Jag är en känslomänniska och känner mig hemma i livets alla toppar och dalar, men en sak jag inte blir vän med är grusade förhoppningar!
Hur irriterande är det inte när suktan efter värme och vår gång på gång slås i spillror. Men jag vet, den kommer ju till slut – värmen! Och när den väl är här hos oss känns det som den aldrig varit borta märkligt nog. Det där förunderliga nuet är verkligen flyktigt, men ack så intensivt när upplevelser väl sker. För nuet i sig själv – det sker ju konstant! Man har bara inte vet på att ta till vara på det som man borde.
Men sätt en kamera i min näve och nuet existerar i allra högsta grad. Dock inte det ”nu” som resten av omgivningen lever i.
Men helgerna är det ”nu”när jag är mig själv närmast.
Det har varit ett par helger med ett par tillfällen för nu. Ett par kalla nu och en varm solig.. Nu senast i lördags stötte jag på ett par första tappra vitsippor som trotsade kylan, bilder på dom kommer dock senare.
Jag vill istället presentera de små kloka huvuden som med sitt röda hår trotsar markfrosten, för att den fanns på sina ställen i Surte märkte jag.
Det sägs att: ”Det är dom små sakerna i livet som gör det”.. och jag kunde inte hålla med mer.
Att mina söner mår bra, att jag inte har ont i magen, att solen skiner, att jag har tak över huvudet..
Kanske är det därför jag själv älskar makrofoto så mycket. Sättet det synliggör just det lilla i livet, det som inte gör så särdeles mycket väsen av sig, men som betyder så ofantligt mycket för vår planet. En planet som började på bakterienivå, genom det minsta lilla.
Vi tenderar ofta gå förbi det lilla, vår markvegetation för målet lägre bort och in – som ett rådjur eller vacker solnedgång. Det omedelbart vackra:-)
Och det ÄR ju vackert och bör uppmärksammas med självklart, men så är även det lilla på marken och det glädjer mig att intresset för lavar och droppar och övrigt smått uppskattas av så många makrofotografer!
Man kan ibland undra över de läxor livet försöker lära oss och vad det egentligen vill säga, men med tiden inser man vad svaret på läxan var. I mitt fall är jag idag oändligt tacksam för min närsynthet som vande mig vid att krypa nära och granska livet tätt inpå. Jag var det inte då vid 8 års ålder när jag förtvivlat försökte läsa bokstäverna i en bok.
Det har gått länge sedan jag sist skrev ett inlägg.
Jag vet inte om det har med åldern att göra, men visst går tiden snabbare nu för tiden? För mig gör det det definitivt, det hinner inte bli måndag innan fredagen är här igen. Tjoff säger det bara och de där 2 ytterst värdefulla dagarna mellan arbetsveckans slut och start skall fyllas med veckans drömmar *läs: foto foto foto*.
För 1,5 vecka sedan fick jag tuppjuck och min kropp krävde frisk luft. Sagt och gjort, jag på vinst och förlust till Surte, favoritplatsen som vanligt.
Vädret var gråtrökigt när jag åkte dit och skulle inte förändras enligt vad jag hört, men som genom ett under sprack himlen upp! Att då ett par minuter senare snubbla över knallröda sporer som lös upp i motljuset fick mig tro på en högre makt. På några mikrosekunder låg där en kärring i sin fina jacka raklång på marken i gyttjan och reste sig INTE upp förrän större delen av minneskortet var fullt. Som om de skulle försvinna om jag INTE tog kort på dom? Märkligt beteende!
Men fick även se en minidrake:
En ännu mindre tomten tydligen lite sur:
Och ett öga i en mage:
Bara för att se om ni är lika tokiga som jag? Hur många ansikten ser du i vattnet?
Hittills ser jag 7 st personer, men ju mer man tittar desto fler kan man säkert se – ungefär som när man stirrar ner i en spräcklig plastmatta på toaletten på jobbet: det finns alltid någon där som blänger tillbaka!
En sur liten svamp snubblade jag över med, inte konstigt det kanske då en stor rumpa sitter på honom.
Sedan jag först hörde talas om djuret har jag älskat det – de små märkliga trögkrypare som kallas björndjur.
Begåvad med ett avskräckande utseende likt en dammsugarpåse överlever de jorden och rymdens värsta påfrestningar. De kan torka ut helt och gå in i ett dvalaliknande tillstånd. Och det är inte utan att jag känner igen mig – inte bara för att det är mörkt större delen av dygnet – försvarsmekanismen i kroppen får den att ibland sluta sig inåt och koppla från. Automode on..
Ibland sker saker man inte kunnat förutspå och märkligt är det då att uppleva hur man faktiskt reagerar. Tydligen inte alls som man hade kunnat tro. Men det är väl så att vi är ett med våra kroppar och allt annat som påverkar den. Mitt jag idag är ju inte samma fysiska eller psykiska person som existerade för 10-20 år sedan, hur gärna jag än vill tro det. Därför kan jag knappast förvänta mig reagera på samma sätt som då?
Vilket är på både gott och ont.
Det sägs att man blir visare med åren. Hmmm, jag skulle vilja säga avtrubbad eller domnad..precis som björndjuret. Tycker mig bli mer o mer likt det också till det yttre – host. Önskade jag kunde skylla på för mycket dammsugning men…
Well, den där domnade känslan är rätt bra ibland för att inte fullkomligt lägga fällben för sig själv. Ibland orkar man inte bryta ihop helt enkelt utan stålsätter sig för att köra vidare. För man måste ju? Vad hjälper det att inse sitt misstag i efterhand och bryta samman? Inte ett dugg.. (och det kommer från hon som nyss tillskrev sig titeln dramaqueen? I know )
Det lilla miraklet
Märkligt är det då att på 2 sekunder smälta totalt över att 2 människors kärlek resulterat i ett nytt liv, ett jag ser fram emot att få träffa så fort som möjligt. Då tycks det domnade plötsligt som bortblåst, jag fick väl vatten kanske:-)
AnnaPanna-chickenmamma
Det har varit ont on tid och ont om motiv de få tillfällen jag lyckats ta mig ut i naturen med kameran. Eller tja, motiv finns det ju självklart alltid, men inte de jag förställt mig se. Däri ligger felet. När jag väl koncentrerade mig på det som faktist låg för mina fötter vaknade omgivningen till liv igen. Det kan ju räcka med en ynklig snö/isklump under en gren. Där fanns figurer redo att upptäckas. Som alltid, allt handlar om hur man väljer se på livet… upp och ner, glädje eller gråt, svart eller vitt eller en helvetes massa färg:-)
Min lycka var gjord i går när jag gick mot ljuset!
Ett par timmar med lågt stående sol och fuktig mark är en oslagbar kombination! Det var inte frågan om det fanns motiv, utan hur jag skulle hinna fånga allt. Herregud det finns ju tusen miljoner miljarder motiv! Vänder jag mig åt höger är det mängder och likaså åt vänster och bak.. o .. puh.
Jag kände mig som ett barn i en godisaffär med fickorna fula av pengar – jag vill ha ALLT! Nu.. på en gång.. snabbt fort innan någon annan ser det före mig. Herregud vad fjantigt. Men det är samma känsla som när man plockar svamp!! MIIIIIIIN svamp! Man vågar inte säga ett ljud ifall någon upptäcker den… denna hemliga skatt. Trots att det inte FINNS någon annan! Det är ju bara jag där?
Det är jakten på och vinsten, målet som hägrar som alltid avslutas med ett ”yes”!!!! Det är nästan så en segergest kommer med.. spelar ingen roll om det är svamp eller ett motiv eller för den delen ett kreativt uppdrag på jobbet.
YES!!!
Misstänker att fototokiga kan känna igen sig i denna interna tävlan och jakt:-)
Igår var som sagt en jaktdag, men tiden som sparringpartner. Och framför mig låg allt detta godis, till för mig att äta upp med min kamera. GAAAAAAAAH – maken till utsmyckning och glitter hade mitt jag sällan skådat!!
Kylan fick de pärlbeströdda stråna att vara i timme efter timme. Att det var rejält kallt märktes, varje andetag fick linsen imma igen och glasögonen likaså…
Den totala koncentrationen fick mig helt förtränga min tandvärk som fortfarande plågar mig, likaså att jag var avdomnad från knäna och ner tack vare genomblöta byxor och skor jag vandrat i under 2 timmar. Det känns bara inte….och det är underbart!
Bild 1 och 2 är fotat på en äng i min närhet – en pärlbeströdd sådan med ett par trötta röda rester som bröt av glitterkavalkaden.
De övriga nedan kan man kanske kalla för solfångare. Löv som utan sitt ljus inte ser mycket ut för världen, men med solljus lyser upp till ockravarma toner och på ett par sekunder förflyttar mig till vaerma höstdagar.
ja så an det vara med färg och med känslor, en nyans och man tror sig vara någon annan stans.
Sitter som vanligt och går igenom bilder under lunchrasten. Ur hörlurarna strömmar en nya favorit:
”It was always you” med Maroon 5. Livet är rätt gött med andra ord!
Ateljens rum är varm och skönt då mac-datorerna flödar värme, perfekt för en frusen själ som mig själv. Att sitta här och omges med härliga människor gör att man blir rätt lycklig! Arbetsuppgifter kan vara stressande och tuffa, men med en varm familj med öppen famn som tillåter mig freaka ut och dansa i köket, bonka en banan i rumpan på en kollega, hoppa över lådor i korridoren..? Ja då blir allt bra – oavsett. Ungefär som ett lyckligt giftemål, for better or worse.
En annan familj har jag mött i helgen! En precis lika trevlig sådan, dock i naturfotografernas regi. Sällan har jag blivit så pumpad med information och inspirerande bildflöden som där och då!
Rent makalösa foton från dessa medlemmar uppvisades timme efter timme med avbrott för god mat (vilket jag inte behövde laga – wonderful!)
Med hur härliga människor än må vara är dessa avbrott med kameran så värdefull. Nu när vår ljusa dags tid krymper i allt snabbare takt är de desto mer uppskattade. För ett par helger sedan var ajg ute med kameran och fan en liten plätt mitt i centrala Kungälv där några nytänkande människor planterar fullt med höstblommor i en bädd. Där fanns övermogna tomater och dillkronor varvat med dessa blommor. Det verkade som att även potatis frodats där i tidigare under sommaren.
En tripp som jag trodde skulle ta en halvtimme skenade snabbt iväg till 3-4 timmar.
And I was in heaven………
Men NUUUUU är rasten slut:-)
Vy utanför Malmköpings hotell, Naturfotografernas höstmöte 17-19 oktoberCarrothorse
Det där med att verkligen rensa skallen och bara leva i nuet är inte så lätt som man kan tro. Hur många gånger har jag inte kommit på mig själv att gå igenom inköpslistan, eller skriva texter i mitt huvud under skogspromenader? Men så dyker då dessa små juveler upp och bara kräver total fokus! Jag lovar, det finns inga inköpslistor i mitt huvud när en sådan är framför linsen!! De skräckinjagande, ulliga, spännande, söta färgsprakande.
Jag talar förstås om spindlar. De senaste veckornas fotopromenader har vimlat av spindlar! Stora feta och långbent karateliknande.
Jag KAN helt enkelt inte att vara fokuserad på något annat när jag ser de där små. Jag får erkänna att jag helst inte bär dom på mig, däremot kryper jag numer gärna tätt tätt inpå med kameran. Jag förstår dock de som är livrädda för dessa kryp då jag själv brukade vara detsamma.
Så, jag beklagar alla spindelrädda, dagens blogg är full av dessa småttingar!
På grönbete:
Gitarrsträngar:
At se hur stora klumpiga och tunga spindlar efektivt kurar ihop sig på ett tunt tunt strå på detta vis? Ja det är fantastiskt fascinerande….
Just den dagen sken solen och en massiv värme mötte mig när jag klev ur bilen! Strandad ute i ingenmansland med absolut inget att göra, hade jag allt att göra då kameran med sitt makro var med mig i handväskan. 3 timmar i diket med ett makro gjorde min dag. Ljuset stod lågt och bäddade in de fåtal maskrosor som stod kvar efter gräsklippningen i ett mjukt varmt sken.
Jag tycker om dubbelbottnat.
Saker med ett mångfascetterat innehåll, något man inte får serverat på ett fat, utan själv kan forma fram en betydelse ur.
Märkligt är det då hur jag så gärna vill att betraktarna skall se de ”figurer” jag själv ser när jag väl hittar dom.
Jag och Magnus Lindbom höll en workshop i Vasa i Finland för 2 veckor sedan och efter mitt föredrag fråga en kvinna mig om det verkligen spelar roll om man ser det jag själv ser? Räcker det inte om det är en fin bild?
Men nej, jag tyckte och tycker inte det….
Mest för att bilden som sådan i mina ögon inte ÄR tillräckligt bra – utan figuren.
Att överhudutaget lyckas fånga en figur är speciellt, för mig iaf. Och dyker de väl upp får man ha lite överseende med att färg och omgivning kanske inte är heeeelt hundra procent.
Om det bara hade varit en ”fin bild” skulle jag komponerat den på ett annat sätt, ofta är det störande motiv som sticker in när en figur finns med, men som jag har ”överseende” med. Utan figuren gillar jag sällan bilden till 100% helt enkelt.
Men gör någon annan det har dom självklart all rätt att göra det.
Dagens blogg erbjuder inte jättemånga figurer utan mer bara lite ”vackra bilder”, foton som i mina ögon har ett annat värde – trots avsaknad av figurer.
Den här gula aklejan hos mina föräldrar lyckades dock ha en liiiiiiiiten liten figur innuti sig, ett skelett av något ynklig insekt i den högra hålan med droppen i sig. Den var så liten att jag inte såg den, min skärpa lade jag på droppen när jag stod böjd över den ( det är en ovanlig upprätt sort min mamma har som inte hänger ner)
Tiny skeleton
Nedan är samma akleja fast med skärpan lagt längre bak, på ”spjuten” i bakgrunden.
Dess främre pistiller i oskärpa målade då upp för mig en diffus bild av ett manligt ansikte med snedbena och skjorta!
En bild jag kanske misstänker man kanske inte ser omedelbart. Jag hoppas att ni ser den dock, för det är annars en typisk bild jag anser äger ett ”fel” – ser man inget i det stora gula blaffan i mitten fyller den ingen funktion. Då är det bara en gul plump.
Man in the middle
Ett par figurer dök dock upp i min trädgård och sade hallå till mig:
Glad och tacksam blev jag över den miniatyrlarv som lyckats äta mina vita lupiner på ett sådant sätt att ett ansikte uppenbarade sig i bilden nedan. Fram kom i mina ögon 2 kvinnor, en i skärpa och en i oskärpa framför. Den bakre skarpa kvinnan var dagen till ära utsmyckad med en bajspärla i pannan. Tack för det televerket!
White madonna
Fingerborgsblomma är en växt man kan hur roligt som helst med! Vita vackra klockor eller ilsket rosa med vita fräknar, oavsett färg är dom makalöst bra fotoobjekt för en makrofotograf. Djupa och med ett intressant innehåll.
Ett steg åt sidan, eller upp och ner och en ny värld uppenbarar sig. Deras små ägg slutar aldrig fascinera..
I cry for two
Så hur var det i Finland då?
Jo.. som på bilden nedan! Mossbeklädda stenar med mängder av rödfärgade blad framför sig, ett område som vid bättre väderförhållanden var en guldskatt! Vädret var inte på riktigkt toppenhumör, även om alla deltagare var det. Knäppisarna som jag haft äran att möta minst en gång tidigare är så där charmigt personliga och härliga, alla på var sitt sätt och fick Magnus o mig att skratta gott många gånger.
Resten av tiden sedan dess har jag ägnat åt skog, trädgård och inte minst flytt och packning på jobbet! Kanske inte så mycket som tyngde ateljén , men resten av Arkitektkopia har slitit som djur, så även i dag. Min arbetsplats är från o med nästa vecka inte längre Salsmästaregatan på Hisingen i Göteborg, utan Amalia Jönsson ute i Högsbo (även det Göteborg). Där kommer 3 Arkitektkopieföretag bli till ett stort och härligt gult gäng-)
En annan liten knäpp en – butter tomte på väg ut ur bild
Trollslända med skäggväxtVid bryggan i Grebbestad vid 8 gradigt vatten
Ok en rapport måste ju avläggas från förra helgens event!:-)
Regnet öste när när vi klev ut genom hotellet på lördagsmorgonen. Alltså fick det första uppdraget bli att införskaffa ett par paraplyer. Det var det bästa vi kunde ha gjort för självklart slutade det regna i samma ögonblick,-) Thankyou!! Men som ni kan se var det rejält blött i marken efter skyfallet.
Det blev ett par hektiska timmar på englands nationalskatt, Chelsea Flower Show. Timmarna försvann i rasande takt. Ett par bänkar skulle definitivt ha varit på sin plats för äldre människors ömmande fötter, men icke sa nicke. Om man inte betalade för någon dyr restaurang (som ändå var fullbokat) fick man inte sitta.
Mäktigt är mitt intryck av showen! Maffigt, men ändå på något vis mindre än vad jag förväntat mig. I mitt inre hade jag målat upp hela stora trädgårdar, men riktigt så var det inte. Men det var stort så det räckte:-)
Att det var mycket folk hade jag räknat med, men inte överallt på minsta plätt och hela tiden!! Att jag överhuduvtaget lyckades med konststycket att fånga ett par makrobilder därifrån känns som en enastående bedrift. Av naturliga skäl var blommorna avspärrade och det gick inte att komma så nära som jag skulle önskat – gudarna skall vet att jag försökte;-)
Men jag mnåste säga att det som fascinerade mest var alla dessa fantastiska statyer! Speciellt en man: Brendan Hesmondhalgh – vars kreativa statyer ni kan se prov på nedan – gjorde mig näst intill gårtfärdig av lycka! Så själfulla härligt ruffa och speciella statyer! Och för de som önskar kan jag läsa mig till att han anordnar kurser:-)
Nedan en ljuvlig ros från Harkness: ”Simple peach” (harwarmth) som nästan såg vackrare ut efter den blommat klart med sina gula kronor.
Med ett N signalerar man att man är medlem i Naturfotograferna och det är ett gäng jag numer ”tillhör” .
9 stycken blev invalda i år som jag kan se, rätt många!
Utan att man nämnt ett ord har informationen ändå lyckats nå flera vänliga själar som gratulerat och det känns ju lite dumt att inte säga ett ord om det här.
Nu är man alltså Anna Ulmestrand med ett N.. eller 2:-)
Vi pratade om det hemma över köksbordet hur märkligt det är att vi idag med alla de hjälpmedel, alla maskiner och fordon som finns ändå inte har ”tid” med det mest väsentliga i livet? För alla klarar inte att leva på det man brinner för.
För att ytterligare stjäla tid har jag sedan nyår börjat träna 2 gånger i veckan.
När nu ljuset börjat komma åter på kvällar är chansen rätt stor att jag struntar i den där träningen och går på tur med kameran istället för att förena nytta med nöje.
För snart 2 veckor sedan fick jag stulit lite kvalitetstid med kameran och fångade 2 dagar med sol och värme och hängav mig helt till att ligga platt på mage bland vitsippor och tror till och med att man kan se mig i 4:e bilden i bakgrunden fotograferande på mage (eller så är det en vit tomte;-) :
Förutom det så har tiden runnit iväg, fullkomligt!
Efter ett avslappnat föredrag i Norge som gick över tiden, känns det som att allt annat med gått över tiden – till o med min mage har en tendens att gå över tiden och får mig se ut som om man vore i 5:e månaden ibland (tyvärr utan bebis):
Jag hade gärna velat blogga och skriva om alla intryck man fått från Norge, makalösa föredrag som man häpnade över och som fått mig lägga till ett par nya länkar till höger. Erlend och Orsolya Haarbergs foton fick mig gång på gång kippa efter andan, så sanslöst vackra bilder att det inte var klokt!
Och då ljuvliga Vincent Munier ja även han och inte bara hans bilder fick mig smälta, en ödmjuk själ som brinner för natur och att det var sann kärlek till de vargar han till slut mötte gick inte att ta miste på. Jag satt bara och glodde med hakan nere vid golvet och ögon stora som tefat.
Och så min favorit – all time: Tim Flach. Första gången jag såg hans foton på fotomässan i Göteborg glömmer jag aldrig – det var något aldeles i hästväg;-) Ett annorlunda förhållningssätt till djuren och hur man fotograferar dom. Inte något jag själv kommer ägna mig åt, men fascineras mycket över hur han lyckas porträttera djur på ett så estetiskt vackert sätt. Hur vi människor sedan behandlar djur blir man altid lika chockad över och tack vare Tims dokumentation tror och hoppas jag några tar sig en funderare.
Svenskar fanns en del av, Tore Hagman gjorde ett fantastiskt föredrag måste jag säga med otroligt vackra foton och lyckades även med att ge oss ett par tankeställare. Inte bara vackra bilder utan sååå mycket mer! Vackert, nyttigt och informativt!
Och Peter Gerdehag känner nog många till – de flesta har hört talats om hästmannen och det är ju tack vare denna man. Peter bjöd på en show – minst sagt:-) Mycket själfulla och vackra bilder och teatraliskt framträdande.
Styrkan hos Norsk Naturfotofestival var dess bredd och blandning!
Att det fanns så många olika sätt att skildra naturen på gjorde festivalen i Ski till något aldeles extra och är övertygad om att denna festival kommer bli ett stående event som man med glädje ser fram emot! För de där eventen och festivalerna är guld värda! Att få uppleva vad andra fotografer ägnat tid och energi åt i månader, ja kanske år är mycket speciellt!
Det är ren magi och kärlek man bevittnar och jag lovar jag kommer sitta fler gånger så här stum som mannen nedan när jag åtnjuter känsliga, sinnliga.. makalösa foton i Ski flera år framöver:
Jag gjorde ett ”ryck” under denna helgen som var och försökte trotsa regnet…. men fick lika slokörat traska hem igen när jag kände mig precis som den här lilla videungen – aldeles genomblöt, men med en ryggsäck av drömmar ovanför sina axlar:
Nej det blev ingen vinter.Varför är man inte förvånad? Dessa väderprognoser tycks stämma allt sämre och sämre.
Eller också lägger man mer fokus på väder numer som fotointesserad.. I alla fall om det handlar om ”ickeväder”.
Detta hot som låg över helgen med förmaningar om kyla och t om snö fick mig fotografera i panik i lördags, en dag jag borde ägnat åt att färdigställa ett föredrag jag skall hålla nu till helgen. Och ett par offrade timmar straffade sig självklart.
Underlag, bildspel och bilder skulle lämnas in på lördagen, så lördagskvällen blev ett enda långt datorarbete. Mindre kul, men att offra soltimmarna var bara inte att tänka på – söndagen skulle ju bli dålig? Och skiner solen skulle jag vara inte förlåta mig själv om jag inte hade kommit ut i naturen och andats lite frisk luft tillsammans med min kamerakompis.
Meeeeen nej, söndagen blev ju som sagt inte dålig! Inte det minsta! Näääheppp tänkte jag när jag vaknade av att solen sken in genom fönstret. Ok, då blir man lite sur.. lite, lite. Men glad med förståss – ytterligare en dag till att fotografera;-) Jag hann ju med föredraget? Även om klockan blev över 23 på lördagskvällen…
Men det är ju inte vädrets fel, inte solen och inte tiden. Mitt största dilemma i livet är att jag är en obotlig tidsoptimist – och faktiskt – handen på hjärtat – så arbetar jag bäst under press!
Jag MÅSTE ha en deadline och helst snabb sådan! Yrskeskada förmodligen;-)
Men dagarna från helgen erbjöd inte mycket i grönt, även om dessa små skönheter behagat vakna ur marken!! Hur härligt är inte det? Ingen sädesärla fanns i sikte, men väl vitsippor:-)
Äntligen!
Gott om döda trädstammar fanns det i skogen – och en svamp växte så lämpligt på denna isbjörns hjässa
isbjörn med guldkrona
Andra svampar var färglösa- som dessa nedan som växte på en björkstam. Kanske är det därför han är lite butter gubben i bild – han längtar efter solbränna precis som jag.
sura gubben i svamp
I mitt fönster finns det endast en växt som överlevt förutom orkideer. Jag minns att jag såg samma planta på Älvsjömässan intill kafeterian. Inte mycket ljus därinne, men i mitt hus gassar solen från fönstret och denna tåliga planta tål tydligen både brännande sol och mörker utan minsta problem. jag brukar alltid fascineras av hur vackert bladen glittrar i solljuset – nästan som snö…
i mitt fönster
Ute i trädgården har hjärtbergeniorna överlevt vintern fint och jag tyckte om hur vårsolen lös upp mattan av dessa blad.
Aklejan har börjat kika upp med i skydd under Rhododendronen…
Aklejans första blad
Och självklart, om vitsippan vågat sig fram skall ju inte kompisen tussilago vara sämre:-)
Med dessa 2 vårtecken tror jag allt man kan konstatera att det är vår -tjohooo!
Ulmestrand's Blog 