Anna Ulmestrand

vatten blir till guld

Mina söner är nästan utflugna. Jag försöker med nöd och näppe hålla dom kvar, men den ”lille” tar ett sabbatsår innan Chalmers och njuter av att spela jazzmusik under ett år boendes på internat. Ok inte allt för långt från hemma, men han finns inte här….. hemma.. på mornar och kvällar och jag saknar att lyssna på tekniska diskussioner jag inte förstår mellan sönerna, att tassa på tå för att inte väcka på morgonen och se honom sitta i soffan spelandes något spel när jag kommer hem.

Den ”store” bor förvisso hemma men är ändå inte hemma, då chalmerslivet med kör och studerande slukar honom med hull och hår. Han har roligt och trivs vad jag förstår med sitt späckade schema och jag gläds självklart men jag säger som svärfar ”himjädå” och plutar muttrande med min underläpp.

Jag får stilla inse att jag inte KAN/FÅR/SKA vara med överallt dom går eller befinner sig i livet.

Jag skulle hemskt gärna vilja däremot 😉

När dom väl är hemma båda två är det vansinnigt roligt! Den lille och jag roade oss med mjölk, vatten, diskmedel och hushållsfärg.

Jag tror nog att de flesta sett filmer och exempel på vad som händer om man häller upp mjölk i en skål och droppar i färg samt droppar i lite diskmedel? Det skall hända roliga saker. Att experimentera är något vi alla i familjen tycker är himla roligt och det var inte svårt att locka ut lillen ut på altanen för att röra med färger o mjölk. Vi lyckades med konststycket att misslyckas får vi hade i lite allt möjligt som inte borde vara där 😉

Det har dock bevisats att olja och färg är en bra kombination oavsett vilket material det befinner sig på – mjölk, vatten eller duk.

Vår kombination blev snabbt till gråbrungrön gegga, men roligt hade vi;-)

Äpplepajen som hägrade under lördagen fick vänta lite på sig, då lite kvarvarande vatten i ugnsformen fick det flytande margarinet att blir till figurer..

Sagt i gjort – ut med även den på altanen:

_mg_5254_s — flytande margarin och vatten

_mg_5343_s — ”nine unt ninetsine luftballon”

Och imorgon mina vänner blir det fullt ös i Vårgårda kl 19 i kyrkans hus där änglar kommer samsas med djävlar och demoner.

Välkomna:-)

Vårt inre

Vad är vackert och vad är fult.. vilken sanning vill man eller tillåter man sig att se?

Expoderande guld och guldutsmyckad pärla, eller ruttnande växter och björkpollen på ensam droppe på ängens vita mega-marschmallows.

Frågan är vad som gör dig mest lycklig?

Jag kommer hålla ett föredrag i Vårgårda nästa vecka dit alla är välkomna:-)

Föreläsningarna är gratis och anordnas av Vårgårda Fotoklubb och Vårgårda Kommun vilket ni kan läsa mer om här.

På torsdag den 6:e oktober kl 19 berättar jag om ”Makrots sanning” och vad som kanske kan tolkas som mina inre demoner i Kyrkans hus.

Ordet sanning får någon kanske haja till, påstår man att det finns en sanning måste det väl då finns en ickesanning, en lögn?

Så är ju inte fallet, jag vill bara berätta om ”min” sanning, den värld jag ser och upplever och det är en ära att få lov att dela med sig av det stundtals kaotiska inre som desperat försöker tolka spektrat av magiska motiv naturen kryllar av.

Rädslan finns alltid att det är en isolerad värld – min värld och min sanning, att det är något enbart JAG ser. En isolerad ensam värld som inte någon annan ser. Men om den är obefintlig för någon annan betyder inte att den inte existerar? Bara för att JAG inte fysiskt kan se din smärta när du lider betyder ju inte att den inte finns.

Tack och lov då för föredrag!

Att visa berätta och sprida vidare sanningen jag ser och skrämma slag på er andra 😉

Nädå.. det är inte bara elakheter som finns runt omkring mig numer, det finns mycket vänliga nallebjörnar med t e x:

Jag funderar över de som lider av inre röster, en egen inre värld enbart de kan höra.

Frågan är vad som är värst, att öh höra rösterna eller veta att man är helst ensam om att höra dom?

Jag själv såg många ansikten och figurer som ung. De skrämde mig då dom oftast var förvridna otrevliga ansikten och för att ”bli av” med dom fattade jag min penna och ritade bort mina demoner på papper. Tvagade av mig det som skrämde och visade mamma och pappa. När jag väl kunde se dom ansikte mot ansikte och delade det med någon annan, skrämde dom mig inte längre. Att tillsammans identifiera och möta dessa ”demoner” avväpnade också dom.

Så enkelt var det.

Jag ser dom fortfarande i de flesta saker, men idag ser jag dom mer som kompisar och uppskattar idag dessa tillfällen då mina ”vänner” behagar dyka upp.

Jag är bara ledsen att jag inte kan förmedla dom vidare just där och då.

Med kameran kan man det och dyker dom upp då kamerna är med fångas dom och bevaras.

En drömvärld

Jag tillhör de som drömmer massivt!

De är innehållsrika, färgrika, spännande och fyllda med dramatik och jag minns dom nästan alltid mycket väl.

De är så medryckande att jag ju inte vill vakna, jag är ju mitt uppe i ett nytt liv..?

Fullt verklig och högst pågående..

Men nu HAR man ju ett liv att leva och det är ju inte i drömmen.

Men jag vill ändå slå ett slag för kraften i att faktiskt dagdrömma – och drömma med för den delen..

Att fantisera och mentalt tillåta sig att må som bäst är guld värt!

Vart vill jag komma då?

förstår ni mina vänner….

Förra ett par helger sedan var jag var på en fantastisk fest i Norge. I Ski närmare bestämt hos min gode vän Magnus Reneflot som otroligt nog fyllde 60 år!

Magnus är som alltid unik och hans idé till födelsedagsfest var rätt fantastisk. Då han och hans närmsta vänner alla är mycket fotointresserade ville han att festen skulle gå i fotots tecken. Vi var 3 som blev inbjudna att visa våra bilder för denna härliga man; jag själv, Mats Andersson och Lars Andreas Dybvik.

Mats bilder är sedan länge mycket välbekanta för mig och han levererar alltid, med fantastiska bilder från island som var trolska, unika och med en högst personlig prägel a la Mats.

Men jag fick en otroligt kick av Lars Andreas Dybviks bilder

Det händer inte ofta och kanske var det vinet som talade när jag kramade om stackarn efter hans föredrag (herregud nu kommer hon kärringen!!!), men jag blev ärligt hänförd av det han fångat och kom på mig att drömma mig bort under föreläsningen.

Det går nog inte att förklara de känslor som dök upp, men det var som att vi alla fick kliva in i hans fantasivärld. En drömvärld om man så vill..

Och man kände sig trygg och lotsad runt i det han fascinerade av, och jag kände igen det språk hans kamera talade.

Jag var hemma i hans bildvärld och ville inte vakna.

Men vet ni – det bästa är att när man kikar genom kameran – så är drömvärlden tillbaka där igen…

I morgon åker jag och min kära söstra mi iväg till vår huvudstad för att fira Naturfotograferna och att de funnits i 50 år genom att se utställningen ”Vinnare och förlorare i svensk natur”

En varning utfärdas härmed, 2 st mörkhåriga yrväder riskerar dras in över östkusten med inslag av mullrande göteborgska och ett par stänkt av bohuslänsk dialekt, be aware:-)

Hetta

Jag hade hoppats på denna sommaren. Hoppats på sol och bad, fotografering lite när lusten föll sig på, men det blev inte riktigt så..

Det fick bli en restresa till Mallorca för att åtminstone känna värmen under under fötterna under ett par dagar.

Valet föll på det bästa alternativ som var kvar på östra sidan: iberostar club cala barca med al inclusive.

En Pina Colada 2 dagar senare och magen vände sig ut och in, ett tag låg man avsvimmad på toaletten och vaknade till liv igen inkilad med huvudet mellan toalettstolen och en stålställning bredvid för toalettpappret.

Så kan det gå…

Det har även blåst en hel del denna sommar – till makens stora glädje, nu fick han äntligen kitesurfat tillräckligt för att känna sig varm i kläderna.

Man kan tycka at det borde vara bra att fotografera makro även om det blåser, motiven befinner sig ju nära marken, men icke. Det har blåst lite för mycket kan jag konstatera..

Jag hade också spetsat mig på en lång fotosommar där maneter låg vackert utströdda längs med våra svenska stränder. Även där gick jag bet! De få som dök upp var sargade och små, men ändå – vackra är dom i mina ögon oavsett.. och får hålla tummarna för höstens kyla och om de kanske behagar dyka upp då, de små brännande juvelerna.

Nedan ”Sura gubben i maneten”:

Det blev några bilder från Mallorcas nedre region, här ett av öns märkliga marklandskap:

”Spetsat äpple” från Sverige (ett av de få tillfällena då det inte blåste). Ett rönnbär hade fallit så lägligt rakt på en pinne i kilat sig fast bakom en gulblommande buske:

Snigelblomma:

Skit i diket:

Prima ballerina:

Mellan mörker och ljus

Nu är vi här igen.. mitt emellan mörker och ljus.. ett steg in i en neråtgående spiral på väg mot mörkret.

Det är inte svårt att dra paralellen till svarta hål i sin skarpa och omedelbara kontrast mot ljusa stjärnor de tycks dela sitt utrymme med.

Jag skall inte påstå jag vet särskilt mycket om rymdens svarta hål, men tror å andra sidan inte så många andra gör det heller.

Dom är ju faktiskt mer eller mindre ett mysterium de där.. men att de existerar tycks stå klart dock även utan fysiskt bevis. Andra bevis för dess existens finns det gott om.

Och just kontrasten mellan mörker och ljus och pulsen som pendlar mellan dom båda är nog kärnan till allt liv och här står vi nu, på randen till årstidens mörka hål.

Ljuset har om inte expoderat så åtminstone visat sig under en stund, en puls har kommit och vänt tillbaka…

Vi är inte där än men vi sugs allt längre och längre in.

Termometern visade 10 grader idag vid frukosten och kylan fick vår grill till att börja ryka utan ett uns av värme eller glöd i sig. En rätt lustig syn…

Filma och lägg upp det på facebook sade jag till maken ironiskt, för vi är inga facebookmänniskor direkt även om vi existerar där.

”Att dela glädje och sorg med dig” lovar de älskande i kyrkan.

Och jovisst, att omfamna det ljusa är ju valet man gör och nog det enda man ser i det skimrande ljus kärleken omger en med därinne bland släkt och vänner. Men att under en livstid ta emot det mörka med öppet sinne är betydligt svårare, hur enkelt det än är att lova under ett par sekunder i kyrkan.

Enklare vore det att få en bruksanvisning till sin nästas och sitt egna liv och ta ställning till dessa fakta i kyrkan inför sin släkt och vänner:

”Lovar du att varje år:

ta emot dumheter från din man xxxxxxxxx gånger

ensam bära för tunga kassar aldeles för långt från affären xxxxxxxxx gånger

genomlida födslar med djävulska smärtor xx gånger

vända ryggen åt i sängen xxxx gånger

genomlida cancer xx gånger

uppleva himlastormande orgasmer x gånger

tillaga mysiga middagar med din partner xx gånger”

Men så enkelt är det ju inte.

Vi vet inte. Det är både ett ok och en lättnad att inte veta.

Men visst vill vi gärna få en lathund till vad det än är vi tar oss för i livet vilket väl inte är så konstigt?

Att bli ledsagad på ett eller annat vis är en oändlig trygghet och en självklarhet i vilken anställning som helst, men inte i vårt egna liv.

Där har vi våra föräldrar att fråga och lära oss av under ett fåtal år som barn.. men hur skall vi veta vilka frågor som är de rätta? Och är alla föräldrar utbildade att förklara och leda genom livets svåra frågor?

Är någon det?

Det är väl det svåraste av allt, livets alla utmaningar.

Att kunna omfamna precis allt livet har att erbjuda, från djupaste mörker till ljusaste topp, för det är ju endast vi själva som kan ställa våra egna frågor och så småningom kommer få veta svaren på dessa.

Mitt svar är ju inte ditt, även om det vore skönt om så vore fallet.

Min blogg idag har delar av både mörker och av ljus.

De 2 övre är mörkret, döden i form av ett fiskskelett jag fann en härlig sommardag då mina amerikanska vänner bjöds med ut på en båttur.

Blommor och blad här nedan är från en ljus dag med Lena Martinsson som såg till att vi möttes och delade en härlig dag med våra kameror i Botaniska trädgården i Göteborg:-)

different parts

Det känns som jag varit över halva jordklotet under de senaste månaderna, ändå har jag inte satt min fot utanför landet.

Men den lilla världen som jag som alltid vistas i har erbjudit märkliga scenarier – som det ju förvisso alltid gör genom en makrolins. Ändå minns jag det runt omkring mest, historien bakom och framför…

Som t e x den eftermiddag för ett par veckor sedan då sommaren faktiskt VAR här. Under tiden maken bevakade vår båt vandrade jag åt motsatt håll, vidare in i farans land.

Jag hamnade nämligen mitt i en gammal militäranläggning i Björlanda. Gula stora informationsskyltar varnar för att odetonerad ammunition riskerar förekomma. Hela området andas stillhet, en plats där tiden står still och bevarats som i en bubbla, en plats där inget annat än hästmyror patrullerar på söndervittnade träbalkar… åldrad grå asfalt bryts upp i såriga sprickor och en enda byggnad står kvar. Dess färg har sedan länge flaggat sönder och kvar sitter bara ihopkrullade röda färglappar på dess fasad.

Denna isolerade lilla bubbla gav liv åt fantasier som länge slumrat i mitt inre..

Jag som är harig i vanliga fall var nu som ett skakande asplöv. Min fantasi är i vanliga fall hyfsad, (ok väldigt god), men där och då var mitt nästa steg det sista. Fantasi eller inte – orden detonerad ammunition var högst reella.

När jag ser min gula bild nedan minns jag exakt hur min kropp uppfylldes av rädslan för att explodera längs min promenad och jag minns exakt hur luften doftade av fuktig mylla, hur ljudet av kuttrande duvor, en hohoande gök, ihop med segelbåtars ettriga smatter tillsammans bildade en naturlig symfoni längs min väg genom farans rike.

När solen började sänka sig ner och timmarna vandrat sin väg var tiden inne för mig att gå tillbaka. Myggorna som ditills låtit mig vara, bombarderade mig strax på vägen tillbaka då den friska havsvinden förbyttes till en stilla fuktig bris.

Så nog detonerades det allt rejält, dock på ett högst naturligt vis.

I diket intill pockade gula irisar på min uppmärksamhet och solens låga strålar smekte fram ett märkligt ljusspel på den gula individens klädedräkt…

Men den betyder även snabba hjärtslag, kliande ben och duvors kuttrande.

”Kvinnan från sidan” var även hon bosatt på det farliga området.. tussilagons kvarblivna blad hade belamrats av något som inte borde vara där, men jag gillade dess färg o form och hur det belamrade obehöriga istället förvandlade fram denna nästan mänskliga gestalt.

Jag har även gjort ett besök till Botaniska. Det jag för alltid kommer minnas är det totala stopp som inträffade på motorvägen på väg dit. Dagen hade börjat med mulet väder, precis som föregående dag, vilket föranledde mig till att ta en tripp till Göteborgs vackra park. Strax efter jag satt mig i bilen och EXAKT då jag kom ut på motorvägen sprack himlen upp! 4 sekunder senare blev det tvärnit!

I en svart bil…. iklädd svarta kläder.

På vägen blev det kalabalik förståss.. att inte kunna röra sig en enda centimeter fick folk att snabbt tappa tålamodet. Än mer irriterat blev det då bilister ”diskret” försökte glida förbi på bussfilen. Bilen framför mig fick en smart idé och ställde sig på tvären tvärsöver bussfilen för att blockera bilarna. Att han även blockerade bussarna var något hen helt missat. Folk klev ut ur bilarna och började prata med varandra – MITT på bussfilen… hundar togs ut på kissepaus och här och var stack huvuden upp från nyfikna människor som försökte se över bilhavet.

Jag satt och småskrattade för mig själv och njöt faktiskt av att se mänsklighetens utbrott så snabb blossa upp bredvid mig. Ett par minuter var allt som krävdes för att vi skulle visa våra rätta jag. För det var ju rätt mysigt ändå! Det pratades.. man tog kontakt med varandra…. plötsligt var det inte rullande plåthus utan människor vi såg.

Och där på botaniska fanns det massor….

Vad jag minns mest – alla fantastiska blommor på botaniska eller 45 minuters stiltje låter jag vara osagt, de gav båda en fin stund att ta med mig från sommaren.

Fantastiska stunder har det varit och fler hoppas jag kommer, det är ju trots allt bara årets första semesterdag:-)

_MG_1897_s — lilla gumman och gula blomman

_MG_1861_s — Rhododendrons spanande filurer

spektra

Dessa oskyldigt vita är snart ett minne blott..

Men hur härligt är det inte då att ha kvar minnet av dom levande i färg på den lilla 4-kantiga platta som kameran spottar ur sig:-)

På en sekund är jag där ute igen, spanandes på sippor längre bort med den glittrande bäcken som reflektor i bakgrunden, kravlandes bakom blad för att se om något spännande mönster dyker upp..

Det var en sådan där porlande solig dag och ett par timmar som var vigda åt ett trollunge och hennes lilla svarta i handen.

Bäcken är inte alls långt ifrån mitt hem och jag brukar alltid ta mig dit på våren. Det är numer en tradition och ett måste för att inviga våren.

Det är endast jag och de små barn-huliganerna som samsas vid bäcken och dess träbro. Jag kan inte annat än kalla dom för huliganer och förstår inte var lusten att förstöra kommer ifrån?

Jag försöker dra mig till minnes hur jag själv kände och tänkte som barn. Jag vill inte alls försköna mig själv eller få mig framstå som någon gullunge – det var jag nog garanterat inte, men naturen lekte jag med och i. Aldrig kom tanken att förstöra den lekplats jag älskade att vara i och fantisera kring.

Varför är det roligt undrar jag tyst för mig själv när det stampas på blommor och klampas sönder ruttna trästammar.. Vad hände med att plocka med sig blommor hem till sin mamma och dela känslan av dess doft? Förundras över skönheten.. Rita av dom hemma under det stora förstoringsglaset vid skrivbordet?

Herregud, jag inser just att jag är 100 år gammal! .. gahhhh….

Miljarder nyanser av vitt

Jag tror inte det undgått något att de små vita miraklerna har uppenbarat sig i våra marker.

Och vi fotografer gnuggar händerna av förtjusning som sig bör… För det är nu det börjar, säsongen med ljusa kvällar – de där extratimmarna efter jobbet som man äntligen kan använda till roligare saker än tvätt, disk och städ.

De där oskuldsfullt vita går att fånga på oändligt många sätt! I kombination med andra detaljer – när förgrund o bakgrund blandar sig samman börjar det hända saker med det vita.

Och att lägga sig ner pladask i ett vitt hav, känna den sagolika doften av persikosöt parfym som min näsa anser dessa sippor doftar, är så nära himmelriket man kan komma.

Där i dess mjuka kreativa famn vill jag stanna för alltid.

För ett par dagar sedan låg jag där, tryggt invirad och sökte efter dessa färg- och kontrast-kombinationer men hörde plötsligt något rätt otäckt; en mansröst började svära på det mest hemska sätt! det var kvinnoförnedrande, sluddrigt.. hotfullt och hatiskt.

När jag lyfte på huvudet såg jag men man på vägen som var på ren svenska aspackad! Han var förbannad på någon, förmodligen sin fru och hade förmodligen gått iväg för att skälla av sig.

Det var inte så trevligt att då resa mig upp för att gå till bilen måste erkännas.

Ja det är många som inte mår så bra idag…

Livet kan vara elakt och taskigt, men även fantastiskt och ljust.

Att det skall vara så svårt att balansera på den där slaka hårfina linan?

Idag var iaf en fantastisk dag!

En man är mycket tacksam för, en härligt solig o varm dag, perfekt på alla sätt och vis.

Lunchlåda på en träbänk utomhus tillsammans med kollegor och goda vänner. Vi har gått igenom rätt mycket tillsammans och kanske är det just därför vi stärks tillsammans? Eller så har vi helt enkelt samma sjuka fantasi. Hur som haver – roligt har vi iaf!

Måste vilja förändra

Jag håller mig till väldigt snäva områden när jag fotograferar.

En vitsippa med sitt röda löv kan få mig paralyserad i timmar och få mig vända och vrida min vanligtvis stela kropp till ofattbara positioner. Utan att inse det.

Tid är dyrbar, det finns inte gott om den och den tycks minska ju äldre jag blir. Därför vill jag inte bränna dyrbar tid på att enbart förflytta mig utan väljer att inte se på vad utan snarare hur vad gäller mitt fotograferande.

Och det behövs sannerligen inte åkas långt när det handlar om makrofoto.

Man kan tycka att när man vandrat i ett och samma område, aktivt fotograferandes minsta lilla vinkel och vrå på samma lilla plätt, hundratals gånger….. så borde man känna till varje liten bit av detta område.

Men icke..

För varje steg jag tar in i vad som förväntas vara en mycket välbekant scen, blir jag alltid alltid lika glatt överaskad. Naturen är sannerligen makalös! Häromkvällen vad vägen bredvid utsmyckad av ödlor! jag har aldrig sett dom här varken förr eller senare. Märkligt….

Nej naturen står verkligen aldrig still utan är under ständigt förändring. En värdefull insikt till oss människor som så gärna vill att allt skall vara precis som det alltid har varit.

Min chef sade för inte så länge sedan att ”Det enda som är säkert är att allt måste förändras.”

Jag grymtade säkert till lite buttert där och då på vårt dagliga pulsmöte, för jag räds nog viss förändring. I vissa sammanhang vill jag verkligen bara göra det jag vet att jag kan och behärskar.

Det där med förändring lät skrämmande, kravfullt och en helvetes massa jobb.

”But whyyyyyy!! Vi HAR det ju så bra..” suckade den lilla motsträviga Morran inombords och korsade obstinat sina armar.

Att allt måste förändras innebär att någon måste genomföra förändringen och förändring innebär ju något nytt….. dvs något man måste lära sig, något som tar tid. Och tid..? Tja det hade vi ju inte så gott om….

Mattematiken går snabbt i huvudet vid ett enda litet ord.

Det låter väldigt skrämmande. Som en domedagsprofetsia.

Men varför ÄR vi så rädda för den där förändringen?

Jag kunde inte alls sätta fingret på vad det var som tycktes jobbigt eller kravfullt! Och hur är det nu, är det verkligen så himla bra så som det är idag? Fungerar verksamheten? Är allt verkligen helt optimalt, mår alla verkligen bra i sina roller?

Hur vet jag att det är så himla bra om jag inte prövat något annat? För vad är det värsta som kan hända?

Samma förändring eller förvandling i naturen är ju tvärtom enastående vacker. Det är ju tack vare den där förändringen som iaf jag lockas dit ut till naturen och dras till för att upptäcka något nytt. Gång på gång på gång.

Utan förändring skulle lusten att besöka samma plätt snabbt dö ut för där ute i naturen innebär förändring spänning, dramatik, upptäckarlusta och ofattbar skönhet.

Kanske upplever vi människor ordet förändring som ett krav på oss själva, ytterligare ett ok vi måste bära och ytterligare ett ”måste” att addera till den redan digna ryggsäck vi konkar på genom vardagen.

När ett prestera är likställt med förändring är det kanske lätt att sparka bakut. Iaf om det innebär ett måste.

Jag hatar verkligen det där ordet ”måste”.

Tänk så vackert det vore i livet om alla ”måsten” istället vad ett ”vill”?

Knepet för en bra chef är kanske att förvandla det där ordet måste till ett vill?

Kanske är det rentav något som hen måste.

_MG_7564_s — Vakande öga (eller rådjurets frukost= en avbiten stjälk med fuktig droppe)

När livet är halvfullt i djävulsbadet

Jag har haft lyxen att njuta på ett spa med min kära syster. Varma bad, färdiglagad god mat och skumpa på rummet med varsin liten ostbågepåse framför tv:n på rummet. Kan en lördagskväll bli så mycket bättre?

(Att sedan dagen efter mötas av ett fullkomligt stilla dimlandskap som målat varje pyttegren vit var inte heller fy skam…)

Vi hade under dagen njutit av dö re dö re dö re…….”djävulsbadet”. Vi förstod snart att det tydligen var väldigt varmt då ett flertal personer som försökte doppa ner sina fötter snabbt drog dom tillbaka med ett tjut. Ingen av oss två höll med om att den var för varm dock. Det var alldeles lagom för oss och när vi sänkte ner våra kvinnliga lekamen i den salta värmen var nog bådas vår lycka gjord. Himmelriket! GÖÖÖÖTTT!!!!

Jepp där låg vi o päste o njöt av livet till fullo!

Ja det är lätt att se livet som halvtomt; halvvägs till döden, grått svenskt väder, lite småont här o var.. köttet är segt.

Känner ni igen er? Alltid finns det något som retar en…. för varmt för kallt. Men jag försöker påminna mig själv att se livet som halvfullt när dom tankarna väller över mig. Kroppen fungerar ju, jag HAR mat för dagen och tak över huvudet. Inte kan man begära mer än så..?

Häromdagen var jag på väg hem från ett läkarbesök som gjorde mig lite nedslagen.. tror ni inte på sjutton att jag på väg tillbaks till jobbet dessutom blev påkörd? Men hallå!!!!! NU får dom väl ändå ge sig…

Och då undrar man ju .. med en blick upp ”varför”? Vad har JAG gjort?

Behöver jag råka ut för det med? (och tankarna for genast iväg till försäkringar, reparationer med onödiga kostnader som skenade iväg)

Men när jag tog ett par steg ut ur bilen insåg jag vilken fruktansvärd tur man haft. Jag hade blivit påkörd – precis på fälgen!

Ingen annan del av bilden prickades och vad är oddsen för det?

Nja, tack för det halvfulla säger jag bara. Där fick man en påminnelse om att sluta ömka sig själv! Man lever!

Att se naturen som halvfull är en utmaning när allt tycks grått i naturen, men det finns alltid ljus och färgglimtar att hämta ändå.

Ta t ex Gullkrös, en sladdrig gelésvamp man ofta stöter på hos döda trädstammar.

Jag tycker dom är vansinnigt vackra o fascinerande! Kontrasten mellan den kalla färgade omgivningen och en knalligt gul svamp livar till det rejält! Det bor alltid pyttesmå loppor bland dessa gula svampar som är så himla söta med stora huvuden och ett par få strån på rumpan! De ser nästan ut som tecknade figurer! Kika noga nästa får ni se:-)

Formen på dessa svampar är kanske inte det roligaste man mött, men de tjänar perfekt att använda som ”färgfilter”, dvs att fotografera ”rakt igenom”.

Eller tja nästan här iaf…