Surte – Sida 3 – Ulmestrand's Blog

Hals över huvud

Det sägs att: ”Det är dom små sakerna i livet som gör det”.. och jag kunde inte hålla med mer.

Att mina söner mår bra, att jag inte har ont i magen, att solen skiner, att jag har tak över huvudet..

Kanske är det därför jag själv älskar makrofoto så mycket. Sättet det synliggör just det lilla i livet, det som inte gör så särdeles mycket väsen av sig, men som betyder så ofantligt mycket för vår planet. En planet som började på bakterienivå, genom det minsta lilla.

Vi tenderar ofta gå förbi det lilla, vår markvegetation för målet lägre bort och in – som ett rådjur eller vacker solnedgång. Det omedelbart vackra:-)

Och det ÄR ju vackert och bör uppmärksammas med självklart, men så är även det lilla på marken och det glädjer mig att intresset för lavar och droppar och övrigt smått uppskattas av så många makrofotografer!

Man kan ibland undra över de läxor livet försöker lära oss och vad det egentligen vill säga, men med tiden inser man vad svaret på läxan var. I mitt fall är jag idag oändligt tacksam för min närsynthet som vande mig vid att krypa nära och granska livet tätt inpå. Jag var det inte då vid 8 års ålder när jag förtvivlat försökte läsa bokstäverna i en bok.

Det har gått länge sedan jag sist skrev ett inlägg.

Jag vet inte om det har med åldern att göra, men visst går tiden snabbare nu för tiden? För mig gör det det definitivt, det hinner inte bli måndag innan fredagen är här igen. Tjoff säger det bara och de där 2 ytterst värdefulla dagarna mellan arbetsveckans slut och start skall fyllas med veckans drömmar *läs: foto foto foto*.

För 1,5 vecka sedan fick jag tuppjuck och min kropp krävde frisk luft. Sagt och gjort, jag på vinst och förlust till Surte, favoritplatsen som vanligt.

Vädret var gråtrökigt när jag åkte dit och skulle inte förändras enligt vad jag hört, men som genom ett under sprack himlen upp! Att då ett par minuter senare snubbla över knallröda sporer som lös upp i motljuset fick mig tro på en högre makt. På några mikrosekunder låg där en kärring i sin fina jacka raklång på marken i gyttjan och reste sig INTE upp förrän större delen av minneskortet var fullt. Som om de skulle försvinna om jag INTE tog kort på dom? Märkligt beteende!

Men fick även se en minidrake:

En ännu mindre tomten tydligen lite sur:

Och ett öga i en mage:

Bara för att se om ni är lika tokiga som jag? Hur många ansikten ser du i vattnet?

Hittills ser jag 7 st personer, men ju mer man tittar desto fler kan man säkert se – ungefär som när man stirrar ner i en spräcklig plastmatta på toaletten på jobbet: det finns alltid någon där som blänger tillbaka!

En sur liten svamp snubblade jag över med, inte konstigt det kanske då en stor rumpa sitter på honom.

I wonder

Många tankar har bubblat upp i mitt huvud senaste tiden, något jag enligt mig hade med ultraljudet att göra.

Nej, jag är inte med barn, det är bara åldersnojjan som dragit sin fula svarta mantel över ett ynkligt ego. I ett fatalt försök att stoppa tiden med fallande hamsterkinder i sitt släptåg, tänkte jag pröva på denna fluga – ultraljud – i ansiktet. Man skall tala med sin hud förstår ni;-) En serie om 6 behandlingar á en gång i veckan skall förvandla denna hamster till något.. mindre hamsterlikt var tanken.

Mina jordnära naturvetare till barn himlar med ögonen och drar djupa suckar över mitt påhitt och jag själv var, om inte lika skeptisk, så åtminstone högst avvaktande inför behandlingen.

Efter den första omgången fick jag oväntade effekter. Men inte av den art jag hoppats på: Exakt 3 dagar efter började tankarna poppa upp utan hejd och då menar jag inga ”normala” tankar som frivilligt tänkes utan det var som om min hjärna gick på amfetamin! Yeeeha!!

Fullkomligt överbelastad!

Dessa tankar slutfördes aldrig utan vimlade upp konstant utan att tänkas färdigt – den ena efter den andra om o om igen. Det var ett väsen utan dess like i mitt huvud och fick fullkomligt panik. Dessutom fick jag ljuseffekter framför ögonen…

Att det hände EN gång kunde jag väl skylla på stress och överarbetad och in-i-väggen-tendenser (vem har väl inte det idag?), men när det hände igen? Exakt samma antal dagar efter nästa behandling var det lite väl mycket för att bara vifta bort! Något liknande har jag aldrig upplevt förut, men att jag är känslig för ljud vet jag sedan gammalt och hjärnan med sin frontallob ligger ju …rätt nära pannbenet? Naturvetarna himlade nu ÄN mer med sina ögon i soffan bör tilläggas.

Jag beordrade därför att inte använda ultraljudet på pannan utan enbart där problemet låg – det förhatliga hamsterkinderna. Så långt borta från hjärnan som möjligt.

Ljuseffekter och rusande tankar uteblev efter 3 dagar. Var det då en slump? Kanske, men jag vill helst inte uppleva det där myller av ofullständiga tankar som aldrig tycktes sluta komma för trevligt var det verkligen inte – att tvinga sig fokusera på att flytta handen från ett ting till ett annat för att vila hjärnan var skrämmande.

Inte visste jag att jag kunde tänka för mycket? Otroligt! 😉

Annars tänker jag rätt så behaglit när ett glas intagits. Precis som på denna bild känns det som om fötterna kapats av och locket lyfts.

Annars har jag tacksamt tagit emot härlig väder och kreativt is under helgens Surtebesök.

Och nog tycks det se ut som att våren ändå ÄR på väg?

Om än vilande innesluten i is..

Rödmojs

Jag hade sett fram emot den här helgen, en lång skön ledig helg utan några speciella måsten. Bara lite julmys med första adventsfika. Ja jo, nog njöt jag allt rätt rejält där i min nersjunkna position i soffan framför TV:n med godisskålen perfekt placerad i mitt knä.

Glups som jag är brukar jag tugga mig igenom påsen med salta hårda karameller, inte långsamt suga på dom som man borde. Det har hittills gått bra.

Meeeeeeen hit men inte längre!

Ett svep med tungan fick mig tro att en karamell satt fast på min ena visdomstand, men spegeln visade en annan sanning – i tandens ställe fanns en sylvass krater med svart hål i dess mitt. Jag hade sprängt sönder min visdom!

Lördagsmorgonen blev en tur till tand-akuten och 3 sprutor senare och en tand mindre kom jag ut ur mottagningen oförmögen att säga ett ljud. Tack o lov för sms och lappar:-)

Ett par dagar senare är smärtan forfarande grym och jag tackar den högre makten för de starka tabletter jag fick med mig – de gör verkligen sitt jobb, men det får gärna bli som vanligt snart…

Men en helg med tandvärk leder till annat roligt, som att gå igenom sina bilder!

Jag har 2 helgen tillbaka återkommit till min favoritplats Surte där en röd stinkande äcklig geggplats har nu hamnat i mitt blickfång! Jag är väldigt nyfiken på vad det röda är och varför det rinner ut från resterna från en stenbyggnad…. Doften är illavarslande och kablar ligger blottade ner mot detta helvetestillhåll. Men det hjälper inte! Jag älskar detta märkliga utseende, med starka färger som genom uppstickande löv och skuggspel från trädkronorna ovan formar fram konstverk på konstverk. Och att få stå där och frossa i motiv runt mina fötter är som balsam för själen. Även om det sker med oro över vad sjutton det är jag ser. Jag har tänkt att ta med prov vid nästa tripp och kanske höra med sonen om de kan analysera det i skolan…

Svepträd i nollgradigt med sprängvärk i nedre käkregionen:

Svampar med höstlöv i bakgrunden.. dess frostiga baksida lös kontrastrikt i blått mot det röda.

Tallgrenar med skakeffekter:

Brännässla:

Ett par överlevande trotsade kylan hos mina föräldrar:

Surtes fantastiska vattenväxter, dess döda lik speglade sig roligt, speciellt när man vände på bilden. Plötsligt dök då en fågel upp flygande i underkant.

Mer gegga från Surte:

Svampfamilj bredvid röda geggan:

Friskt vatten från Surtes sjö ovanför geggan:

Att njuta av nuet

Det där med att verkligen rensa skallen och bara leva i nuet är inte så lätt som man kan tro. Hur många gånger har jag inte kommit på mig själv att gå igenom inköpslistan, eller skriva texter i mitt huvud under skogspromenader? Men så dyker då dessa små juveler upp och bara kräver total fokus! Jag lovar, det finns inga inköpslistor i mitt huvud när en sådan är framför linsen!! De skräckinjagande, ulliga, spännande, söta färgsprakande.

Jag talar förstås om spindlar. De senaste veckornas fotopromenader har vimlat av spindlar! Stora feta och långbent karateliknande.

Jag KAN helt enkelt inte att vara fokuserad på något annat när jag ser de där små. Jag får erkänna att jag helst inte bär dom på mig, däremot kryper jag numer gärna tätt tätt inpå med kameran. Jag förstår dock de som är livrädda för dessa kryp då jag själv brukade vara detsamma.

Så, jag beklagar alla spindelrädda, dagens blogg är full av dessa småttingar!

På grönbete:

Gitarrsträngar:

At se hur stora klumpiga och tunga spindlar efektivt kurar ihop sig på ett tunt tunt strå på detta vis? Ja det är fantastiskt fascinerande….

Spidermouse:

”stinky:

Landkrabba:

Spiderman:

Karatekid:

Man med suspensoar:

Förvånad:

Mini sjöko:

Imse vimse

Min sommar har varit skiftande precis som livet är, med ungdomarnas ljuva skira kärlek, men även dyster tragedi med död i sitt släptåg. Dessa livets alla nyanser vävdes samman med en och samma tråd – varm och skönt sommarväder.

För visst har vädret varit rent makalöst i år?

Ljuvligt underbart fantastiskt…

Jag kan inte minnas en sommar som vi ägnat åt så mycket båtturer (läs bad o sol) som denna.

_MG_0887_s — Kreativt kaos i rödklöverland

Just kontraster var extra tydliga som sagt…

Att bevittna ett pars gräl framför sin dotter på offentlig plats påminner om hur många barn det är som inte har det lätt. Så enkelt och farligt det är att bli enkelspårig, enbart se innanför sin egen sfär och jämföra med det som är mitt.

Mitt i all kalabalik kändes det ändå…. ödmjuk på något sätt att se mänskligheten i sin fulaste uppsyn, så naket och blottat och just – mänskligt inhumant. För tragedin var verkligen inte human mot någon av de inblandande. Mänskligt dock….

Att bevittna hur omänskliga vi kan bli av sårade känslor och trasiga hjärtan.

Tänk att livet skall vara så svårt att levas och delas med en nästa? Hur lätt det är att sopa respekten inför sin nästa under mattan inför risken att tappa sitt ansikte.

_MG_0276_s — Glada kvinnan med sin handväska – rabarberfrön i trädgård

”Kreativitet börjar med kontrast” var en rad jag snubblade över.. I stock visade en bild på zebror.

Märkligt tänkte jag – zebror som är så lika varandra som något kan vara? Åtminstone vid första anblicken.

Precis som zebrorna har vi alla ett unikt signum, även om vi är varandra lika. Den här spindel tyckte jag var lik en zebra – iaf på sina ben:

En annan spindel gömde sig väl i vassen, eller ansiktet – en skalle formades fram för mig med spindels som öga.

Jag förstår honom – jag hade också krypit in i skuggan med den hettan som var i somras. Att bygga bo på en öde ö ger få chanser till svalka.

En kontrast till hettan var ljumna sommarkvällar, som den här i Surte när solen stod lågt och fångade in allt ogräs och strödde sitt guld över det.

Och till sist – bara för att dom är roliga……..

_MG_0199_s — Fågelfrö – kottbit som dinglade i en spindeltråd

_MG_9987_s — Göteborgs lustgård Botaniska avslöjade djävulen, mitt bland liljorna!!

Snabba ryck

Storm i ett ishav……..

Jag tänker fatta mig kort för dagen har redan hunnit rinna halvvägs bort.

Precis som isen i min blogg har den dyrbara tid vi fått att förvalta en benägenhet att försvinna när man minst önskar det.

Idag var en dag jag tänkte ta vara på, kanske gå ut med kameran i tid, men istället ville den trötta kroppen gosa in sig framför tv:n med en skål cheerios i knät och tja, så fick det bli.

Men efter att ha gått igenom förra helgens foton är jag nu trött på datorer. Här är bilderna som kom av den förgängliga isturen – nu ett minne blott. Is finns nog knappast kvar, efter gårdagens intensiva regn och plusgraders säger det bara slörp. Borta!

Men nu vill jag ner och baka cheescake som jag sett fram emot hela veckan:-) Båda sönerna är hemma och deras mor mår därmed perfekt! Det är ungefär vad som krävs, att dom är hemma och mår bra o är lyckliga.. och mätta. Då är jag nöjd. Med allt.

Med sorg i hjärtat måste jag även beklaga att kursen i Maj blir inställd pga bristande anmälningar. De berörda skall ha fått information från Magnus L.

För mig hägrar Norsk Naturfotofestival härnäst och min föreläsning där i Mars, vilket betyder att Arkitektkopia måste börja trycka boken som maken har vänligt nog korrekturläst. Fel kan det bli ändå, men förhoppningsvis mindre än innan.

Att kvalitén blir bra har jag redan konstaterat – provtryck på 4 olika papperssorter har gjorts och jag tror det kan bli hur bra som helst! Bara priset fungerar så kör jag:-)

NU kära vänner är det faktiskt helg!!! Och NUUUU blir det cheescake:-)

polarbears

Tänk vad stockar kan ge – här fann jag ett fyrhuset i stormande hav

Flinande gubbe i solnedgången

Inte lika glad mumiegubbe fanns ett par cm bredvid

Den där mumien ville inte släppa taget, han dök upp lite här o var i bakgrunden

Allt som vanligt fotograferat på surtes berg och Baddammens omgivningar.

På frihand med tamrons 90 mm macro och Canon mark ll.

Höst, vinter och vår

Det kan hända mycket i naturen under ett par veckor.

Den åtråvärda kylan anlände till slut och bäddade in omvärlden i blått ljus. Snö kom och avslöjar omvärldens konturer även under mörka timmar. Befriande och härligt! Känslan av att allt är svart får mig känna det som att jag sitter i en tunna. Instängt är bara förnamnet. Men med snö finns det äntligen en horisont, en omvärld återigen.

Om man tycker att man lever i ett stressigt nutidssamhälle med allt för lite tid till det man helst önskar att sysselsätta sig med…. som fotografering t ex, är denna årstid bland den värsta pga av avsaknaden av ljus. När väl ljus finns kanske vädret är urdåligt och motivet som bortblåsta. Förr kändes december som en julmånad och nog var vintrarna vita förr?

Det är dom inte nu. Vintern dyker numer upp lite senare, men kanske är det helt enkelt mitt allt mer brusiga minne som förvandlar barndomens jular till vad jag önskade dom vara.

Men samtidigt älskar jag ruttna växter och rödfärgade kvarglömda löv på kala grenar. Allt har en charm och en tjusning, men nog är vintern med is och mönster något aldeles extra.

Brunklädd åker med klungor av naturens likdelar, att fotografera genom dessa klungor gjorde min dag!

För någon vecka sedan var vädret och ljuset hel förfärligt, men fotolusten alldeles för stor för att backa undan. Kvällen innan hade jag lagat någon asiatisk wok senaste numret av Buffe lockat med, en rätt som innehöll tusentals med svanhalsar i miniformat! Vita små groddar på väg till att gro stod jag och stirra länge på innan som slängdes ner i woken. Dagen efter ville jag fotografera mer av de där svanarna, men självklart var dom slut i närbutiken. Efter 3 försök fann jag fler av dom i Hemköps affär och fick så äntligen mitt fotografiska lystmäte tillgodosett:

Och så då den härliga blå timmen som äntligen kom och med den blev återigen Surte favoritplatsen.

I snålblåste förvandlades 8 minus snabbt till 15 runt sjön och näsan den rann och ögonen med. Lite folk skrämde jag nog halvt ihjäl med då jag halvt om halvt ramlade ner för berget bredvid gångstigen.

Jag förstår mycket väl varför Picasso fick en blå period.

Köldknäpp

Kylan hälsade på ett par dagar. Det var nästan så man kunde känna julstämning spira i kroppen!

Kylan var tillräcklig för att tvinga morgonsura bilister skrapa frostig hinna, men inte nog för att ge diamanthårda hinnor på sjöar. Herr frost försökte sitt yttersta dock; under mitt sedvanliga besök i Surte såg jag hur sjön började transformeras till något hårt i kanten, men nu ett par dagar senare utplånar 8 plusgrader effektivt alla försök.

Frosten målade fallna träd ljuvt blå i skuggpartier:

Den lilla frost som kom smälte snabbt vid solens värmande strålar:

Vid surte hade en rotvälta klätts in i vitt, men det var inte frost utan fjädrar. Förmodligen hade en rovfågel ätit din middag där:

Semestermarodörer

_MG_2542_s

För ett par veckor sedan befann vi ju oss på Sicilien och väl hemma hade jag fått besök visade det sig.

Vita tjocka härliga larver mumsade i godan ro på mitt jätterams utan tillsymmelse att reagera på min närvaro eller rörelse. De var/är fantastiskt vackra men tillåter inte objudna gäster våldföra sig på mina växter, hur vackra de än må vara.

Och visst är det mycket man kan reta sig på här i livet…? Ibland tycks det som att det är nästan det människan älskar att gotta sig åt mest – att reta sig på andra och annat.

Och jag skall inte framstå som någon moder teresa, jag retade mig rätt mycket på att se motorsågsmasakern bland mina växter! Pulsen steg på 0,1 sekund och vråltjutande sprang jag in för att…ehum… ringa mamma *s* Jamen hon VET bäst!! När det handlar om växter och trädgård är hon min allra bästa uppslagsbok med husmorsknep som inte skadar vare sig trädgård eller djur för mycket!

Så här sitter man nu, med en veckas sommar och sol i Sverige avverkad. En ledig vecka som försvann snabbare än väntat!

Vädret kan man ju absolut inte klaga på och foto-genen har fått sitt den med – int kan man klaga då int?

Albino-cheesdoodles:

Under denna veckan har Surte avverkats ett antal gånger samt en o annan båttur.

Och det ÄR ju verkligen en fröjd att vandra ute – fotomotiv kryllar det av – fulkomligt! Vissa elakare än andra. Dessa var dock extremt vänliga mot varandra, även om jag tycker att det var en lite väl ogästvänlig och taggig omgivning för akten:

Taggiga är det fler saker som är:

I min trädgård planterade jag i våras en del frön.

Röda vallmor och röda luktärter tyckte jag skulle samsas fint i en stor blå kruka. Det tyckte tydligen inte vallmon och vägrade dyka upp över huvudtaget! Inte ett uns av blad från dom syntes… Märkligt – de som haft vallmo vet vilket ogräs de kan vara. Så kanske borde jag vara tacksam i och för sig. Luktärterna växer desto mer – en stor grön massig buske tronar där nu och har fyllt ut varje vrå! Att de skall blomma i rött kan man inte se än, men formen och bladen duger de med att fånga på bild:

_MG_3518_s

Ett antal promenader på kvällar runt svankällan har det blivit med där man stöter på en och annan märklig varelse:

Lilla smurfan :

Den här blåvingade saken satt fullkomligt still vad jag än gjorde…. jag vet att man läst om insekter som sent på kvällar blir som förstelnade men inte upplevt det så själv förrän nu.

Det var dock bara den här fjärilen jag såg som satt så där still så kanske var den döende…? Eller väldigt väldig trött..

Och självklart finns det blommor under sommaren, som behöver vatten…..black pearl:

_MG_3289_s

Under ett besök på plantskola kunde jag inte ungå att märka ett par svarta jordsäckar på utsidan vid parkeringen. Dessa hade ett mycket spännande mönster som kondenserat fram av värmen. Självklart var inte kameran med då, men skam den som ger sig – hem o hämta kameran och tillbaks igen:

Sileshårkaos i underbara Surte som alltid alltid bjuder på godsaker för en fotograf:

Surtegodsak 2:

Surtegodsak 3 vid en glittrande fors:

Surtegodsak 4 – samma fors:

Surtegodsak 5, innan forsen, där stillheten styr mina steg och trollsländor syrr fyller himlen med ljud:

Surtegodsak 6, en kittlig harmynt glad person i en trädstam där myror biter extra hårt:

Vad bjöd då båtturerna på om inte en galen höna (eller kärring) som tar stora kliv över sin krackelerade mark:

Att ligga länge och bara kika på hur havstulpaner vinkar med sina händer i vattnet är otroligt rofyllt.

Ända tills en rejäl våg svepte över mig 😉

Och sist och definitivt minst – ett ansikte och katt på pinne – taramm:-)

_MG_3625_s

Trevligt fortsättning på sommarn allihop, njut medan den är här!

Kram

Det hettar till…

Jag kan konstatera att orange är en färg jag tydligen dras till… Märkligt då det är en färg jag tycker mycket illa om i alla andra sammanhang utom inom foto.

Men det blir lätt dessa varmare toner då man fotograferar i slnegångens motljus, eller rakt igenom blåbärsris som på bilden ovan.

För det är inte klokt hur sprakande varmorange just bläbärsrisen är ute nu! Tyvärr är även många av mina barrträd på tomen just orange, de har tagit illa vid sig av kylan och solen som bränner genom torra dagar. Det finns liv där under, det har jag sett, men barren ytterst är ilskt brunorange…

Trädtickan däremot var dämpat blågrå, fast med sitt ena öga plirandes lite varmare.