figurer – Sida 4 – Ulmestrand's Blog

Älskade tålamod

_MG_4836_s — Fancy bear med a hat (Lupin rakt uppfrån med nyckelpiga på väg nerför stammen)

Vi hade tur under midsommarens hemfärd från grebbestad. Andra hade inte detsamma kunde vi krasst konstatera när köerna ringlade sig allt längre på vägen bredvid vår.

Inne i vår bil tävlade vi om att snabbast kunna hitta alternativa vägar utan orange och rödmarkerade streck. Endast en extra halvtimme fick vi lägga totalt vilket får anses som ett mycket gott resultat av vårt samarbete.

Det har dock sina nackdelar med en uppkopplad son i baksätet som nitiskt granskar varje hastighet hans föräldrar kör i. Ehum…

Ja det vill till att ha tålamod många gånger. Som när vädret inte riktigt vill sig, värme som uteblir, ungdomar som skall spela klart, toaletter som ockuperas på morgonen.. Men vet ni? Jag är oändligt glad för att dom finns där. De tålamodsprövande tillfällena.

Som där och då i bilen? Vilket underbart tillfälle, som kunde ha blivit irritation och ilska men istället blev något roligt och kul.

Dom där underbara ungarna har en tendens att göra vårt liv just roligt och kul, utan att de är medvetna om det. Den äldste är nu så gammal att hans vänner börjar få barn och igår var det dags för dop. Gåvan valde han ut själv, ett spel han själv mindes med värme från då han var liten.. det var just lite tålamodsprövande. Just därför var det roligt då han fick kämpa lite extra, samt fick lära sig gåvan av att inte ge sig och uppleva glädjen då han faktiskt lyckades med ett uppdrag. Barnsligt, roligt, stimulerande och en läxa för livet, en rätt bra doppresent tycker jag!

Vad har hänt mer…. Jo en härlig workshop gick av stapel i Finland med AFK i Helsingfors. Fantastiskt härliga människor allihop, med ett engagemang sällan skådat. Det dröjde inte länge innan alla såg figurer av alla de slag i naturen, ugglor, gubbar o gummor i folkdräkter! Och som jag njöt av deltagarnas fantasier som blommade upp framför mina ögon, det var verkligen härligt att få ta del av! En sann skaparglädje som jag hoppas fortsätter för dom, även utan min tvingande närvaro.

Det gruffades lite här o var mellan bladen då stativ var strikt förbjudet;-) Men man får se det som ett bra träningspass? Det ÄR inte lätt att stå helt still. Det är tålamodsprövande, det gör ont i ryggar och man får inte andas. Men i min värld gör det fotograferandet så mycket enklare och ger mig tillfällen att fånga upp plötsliga vyer från ett otillgänglit område som inte ett stativ kan. Jag kan lugnt konstatera att ingen av dagens bilder skulle blivit till om jag tvingats använda ett stativ. Jo, möjligen krull-larven som ju satt högst upp på ett strå, men de andra låg jag in under, böjt över, svängd som en orm runt….platt på mage fotograferandes mellan mossa (Green bird in e green room), hängandes över en sten fotograferandes ner mot marken (bird army).

Stativälskare hävdar säkert att det visst går att kön in ett stativ på något sätt och att man får köpa ett special som är smalare etc.. Men varför om det är enklare, smidigare och snabbare utan? Jag har iaf inte tålamod att fälla upp ben, konka på ytterligare en attiralj mitt inne i skogen.

För mig är semestern äntligen här. Med den följer tid att fotografera samt att äntligen gå igenom määängder av bilder!

Som vanligt: förstora gärna genom att klicka på bilden.

Time after time

Klicka på bilderna och förstora – det mår dom bäst av!

Det känns som att våren varat i en evighet i år. Fortfarande blommar vitsippor, något de gjort i mer än en månad. Vissa år sker det nästan enbart under en vecka när värmeböljor strömmar in med en aldeles för tidig sommar i sitt släptåg.

Förstå mig rätt, jag klagar absolut inte – den där evigheten får gärna vara längre! Det är med sorg i hjärtat jag ser att blommande vita träd ”redan” går åt brunt och marken under målas vit av fallande blomblad.

För det ÄR ju så vackert med en skir nyutslagen vår! Det är nog den bästa tiden, en tid fylld av förväntan och perfektionism. Inga blad är förstörda och inga trädgårdar är ännu uppätna av mördarsniglar.

Naturens tonåring helt enkelt.

Sverige har enligt vad jag förstår varit inne i en köldknäpp vilket dragit ut på våren.

Nästa vecka har det ryktats på min arbetsplats om att sommaren är på väg, ja ialla fall värmen. Och visst vore det trevligt med lite värme ändå och nog är det på tiden då vi snart är inne i Juni.

Det är märkligt hur det oerhört vackra sällan ter sig så bra som i verkligheten. De illgröna skogspartier som lyses på våren och bryts av genom korpsvarta granstråk, hur vackert är det inte? Oerhört… Men jag förmår mig aldrig fånga det så som jag upplever det. Det KAN ju ha att göra med att jag faktiskt ÄR en makrofotograf och inte äger viljan eller den rätta utrustningen för att fota landskap;-)

Bättre blir det då med det mindre perfekta nära marken, men som ändå är så vackert på sitt egna lilla vis.

Som till exempel den bruna kragen runt en ormbunkes krulliga nyfödda huvud. Det är inte uppenbart vackert alls, men när jag tar ett kort och vänder kameran upp o ner och ser en hund blir i alla fall jag minst lika lycklig som när jag ser de gröna skogarna ovanför mitt huvud.

Där var den ju.. där är den ju.. där är han ju.. en förälskelse helt enkelt, som när man fick sitt nyfödda barn lagt i sin famn.. Där var du ju lilla parvel. Älskade underverk.

*suck*

Ja det var länge sedan de föddes nu, mina 2 söner.

Och saknar tiden gör jag något oerhört. Jag glömmer mellan varven hur fantastiskt det faktiskt var, men så råkar man öppna en skolkatalog och så är dom där glädjetårarna inte långt borta igen. Mina pojkar….

Ja det är en fantastiskt värld vi lever i. Men fantastiska möjligheter att leva livet och få ta del av andra människors närvaro. Om än aldeles för kort för de som blev kvar när livet väl levts klart. Precis som regndroppar lämnar de spår kvar efter sig i mänsklighetens nätverk. Aldrig för tunga, var och än unik på sitt egna skimrande sätt.

Damen i knoppen, naturen Mona Lisa. Sedd från sidan med sin mun längst ner och ett öga högt upp…

Pimpi, världens bästa pingvin – en favoritbok som lästes för sönerna då dom var små. En bok jag osökt kommer att tänka på när jag ser den vita figuren nedan. Det är dock ingen pingvin, ingen fågel överhuvudtaget utan en getrams jag fångat, precis som på de 2 bilderna under. Samma växt men beroende på hur jag själv står med kameran blir det 3 olika upplevelser.

Tänk var en fluga får höra när den sitter på ett öra.

Bilden nedan är ingen speciell, om det inte varit för mannen till höger skulle den slängts i soporna, men nu är han ju där och halvblundar nästan ute vid kanten…

Gamla ormbunksblad är det som färgat denna bild så mörk, gliporna lät vitsipporna bakom kika fram.

Att dumpa växter i skogen är ingen bra idé, men det ger glädjer en motivhungrig fotograf. Och skrämmer det en och annan att man fångat deras snedsteg på bild är det väl än bättre.

Under vita spireaklasar växer kastanjen vilt mellan grå grässtrån och mjuka kaprifolgrenar.

Ett saligt virrvarr och ett himmelrike att fota och botanisera i, men ett helvete för svintoburret på huvudet. Det tar sin tid att borsta kåda ur hår…..

Glada knoppar som brister

Nej det såg sannerligen inte ut att göra ont när knopparna brast på botaniska i lördags då jag som så många andra besökte Göteborgs vackra park.

Jag fastnade länge vid de runda bollar som när som helst såg ut att öppna sig.

Blickande bebis..

Dramatiska skillnader mellan vita krokusar och svart jord.

Hur vackert det än må var i botaniska kan en ensam droppe längst ner i en tulpan hos mina föräldrar vara minst lika vacker i mina ögon. Men då bilden togs för ett par veckor sedan var det ruggigt kallt och kyligt.

Då, för ett par veckor sedan, hade ormhasselns långa fröställningar precis börjat dingla framför mjuka kurvor…

… och scillorna täckte ännu inte marken som de gör idag.

Det kan låta feminint med hasselns utseende, men tro mig -sura gubbar finns det även i de mjukaste kurvor.

Men så kom då solen och värmen till slut och tillät den gröna mattan att breda ut sig!

Och precis som i guardians of the galaxies dansade denna lilla sippa precis som trädets avkomma i slutet av filmen…

En tripp till Grebbestad hann vi med under påsk, vid en läig lugn plats vid munkstranden fascinerades jag av små guldsmycken som belamrat varje tångruska.

Funkians spirande blad är inte gröna. Inte än, men de blir det sen.

Först är dom precis som fågelungen skallig och spretigt hårig.

Tvära kast

Jag är en känslomänniska och känner mig hemma i livets alla toppar och dalar, men en sak jag inte blir vän med är grusade förhoppningar!

Hur irriterande är det inte när suktan efter värme och vår gång på gång slås i spillror. Men jag vet, den kommer ju till slut – värmen! Och när den väl är här hos oss känns det som den aldrig varit borta märkligt nog. Det där förunderliga nuet är verkligen flyktigt, men ack så intensivt när upplevelser väl sker. För nuet i sig själv – det sker ju konstant! Man har bara inte vet på att ta till vara på det som man borde.

Men sätt en kamera i min näve och nuet existerar i allra högsta grad. Dock inte det ”nu” som resten av omgivningen lever i.

Men helgerna är det ”nu”när jag är mig själv närmast.

Det har varit ett par helger med ett par tillfällen för nu. Ett par kalla nu och en varm solig.. Nu senast i lördags stötte jag på ett par första tappra vitsippor som trotsade kylan, bilder på dom kommer dock senare.

Jag vill istället presentera de små kloka huvuden som med sitt röda hår trotsar markfrosten, för att den fanns på sina ställen i Surte märkte jag.

Ett vakande öga…

Obstinat tupp:

Det lilla livet börjar…

Blöt flodbädd:

Frusen flodbädd:

Torkad flodbädd:

Hals över huvud

Det sägs att: ”Det är dom små sakerna i livet som gör det”.. och jag kunde inte hålla med mer.

Att mina söner mår bra, att jag inte har ont i magen, att solen skiner, att jag har tak över huvudet..

Kanske är det därför jag själv älskar makrofoto så mycket. Sättet det synliggör just det lilla i livet, det som inte gör så särdeles mycket väsen av sig, men som betyder så ofantligt mycket för vår planet. En planet som började på bakterienivå, genom det minsta lilla.

Vi tenderar ofta gå förbi det lilla, vår markvegetation för målet lägre bort och in – som ett rådjur eller vacker solnedgång. Det omedelbart vackra:-)

Och det ÄR ju vackert och bör uppmärksammas med självklart, men så är även det lilla på marken och det glädjer mig att intresset för lavar och droppar och övrigt smått uppskattas av så många makrofotografer!

Man kan ibland undra över de läxor livet försöker lära oss och vad det egentligen vill säga, men med tiden inser man vad svaret på läxan var. I mitt fall är jag idag oändligt tacksam för min närsynthet som vande mig vid att krypa nära och granska livet tätt inpå. Jag var det inte då vid 8 års ålder när jag förtvivlat försökte läsa bokstäverna i en bok.

Det har gått länge sedan jag sist skrev ett inlägg.

Jag vet inte om det har med åldern att göra, men visst går tiden snabbare nu för tiden? För mig gör det det definitivt, det hinner inte bli måndag innan fredagen är här igen. Tjoff säger det bara och de där 2 ytterst värdefulla dagarna mellan arbetsveckans slut och start skall fyllas med veckans drömmar *läs: foto foto foto*.

För 1,5 vecka sedan fick jag tuppjuck och min kropp krävde frisk luft. Sagt och gjort, jag på vinst och förlust till Surte, favoritplatsen som vanligt.

Vädret var gråtrökigt när jag åkte dit och skulle inte förändras enligt vad jag hört, men som genom ett under sprack himlen upp! Att då ett par minuter senare snubbla över knallröda sporer som lös upp i motljuset fick mig tro på en högre makt. På några mikrosekunder låg där en kärring i sin fina jacka raklång på marken i gyttjan och reste sig INTE upp förrän större delen av minneskortet var fullt. Som om de skulle försvinna om jag INTE tog kort på dom? Märkligt beteende!

Men fick även se en minidrake:

En ännu mindre tomten tydligen lite sur:

Och ett öga i en mage:

Bara för att se om ni är lika tokiga som jag? Hur många ansikten ser du i vattnet?

Hittills ser jag 7 st personer, men ju mer man tittar desto fler kan man säkert se – ungefär som när man stirrar ner i en spräcklig plastmatta på toaletten på jobbet: det finns alltid någon där som blänger tillbaka!

En sur liten svamp snubblade jag över med, inte konstigt det kanske då en stor rumpa sitter på honom.

Björndjur

Sedan jag först hörde talas om djuret har jag älskat det – de små märkliga trögkrypare som kallas björndjur.

Begåvad med ett avskräckande utseende likt en dammsugarpåse överlever de jorden och rymdens värsta påfrestningar. De kan torka ut helt och gå in i ett dvalaliknande tillstånd. Och det är inte utan att jag känner igen mig – inte bara för att det är mörkt större delen av dygnet – försvarsmekanismen i kroppen får den att ibland sluta sig inåt och koppla från. Automode on..

Ibland sker saker man inte kunnat förutspå och märkligt är det då att uppleva hur man faktiskt reagerar. Tydligen inte alls som man hade kunnat tro. Men det är väl så att vi är ett med våra kroppar och allt annat som påverkar den. Mitt jag idag är ju inte samma fysiska eller psykiska person som existerade för 10-20 år sedan, hur gärna jag än vill tro det. Därför kan jag knappast förvänta mig reagera på samma sätt som då?

Vilket är på både gott och ont.

Det sägs att man blir visare med åren. Hmmm, jag skulle vilja säga avtrubbad eller domnad..precis som björndjuret. Tycker mig bli mer o mer likt det också till det yttre – host. Önskade jag kunde skylla på för mycket dammsugning men…

Well, den där domnade känslan är rätt bra ibland för att inte fullkomligt lägga fällben för sig själv. Ibland orkar man inte bryta ihop helt enkelt utan stålsätter sig för att köra vidare. För man måste ju? Vad hjälper det att inse sitt misstag i efterhand och bryta samman? Inte ett dugg.. (och det kommer från hon som nyss tillskrev sig titeln dramaqueen? I know )

Märkligt är det då att på 2 sekunder smälta totalt över att 2 människors kärlek resulterat i ett nytt liv, ett jag ser fram emot att få träffa så fort som möjligt. Då tycks det domnade plötsligt som bortblåst, jag fick väl vatten kanske:-)

Det har varit ont on tid och ont om motiv de få tillfällen jag lyckats ta mig ut i naturen med kameran. Eller tja, motiv finns det ju självklart alltid, men inte de jag förställt mig se. Däri ligger felet. När jag väl koncentrerade mig på det som faktist låg för mina fötter vaknade omgivningen till liv igen. Det kan ju räcka med en ynklig snö/isklump under en gren. Där fanns figurer redo att upptäckas. Som alltid, allt handlar om hur man väljer se på livet… upp och ner, glädje eller gråt, svart eller vitt eller en helvetes massa färg:-)

Ett tappat minne

Jag anses vara lite av en dramaqueen vid vissa tillfällen.

Denna ”queen” visar sig tydligen vid de tillfällen då något fattats mig, som då en plånbok stulits eller ett värdefullt minneskort försvunnit, saker som för mig är av stor vikt.

För mig är en dramaqueen någon som spelar över, spelar teater helt enkelt. Men i mitt fall finns det ingen teater med i spelet.

Vid de tillfällena blir jag…. hur skall jag uttrycka det… lite lite upprörd! Eller kanske hysterisk? (Det beror nog på vem man frågar) Och faktum ÄR att mina känslor syns kristallklart! Blir jag oroad, kränkt eller sårad så är jag som en öppen bok. För helsike!!!! PANIIIIIIK!!!! Dramaqueen eller ej, det är dramatiskt för mig och världen är upp och ner.

Att det då sedan visar sig vara fel, att plånboken inte alls var stulen eller att minneskortet inte alls hade tappats? Ja det är ju fantastiskt, men där och då var verkligheten någon helt annan. Jag reagerar helt enkelt för snabbt och för mycket, men what to do – man är den man är. Jag kan inte påstå mig tro på horoskop, men känslosam och spontan är jag, precis som en annan jungfru, min chef. Känslorna syns utanpå och går att läsa som en öppen bok – i alla fall för mig som är ”en likadan”.

Det som säger emot allt vad horoskop heter är att min ena son har samma känslostorm, men hans stjärntecken är så långt ifrån jungfru som man kan bli.

Jag tycker dock att det är skönt att ”läsa av” en annan person, att inte behöva undra eller fråga om den är glad, ledsen eller arg. Det syns direkt!?

Ett par djupa andetag kan man ta – men när tiden tickar och korten länsas på sitt innehåll i min fantasi är sekundrar dyra! Inte fan kan man stå där och andas då!?

Lättare är det då att andas när naturen bjuder på stillhet. När det fadda ljudet att fallande snöflingor dämpar omgivningens sorl och målar en vit gloria åt mitt mörka hår. Då andas jag.

När kylan kryper ner mot minus 10 måste jag däremot sluta andas, i alla fall då foton skall tas. Glasögon immar alldeles för fort igen märkte jag i helgen. Jag saknar mina linser vid dessa tillfällen. För ett år sedan började mina ögon sparka bakut och måste numer använda ögongel varje dag. Läkarna rycker på axlarna, så länge det fungerar med gel och inget annat tycks ”hända” så…. För mig spelar det väl ingen roll heller, så länge jag kan se spelar det ju ingen roll hur. Om det inte vore för den förbannade imman.

Isvulkanen jag stötte på såg ut att vara insvept i dimma även den:

I Grebbestad fanns det inte alls snö som det gjorde här i Göteborg för ett par dagar sedan. Men det var ruggigt kallt! Tyvärr var det inte så mycket is som jag hoppats på , men det fanns om man letade lite noga. Den snabba kylan hade effektivt frusit ner både luft och vatten. Det kändes nästan som att man flög över ett snötäckt trälandskap:

Isfåglar vill gärna dyka upp lite då och då:

”Munkarna” i Grebbestad är en strand inte långt ifrån svärföräldrarnas hem. En plats full med slipade stenar, där trodde jag mig ha tappat minneskortet. Det som stal min uppmärksamhet var en annan strand – gjord av is, ett löv, bubblor och berghäll.

Mitt minne var inte tappat visade det sig idag.

När handen stacks ner i min jackficka låg där det saknade minnet.

En oro och en illusion kan krossas så snabbt, precis som detta piratskepp som endast består av lite sprickor i en is – högst uppe på ett berg

Här hemma i Göteborg vägrade ett par röda löv att släppa sitt tag.

En intensiv färg som är svår att missa bland allt det vita.

Så kom det vitt

Så fantastiskt det var att se de vita flingorna sakta dala ner… Bara för någon dag sedan var det 8 plusgrader men så smällde det till idag och genast infann sig julkänslan på ett ögonblick! Bilderna i dagens blogg är definitivt inte från idag utan är samlade rester från tidigare sessioner – främst från Surte. Det har inte blivit så mycket fotograferat på sista tiden, men hoppas de närmsta dagarnas ledighet skall förändra detta – återkom om en vecka så blir det nog mer fräschare – förhoppningsvis vitare – foton;-)

Min enskilda firma hade gått med vinst i år – ingen jättesumma men ändå såpass att jag tänkte unna mig ett bättre objektiv. Jag hade kikat igenom utbudet och var förberedd på vilka jag ville testa redan innan jag klev in till Scandinavian Photos lokaler i mölndal. Förhållanderna var perfekt den dagen – halvdåligt mulet ljus som inte gav något objektiv någon fördel. Men fältproverna mellan de ”nya” med internstabilisering och mitt nuvarande ”gamla” utan stabilisator gjorde mig förvånad! Jag såg ingen skillnad när jag zoomade in och kikade på skärpan – det är nämligen det jag lite smått retar mig på när ljuset inte riktigt räcker till. Samtidigt blir jag ju lite glad också att det faktiskt fungerar såpass bra som det gör – mitt gamla hederliga utan stabilisator – i alla fall för mig. Det är väl så att man helt enkelt hittar en kompis som man trivs med och vet hur den fungerar.

Att det tecknar skillnaden mellan skärpa och oskärpa roligt är dess främsta fördel enligt mig. Se bara på bilden nedan där fröets slut nästa suddas ut till ett akvarellmässigt utseende:

Det får blad och ljusspel att förvandlas till grishuvuden i bakgrunder:

Det låter konturer suddas ut och hjälpligt påminna om siluetten av en näsa:

Och ibland blir det ju bara rent kaos;-)

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!!

Vrålapa i nordisk djungel

Jag är märkligt nog ytterst alert på mina vandringar i skogen! Jag tycker det är GÖRSPÄNNANDE att gå in i en skog! Hjärtat slår plötsligt fortare där jag tassar fram och om jag kunde skulle öronen spetsas.

Det är inte så att jag är direkt rädd för vilda djur, jag har bara en enorm respekt för deras liv och vill INTE klampa in på deras revir. Som den mor jag är vet jag så väl att man inte vill ha främmande varelser som klampar in på mitt revir eller hotar mina barn?

Mina sinnen skärps till sitt ytterstade tillfällen då jag ser tecken på nyuppkrafsad mark och förnimmer en märklig doft i skogen. Just exakt så var det i söndags då jag tog mina steg in i en närbelagd skog. Men som ni övriga fotografer vet blir man lätt disträ när man hittar sina guldkorn som jag upplevde detta träd vara….. jepp, där stod jag i godan ro i regnet och knäppte kort efter kort i skydd under en gran och märkte inget av det som komma skulle. Det var först när det krasade till aldeles bakom mig som jag vände mig och och fick syn på det mörkbruna varelse som bara någon meter bort sprang i full gehu rakt mot mig!

Min hjärna hann inte tänka ett dugg, än mindre registrera vad det var för djur innan ett djävulslkt skri genljöd i skogen.

Inget dåligt sådan, utan ett gällt högt fasansfullt, som med all uppenbar tydlighet skrämde vettet ur hundens matte!! För den mörkhåriga kvinna som hoppade en meter bak i blotta förskräckelsen stod nu och kippade efter andan med handen över sitt bultande hjärta. Det tog ett par sekunder för mig att inse situationen, att det INTE var någon skenande grävling eller vildsvin so for emot mig, och kunde inte annat än att börja gapskratta och självklart – be om ursäkt till både matte och hundstackarn (som märkligt nog inte verkade bli särskilt rädd utan sporrades snarare till att hämta en gren.) Men jeeeesus vad rädd jag blev!!!! Och dom;-)

Jag kan alltså lugna mig själv nu med vetskapen att jag omedvetet kan skydda mig själv med min supertalang – vrålet!

Hälsningar från den glada svampkatten:-)

The heat is on

Sitter som vanligt och går igenom bilder under lunchrasten. Ur hörlurarna strömmar en nya favorit:

”It was always you” med Maroon 5. Livet är rätt gött med andra ord!

Ateljens rum är varm och skönt då mac-datorerna flödar värme, perfekt för en frusen själ som mig själv. Att sitta här och omges med härliga människor gör att man blir rätt lycklig! Arbetsuppgifter kan vara stressande och tuffa, men med en varm familj med öppen famn som tillåter mig freaka ut och dansa i köket, bonka en banan i rumpan på en kollega, hoppa över lådor i korridoren..? Ja då blir allt bra – oavsett. Ungefär som ett lyckligt giftemål, for better or worse.

En annan familj har jag mött i helgen! En precis lika trevlig sådan, dock i naturfotografernas regi. Sällan har jag blivit så pumpad med information och inspirerande bildflöden som där och då!

Rent makalösa foton från dessa medlemmar uppvisades timme efter timme med avbrott för god mat (vilket jag inte behövde laga – wonderful!)

Med hur härliga människor än må vara är dessa avbrott med kameran så värdefull. Nu när vår ljusa dags tid krymper i allt snabbare takt är de desto mer uppskattade. För ett par helger sedan var ajg ute med kameran och fan en liten plätt mitt i centrala Kungälv där några nytänkande människor planterar fullt med höstblommor i en bädd. Där fanns övermogna tomater och dillkronor varvat med dessa blommor. Det verkade som att även potatis frodats där i tidigare under sommaren.

En tripp som jag trodde skulle ta en halvtimme skenade snabbt iväg till 3-4 timmar.

And I was in heaven………

Men NUUUUU är rasten slut:-)