Visst gör det ont när knoppar brister, som Karin Boye skaldade.
”Ont för det som växer och det som stänger” Just den strofen slår an till mamman i mig och inser att jag är mer lik min svärmor än jag trott.
Just NU påminns man om hur fort livet hjul snurrar, just nu då det är vår.
Hur mycket man går miste om de timmar man sitter inne och arbetar, i en tid när allt händer så snabbt ute i naturen. Och det smärtar att inse att man inte hinner med. Att inte livet går att stanna.
Samma insikt som infann sig då barnen började bli äldre, längre och plötsligt rent av vuxna. Vart tog den tiden vägen? Vad tusan hände?
Därför försöker jag ur en fotografs synvinkel suga musten ur nuet och naturens bländande skönhet så fort tillfälle ges och kastar mig – som alltid – skamlöst ut med kameran istället för att göra sådan man borde. Det har varit ett par finfina helger med ren o skär njutning ute i naturen. Att sätta sig ner inomhus och välja ut bilder och printa ner ord har däremot låtit vänta på sig.
Det har varit påsk och sommar på samma gång. Härlig stämning vid Grönemads brygga och vår årliga påskbrasa i solnedgången… Dagar där familjen med farföräldrar föräldrar och barn sitter samlade och dagar då jag smiter iväg med kameran och fånga mer minnen än bilder… De uppstickande gröna huvudena ovan minns jag extra klart. Värme var då som nu och min vinterjacka hade jag plockat av mig en bit ifrån.. en kvarlämnad mobiltelefon i högra jackfickan fick mig oroligt lyfta huvudet titt som tätt trots att ingen människa syntes i närheten, men jag låg högt upp på ett berg där skvalpande vatten rann ner från dammen ovan ner mot havet. Ett ljud som dövar övriga.
Så oskuldsfulla de såg ut att vara – som en somrig karamell, en ljuvt pastellig hägring inklämd mellan pansarsnår, i en liten liten plätt där solen lös. En hägring jag rev jag sönder min halva kropp för att nå. Varför gör man det kan man undra? När solen lyser på så många andra intill? Kanske för att det är just extra besvärligt och att besväret gör upplevelsen så unik för mig själv och därmed området så mycket mer attraktivt….. kanske. Det var … stimulerande i alla fall och fick mig nå det tillstånd jag strävar efter: att bli ett barn igen bland naturen.
Barnet i mig tyckte dock INTE om när det som hände när jag fotograferade vitsipporna nedan i skogen intill mitt hem. Den extremahettan hade fått till och med mig att hoppa i vita shorts och vit t-shirt.
Ja VITA självklart för det är ju utan tvekan det sämsta man kan ta på sig som naturkravlande fotograf ehum!! Hur som haver, när jag låg där 10 m från grävlinggrytet på mage framför en bäck började det plötsligt sticka och bränna.. en brännässla var ju min första tanke, men 2 sekunder senare när smärtan snabbt ilat sig vidare insåg jag att det var ett rödmyrsamhälle jag klampat in på …. dom där gör rejält ont på en barbent stackare! Men man märker att man lever? Alltid något:-)
Kära söstra mi hade en fantastisk stjärnmagnolia på sin tomt och kunde ju inte låta bli att klampa ohyfsat runt den strålande busken, över komposten och upp på en stenmur bakom för att fånga dess skönhet. Allt under tiden som resten av familjen socialiserade.
Jag gillade extra mycket det som för mig såg ut som ett avlångt öga mot ett vitt ansikte, men en fluga som en svart pupill:
Även i mina pärlhyacinter dolde det sig en figur i bakgrunden:
Eller denna ledsamma gröna gubbe bakom sina blöta blå hårtestar:
Ljuvliga Pors glimmade som guld och dammade ilsket gult vid minsta rörelse i helgen som var – en guldgruva i alla väder:
Trots att man levt så länge som man gjort finns det ändå saker kvar att upptäcka! För snart 2 veckor sedan gick jag förbi min cypress och noterade då dess ilsket röda toppar som påminde om en blandning mellan rosor och ormar….. Jag fastade länge runt den där lilla plätten och resterande bilder är alla tagna på samma buske och på samma plats.
Ulmestrand's Blog 