Det där med att verkligen rensa skallen och bara leva i nuet är inte så lätt som man kan tro. Hur många gånger har jag inte kommit på mig själv att gå igenom inköpslistan, eller skriva texter i mitt huvud under skogspromenader? Men så dyker då dessa små juveler upp och bara kräver total fokus! Jag lovar, det finns inga inköpslistor i mitt huvud när en sådan är framför linsen!! De skräckinjagande, ulliga, spännande, söta färgsprakande.
Jag talar förstås om spindlar. De senaste veckornas fotopromenader har vimlat av spindlar! Stora feta och långbent karateliknande.
Jag KAN helt enkelt inte att vara fokuserad på något annat när jag ser de där små. Jag får erkänna att jag helst inte bär dom på mig, däremot kryper jag numer gärna tätt tätt inpå med kameran. Jag förstår dock de som är livrädda för dessa kryp då jag själv brukade vara detsamma.
Så, jag beklagar alla spindelrädda, dagens blogg är full av dessa småttingar!
På grönbete:
Gitarrsträngar:
At se hur stora klumpiga och tunga spindlar efektivt kurar ihop sig på ett tunt tunt strå på detta vis? Ja det är fantastiskt fascinerande….
Oavsett hur många de blev, har sommarens alltid för få soliga dagar.
Väl där är värmen så självklar, men utan den, känns livet som om solens strålar aldrig någonsin nuddat min kropp!
Men tänk vad underbart det är att genom ett foto minnas känslan av hur svalkande ett vildsint saltvatten är mot brännande fötter. Må så vara hänt att bilderna i dagens blogg inte är så särdeles gamla… Vi smet iväg maken och jag för 1,5 vecka sedan och trotsade blåsten för att andas bohusläns friskaste doft. Matsäcken var packad som den brukar, med kaffe smörgås och något gott efter. Bara vi två, trotsandes vågorna. Vattnet stod högt och de dypölar lite högre upp på bergen som under sommaren förvandlats till rosa, var nu utbytta mot fräscht saltvatten. Det var så högt vatten på favoritön Rörö att jag nästan inte förmådde mig hoppa mellan de klippor jag annars lätt gör. Tur då att man är två…
Min man vet hur gärna jag vill vandra runt med min kamera och hjälpte mig gentilt över så att jag fick se döskallehuvuderna ovan.
Utanför min dörr står ett romantiska rester, minnen från en Londonvistelse tidigare i år. Resan var en 50 årspresent till min kära syster där jag och mina föräldrar hängde på för att njuta av Chelsea Flower Show. Och när man är på en sådan ”show” måste självklart frön inhandlas.
Jag föll för ett par skira små färgskimrande vallmo, som skiftade från ljuvt laxrosa till rött och orange. Ett par rabatterade röda med kors i mitten slängdes även de ner i kassen.
Dessa frön såddes och blommar nu, om än lite sent, i en kruka utanför min dörr. ”Ogräs” trodde en släkting vid första anblicken och ja, jo – nog så det så ut innan knopparna sprack ut, men nu gör dom mig innerligt glad varje dag, med nya blommor och unika färgskiftningar för varje dag.
Men hur vacker något än är tycks det dölja sig figurer där ändå.
Som detta ansikte i bilden nedan, med ena ögat stängt och den andra kikandes:
Min sommar har varit skiftande precis som livet är, med ungdomarnas ljuva skira kärlek, men även dyster tragedi med död i sitt släptåg. Dessa livets alla nyanser vävdes samman med en och samma tråd – varm och skönt sommarväder.
För visst har vädret varit rent makalöst i år?
Ljuvligt underbart fantastiskt…
Jag kan inte minnas en sommar som vi ägnat åt så mycket båtturer (läs bad o sol) som denna.
LoveKreativt kaos i rödklöverlandEkot av en vinge
Just kontraster var extra tydliga som sagt…
Att bevittna ett pars gräl framför sin dotter på offentlig plats påminner om hur många barn det är som inte har det lätt. Så enkelt och farligt det är att bli enkelspårig, enbart se innanför sin egen sfär och jämföra med det som är mitt.
Mitt i all kalabalik kändes det ändå…. ödmjuk på något sätt att se mänskligheten i sin fulaste uppsyn, så naket och blottat och just – mänskligt inhumant. För tragedin var verkligen inte human mot någon av de inblandande. Mänskligt dock….
Att bevittna hur omänskliga vi kan bli av sårade känslor och trasiga hjärtan.
Tänk att livet skall vara så svårt att levas och delas med en nästa? Hur lätt det är att sopa respekten inför sin nästa under mattan inför risken att tappa sitt ansikte.
Glada kvinnan med sin handväska – rabarberfrön i trädgård
”Kreativitet börjar med kontrast” var en rad jag snubblade över.. I stock visade en bild på zebror.
Märkligt tänkte jag – zebror som är så lika varandra som något kan vara? Åtminstone vid första anblicken.
Precis som zebrorna har vi alla ett unikt signum, även om vi är varandra lika. Den här spindel tyckte jag var lik en zebra – iaf på sina ben:
Sköra trådarEntrapment
En annan spindel gömde sig väl i vassen, eller ansiktet – en skalle formades fram för mig med spindels som öga.
Jag förstår honom – jag hade också krypit in i skuggan med den hettan som var i somras. Att bygga bo på en öde ö ger få chanser till svalka.
En kontrast till hettan var ljumna sommarkvällar, som den här i Surte när solen stod lågt och fångade in allt ogräs och strödde sitt guld över det.
GuldgräsTrumpet i trädgårdMammas fröställningar
Himlamarken
Och till sist – bara för att dom är roliga……..
Fågelfrö – kottbit som dinglade i en spindeltrådGöteborgs lustgård Botaniska avslöjade djävulen, mitt bland liljorna!!
Klicka gärna på bilderna för att se dom i större storlek!
Jahapp, så var då semestern över för min del.
Den där tiden tycks gå allt snabbare för varje år, mentalt känns det som jag gick på semester igår! Poff sade det så var det över…
På måndag väntar min andra familj på mig ute i Högsbo och visst skall bli härligt att träffa dom alla igen, men semestern kunde gärna varit dubbelt så lång;-)
Men trots att tiden fullkomligt rusat iväg kan jag då rakt inte klaga! Vi har gjort mängder av roligheter.
Detta sanslöst härliga väder vi fick gav mängder av båtturer med familj och vänner, vid västkusten förståss då det är där vi bor.
Då båten ligger i Björland hamn är det närmsta bästa ö som hägrar. Mestadels höll vi till på Rörös utsida där man badade, snorklade och åt vår standardmatsäck: kaffe, dricka, smörgåsar och ”funs” självklart, de där bullarna med vaniljkräm i som är så härligt goda! Mumma!
Allt kul som vi kunde tänkas hitta på har vi gjort, precis så som sommaren skall vara:-)
Grillfest i sjöboden, fisketurer för de fisketokiga i familjen och kitesurfing för maken och hans surfande granne.
Jag själv fick fotograferat mellan varven – att gå igenom dom har inte varit lika lockande däremot när solen skiner. De senaste kvällarna tog jag mig i kragen och gick igenom 44 gb bilder – shaisäääää! Ni får ursäkta om det blev en del, men det är betydligt mindre än vad det kunnat vara;-)
Dagens blogg visar minnen från havet, men även från botaniska och ljumma eftermiddagar då hallon plockades och bara ben revs blodiga.
Jag fångades av skönheten i detta tragiska skådespel i bilden ovan.
På håll såg havsbottnen ljus och lockande ut, som en tropisk sandbotten eller snäckskalsbank.
Det vita visade sig vara allt annat än lockande när vi kom närmre med båten.
En svag stank spred sig och en ljus illavarslande massa hade spridit ut sig över den grunda vikens botten.
Samma syn hade mött maken och sonen på andra sidan Rörö när de snorklade på större djup…
Jag såg tecken att denna geggmassa börjat sätta sig på andra ställen med i takt med att havstemperaturen steg.
Utredning pågår och släktens marinbiolog skall utfrågas snarast;-)
Varmt har det ju som sagt varit och många dagar kände jag mig precis som denna pappalångben skuttandes på den heta asfalten! Bilden togs på jakt efter solmogna hallon till sonens 20-års kalas. Smulpaj skulle göras til 20 personer. Jag hade tur och hittade mängder, men att rensa dom efteråt var inte lika lockande. Efter en uppgörelser hemmavid städade jag toaletten om maken och yngste sonen rensade hallonen:-)
I veckan som gick tog jag mig en tur till botaniska. Det var aldeles för länge sedan jag var där!
Och visst – mängder av blommor finns det, men som altid är det skrottar, blad och knoppar jag söker efter och stannar vid.
Som den här knoppen jag fotograferade underifrån. Det var en klätterväxt av något slag i Rhododendrondalen som var ljuvligt vacker när den blommade men heeelt ointressant faktiskt just därför… Dess knoppar däremot var betydligt trevligare och mer unika i mina ögon.
Pölgegga på Rörö:
Funderande man = en uppstickande bit tång bakom klippa med havet i bakgrunden:
Mänskliga avtryck, saltmärken på klippan efter dagens badande:
Working undercover:
Dessa 2 filurer fann jag under en kvällspromenad då solen börjat sänka sig. Ett par steg intill väg-grenen var dom väl dolda under ett par blad i skuggan.
Vid första anblicken trodde jag det var nerfallna blad som fastnat, men det var ett par riktigt stora fjärilar som parade sig, säkert en 7-8 cm med utspända vingar!
Tack vare sin position kunde dom heller inte förflytta sig så det var bara att ”ta för sig” ur fotosynvinkel, men det dunkla ljuset fick mig gå upp lite i Iso till mellan 350-500 på vissa vilket jag inte gillar. Bilderna blir märkbart påverkade av brus redan vid så relativt ”låga” isotal på grund av att jag delvis fotograferar genom blad. Skall man fota genom växtdelar är det bra med ljus och 100 i Iso som gäller, så är det bara….
Skuggsvalka på mage i skogens mossrike, där fåglar vistas:
Botaniskas botanik lockade fjärilar med sin prakt:
För mycket sol kan ge solsting som för denna filur:
Rallarros har det funnits gott om i somar. Du är det som bortblåsta -bokstavligen;-)
Men då det blommade fanns jag där mitt i havet och en sådan blomma fotograferad upp och ner gav bilden av en man som försöker värja sig mot ett stryptag.. stackarn:
Bilder sommaren bestod av – klunkande guppande böljande vatten:
Just den dagen sken solen och en massiv värme mötte mig när jag klev ur bilen! Strandad ute i ingenmansland med absolut inget att göra, hade jag allt att göra då kameran med sitt makro var med mig i handväskan. 3 timmar i diket med ett makro gjorde min dag. Ljuset stod lågt och bäddade in de fåtal maskrosor som stod kvar efter gräsklippningen i ett mjukt varmt sken.
Jag tycker om dubbelbottnat.
Saker med ett mångfascetterat innehåll, något man inte får serverat på ett fat, utan själv kan forma fram en betydelse ur.
Märkligt är det då hur jag så gärna vill att betraktarna skall se de ”figurer” jag själv ser när jag väl hittar dom.
Jag och Magnus Lindbom höll en workshop i Vasa i Finland för 2 veckor sedan och efter mitt föredrag fråga en kvinna mig om det verkligen spelar roll om man ser det jag själv ser? Räcker det inte om det är en fin bild?
Men nej, jag tyckte och tycker inte det….
Mest för att bilden som sådan i mina ögon inte ÄR tillräckligt bra – utan figuren.
Att överhudutaget lyckas fånga en figur är speciellt, för mig iaf. Och dyker de väl upp får man ha lite överseende med att färg och omgivning kanske inte är heeeelt hundra procent.
Om det bara hade varit en ”fin bild” skulle jag komponerat den på ett annat sätt, ofta är det störande motiv som sticker in när en figur finns med, men som jag har ”överseende” med. Utan figuren gillar jag sällan bilden till 100% helt enkelt.
Men gör någon annan det har dom självklart all rätt att göra det.
Dagens blogg erbjuder inte jättemånga figurer utan mer bara lite ”vackra bilder”, foton som i mina ögon har ett annat värde – trots avsaknad av figurer.
Den här gula aklejan hos mina föräldrar lyckades dock ha en liiiiiiiiten liten figur innuti sig, ett skelett av något ynklig insekt i den högra hålan med droppen i sig. Den var så liten att jag inte såg den, min skärpa lade jag på droppen när jag stod böjd över den ( det är en ovanlig upprätt sort min mamma har som inte hänger ner)
Tiny skeleton
Nedan är samma akleja fast med skärpan lagt längre bak, på ”spjuten” i bakgrunden.
Dess främre pistiller i oskärpa målade då upp för mig en diffus bild av ett manligt ansikte med snedbena och skjorta!
En bild jag kanske misstänker man kanske inte ser omedelbart. Jag hoppas att ni ser den dock, för det är annars en typisk bild jag anser äger ett ”fel” – ser man inget i det stora gula blaffan i mitten fyller den ingen funktion. Då är det bara en gul plump.
Man in the middle
Ett par figurer dök dock upp i min trädgård och sade hallå till mig:
Glad och tacksam blev jag över den miniatyrlarv som lyckats äta mina vita lupiner på ett sådant sätt att ett ansikte uppenbarade sig i bilden nedan. Fram kom i mina ögon 2 kvinnor, en i skärpa och en i oskärpa framför. Den bakre skarpa kvinnan var dagen till ära utsmyckad med en bajspärla i pannan. Tack för det televerket!
White madonna
Fingerborgsblomma är en växt man kan hur roligt som helst med! Vita vackra klockor eller ilsket rosa med vita fräknar, oavsett färg är dom makalöst bra fotoobjekt för en makrofotograf. Djupa och med ett intressant innehåll.
Ett steg åt sidan, eller upp och ner och en ny värld uppenbarar sig. Deras små ägg slutar aldrig fascinera..
I cry for two
Så hur var det i Finland då?
Jo.. som på bilden nedan! Mossbeklädda stenar med mängder av rödfärgade blad framför sig, ett område som vid bättre väderförhållanden var en guldskatt! Vädret var inte på riktigkt toppenhumör, även om alla deltagare var det. Knäppisarna som jag haft äran att möta minst en gång tidigare är så där charmigt personliga och härliga, alla på var sitt sätt och fick Magnus o mig att skratta gott många gånger.
Resten av tiden sedan dess har jag ägnat åt skog, trädgård och inte minst flytt och packning på jobbet! Kanske inte så mycket som tyngde ateljén , men resten av Arkitektkopia har slitit som djur, så även i dag. Min arbetsplats är från o med nästa vecka inte längre Salsmästaregatan på Hisingen i Göteborg, utan Amalia Jönsson ute i Högsbo (även det Göteborg). Där kommer 3 Arkitektkopieföretag bli till ett stort och härligt gult gäng-)
En annan liten knäpp en – butter tomte på väg ut ur bild
Trollslända med skäggväxtVid bryggan i Grebbestad vid 8 gradigt vatten
Vad är väl lupiner om inte symbolen för kärlek? Dessa ljuvliga små hjärtan som på nära håll skänker glädje åt makrofotografer runt om i landet.
Och nog kan man inte låta bli att slås man över likheter som finn mellan stort och smått…
Glad är jag för de stunder man fått, för solen och eftermiddagarna med gläntan i trädgården där ljuvligt ogräs som lupiner frodas.
Ok en rapport måste ju avläggas från förra helgens event!:-)
Regnet öste när när vi klev ut genom hotellet på lördagsmorgonen. Alltså fick det första uppdraget bli att införskaffa ett par paraplyer. Det var det bästa vi kunde ha gjort för självklart slutade det regna i samma ögonblick,-) Thankyou!! Men som ni kan se var det rejält blött i marken efter skyfallet.
Det blev ett par hektiska timmar på englands nationalskatt, Chelsea Flower Show. Timmarna försvann i rasande takt. Ett par bänkar skulle definitivt ha varit på sin plats för äldre människors ömmande fötter, men icke sa nicke. Om man inte betalade för någon dyr restaurang (som ändå var fullbokat) fick man inte sitta.
Mäktigt är mitt intryck av showen! Maffigt, men ändå på något vis mindre än vad jag förväntat mig. I mitt inre hade jag målat upp hela stora trädgårdar, men riktigt så var det inte. Men det var stort så det räckte:-)
Att det var mycket folk hade jag räknat med, men inte överallt på minsta plätt och hela tiden!! Att jag överhuduvtaget lyckades med konststycket att fånga ett par makrobilder därifrån känns som en enastående bedrift. Av naturliga skäl var blommorna avspärrade och det gick inte att komma så nära som jag skulle önskat – gudarna skall vet att jag försökte;-)
Men jag mnåste säga att det som fascinerade mest var alla dessa fantastiska statyer! Speciellt en man: Brendan Hesmondhalgh – vars kreativa statyer ni kan se prov på nedan – gjorde mig näst intill gårtfärdig av lycka! Så själfulla härligt ruffa och speciella statyer! Och för de som önskar kan jag läsa mig till att han anordnar kurser:-)
Nedan en ljuvlig ros från Harkness: ”Simple peach” (harwarmth) som nästan såg vackrare ut efter den blommat klart med sina gula kronor.
Denna trädgårdsmässa är något vi i min familj velat resa till, men aldrig tagit oss tid till att genomföra förrän nu. Min syster fyllde 50 och en tripp till trädgårdsmeckat nr 1 var det bästa jag lyckades hitta på. Mor och far och syster följer med och frossar i gröna blad, spännande konstverk och maffiga färgglada blommor och jag längtar! Det våldsamma regn som just nu dundrar på arkitektkopias plåttak påminner om det våta väder som England brukar dras med och det är med fasa jag inser denna risk under vårt besök.
Men det är som dom säger – det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder:-)
Jag har frossat under helgerna i den grönska naturen nu erbjuder. Klädvalet har det varit lite sisådär med, men mitt klädval är sällan av det finare slag ändå. De kläder och skor jag använder till jobbet är de jag vandrar med i skog o mark, lättburna och sköna. Bara med en lite grön patina efter en skogspromenad. Med lite själ alltså:-)
Visst gör det ont när knoppar brister, som Karin Boye skaldade.
”Ont för det som växer och det som stänger” Just den strofen slår an till mamman i mig och inser att jag är mer lik min svärmor än jag trott.
Just NU påminns man om hur fort livet hjul snurrar, just nu då det är vår.
Hur mycket man går miste om de timmar man sitter inne och arbetar, i en tid när allt händer så snabbt ute i naturen. Och det smärtar att inse att man inte hinner med. Att inte livet går att stanna.
Samma insikt som infann sig då barnen började bli äldre, längre och plötsligt rent av vuxna. Vart tog den tiden vägen? Vad tusan hände?
Därför försöker jag ur en fotografs synvinkel suga musten ur nuet och naturens bländande skönhet så fort tillfälle ges och kastar mig – som alltid – skamlöst ut med kameran istället för att göra sådan man borde. Det har varit ett par finfina helger med ren o skär njutning ute i naturen. Att sätta sig ner inomhus och välja ut bilder och printa ner ord har däremot låtit vänta på sig.
Det har varit påsk och sommar på samma gång. Härlig stämning vid Grönemads brygga och vår årliga påskbrasa i solnedgången… Dagar där familjen med farföräldrar föräldrar och barn sitter samlade och dagar då jag smiter iväg med kameran och fånga mer minnen än bilder… De uppstickande gröna huvudena ovan minns jag extra klart. Värme var då som nu och min vinterjacka hade jag plockat av mig en bit ifrån.. en kvarlämnad mobiltelefon i högra jackfickan fick mig oroligt lyfta huvudet titt som tätt trots att ingen människa syntes i närheten, men jag låg högt upp på ett berg där skvalpande vatten rann ner från dammen ovan ner mot havet. Ett ljud som dövar övriga.
Så oskuldsfulla de såg ut att vara – som en somrig karamell, en ljuvt pastellig hägring inklämd mellan pansarsnår, i en liten liten plätt där solen lös. En hägring jag rev jag sönder min halva kropp för att nå. Varför gör man det kan man undra? När solen lyser på så många andra intill? Kanske för att det är just extra besvärligt och att besväret gör upplevelsen så unik för mig själv och därmed området så mycket mer attraktivt….. kanske. Det var … stimulerande i alla fall och fick mig nå det tillstånd jag strävar efter: att bli ett barn igen bland naturen.
Barnet i mig tyckte dock INTE om när det som hände när jag fotograferade vitsipporna nedan i skogen intill mitt hem. Den extremahettan hade fått till och med mig att hoppa i vita shorts och vit t-shirt.
Ja VITA självklart för det är ju utan tvekan det sämsta man kan ta på sig som naturkravlande fotograf ehum!! Hur som haver, när jag låg där 10 m från grävlinggrytet på mage framför en bäck började det plötsligt sticka och bränna.. en brännässla var ju min första tanke, men 2 sekunder senare när smärtan snabbt ilat sig vidare insåg jag att det var ett rödmyrsamhälle jag klampat in på …. dom där gör rejält ont på en barbent stackare! Men man märker att man lever? Alltid något:-)
Kära söstra mi hade en fantastisk stjärnmagnolia på sin tomt och kunde ju inte låta bli att klampa ohyfsat runt den strålande busken, över komposten och upp på en stenmur bakom för att fånga dess skönhet. Allt under tiden som resten av familjen socialiserade.
Jag gillade extra mycket det som för mig såg ut som ett avlångt öga mot ett vitt ansikte, men en fluga som en svart pupill:
Även i mina pärlhyacinter dolde det sig en figur i bakgrunden:
Eller denna ledsamma gröna gubbe bakom sina blöta blå hårtestar:
Ljuvliga Pors glimmade som guld och dammade ilsket gult vid minsta rörelse i helgen som var – en guldgruva i alla väder:
Trots att man levt så länge som man gjort finns det ändå saker kvar att upptäcka! För snart 2 veckor sedan gick jag förbi min cypress och noterade då dess ilsket röda toppar som påminde om en blandning mellan rosor och ormar….. Jag fastade länge runt den där lilla plätten och resterande bilder är alla tagna på samma buske och på samma plats.
Med ett N signalerar man att man är medlem i Naturfotograferna och det är ett gäng jag numer ”tillhör” .
9 stycken blev invalda i år som jag kan se, rätt många!
Utan att man nämnt ett ord har informationen ändå lyckats nå flera vänliga själar som gratulerat och det känns ju lite dumt att inte säga ett ord om det här.
Nu är man alltså Anna Ulmestrand med ett N.. eller 2:-)
Vi pratade om det hemma över köksbordet hur märkligt det är att vi idag med alla de hjälpmedel, alla maskiner och fordon som finns ändå inte har ”tid” med det mest väsentliga i livet? För alla klarar inte att leva på det man brinner för.
För att ytterligare stjäla tid har jag sedan nyår börjat träna 2 gånger i veckan.
När nu ljuset börjat komma åter på kvällar är chansen rätt stor att jag struntar i den där träningen och går på tur med kameran istället för att förena nytta med nöje.
För snart 2 veckor sedan fick jag stulit lite kvalitetstid med kameran och fångade 2 dagar med sol och värme och hängav mig helt till att ligga platt på mage bland vitsippor och tror till och med att man kan se mig i 4:e bilden i bakgrunden fotograferande på mage (eller så är det en vit tomte;-) :
Förutom det så har tiden runnit iväg, fullkomligt!
Efter ett avslappnat föredrag i Norge som gick över tiden, känns det som att allt annat med gått över tiden – till o med min mage har en tendens att gå över tiden och får mig se ut som om man vore i 5:e månaden ibland (tyvärr utan bebis):
Jag hade gärna velat blogga och skriva om alla intryck man fått från Norge, makalösa föredrag som man häpnade över och som fått mig lägga till ett par nya länkar till höger. Erlend och Orsolya Haarbergs foton fick mig gång på gång kippa efter andan, så sanslöst vackra bilder att det inte var klokt!
Och då ljuvliga Vincent Munier ja även han och inte bara hans bilder fick mig smälta, en ödmjuk själ som brinner för natur och att det var sann kärlek till de vargar han till slut mötte gick inte att ta miste på. Jag satt bara och glodde med hakan nere vid golvet och ögon stora som tefat.
Och så min favorit – all time: Tim Flach. Första gången jag såg hans foton på fotomässan i Göteborg glömmer jag aldrig – det var något aldeles i hästväg;-) Ett annorlunda förhållningssätt till djuren och hur man fotograferar dom. Inte något jag själv kommer ägna mig åt, men fascineras mycket över hur han lyckas porträttera djur på ett så estetiskt vackert sätt. Hur vi människor sedan behandlar djur blir man altid lika chockad över och tack vare Tims dokumentation tror och hoppas jag några tar sig en funderare.
Svenskar fanns en del av, Tore Hagman gjorde ett fantastiskt föredrag måste jag säga med otroligt vackra foton och lyckades även med att ge oss ett par tankeställare. Inte bara vackra bilder utan sååå mycket mer! Vackert, nyttigt och informativt!
Och Peter Gerdehag känner nog många till – de flesta har hört talats om hästmannen och det är ju tack vare denna man. Peter bjöd på en show – minst sagt:-) Mycket själfulla och vackra bilder och teatraliskt framträdande.
Styrkan hos Norsk Naturfotofestival var dess bredd och blandning!
Att det fanns så många olika sätt att skildra naturen på gjorde festivalen i Ski till något aldeles extra och är övertygad om att denna festival kommer bli ett stående event som man med glädje ser fram emot! För de där eventen och festivalerna är guld värda! Att få uppleva vad andra fotografer ägnat tid och energi åt i månader, ja kanske år är mycket speciellt!
Det är ren magi och kärlek man bevittnar och jag lovar jag kommer sitta fler gånger så här stum som mannen nedan när jag åtnjuter känsliga, sinnliga.. makalösa foton i Ski flera år framöver:
Jag gjorde ett ”ryck” under denna helgen som var och försökte trotsa regnet…. men fick lika slokörat traska hem igen när jag kände mig precis som den här lilla videungen – aldeles genomblöt, men med en ryggsäck av drömmar ovanför sina axlar:
Ulmestrand's Blog 