När lugnet sänker sig ner över en stressad själ kräver den sömn. Mycket av den varan tydligen, första lediga dagen sov jag till 11! Jag var totalt däckad, men det var så otroligt skönt och exakt vad kroppen behövde. ”Mera såja” som en kollega brukar säga…
Jag har precis avverkat min första semestervecka och hittills har jag hunnit med att.. rensa i trädgården, diska och tvätta. Ungefär så:-)
För mig innebär semester att INTE ha något att göra. Den där ledigheten som faktiskt leder en rakt in i kreativiteten, ni vet – när man faktiskt ibland kan ha tråkigt, uhh kors och ve! Tråkigt känns lite som det värsta man kan utsätta en människa för idag, men jag vill slå ett slag för det där. Utan att ha haft tråkigt som ung skulle jag aldrig börjat rita, fotografera, dansa, leka ute i gräset. Har man tråkigt ser man till att göra det roligt.
Och för mig innebär verkligen denna sommar en dos av rolig vara då jag under 1,5 månad får låna en ny kompis att roa mig med! Risken blir väl att jag kommer få alldeles för roligt. Men vilken skärpa den där kompisen uppvisar!? My god!
Jag lovar återkomma i slutet av sommaren med bildbevis:-)
Bilderna från dagens blogg är dock mestadels från sista kursen med zoomfotoresor i Stockholm, en helg med fantastiskt glada och engagerade medlemmar! Båda dagarna tillbringade vi i Bergianska trädgården, en mycket vacker park med ljuvliga bakverk och spännande områden, fullt med roliga växter!
Hoppas ni får en lagom tråkig semester så att ni får en rolig sådan;-)
Att livet är förgängligt har vi fått bli varse om i helgen som gick.
_
Och som så många gånger förut är det inte svårt att hitta liknelser i naturen.. Ett par multnande löv visar mig vår egen skörhet, dess förgreningar visar hur allt hänger ihop, och med en dominoeffekt kan saker snabbt rasa samman men hanterar vi livet med varsam hand kan även det sköraste löv skonas. Ett liv är skört och så oändligt värdefullt….
Att ett trasat hjärta ofta reagerar med ilska är inget nytt, orättvisor får med all rätt oss att reagera.
Och visst blir man förbannad! Över att alla inte fick in chans i livet, över orättvisor och grymhet.
Desto mer stärkt blev jag för kärleksförklaringarna och den stolthet vi visade mot varandra genom manifestationer och blomdränka polisbilar.
M
Ja vi har livet till låns, så nog måste vi passa på att göra det så bra det bara går – inte bara för oss själva utan för varandra.
M
Jag såg nyligen filmen om Dr Strange och tog verkligen till mig en strof i filmen som för mig symboliserar livet och vad det går ut på när oraklet säger till dr Strange: ”det handlar inte om dig”.
M
För mig betyder meningen att det handlar om oss, om samspelet människor sinsemellan. Att jag är ingen utan en spegelbild, någon som bekräftar mig som person.
För aldrig blir man väl så levande och synlig som i samspelet med en annan?
Tänk dig in i sitsen att du är helt ensam. Utan någon att tala med, leka med, busa med.. skratta med.. ?
M
En familj fyller den funktionen, eller skall iaf om man frågar mig. Min egen gör det till fullo;-)
På min arbetsplats Arkitektkopia har vi ett par fantastiska människor som får mig bli verkligen levande och sann i mig själv.
De har ett sätt att se bortom och får mig bli 10 år igen på nytt. Så tråkigt livet hade varit utan dom i mitt liv! Visst – arbetsuppgifterna är ju kul, men det är människorna bakom som är den verkliga anledningen till varför jag rattar min bil dit varje dag.
M
De kommande veckorna kommer jag få samspela med andra makrotokiga när Scandinavian Photo slår ett slag för just Makrofoto.
Om lust och tid finnes hittar mig på dessa platser:
Jag är väldigt ärad och se så fram emot att få sprida så mycket makrolusta jag bara kan! Det är så vansinnigt kul med makrofoto och den glädjen blir bara bättre ju fler som kan dela den.
De tillfällen då tid och frost sammanfallit har inte varit många… kanske är det mest tiden som brustit om jag tänker efter.
Jag tror jag är stressad men har svårt att inse det … mer än att tiden inte räcker till åt det jag verkligen vill göra.
I min värld är det mer mörkret som är orsaken och anledningen till att kameran inte luftas så ofta som jag hade önskat.
För det faktumet att ljuset inte finns under vinterhalvåret är ju ingen nyhet direkt…! Vi arma nordbor stångas ju med dåligt humör och ångest under dessa mörka månader, jag tycker faktiskt det är fantastiskt hur sjutton vi klarar av det överhuvudtaget;-)
Att därför se hur ljuset vänder åter skänker verkligen frid åt mitt mörka inre! Mornarna är inte längre becksvarta på väg till jobbet och hemfärden tillåter mig nu att se stadens siluetter och en strimma av glöd ute vid horisonten när den lilla svarta puttrar över älvsborgsbron!
Bilderna i bloggen är alla fotograferade mellan 11 och 13.30, det är då ljuset räckte till. Som vanligt vid favoritplatsen Surte med sina makalösa isformationer.
SOM jag längtar till ljuset och när man kan fotografera ända fram till 21 på kvällen!
Snart snart…
Och den lilla eftersläntaren som INTE fångats i Surte utan aldeles utanför min dörr… broccoli är inte bara god att äta utan funkar som modell framför kameran med;-)
Det blir allt färre tillfällen då dom är hemma, mina guldklimpar, bästa kompisar och ögonstenar.
Men när dom väl ÄR det har jag sketakul på ren svenska.
Jag pratar om sönerna förstås… de som nu växt upp till stiliga män och som jag förväntas klippa någon slags.. ”navelsträng” till.
Men kära vänner..den sk strängen är borta sedan länge. Men de är ju båda så vansinnigt trevliga o roliga människor! De är mina allra bästa vänner, varför skulle jag inte vilja – eller får lov att vara – med dom då? Bullshit!
Tids nog dör jag.. men tills dess tänker jag göra det som gör mig lycklig, så gott jag kan:-)
”Minstingen” tyckte det där experimentet som morsan höll på med ute på altanen såg väldigt kul ut och kom utskuttandes i strumplästen för att se på och hjälpa till. För vad som händer med mjölk, färg och diskmedel är spännande saker! Vi kunde dock inte hålla oss utan rörde med pinnar i det där gojset hela tiden. Att koka soppa var ju väldigt roligt och gång på gång skapade vi inget konstverk, det resulterade istället i en brungeggig sörja – men som vi fnissade – han och jag;-)
Då är det bra att man står ute och lätt kan hämta trädgårdsslangen, spola av, börja om och ha roligt en gång till;-)
Men länge stod vi inte ut för det var svinigt kallt… men att få umgås och göra saker tillsammans, se honom skina upp som en barnslig 4 åring trots att han är 20? Ja då sprängs nästan mitt hjärta av glädje och stolthet.
I dagens blogg lyckades jag fånga ett par av färgerna innan de blev alltför mojsiga.
Ett höga-nöjets-experiement-bara-för-att-det-är-tråkigt-i-vardagen-så-då-hittar-vi-på-något.
Bildernas funktion för mig är ett minne av oss och en rolig stund, om än alldeles för kort.
Har ni tråkigt tillsammans med era ungar kan jag starkt rekommendera detta, funkar förmodligen på alla ”ungar” mellan 2 och 102:-)
Akta er för navelsträngen bara!;-)
En bit av rosa island från ovan
Eiffeltornet
De enda ”riktiga” utebilder som visat sig för mig under de få minuter som blivit över…en höstbild och en julgran:
Mina söner är nästan utflugna. Jag försöker med nöd och näppe hålla dom kvar, men den ”lille” tar ett sabbatsår innan Chalmers och njuter av att spela jazzmusik under ett år boendes på internat. Ok inte allt för långt från hemma, men han finns inte här….. hemma.. på mornar och kvällar och jag saknar att lyssna på tekniska diskussioner jag inte förstår mellan sönerna, att tassa på tå för att inte väcka på morgonen och se honom sitta i soffan spelandes något spel när jag kommer hem.
Den ”store” bor förvisso hemma men är ändå inte hemma, då chalmerslivet med kör och studerande slukar honom med hull och hår. Han har roligt och trivs vad jag förstår med sitt späckade schema och jag gläds självklart men jag säger som svärfar ”himjädå” och plutar muttrande med min underläpp.
Jag får stilla inse att jag inte KAN/FÅR/SKA vara med överallt dom går eller befinner sig i livet.
Jag skulle hemskt gärna vilja däremot 😉
När dom väl är hemma båda två är det vansinnigt roligt! Den lille och jag roade oss med mjölk, vatten, diskmedel och hushållsfärg.
Jag tror nog att de flesta sett filmer och exempel på vad som händer om man häller upp mjölk i en skål och droppar i färg samt droppar i lite diskmedel? Det skall hända roliga saker. Att experimentera är något vi alla i familjen tycker är himla roligt och det var inte svårt att locka ut lillen ut på altanen för att röra med färger o mjölk. Vi lyckades med konststycket att misslyckas får vi hade i lite allt möjligt som inte borde vara där 😉
Det har dock bevisats att olja och färg är en bra kombination oavsett vilket material det befinner sig på – mjölk, vatten eller duk.
Vår kombination blev snabbt till gråbrungrön gegga, men roligt hade vi;-)
Äpplepajen som hägrade under lördagen fick vänta lite på sig, då lite kvarvarande vatten i ugnsformen fick det flytande margarinet att blir till figurer..
Sagt i gjort – ut med även den på altanen:
flytande margarin och vatten
vatten och oljaolja och mjölk”nine unt ninetsine luftballon”
Och imorgon mina vänner blir det fullt ös i Vårgårda kl 19 i kyrkans hus där änglar kommer samsas med djävlar och demoner.
Jag hade hoppats på denna sommaren. Hoppats på sol och bad, fotografering lite när lusten föll sig på, men det blev inte riktigt så..
Det fick bli en restresa till Mallorca för att åtminstone känna värmen under under fötterna under ett par dagar.
Valet föll på det bästa alternativ som var kvar på östra sidan: iberostar club cala barca med al inclusive.
En Pina Colada 2 dagar senare och magen vände sig ut och in, ett tag låg man avsvimmad på toaletten och vaknade till liv igen inkilad med huvudet mellan toalettstolen och en stålställning bredvid för toalettpappret.
Så kan det gå…
Det har även blåst en hel del denna sommar – till makens stora glädje, nu fick han äntligen kitesurfat tillräckligt för att känna sig varm i kläderna.
Man kan tycka at det borde vara bra att fotografera makro även om det blåser, motiven befinner sig ju nära marken, men icke. Det har blåst lite för mycket kan jag konstatera..
Jag hade också spetsat mig på en lång fotosommar där maneter låg vackert utströdda längs med våra svenska stränder. Även där gick jag bet! De få som dök upp var sargade och små, men ändå – vackra är dom i mina ögon oavsett.. och får hålla tummarna för höstens kyla och om de kanske behagar dyka upp då, de små brännande juvelerna.
Nedan ”Sura gubben i maneten”:
Det blev några bilder från Mallorcas nedre region, här ett av öns märkliga marklandskap:
”Spetsat äpple” från Sverige (ett av de få tillfällena då det inte blåste). Ett rönnbär hade fallit så lägligt rakt på en pinne i kilat sig fast bakom en gulblommande buske:
Jag tror inte det undgått något att de små vita miraklerna har uppenbarat sig i våra marker.
Och vi fotografer gnuggar händerna av förtjusning som sig bör… För det är nu det börjar, säsongen med ljusa kvällar – de där extratimmarna efter jobbet som man äntligen kan använda till roligare saker än tvätt, disk och städ.
De där oskuldsfullt vita går att fånga på oändligt många sätt! I kombination med andra detaljer – när förgrund o bakgrund blandar sig samman börjar det hända saker med det vita.
Och att lägga sig ner pladask i ett vitt hav, känna den sagolika doften av persikosöt parfym som min näsa anser dessa sippor doftar, är så nära himmelriket man kan komma.
Där i dess mjuka kreativa famn vill jag stanna för alltid.
För ett par dagar sedan låg jag där, tryggt invirad och sökte efter dessa färg- och kontrast-kombinationer men hörde plötsligt något rätt otäckt; en mansröst började svära på det mest hemska sätt! det var kvinnoförnedrande, sluddrigt.. hotfullt och hatiskt.
När jag lyfte på huvudet såg jag men man på vägen som var på ren svenska aspackad! Han var förbannad på någon, förmodligen sin fru och hade förmodligen gått iväg för att skälla av sig.
Det var inte så trevligt att då resa mig upp för att gå till bilen måste erkännas.
Ja det är många som inte mår så bra idag…
Livet kan vara elakt och taskigt, men även fantastiskt och ljust.
Att det skall vara så svårt att balansera på den där slaka hårfina linan?
Idag var iaf en fantastisk dag!
En man är mycket tacksam för, en härligt solig o varm dag, perfekt på alla sätt och vis.
Lunchlåda på en träbänk utomhus tillsammans med kollegor och goda vänner. Vi har gått igenom rätt mycket tillsammans och kanske är det just därför vi stärks tillsammans? Eller så har vi helt enkelt samma sjuka fantasi. Hur som haver – roligt har vi iaf!
Jag håller mig till väldigt snäva områden när jag fotograferar.
En vitsippa med sitt röda löv kan få mig paralyserad i timmar och få mig vända och vrida min vanligtvis stela kropp till ofattbara positioner. Utan att inse det.
Tid är dyrbar, det finns inte gott om den och den tycks minska ju äldre jag blir. Därför vill jag inte bränna dyrbar tid på att enbart förflytta mig utan väljer att inte se på vad utan snarare hur vad gäller mitt fotograferande.
Och det behövs sannerligen inte åkas långt när det handlar om makrofoto.
Man kan tycka att när man vandrat i ett och samma område, aktivt fotograferandes minsta lilla vinkel och vrå på samma lilla plätt, hundratals gånger….. så borde man känna till varje liten bit av detta område.
Men icke..
För varje steg jag tar in i vad som förväntas vara en mycket välbekant scen, blir jag alltid alltid lika glatt överaskad. Naturen är sannerligen makalös! Häromkvällen vad vägen bredvid utsmyckad av ödlor! jag har aldrig sett dom här varken förr eller senare. Märkligt….
Nej naturen står verkligen aldrig still utan är under ständigt förändring. En värdefull insikt till oss människor som så gärna vill att allt skall vara precis som det alltid har varit.
Min chef sade för inte så länge sedan att ”Det enda som är säkert är att allt måste förändras.”
Jag grymtade säkert till lite buttert där och då på vårt dagliga pulsmöte, för jag räds nog viss förändring. I vissa sammanhang vill jag verkligen bara göra det jag vet att jag kan och behärskar.
Det där med förändring lät skrämmande, kravfullt och en helvetes massa jobb.
”But whyyyyyy!! Vi HAR det ju så bra..” suckade den lilla motsträviga Morran inombords och korsade obstinat sina armar.
Att allt måste förändras innebär att någon måste genomföra förändringen och förändring innebär ju något nytt….. dvs något man måste lära sig, något som tar tid. Och tid..? Tja det hade vi ju inte så gott om….
Mattematiken går snabbt i huvudet vid ett enda litet ord.
Det låter väldigt skrämmande. Som en domedagsprofetsia.
Men varför ÄR vi så rädda för den där förändringen?
Jag kunde inte alls sätta fingret på vad det var som tycktes jobbigt eller kravfullt! Och hur är det nu, är det verkligen så himla bra så som det är idag? Fungerar verksamheten? Är allt verkligen helt optimalt, mår alla verkligen bra i sina roller?
Hur vet jag att det är så himla bra om jag inte prövat något annat? För vad är det värsta som kan hända?
Samma förändring eller förvandling i naturen är ju tvärtom enastående vacker. Det är ju tack vare den där förändringen som iaf jag lockas dit ut till naturen och dras till för att upptäcka något nytt. Gång på gång på gång.
Utan förändring skulle lusten att besöka samma plätt snabbt dö ut för där ute i naturen innebär förändring spänning, dramatik, upptäckarlusta och ofattbar skönhet.
Kanske upplever vi människor ordet förändring som ett krav på oss själva, ytterligare ett ok vi måste bära och ytterligare ett ”måste” att addera till den redan digna ryggsäck vi konkar på genom vardagen.
När ett prestera är likställt med förändring är det kanske lätt att sparka bakut. Iaf om det innebär ett måste.
Jag hatar verkligen det där ordet ”måste”.
Tänk så vackert det vore i livet om alla ”måsten” istället vad ett ”vill”?
Knepet för en bra chef är kanske att förvandla det där ordet måste till ett vill?
Kanske är det rentav något som hen måste.
yrvaken vacker fulingHappy krokusVakande öga (eller rådjurets frukost= en avbiten stjälk med fuktig droppe)
Jag har haft lyxen att njuta på ett spa med min kära syster. Varma bad, färdiglagad god mat och skumpa på rummet med varsin liten ostbågepåse framför tv:n på rummet. Kan en lördagskväll bli så mycket bättre?
(Att sedan dagen efter mötas av ett fullkomligt stilla dimlandskap som målat varje pyttegren vit var inte heller fy skam…)
Vi hade under dagen njutit av dö re dö re dö re…….”djävulsbadet”. Vi förstod snart att det tydligen var väldigt varmt då ett flertal personer som försökte doppa ner sina fötter snabbt drog dom tillbaka med ett tjut. Ingen av oss två höll med om att den var för varm dock. Det var alldeles lagom för oss och när vi sänkte ner våra kvinnliga lekamen i den salta värmen var nog bådas vår lycka gjord. Himmelriket! GÖÖÖÖTTT!!!!
Jepp där låg vi o päste o njöt av livet till fullo!
Ja det är lätt att se livet som halvtomt; halvvägs till döden, grått svenskt väder, lite småont här o var.. köttet är segt.
Känner ni igen er? Alltid finns det något som retar en…. för varmt för kallt. Men jag försöker påminna mig själv att se livet som halvfullt när dom tankarna väller över mig. Kroppen fungerar ju, jag HAR mat för dagen och tak över huvudet. Inte kan man begära mer än så..?
Häromdagen var jag på väg hem från ett läkarbesök som gjorde mig lite nedslagen.. tror ni inte på sjutton att jag på väg tillbaks till jobbet dessutom blev påkörd? Men hallå!!!!! NU får dom väl ändå ge sig…
Och då undrar man ju .. med en blick upp ”varför”? Vad har JAG gjort?
Behöver jag råka ut för det med? (och tankarna for genast iväg till försäkringar, reparationer med onödiga kostnader som skenade iväg)
Men när jag tog ett par steg ut ur bilen insåg jag vilken fruktansvärd tur man haft. Jag hade blivit påkörd – precis på fälgen!
Ingen annan del av bilden prickades och vad är oddsen för det?
Nja, tack för det halvfulla säger jag bara. Där fick man en påminnelse om att sluta ömka sig själv! Man lever!
Att se naturen som halvfull är en utmaning när allt tycks grått i naturen, men det finns alltid ljus och färgglimtar att hämta ändå.
Ta t ex Gullkrös, en sladdrig gelésvamp man ofta stöter på hos döda trädstammar.
Jag tycker dom är vansinnigt vackra o fascinerande! Kontrasten mellan den kalla färgade omgivningen och en knalligt gul svamp livar till det rejält! Det bor alltid pyttesmå loppor bland dessa gula svampar som är så himla söta med stora huvuden och ett par få strån på rumpan! De ser nästan ut som tecknade figurer! Kika noga nästa får ni se:-)
Formen på dessa svampar är kanske inte det roligaste man mött, men de tjänar perfekt att använda som ”färgfilter”, dvs att fotografera ”rakt igenom”.
Eller tja nästan här iaf…
Nu när det är så ”dött” i naturen är värmen från en lågt stående sol verkligen uppskattat:
Pyttesmå gullkrös:
Långa slutartider är alltid roligt att leka med:
Och i den lilla världen finns det mängder av ögon som vaktar:
Ulmestrand's Blog 