade oss med mjölk, vatten, diskmedel och hushållsfärg.

Jag tror nog att de flesta sett filmer och exempel på vad som händer om man häller upp mjölk i en skål och droppar i färg samt droppar i lite diskmedel? Det skall hända roliga saker. Att experimentera är något vi alla i familjen tycker är himla roligt och det var inte svårt att locka ut lillen ut på altanen för att röra med färger o mjölk. Vi lyckades med konststycket att misslyckas får vi hade i lite allt möjligt som inte borde vara där 😉

Det har dock bevisats att olja och färg är en bra kombination oavsett vilket material det befinner sig på  – mjölk, vatten eller duk.

Vår kombination blev snabbt till gråbrungrön gegga, men roligt hade vi;-)

_mg_5009_s

_mg_5209_s

Äpplepajen som hägrade under lördagen fick vänta lite på sig, då lite kvarvarande vatten i ugnsformen fick det flytande margarinet att blir till figurer..

Sagt i gjort – ut med även den på altanen:

_mg_5254_s
flytande margarin och vatten

 

_mg_5338_s
vatten och olja
_mg_5367_s
olja och mjölk
_mg_5343_s
”nine unt ninetsine luftballon”

Och imorgon mina vänner blir det fullt ös i Vårgårda kl 19 i kyrkans hus där änglar kommer samsas med djävlar och demoner.

Välkomna:-)

Vårt inre

_mg_4479_s

Vad är vackert och vad är fult.. vilken sanning vill man eller tillåter man sig att se?

Expoderande guld och guldutsmyckad pärla, eller ruttnande växter och björkpollen på ensam droppe på ängens vita mega-marschmallows.

Frågan är vad som gör dig mest lycklig?

_mg_3560_s

Jag kommer hålla ett föredrag i Vårgårda nästa vecka dit alla är välkomna:-)

Föreläsningarna är gratis och anordnas av Vårgårda Fotoklubb och Vårgårda Kommun vilket ni kan läsa mer om här.
På torsdag den 6:e oktober kl 19 berättar jag om ”Makrots sanning” och vad som kanske kan tolkas som mina inre demoner i Kyrkans hus.
Ordet sanning får någon kanske haja till, påstår man att det finns en sanning måste det väl då finns en ickesanning, en lögn?
Så är ju inte fallet, jag vill bara berätta om ”min” sanning, den värld jag ser och upplever och det är en ära att få lov att dela med sig av det stundtals kaotiska inre som desperat försöker tolka spektrat av magiska motiv naturen kryllar av.
Rädslan finns alltid att det är en isolerad värld – min värld och min sanning, att det är något enbart JAG ser. En isolerad ensam värld som inte någon annan ser. Men om den är obefintlig för någon annan betyder inte att den inte existerar? Bara för att JAG inte fysiskt kan se din smärta när du lider betyder ju inte att den inte finns.
Tack och lov då för föredrag!
Att visa berätta och sprida vidare sanningen jag ser och skrämma slag på er andra 😉
Nädå.. det är inte bara elakheter som finns runt omkring mig numer, det finns mycket vänliga nallebjörnar med t e x:
_mg_0037_s
Jag funderar över de som lider av inre röster,  en egen inre värld enbart de kan höra.
Frågan är vad som är värst, att öh höra rösterna eller veta att man är helst ensam om att höra dom?
Jag själv såg många ansikten och figurer som ung. De skrämde mig då dom oftast var förvridna otrevliga ansikten och för att ”bli av” med dom fattade jag min penna och ritade bort mina demoner på papper. Tvagade av mig det som skrämde och visade mamma och pappa. När jag väl kunde se dom ansikte mot ansikte och delade det med någon annan, skrämde dom mig inte längre. Att tillsammans identifiera och möta dessa ”demoner” avväpnade också dom.
Så enkelt var det.
Jag ser dom fortfarande i de flesta saker, men idag ser jag dom mer som kompisar och uppskattar idag dessa tillfällen då mina ”vänner” behagar dyka upp.
Jag är bara ledsen att jag inte kan förmedla dom vidare just där och då.
Med kameran kan man det och dyker dom upp då kamerna är med fångas dom och bevaras.
_mg_4062_s
_mg_4333_s

_mg_9408_s

_mg_4595_s
Lonely
_mg_4288_s
Lurar i bakgrunden

_mg_4086_s

_mg_3913_s

_mg_4073_s

_mg_3727_s

_mg_3811_s

_mg_4584_s

_mg_3544_s

 

En drömvärld

_mg_9772_s
I en egen värld
Jag tillhör de som drömmer massivt!
De är innehållsrika, färgrika, spännande och fyllda med dramatik och jag minns dom nästan alltid mycket väl.
De är så medryckande att jag ju inte vill vakna, jag är ju mitt uppe i ett nytt liv..?
Fullt verklig och högst pågående..

_mg_3371_s
Men nu HAR man ju ett liv att leva och det är ju inte i drömmen.
Men jag vill ändå slå ett slag för kraften i att faktiskt dagdrömma – och drömma med för den delen..
Att fantisera och mentalt tillåta sig att må som bäst är guld värt!
_mg_3290_s

Vart vill jag komma då?
Jo
förstår ni mina vänner….
Förra ett par helger sedan var jag var på en fantastisk fest i Norge. I Ski närmare bestämt hos min gode vän Magnus Reneflot som otroligt nog fyllde 60 år!
Magnus är som alltid unik och hans idé till födelsedagsfest var rätt fantastisk. Då han och hans närmsta vänner alla är mycket fotointresserade ville han att festen skulle gå i fotots tecken. Vi var 3 som blev inbjudna att visa våra bilder för denna härliga man; jag själv, Mats Andersson och Lars Andreas Dybvik.
Mats bilder är sedan länge mycket välbekanta för mig och han levererar alltid, med fantastiska bilder från island som var trolska, unika och med en högst personlig prägel a la Mats.
Men jag fick en otroligt kick av Lars Andreas Dybviks bilder
Det händer inte ofta och kanske var det vinet som talade när jag kramade om stackarn efter hans föredrag (herregud nu kommer hon kärringen!!!), men jag blev ärligt hänförd av det han fångat och kom på mig att drömma mig bort under föreläsningen.
Det går nog inte att förklara de känslor som dök upp, men det var som att vi alla fick kliva in i hans fantasivärld. En drömvärld om man så vill..
Och man kände sig trygg och lotsad runt i det han fascinerade av, och jag kände igen det språk hans kamera talade.
Jag var hemma i hans bildvärld och ville inte vakna.
Men vet ni – det bästa är att när man kikar genom kameran – så är drömvärlden tillbaka där igen…
I morgon åker jag och min kära söstra mi iväg till vår huvudstad för att fira Naturfotograferna och att de funnits i 50 år genom att se utställningen ”Vinnare och förlorare i svensk natur”
En varning utfärdas härmed, 2 st mörkhåriga yrväder riskerar dras in över östkusten med inslag av mullrande göteborgska och ett par stänkt av bohuslänsk dialekt, be aware:-)

_mg_9684_s2
_mg_0155_s
_mg_3248_s
_mg_0164_s
_mg_9826_s
_mg_3349_s
_mg_9746_s

 

_mg_9614_s
Den hängda tomten
_mg_9901_s

 

_mg_3257_s
ormen i lövet i paradiset