figurer – Sida 3 – Ulmestrand's Blog

Mellan mörker och ljus

Nu är vi här igen.. mitt emellan mörker och ljus.. ett steg in i en neråtgående spiral på väg mot mörkret.

Det är inte svårt att dra paralellen till svarta hål i sin skarpa och omedelbara kontrast mot ljusa stjärnor de tycks dela sitt utrymme med.

Jag skall inte påstå jag vet särskilt mycket om rymdens svarta hål, men tror å andra sidan inte så många andra gör det heller.

Dom är ju faktiskt mer eller mindre ett mysterium de där.. men att de existerar tycks stå klart dock även utan fysiskt bevis. Andra bevis för dess existens finns det gott om.

Och just kontrasten mellan mörker och ljus och pulsen som pendlar mellan dom båda är nog kärnan till allt liv och här står vi nu, på randen till årstidens mörka hål.

Ljuset har om inte expoderat så åtminstone visat sig under en stund, en puls har kommit och vänt tillbaka…

Vi är inte där än men vi sugs allt längre och längre in.

Termometern visade 10 grader idag vid frukosten och kylan fick vår grill till att börja ryka utan ett uns av värme eller glöd i sig. En rätt lustig syn…

Filma och lägg upp det på facebook sade jag till maken ironiskt, för vi är inga facebookmänniskor direkt även om vi existerar där.

”Att dela glädje och sorg med dig” lovar de älskande i kyrkan.

Och jovisst, att omfamna det ljusa är ju valet man gör och nog det enda man ser i det skimrande ljus kärleken omger en med därinne bland släkt och vänner. Men att under en livstid ta emot det mörka med öppet sinne är betydligt svårare, hur enkelt det än är att lova under ett par sekunder i kyrkan.

Enklare vore det att få en bruksanvisning till sin nästas och sitt egna liv och ta ställning till dessa fakta i kyrkan inför sin släkt och vänner:

”Lovar du att varje år:

ta emot dumheter från din man xxxxxxxxx gånger

ensam bära för tunga kassar aldeles för långt från affären xxxxxxxxx gånger

genomlida födslar med djävulska smärtor xx gånger

vända ryggen åt i sängen xxxx gånger

genomlida cancer xx gånger

uppleva himlastormande orgasmer x gånger

tillaga mysiga middagar med din partner xx gånger”

Men så enkelt är det ju inte.

Vi vet inte. Det är både ett ok och en lättnad att inte veta.

Men visst vill vi gärna få en lathund till vad det än är vi tar oss för i livet vilket väl inte är så konstigt?

Att bli ledsagad på ett eller annat vis är en oändlig trygghet och en självklarhet i vilken anställning som helst, men inte i vårt egna liv.

Där har vi våra föräldrar att fråga och lära oss av under ett fåtal år som barn.. men hur skall vi veta vilka frågor som är de rätta? Och är alla föräldrar utbildade att förklara och leda genom livets svåra frågor?

Är någon det?

Det är väl det svåraste av allt, livets alla utmaningar.

Att kunna omfamna precis allt livet har att erbjuda, från djupaste mörker till ljusaste topp, för det är ju endast vi själva som kan ställa våra egna frågor och så småningom kommer få veta svaren på dessa.

Mitt svar är ju inte ditt, även om det vore skönt om så vore fallet.

Min blogg idag har delar av både mörker och av ljus.

De 2 övre är mörkret, döden i form av ett fiskskelett jag fann en härlig sommardag då mina amerikanska vänner bjöds med ut på en båttur.

Blommor och blad här nedan är från en ljus dag med Lena Martinsson som såg till att vi möttes och delade en härlig dag med våra kameror i Botaniska trädgården i Göteborg:-)

different parts

Det känns som jag varit över halva jordklotet under de senaste månaderna, ändå har jag inte satt min fot utanför landet.

Men den lilla världen som jag som alltid vistas i har erbjudit märkliga scenarier – som det ju förvisso alltid gör genom en makrolins. Ändå minns jag det runt omkring mest, historien bakom och framför…

Som t e x den eftermiddag för ett par veckor sedan då sommaren faktiskt VAR här. Under tiden maken bevakade vår båt vandrade jag åt motsatt håll, vidare in i farans land.

Jag hamnade nämligen mitt i en gammal militäranläggning i Björlanda. Gula stora informationsskyltar varnar för att odetonerad ammunition riskerar förekomma. Hela området andas stillhet, en plats där tiden står still och bevarats som i en bubbla, en plats där inget annat än hästmyror patrullerar på söndervittnade träbalkar… åldrad grå asfalt bryts upp i såriga sprickor och en enda byggnad står kvar. Dess färg har sedan länge flaggat sönder och kvar sitter bara ihopkrullade röda färglappar på dess fasad.

Denna isolerade lilla bubbla gav liv åt fantasier som länge slumrat i mitt inre..

Jag som är harig i vanliga fall var nu som ett skakande asplöv. Min fantasi är i vanliga fall hyfsad, (ok väldigt god), men där och då var mitt nästa steg det sista. Fantasi eller inte – orden detonerad ammunition var högst reella.

När jag ser min gula bild nedan minns jag exakt hur min kropp uppfylldes av rädslan för att explodera längs min promenad och jag minns exakt hur luften doftade av fuktig mylla, hur ljudet av kuttrande duvor, en hohoande gök, ihop med segelbåtars ettriga smatter tillsammans bildade en naturlig symfoni längs min väg genom farans rike.

När solen började sänka sig ner och timmarna vandrat sin väg var tiden inne för mig att gå tillbaka. Myggorna som ditills låtit mig vara, bombarderade mig strax på vägen tillbaka då den friska havsvinden förbyttes till en stilla fuktig bris.

Så nog detonerades det allt rejält, dock på ett högst naturligt vis.

I diket intill pockade gula irisar på min uppmärksamhet och solens låga strålar smekte fram ett märkligt ljusspel på den gula individens klädedräkt…

Men den betyder även snabba hjärtslag, kliande ben och duvors kuttrande.

”Kvinnan från sidan” var även hon bosatt på det farliga området.. tussilagons kvarblivna blad hade belamrats av något som inte borde vara där, men jag gillade dess färg o form och hur det belamrade obehöriga istället förvandlade fram denna nästan mänskliga gestalt.

Jag har även gjort ett besök till Botaniska. Det jag för alltid kommer minnas är det totala stopp som inträffade på motorvägen på väg dit. Dagen hade börjat med mulet väder, precis som föregående dag, vilket föranledde mig till att ta en tripp till Göteborgs vackra park. Strax efter jag satt mig i bilen och EXAKT då jag kom ut på motorvägen sprack himlen upp! 4 sekunder senare blev det tvärnit!

I en svart bil…. iklädd svarta kläder.

På vägen blev det kalabalik förståss.. att inte kunna röra sig en enda centimeter fick folk att snabbt tappa tålamodet. Än mer irriterat blev det då bilister ”diskret” försökte glida förbi på bussfilen. Bilen framför mig fick en smart idé och ställde sig på tvären tvärsöver bussfilen för att blockera bilarna. Att han även blockerade bussarna var något hen helt missat. Folk klev ut ur bilarna och började prata med varandra – MITT på bussfilen… hundar togs ut på kissepaus och här och var stack huvuden upp från nyfikna människor som försökte se över bilhavet.

Jag satt och småskrattade för mig själv och njöt faktiskt av att se mänsklighetens utbrott så snabb blossa upp bredvid mig. Ett par minuter var allt som krävdes för att vi skulle visa våra rätta jag. För det var ju rätt mysigt ändå! Det pratades.. man tog kontakt med varandra…. plötsligt var det inte rullande plåthus utan människor vi såg.

Och där på botaniska fanns det massor….

Vad jag minns mest – alla fantastiska blommor på botaniska eller 45 minuters stiltje låter jag vara osagt, de gav båda en fin stund att ta med mig från sommaren.

Fantastiska stunder har det varit och fler hoppas jag kommer, det är ju trots allt bara årets första semesterdag:-)

_MG_1897_s — lilla gumman och gula blomman

_MG_1861_s — Rhododendrons spanande filurer

Miljarder nyanser av vitt

Jag tror inte det undgått något att de små vita miraklerna har uppenbarat sig i våra marker.

Och vi fotografer gnuggar händerna av förtjusning som sig bör… För det är nu det börjar, säsongen med ljusa kvällar – de där extratimmarna efter jobbet som man äntligen kan använda till roligare saker än tvätt, disk och städ.

De där oskuldsfullt vita går att fånga på oändligt många sätt! I kombination med andra detaljer – när förgrund o bakgrund blandar sig samman börjar det hända saker med det vita.

Och att lägga sig ner pladask i ett vitt hav, känna den sagolika doften av persikosöt parfym som min näsa anser dessa sippor doftar, är så nära himmelriket man kan komma.

Där i dess mjuka kreativa famn vill jag stanna för alltid.

För ett par dagar sedan låg jag där, tryggt invirad och sökte efter dessa färg- och kontrast-kombinationer men hörde plötsligt något rätt otäckt; en mansröst började svära på det mest hemska sätt! det var kvinnoförnedrande, sluddrigt.. hotfullt och hatiskt.

När jag lyfte på huvudet såg jag men man på vägen som var på ren svenska aspackad! Han var förbannad på någon, förmodligen sin fru och hade förmodligen gått iväg för att skälla av sig.

Det var inte så trevligt att då resa mig upp för att gå till bilen måste erkännas.

Ja det är många som inte mår så bra idag…

Livet kan vara elakt och taskigt, men även fantastiskt och ljust.

Att det skall vara så svårt att balansera på den där slaka hårfina linan?

Idag var iaf en fantastisk dag!

En man är mycket tacksam för, en härligt solig o varm dag, perfekt på alla sätt och vis.

Lunchlåda på en träbänk utomhus tillsammans med kollegor och goda vänner. Vi har gått igenom rätt mycket tillsammans och kanske är det just därför vi stärks tillsammans? Eller så har vi helt enkelt samma sjuka fantasi. Hur som haver – roligt har vi iaf!

Måste vilja förändra

Jag håller mig till väldigt snäva områden när jag fotograferar.

En vitsippa med sitt röda löv kan få mig paralyserad i timmar och få mig vända och vrida min vanligtvis stela kropp till ofattbara positioner. Utan att inse det.

Tid är dyrbar, det finns inte gott om den och den tycks minska ju äldre jag blir. Därför vill jag inte bränna dyrbar tid på att enbart förflytta mig utan väljer att inte se på vad utan snarare hur vad gäller mitt fotograferande.

Och det behövs sannerligen inte åkas långt när det handlar om makrofoto.

Man kan tycka att när man vandrat i ett och samma område, aktivt fotograferandes minsta lilla vinkel och vrå på samma lilla plätt, hundratals gånger….. så borde man känna till varje liten bit av detta område.

Men icke..

För varje steg jag tar in i vad som förväntas vara en mycket välbekant scen, blir jag alltid alltid lika glatt överaskad. Naturen är sannerligen makalös! Häromkvällen vad vägen bredvid utsmyckad av ödlor! jag har aldrig sett dom här varken förr eller senare. Märkligt….

Nej naturen står verkligen aldrig still utan är under ständigt förändring. En värdefull insikt till oss människor som så gärna vill att allt skall vara precis som det alltid har varit.

Min chef sade för inte så länge sedan att ”Det enda som är säkert är att allt måste förändras.”

Jag grymtade säkert till lite buttert där och då på vårt dagliga pulsmöte, för jag räds nog viss förändring. I vissa sammanhang vill jag verkligen bara göra det jag vet att jag kan och behärskar.

Det där med förändring lät skrämmande, kravfullt och en helvetes massa jobb.

”But whyyyyyy!! Vi HAR det ju så bra..” suckade den lilla motsträviga Morran inombords och korsade obstinat sina armar.

Att allt måste förändras innebär att någon måste genomföra förändringen och förändring innebär ju något nytt….. dvs något man måste lära sig, något som tar tid. Och tid..? Tja det hade vi ju inte så gott om….

Mattematiken går snabbt i huvudet vid ett enda litet ord.

Det låter väldigt skrämmande. Som en domedagsprofetsia.

Men varför ÄR vi så rädda för den där förändringen?

Jag kunde inte alls sätta fingret på vad det var som tycktes jobbigt eller kravfullt! Och hur är det nu, är det verkligen så himla bra så som det är idag? Fungerar verksamheten? Är allt verkligen helt optimalt, mår alla verkligen bra i sina roller?

Hur vet jag att det är så himla bra om jag inte prövat något annat? För vad är det värsta som kan hända?

Samma förändring eller förvandling i naturen är ju tvärtom enastående vacker. Det är ju tack vare den där förändringen som iaf jag lockas dit ut till naturen och dras till för att upptäcka något nytt. Gång på gång på gång.

Utan förändring skulle lusten att besöka samma plätt snabbt dö ut för där ute i naturen innebär förändring spänning, dramatik, upptäckarlusta och ofattbar skönhet.

Kanske upplever vi människor ordet förändring som ett krav på oss själva, ytterligare ett ok vi måste bära och ytterligare ett ”måste” att addera till den redan digna ryggsäck vi konkar på genom vardagen.

När ett prestera är likställt med förändring är det kanske lätt att sparka bakut. Iaf om det innebär ett måste.

Jag hatar verkligen det där ordet ”måste”.

Tänk så vackert det vore i livet om alla ”måsten” istället vad ett ”vill”?

Knepet för en bra chef är kanske att förvandla det där ordet måste till ett vill?

Kanske är det rentav något som hen måste.

_MG_7564_s — Vakande öga (eller rådjurets frukost= en avbiten stjälk med fuktig droppe)

Kontrasternas rike

För några veckor sedan var det dags för det 10-åriga snöfallet. Det där hutlöst farliga snöfallet som efter endast ett par timmar visar hur handfallna och små vi egentligen är när det är upp till den enskilda individen att stå på egna ben. När ingen fungerande infrastruktur finns där för att visa oss vägen till våra insnöade arbetsplatser och skolor.

Jag själv trodde som många att det bara var att ”backa på” ut i snön. Den ger väl vika. Så jäkla tjock är den väl inte! Jo..

Grannen stod bredvid med sin skyffel och undrade om jag satt fast. Ehum…. hjälpte till? Nope!

Well skotta dig fram själv kärring! And I did. Maken var gullig och kom ut för att hjälpa till dock:-)

Det känns som att moder natur med all sin otvivelaktiga frenesi försöker tala oss tillrätta. Kanske rent av tvinga oss att ta ett extra andetag, stanna upp lite. För hur itrriterande det än är med stopp och stå frusna som istappar i väntan på bussar som aldrig kom, innebar det väl även magiska tillfällen till mänsklig kontakt.

För säga vad man vill, men det fanns definitivt något att prata om under dagen! 😉

Det var ett tag sedan jag bloggade nu. Tiden har gått och än värre – mitt älskade objektiv gick sönder!! Scandinavian Photo trodde det var kameran, men tack o lov var så inte fallet lugnade mig Canons reparatör. Men med 165 000 (!) exponeringar tyckte dom ändå att ett byte av div inre ”organ” var på sin plats. Jag höll på att ramla baklänges när jag fick reda på antalet. Visst – jag TAR många kort och skjuter ofta på en hel drös för att vara säker på att någon blir skarp. Men ändå?? Jag vet inte vad som är brukligt, men tack o lov för digitalkameran säger jag bara. Hade jag haft analog kamera skulle jag väl varit bankrutt vid det här laget;-)

MEN – jag är alltså med ny bekantskap… Tamron igen, men den nyare varianten då den äldre – min favorit – inte fanns hemma, trots att jag kikat på nätet och trodde att så var fallet. Full av ilska och högljudda protester i affärens mot försäljarens argument för hur dålig mitt gamla objektiv var, tog jag ändå mitt förnuft tillfånga och accepterade att inget någonsin är sig likt. Det förlösande order var ”vädertät”. Jag insåg det är något för mig som kryper kravlar och hoppar runt i diverse smutsiga områden.

Men vän med den är jag INTE än. Som gammal räv tar jag nog min tid för att vänja mig, men det kommer väl så småningom.

Som sagt, det var ett tag sedan jag bloggade och bilderna är alltså tagna för ett par veckor sedan.

Som t ex denna bild nedan som dök upp på en nyanlagd grusväg. Det var innan det megastora snöfallet och varje minusgrad gjorde mig jubelrusig inombords. När det är så där kallt och man vet att man har max 1-2 timmar på sig för jag lite panik om jag skall vara ärlig. För VAR de där motiven dyker upp vet man ju aldrig? Man kan otur och vandra runt o hitta något precis i slutet, eller ramla på något bra omedelbart.

Just denna dag var det ont om is men fick en känsla av att det kanske, möjligen kunde finnas något inne vid den hotfulla kala vägen in mot skogen och det farliga område där jag VET jägare brukar lura på jakt efter älg.

Och på tråkiga grå stenar fanns det mycket riktigt för mig juvelprydda områden – vissa mer täckta av smutsiga spår än andra, men jag gillade den lilla gula touchen som smutsen gav.

Mitt älskade Surte har jag självklart besökt där en frusen fors lockade -isen var snorhal och superblank och det enda säkra tyckte jag var att krypa på knäna, att gå var otänkbart då jag genast slant till.

På kanten bredvid hade isen format fram vad som för mig såg ut som snömoln men en måne på sin himmel ovanför:

Inte mycket gick att fånga på min klätterfärg uppåt då timmarna hunnit gå för lång och ljuset försvunnit allt för mycket, Men ett par upp-o-nerbilder på isen blev det ändå.

Vintertokig

_MG_1507_s — Minnet från naturfotografernas höstmöte 2015

Kanske är du som jag och blir galen av längtan efter is, vinter och kyla?

Denna evinnerliga väta och gråa tillvaro som aldrig tycks försvinna. Just idag är det faktiskt ett uppehåll i regnandet och det gör fantastiskt gott för själen, men visst vill man ha mer!!!

Ma kan tänka att det borde ha varit omöjligt att hitta vintermotiv den senaste tiden, men för ett par veckor sedan kom det faktiskt lite kyla. Och med den is och mönster på de flesta ting som t ex bilden nedan: en bils frostiga bakruta som solen lyser på.

Eller frusna vattenpölar på grusiga parkeringsplatser:

Fantastiska Surte som aldrig gör mig besviken:

Jag sörjde bara att jag kom dit alldeles för sent… solen hade redan börjat sänka sig ner och ströp det mesta av ljuset jag så väl hade behövt..

Isdrake kan man hitta i Surte:

A nasty nature

Oktober_au_jelly_2_s — Jellyfish sensation

Det är ju fullkomligt naturligt brukar vi ibland säga för att släta över något vi egentligen anser vara mindre trevligt, något som ändå ibland måste ske.

Naturligt säger någon, äckligt säger en annan. Våra personliga preferenser färgar våra intryck och skapar en känslomässig spiral av livet. Upp eller ner? Valet är vårt.

Maneten i bilden överst fångade mitt intresse där den låg upp och ner på stranden i Grebbestad. Maneter har kommit att bli ett favoritmotiv för mig. Det är ”bara” tiden och tillfällena som inte funnit i tillräcklig utsträckning.

I bilden ser jag svepande tyg i mjuka koraller, som en mjuk skön välkomnande famn. Man kan också se inälvor, organiska delar och genast blir kanske upplevelsen smått… äcklig?

Foto nedan är samma motiv som i bild nr 1, där dyker istället en alien upp mitt i bild.

Äckligt eller roligt kan diskuteras, men visst är det en manlig del på stammen nedan? En märklig svamp jag bara inte kunde motstå att fånga på bild.

Det motsatta könet dök upp senare samma dag i formen på en trädstam, även här med en manlig suddig siluett i bakgrunden…. om fantasin verkligen vill.

Frukten av de båda kanske är vad man ser här i en blommas inre:

Ett steg närmre och samtidigt längre ifrån

Jag vill bestämt minnas att min mor sa ”Du kan bli vad du vill, bara du tror på dig själv.”

De peppande orden är väl rätt sanna egentligen, om man inte tror på sig själv är inget möjligt. Det startar ju med en själv..

Men är ändå inte den största frågan vad man faktiskt vill bli, vilket mål är det man vill sträva mot?

De stunder när jag ”blivit allt det jag vill vara” är inte de jag trodde som barn. Nej jag blev ingen skådespelare som drömmen var då jag under slutet av 70-talet showade loss inför en samlad familj på lördagskvällarna (som bara ville få njuta av dallas eller hulken i lugn o ro, men inte då, fram kommer ANNA!!! TARAMM!!)

”När jag blivit allt det jag vill vara” är då jag varit i mest kontakt med mig själv.

Då man reagerar fullkomligt spontant, utan rädsla, i sällskap med en annan människa. Och uppskattas för det. Då man är ok som människa. Som t e x då jag showade loss framför dallas.

Dom allra flesta av stunderna har varit med mina livs kärlekar; mina barn… så självklart naturligt och det är inte utan att det svider lite i hjärtat när man inser att jag på torsdag blir 1 år närmare graven, 1 år längre bort från fertilitet och barnafödande. 1 år längre bort stunds då MINA barn showade loss framför tv:n.

Det är rätt märkligt egentligen att jag som inte trodde mig kunna vara vuxen, tålmodig eller ansvarsfull nog att vara en förälder – då – idag ser det som det enklaste livet erbjudit mig. Samtidigt det mest värdefulla! För jävlar – om det är allt livet erbjöd? Då var det rätt bra! Tänk om jag visste det som ung? Vad barn jag hade alstrat!!!

Tack säger jag bara.. för att man fick vara delaktig och uppleva unika stunder så nära andra människor och förhoppningsvis får ett litet tag till.

_MG_0599_s — Dreams are made of hope, hidden truth and a never ending burning flame.

Men ”mitt allt”… det är även den fullkomliga närvaron en kamera kan åstadkomma. Faktiskt.

Det är väldigt skumt att fokuserad fascination ger sådana KICKAR!? Men jag får verkligen endorfinkickar när ett ansikte uppenbarar sig i sökaren istället för det jag egentligen fotograferar – en rutten lilja på botaniska:

Psykogubbe 2 med familjen en solig sensommardag på Rörö. En dag då jag tog årets första dopp och lyckades dänga kameran i backen så batteriluckan inte gick att öppna. *suck*

_MG_0051_s — Cigarrmannen full av kaveldun

_MG_0637_s — I skuggan av, dansar ett par

Vitt minne

Uppe med tuppen!

Wohooooo änligen är den här, den sömndruckna morgonen med gäspningar och löddriga mintdoftande sicksackborstningar i slowmotion framför spegeln! Morgonen med sitt alldeles för kalla golv som får mig frysa och får mig äta frukost aldeles för tidigt.

Än är det dock fortfarande sommar utanför fönstret. Om det inte varit för de gröna bladen och det gröna gräset med myllrande bruna sniglar på, hade jag gissat på sen höst för vätan och kylan bäddar in Göteborg i grått täcke och typiskt brittisk väta.

Ruggigt, blött och kallt.

Men med det sagt tar jag ändå emot denna kyla och olidligt tidiga mornar fyllda med rutiner med en öppen famn, ja till och med att tvingas upp från den varma gosiga säng som aldeles nyss invaggat mig i mängder av spännande drömmar är faktiskt helt ok!? Vad är det MED mig!!

Varför?

För med ens faller pusselbitar på plats, min andra familj välkomnar mig på andra sidan stan kl 08 varje vardag och jag vet exakt vad jag skall göra där! Jag vet vad jag skall svara i telefon, hur jag söker information och hur mina uppgifter skall skötas.

Inga osäkra dagar utan måsten, inga fria val, inget oskrivet blad.

Inga varma heta dagar där varje solstrimma skall slukas av min bleka lekamen.

Inga fruktansvärt goda grillmiddagar med rött vin dom får mig dåsig, nej bara sallad och kallt vatten, förvisso med nyfiskad makrill som maken drog upp häromdagen, men ändå.

Tänk att denna hemskhet att leva en strukturerad vardag faktiskt kan vara så trivsam och tacksamt tas emot – av en sådan som mig? En flowerpowerchild som älskar att vara oförutsägbar (speciellt i soffan bredvid min familj.)

Men det är en tillvaro som påminner mig om att vara tacksam.

Tacksam för att det finns ett jobb.

För att det finns kollegor som inte fryser ut eller hånar utan välkomnar.

För att jag har fötter som fryser.

För att jag FÅR mat!

För att jag faktiskt fått sol – om så bara under 2 dagar

För att vi inte har bränder i skogen intill.

För att jag lever och de mina lever och har det tillräckligt bra. Utan bomber och förorenad luft.

Det kan alltid bli bättre, men gudarna skall veta att det alltid kan bli sämre med. Riktigt mycket sämre med….

Även en tripp till Botaniska lyckades jag klämma in, men det var på håret att jag han undan regnet. Denna lilla ”miniananas” fick jag ändå med mig på minneskortet hem:

Minnen från sommaren båtfärder med min goa väninna Rachel och hennes familj från USA gör sig påminda genom en blåtonad kaprifol-bild – för nog ser det lite ut som en manet på väg ut ur bild?

Sena kvällar låter solens låga strålar belysa gräs så att hösten tycktes än mer nära.

Under de där timmarna där solen faktiskt sken under sommaren vandrade jag i sakta mak och insöp skogens dofter och vätan från regnet nyss.

Som vanligt i Surte, underbara Surte….

Ett bra bo för en liten familj?

Kanske en spindel eller så är det helt enkelt en vanlig pungboll på tork, eller hårig fästing!:-)

Halvfullt eller halvtomt

Jag är nu mitt inne i min sommarsemester och inser att hälften redan är förbrukad. Med pisstråkigt väder och en mindre trevlig förkylning från igår (tack Jonathan ;-)) är denna dag som gjord för att summera och gå igenom sina bilder…

En del av mig vaknar på morgonen och saknar mitt jobb och bara inte kan låta bli att gå igenom min jobbmail, medan hälften får panik över att det ”bara” är 2 veckor kvar.

Hur skall jag hinna med kalas, resor och allt annat för inbillat mig hinna med under semester.. Men vis av erfarenheten vet jag att allt det där jag inbillat mig aldrig kommer bli av ändå, det blir inga resor till Spanien eller Italien. Kalaset för sonen är dock viktig och skall absolut bli av.

Fotografering är även det något jag inte kan slita mig från, något ni kanske känner igen er i..?

Tyvärr skildrar jag inte alltid det jag egentligen borde.

En kär väninna och hennes familj från USA besökte oss under första semesterveckan och vi valde att visa upp västkusten när den var som bäst, något hennes barn gärna följde med på! Vi tog en snabb tur med motorbåten i 25 knop ut till Rörö där fika och bad och vandring hägrade. Det var en härlig stund, en mysig dag där gamla o unga pratade med varandra på engelska och tror att vi befann oss på ön i närmare 5 timmar. En för mig speciell och varm dag man borde ha förevigat, kan man tycka. Så vad händer? Tja – det som brukar hända… jag KAN inte slita mig från makrovärlden och de enda bilder jag kommer hemmes är upp och nervända maneter och äckelgeggmönster i röda dypölar med fantastiska färger.

Visst finns bilderna från dagen och våra familjer inbrända i mitt inre, men det är då märkligt att de där familjebilderna helt slutade när makrot kom in i mitt liv.

Tack och lov för övriga familjemedlemmar som är desto bättre på att föreviga livet ovanför markytan:-)

Nu skall jag ta min onda tand (drog ut en visdoms i veckan) och min förkylning och masa min risiga kropp till affären! Pannkakor är gott och det skall vi ha bestämmer jag. Något får man väl trösta sig med?;-)

Håll tummarna för lite bättre väder (läs värme och sol!!)