Anna Ulmestrand

Kontrasternas rike

För några veckor sedan var det dags för det 10-åriga snöfallet. Det där hutlöst farliga snöfallet som efter endast ett par timmar visar hur handfallna och små vi egentligen är när det är upp till den enskilda individen att stå på egna ben. När ingen fungerande infrastruktur finns där för att visa oss vägen till våra insnöade arbetsplatser och skolor.

Jag själv trodde som många att det bara var att ”backa på” ut i snön. Den ger väl vika. Så jäkla tjock är den väl inte! Jo..

Grannen stod bredvid med sin skyffel och undrade om jag satt fast. Ehum…. hjälpte till? Nope!

Well skotta dig fram själv kärring! And I did. Maken var gullig och kom ut för att hjälpa till dock:-)

Det känns som att moder natur med all sin otvivelaktiga frenesi försöker tala oss tillrätta. Kanske rent av tvinga oss att ta ett extra andetag, stanna upp lite. För hur itrriterande det än är med stopp och stå frusna som istappar i väntan på bussar som aldrig kom, innebar det väl även magiska tillfällen till mänsklig kontakt.

För säga vad man vill, men det fanns definitivt något att prata om under dagen! 😉

Det var ett tag sedan jag bloggade nu. Tiden har gått och än värre – mitt älskade objektiv gick sönder!! Scandinavian Photo trodde det var kameran, men tack o lov var så inte fallet lugnade mig Canons reparatör. Men med 165 000 (!) exponeringar tyckte dom ändå att ett byte av div inre ”organ” var på sin plats. Jag höll på att ramla baklänges när jag fick reda på antalet. Visst – jag TAR många kort och skjuter ofta på en hel drös för att vara säker på att någon blir skarp. Men ändå?? Jag vet inte vad som är brukligt, men tack o lov för digitalkameran säger jag bara. Hade jag haft analog kamera skulle jag väl varit bankrutt vid det här laget;-)

MEN – jag är alltså med ny bekantskap… Tamron igen, men den nyare varianten då den äldre – min favorit – inte fanns hemma, trots att jag kikat på nätet och trodde att så var fallet. Full av ilska och högljudda protester i affärens mot försäljarens argument för hur dålig mitt gamla objektiv var, tog jag ändå mitt förnuft tillfånga och accepterade att inget någonsin är sig likt. Det förlösande order var ”vädertät”. Jag insåg det är något för mig som kryper kravlar och hoppar runt i diverse smutsiga områden.

Men vän med den är jag INTE än. Som gammal räv tar jag nog min tid för att vänja mig, men det kommer väl så småningom.

Som sagt, det var ett tag sedan jag bloggade och bilderna är alltså tagna för ett par veckor sedan.

Som t ex denna bild nedan som dök upp på en nyanlagd grusväg. Det var innan det megastora snöfallet och varje minusgrad gjorde mig jubelrusig inombords. När det är så där kallt och man vet att man har max 1-2 timmar på sig för jag lite panik om jag skall vara ärlig. För VAR de där motiven dyker upp vet man ju aldrig? Man kan otur och vandra runt o hitta något precis i slutet, eller ramla på något bra omedelbart.

Just denna dag var det ont om is men fick en känsla av att det kanske, möjligen kunde finnas något inne vid den hotfulla kala vägen in mot skogen och det farliga område där jag VET jägare brukar lura på jakt efter älg.

Och på tråkiga grå stenar fanns det mycket riktigt för mig juvelprydda områden – vissa mer täckta av smutsiga spår än andra, men jag gillade den lilla gula touchen som smutsen gav.

Mitt älskade Surte har jag självklart besökt där en frusen fors lockade -isen var snorhal och superblank och det enda säkra tyckte jag var att krypa på knäna, att gå var otänkbart då jag genast slant till.

På kanten bredvid hade isen format fram vad som för mig såg ut som snömoln men en måne på sin himmel ovanför:

Inte mycket gick att fånga på min klätterfärg uppåt då timmarna hunnit gå för lång och ljuset försvunnit allt för mycket, Men ett par upp-o-nerbilder på isen blev det ändå.

Green lantern

dec_anna_ulmestrand_MG_3093_s — Gröna minilyktor

Att midsommar och julafton har inte bara samma väderlek utan samma temperatur borde man vara van vid, men nog surnar man till lite när dag efter dag är grå, blöt och mörk vilket är rena öken för en fotograf! Ge mig lite ljus åtminstone!

Allt äger dock en skönhet och det finns alltid alltid något att fotografera – NÄR väl ljus behagar visa sig. Ibland gör det ju det ändå. Mossor finns det gott om och bilden ovan med de söta små huvuden som samlat på sig vätska så läskande ut även för mig.

dec_anna_ulmestrand_MG_2630_s — in the spotlight, eller vad lågt solljus gör med blöta mosshuvuden

Jag skall inte klaga dock utan fick faktiskt 2 dagars extrem kyla som kom för ett par veckor sedan. En kyla som klädde in vår bil i sanslöst spännande mönster och fick mig stå på snorhal stege i sonens 5 nummer för stora skor framför bilen! Jamen vad gör man inte…….? Jag kan ju inte blunda och gå förbi? Omöjligt!

Familjen vet det och känner så väl igen signalen av panik i blicken. Då är det bara till att låta morsan springa ut i nattlinne och morgonrock med håret på ända och släpa sin stege mot bilen om hon nu så gärna vill. Ingen idé att tipsa om bättre kläder eller säkerhet inte.. Det sker NUUUU måste hinna NUUUUU

De nyinflyttade grannarna mitt emot undrade förmodligen hur det stod till med tanten dock;-)

Jag trodde jag missat chansen då jag först upptäckte mönstret på vår bil, men tiden fanns inte till då vi precis skulle köra in sonen och redan var försenade på lördagsmorgonen. Döm om min förvåning då samma mönster uppenbarade sig dagen efter! YEIII, tack säger man och slänger en tacksam blick upp mot universum.

Det blev ett par frostbilder i jul ändå, bara lite för tidigt 🙂

dec_anna_ulmestrand_MG_2865_s — Frozen feathers

dec_anna_ulmestrand_MG_2907_s — Wanderer, there the path is made walking

dec_anna_ulmestrand_MG_2802_s — Volvo ocean race in the middle of our Volvo roof, turned upside down

För när universum slänger ner ett tillfälle vill det till att snappa upp det!

Jag önskar er en god jul med många fångstchanser!

dec_anna_ulmestrand_MG_3116_s — Catching hand

Vintertokig

_MG_1507_s — Minnet från naturfotografernas höstmöte 2015

Kanske är du som jag och blir galen av längtan efter is, vinter och kyla?

Denna evinnerliga väta och gråa tillvaro som aldrig tycks försvinna. Just idag är det faktiskt ett uppehåll i regnandet och det gör fantastiskt gott för själen, men visst vill man ha mer!!!

Ma kan tänka att det borde ha varit omöjligt att hitta vintermotiv den senaste tiden, men för ett par veckor sedan kom det faktiskt lite kyla. Och med den is och mönster på de flesta ting som t ex bilden nedan: en bils frostiga bakruta som solen lyser på.

Eller frusna vattenpölar på grusiga parkeringsplatser:

Fantastiska Surte som aldrig gör mig besviken:

Jag sörjde bara att jag kom dit alldeles för sent… solen hade redan börjat sänka sig ner och ströp det mesta av ljuset jag så väl hade behövt..

Isdrake kan man hitta i Surte:

A nasty nature

Oktober_au_jelly_2_s — Jellyfish sensation

Det är ju fullkomligt naturligt brukar vi ibland säga för att släta över något vi egentligen anser vara mindre trevligt, något som ändå ibland måste ske.

Naturligt säger någon, äckligt säger en annan. Våra personliga preferenser färgar våra intryck och skapar en känslomässig spiral av livet. Upp eller ner? Valet är vårt.

Maneten i bilden överst fångade mitt intresse där den låg upp och ner på stranden i Grebbestad. Maneter har kommit att bli ett favoritmotiv för mig. Det är ”bara” tiden och tillfällena som inte funnit i tillräcklig utsträckning.

I bilden ser jag svepande tyg i mjuka koraller, som en mjuk skön välkomnande famn. Man kan också se inälvor, organiska delar och genast blir kanske upplevelsen smått… äcklig?

Foto nedan är samma motiv som i bild nr 1, där dyker istället en alien upp mitt i bild.

Äckligt eller roligt kan diskuteras, men visst är det en manlig del på stammen nedan? En märklig svamp jag bara inte kunde motstå att fånga på bild.

Det motsatta könet dök upp senare samma dag i formen på en trädstam, även här med en manlig suddig siluett i bakgrunden…. om fantasin verkligen vill.

Frukten av de båda kanske är vad man ser här i en blommas inre:

Arlas juveler

Att gå upp tidigt är ingen favoritsyssla för mig i vanliga fall. Här sitter jag t ex fortfarande i morgonrocken och klockan 11.40.

Näe, när helgen kommer är jag en riktig gottegris och vill bara vila mig och hämta andan…. jag vill softa framför TV:n med en kopp kaffe, gärna i timmar! Kaffet värms på i omgångar och jag myser i fulla drag.

Den ena tv-programmet följer det andra, allt från modern family, till gapande förrådsköpare till favoriten QI och jag roas och lär mig fakta av varierande art. Ja, iaf tills ungarna (ehum, ok de yngre vuxna) vaknat. Först då känner jag i vanliga fall lust/sinnesro nog att ta mig ut i skog o mark.

Men ibland händer det – precis som i trissreklamen – att jag släpar mig ut tidigt i den kyliga morgonen för att fånga glitter och glamour i skogen.

Dagens blogginnehåll togs för ett par veckor sedan och det jag läst händer andra hände även mig den morgonen: en daggbestrött slända uppenbarade sig på en slänt, längs in bakom ett björnbärssnår satt den i knähöjd, förmodligen vettskrämd och totalt oförmögen att flyga/förflytta sig.

Ketjing, rena drömmen att fotografera alltså!

Själv brände jag ”bara” av ett par hundra foton i ren panik för att den lille skulle flyga iväg. Resultatet blev ett par skarpa bilder , men även 1 ond rygg, 2 sönderrivna byxben och 3 fästingar som tyckte mina ben var en bra frukost:-)

20151008_MG_1893_s2 — Astronauten bland månar och planeter

20151003_MG_2376_s — ”Pimpi, världens bästa pingvin” en av många böcker jag läste för barnen för 15 år sedan

20151001_MG_2508_s — Total oskärpa, bara skuggor i reflexer på morgonen

20151006_MG_1414_s — Senare på dagen går solen ner

Ett steg närmre och samtidigt längre ifrån

Jag vill bestämt minnas att min mor sa ”Du kan bli vad du vill, bara du tror på dig själv.”

De peppande orden är väl rätt sanna egentligen, om man inte tror på sig själv är inget möjligt. Det startar ju med en själv..

Men är ändå inte den största frågan vad man faktiskt vill bli, vilket mål är det man vill sträva mot?

De stunder när jag ”blivit allt det jag vill vara” är inte de jag trodde som barn. Nej jag blev ingen skådespelare som drömmen var då jag under slutet av 70-talet showade loss inför en samlad familj på lördagskvällarna (som bara ville få njuta av dallas eller hulken i lugn o ro, men inte då, fram kommer ANNA!!! TARAMM!!)

”När jag blivit allt det jag vill vara” är då jag varit i mest kontakt med mig själv.

Då man reagerar fullkomligt spontant, utan rädsla, i sällskap med en annan människa. Och uppskattas för det. Då man är ok som människa. Som t e x då jag showade loss framför dallas.

Dom allra flesta av stunderna har varit med mina livs kärlekar; mina barn… så självklart naturligt och det är inte utan att det svider lite i hjärtat när man inser att jag på torsdag blir 1 år närmare graven, 1 år längre bort från fertilitet och barnafödande. 1 år längre bort stunds då MINA barn showade loss framför tv:n.

Det är rätt märkligt egentligen att jag som inte trodde mig kunna vara vuxen, tålmodig eller ansvarsfull nog att vara en förälder – då – idag ser det som det enklaste livet erbjudit mig. Samtidigt det mest värdefulla! För jävlar – om det är allt livet erbjöd? Då var det rätt bra! Tänk om jag visste det som ung? Vad barn jag hade alstrat!!!

Tack säger jag bara.. för att man fick vara delaktig och uppleva unika stunder så nära andra människor och förhoppningsvis får ett litet tag till.

_MG_0599_s — Dreams are made of hope, hidden truth and a never ending burning flame.

Men ”mitt allt”… det är även den fullkomliga närvaron en kamera kan åstadkomma. Faktiskt.

Det är väldigt skumt att fokuserad fascination ger sådana KICKAR!? Men jag får verkligen endorfinkickar när ett ansikte uppenbarar sig i sökaren istället för det jag egentligen fotograferar – en rutten lilja på botaniska:

Psykogubbe 2 med familjen en solig sensommardag på Rörö. En dag då jag tog årets första dopp och lyckades dänga kameran i backen så batteriluckan inte gick att öppna. *suck*

_MG_0051_s — Cigarrmannen full av kaveldun

_MG_0637_s — I skuggan av, dansar ett par

Vitt minne

I skuggan av ljuset

Den vackra solen med sin sköna värme har behagat besöka oss den senaste veckan.

Kvällarna med sin middag har tillbringats ut på altanen som väl säkert för så många andra..

Vid ett sådan tillfälle lyfter sonen sitt glas för att dricka på andra sidan bordet. En solstråle träffar glaset med fanta och träffar maken mitt emot där han satt lite VÄL bekvämt tillbakalutad i solgasset.

”Måste ditt glas blänka så mycket” får maken dåsigt ur sig. De låga strålar solen erbjuder kl 19.30 på kvällen störde och vi började alla gapskratta strax efter.. Dra mig baklänges, ursäkta ers kungliga höghet!

Då har man väl det FRUKTANSVÄRT bra om man störs av att ljuset är ashentell…..liiite för starkt i glaset sonen just dricker ur? Så bra t om att man inte orkar lyfta huvudet UR ljuset?;-) Dagens I-landsproblem.

Nu måste jag tillägga att det var sagt helt och hållet med glimten i ögat. Han ÄR faktiskt inte så lat, maken;-) Det var bara vår sedvanliga retsamma jargong sinsemellan.

Men visst har ljuset styrt mycket, med eller utan dess närvaro.

Det sägs ju att fullt solljus inte är bra att fotografera i och, jo jag instämmer. MEN… den ljuseffekt ett foto i skuggan av ett skarpt sommarljus kan ge är… magisk. *suck* Det ger verkligen tillfälle att leka med ljus, som på bilden överst, där solstrålarna genomskjuter ett främre oskarpt ormbunksblad – skit framför skit bakom is the shit! (Annas dictionary: skit=växtdetaljer )

Där ligger jag i skogen bredvid, i skuggan under det massiva orbunksparaplyet, ytterst motvilligt agerandes måltavla för alla små svarta blodsugare jag VET jag kommer bära med mig hem, men vad gör det när man njuter av neonfärger och mönster.

Och den bästa tiden är vi strax inne i, den när solen står lågt de timmar man själv har lite tid över efter jobb o mat. Den tid som målar guld åt naturen…. speciellt i Surte.

De flesta i dagens blogg är dock långt ifrån Surte, de härstammar från Tjörn och det uppdrag vi hjälpte in bror med då även han ville skapa en ”skugga åt ljuset”. Dock på ett lite annat sätt då en markis skulle sättas upp. 4 vackra starka män, unga som gamla bistod med muskler medan jag bangade för att istället stod med huvudet i klematisbuskar och över gula blommor med mini-skalbaggar. Ingen blev förvånad eller saknade en extra arm. Det finns bara ett visst begränsat utrymme under en markis.

Sommarstugan min bror äger är en jag själv tillbringat alla mina somrar vid som barn och väl där minns jag omedelbart alla lekar och tokigheter man hittade på.. allt från helikoptern som landade på berget alldeles invid vårt hus, vår katt Jamme som hatade att åka hem från Tjörn och hittade de mest unika gömställen som gick att nå , till grannpojken Magnus som visslade från huset bredvid när det var dags att leka, modeshower med systers killkompis och älgjakter på berget ovan, där näckrosor dekorerade alla dammar och fortfarande gör.

Alla minnen väller tillbaka när välbekanta dofter och ljud möter vid havet och smyger sig in till mitt yngre jag som finns djupt där inne…

Frökapslar fotograferade genom blommor hemma hos mina föräldrar:

En av många besök på Rörö – här sent en kväll när solen målar berget bakom vita minigranar i varma färger.. strax efter kom en bild intill vår med en tävlinginriktad man som skulle övernatta på ön då han tidigt nästa morgon skulle fiska makrill, för att sedan gå till jobbet. Snacka om engagemang! han och maken fick sig en pratstund om ett ämne de båda brann för. I min kyl står makrillar sedan veckor tillbaka på saltning för att bli inlagda..

Väl tillbaka i Björlanda följde lite lite olja(?) med då en båt länsades och jag blev fast – helt fascinerad över utsikten ner i vattnet bredvid vår båt… Så vackert i sin hemskhet..

De andra gick och jag blev kvar. Tur man kan springa som en gasell:-)

Uppe med tuppen!

Wohooooo änligen är den här, den sömndruckna morgonen med gäspningar och löddriga mintdoftande sicksackborstningar i slowmotion framför spegeln! Morgonen med sitt alldeles för kalla golv som får mig frysa och får mig äta frukost aldeles för tidigt.

Än är det dock fortfarande sommar utanför fönstret. Om det inte varit för de gröna bladen och det gröna gräset med myllrande bruna sniglar på, hade jag gissat på sen höst för vätan och kylan bäddar in Göteborg i grått täcke och typiskt brittisk väta.

Ruggigt, blött och kallt.

Men med det sagt tar jag ändå emot denna kyla och olidligt tidiga mornar fyllda med rutiner med en öppen famn, ja till och med att tvingas upp från den varma gosiga säng som aldeles nyss invaggat mig i mängder av spännande drömmar är faktiskt helt ok!? Vad är det MED mig!!

Varför?

För med ens faller pusselbitar på plats, min andra familj välkomnar mig på andra sidan stan kl 08 varje vardag och jag vet exakt vad jag skall göra där! Jag vet vad jag skall svara i telefon, hur jag söker information och hur mina uppgifter skall skötas.

Inga osäkra dagar utan måsten, inga fria val, inget oskrivet blad.

Inga varma heta dagar där varje solstrimma skall slukas av min bleka lekamen.

Inga fruktansvärt goda grillmiddagar med rött vin dom får mig dåsig, nej bara sallad och kallt vatten, förvisso med nyfiskad makrill som maken drog upp häromdagen, men ändå.

Tänk att denna hemskhet att leva en strukturerad vardag faktiskt kan vara så trivsam och tacksamt tas emot – av en sådan som mig? En flowerpowerchild som älskar att vara oförutsägbar (speciellt i soffan bredvid min familj.)

Men det är en tillvaro som påminner mig om att vara tacksam.

Tacksam för att det finns ett jobb.

För att det finns kollegor som inte fryser ut eller hånar utan välkomnar.

För att jag har fötter som fryser.

För att jag FÅR mat!

För att jag faktiskt fått sol – om så bara under 2 dagar

För att vi inte har bränder i skogen intill.

För att jag lever och de mina lever och har det tillräckligt bra. Utan bomber och förorenad luft.

Det kan alltid bli bättre, men gudarna skall veta att det alltid kan bli sämre med. Riktigt mycket sämre med….

Även en tripp till Botaniska lyckades jag klämma in, men det var på håret att jag han undan regnet. Denna lilla ”miniananas” fick jag ändå med mig på minneskortet hem:

Minnen från sommaren båtfärder med min goa väninna Rachel och hennes familj från USA gör sig påminda genom en blåtonad kaprifol-bild – för nog ser det lite ut som en manet på väg ut ur bild?

Sena kvällar låter solens låga strålar belysa gräs så att hösten tycktes än mer nära.

Under de där timmarna där solen faktiskt sken under sommaren vandrade jag i sakta mak och insöp skogens dofter och vätan från regnet nyss.

Som vanligt i Surte, underbara Surte….

Ett bra bo för en liten familj?

Kanske en spindel eller så är det helt enkelt en vanlig pungboll på tork, eller hårig fästing!:-)

Halvfullt eller halvtomt

Jag är nu mitt inne i min sommarsemester och inser att hälften redan är förbrukad. Med pisstråkigt väder och en mindre trevlig förkylning från igår (tack Jonathan ;-)) är denna dag som gjord för att summera och gå igenom sina bilder…

En del av mig vaknar på morgonen och saknar mitt jobb och bara inte kan låta bli att gå igenom min jobbmail, medan hälften får panik över att det ”bara” är 2 veckor kvar.

Hur skall jag hinna med kalas, resor och allt annat för inbillat mig hinna med under semester.. Men vis av erfarenheten vet jag att allt det där jag inbillat mig aldrig kommer bli av ändå, det blir inga resor till Spanien eller Italien. Kalaset för sonen är dock viktig och skall absolut bli av.

Fotografering är även det något jag inte kan slita mig från, något ni kanske känner igen er i..?

Tyvärr skildrar jag inte alltid det jag egentligen borde.

En kär väninna och hennes familj från USA besökte oss under första semesterveckan och vi valde att visa upp västkusten när den var som bäst, något hennes barn gärna följde med på! Vi tog en snabb tur med motorbåten i 25 knop ut till Rörö där fika och bad och vandring hägrade. Det var en härlig stund, en mysig dag där gamla o unga pratade med varandra på engelska och tror att vi befann oss på ön i närmare 5 timmar. En för mig speciell och varm dag man borde ha förevigat, kan man tycka. Så vad händer? Tja – det som brukar hända… jag KAN inte slita mig från makrovärlden och de enda bilder jag kommer hemmes är upp och nervända maneter och äckelgeggmönster i röda dypölar med fantastiska färger.

Visst finns bilderna från dagen och våra familjer inbrända i mitt inre, men det är då märkligt att de där familjebilderna helt slutade när makrot kom in i mitt liv.

Tack och lov för övriga familjemedlemmar som är desto bättre på att föreviga livet ovanför markytan:-)

Nu skall jag ta min onda tand (drog ut en visdoms i veckan) och min förkylning och masa min risiga kropp till affären! Pannkakor är gott och det skall vi ha bestämmer jag. Något får man väl trösta sig med?;-)

Håll tummarna för lite bättre väder (läs värme och sol!!)

Älskade tålamod

_MG_4836_s — Fancy bear med a hat (Lupin rakt uppfrån med nyckelpiga på väg nerför stammen)

Vi hade tur under midsommarens hemfärd från grebbestad. Andra hade inte detsamma kunde vi krasst konstatera när köerna ringlade sig allt längre på vägen bredvid vår.

Inne i vår bil tävlade vi om att snabbast kunna hitta alternativa vägar utan orange och rödmarkerade streck. Endast en extra halvtimme fick vi lägga totalt vilket får anses som ett mycket gott resultat av vårt samarbete.

Det har dock sina nackdelar med en uppkopplad son i baksätet som nitiskt granskar varje hastighet hans föräldrar kör i. Ehum…

Ja det vill till att ha tålamod många gånger. Som när vädret inte riktigt vill sig, värme som uteblir, ungdomar som skall spela klart, toaletter som ockuperas på morgonen.. Men vet ni? Jag är oändligt glad för att dom finns där. De tålamodsprövande tillfällena.

Som där och då i bilen? Vilket underbart tillfälle, som kunde ha blivit irritation och ilska men istället blev något roligt och kul.

Dom där underbara ungarna har en tendens att göra vårt liv just roligt och kul, utan att de är medvetna om det. Den äldste är nu så gammal att hans vänner börjar få barn och igår var det dags för dop. Gåvan valde han ut själv, ett spel han själv mindes med värme från då han var liten.. det var just lite tålamodsprövande. Just därför var det roligt då han fick kämpa lite extra, samt fick lära sig gåvan av att inte ge sig och uppleva glädjen då han faktiskt lyckades med ett uppdrag. Barnsligt, roligt, stimulerande och en läxa för livet, en rätt bra doppresent tycker jag!

Vad har hänt mer…. Jo en härlig workshop gick av stapel i Finland med AFK i Helsingfors. Fantastiskt härliga människor allihop, med ett engagemang sällan skådat. Det dröjde inte länge innan alla såg figurer av alla de slag i naturen, ugglor, gubbar o gummor i folkdräkter! Och som jag njöt av deltagarnas fantasier som blommade upp framför mina ögon, det var verkligen härligt att få ta del av! En sann skaparglädje som jag hoppas fortsätter för dom, även utan min tvingande närvaro.

Det gruffades lite här o var mellan bladen då stativ var strikt förbjudet;-) Men man får se det som ett bra träningspass? Det ÄR inte lätt att stå helt still. Det är tålamodsprövande, det gör ont i ryggar och man får inte andas. Men i min värld gör det fotograferandet så mycket enklare och ger mig tillfällen att fånga upp plötsliga vyer från ett otillgänglit område som inte ett stativ kan. Jag kan lugnt konstatera att ingen av dagens bilder skulle blivit till om jag tvingats använda ett stativ. Jo, möjligen krull-larven som ju satt högst upp på ett strå, men de andra låg jag in under, böjt över, svängd som en orm runt….platt på mage fotograferandes mellan mossa (Green bird in e green room), hängandes över en sten fotograferandes ner mot marken (bird army).

Stativälskare hävdar säkert att det visst går att kön in ett stativ på något sätt och att man får köpa ett special som är smalare etc.. Men varför om det är enklare, smidigare och snabbare utan? Jag har iaf inte tålamod att fälla upp ben, konka på ytterligare en attiralj mitt inne i skogen.

För mig är semestern äntligen här. Med den följer tid att fotografera samt att äntligen gå igenom määängder av bilder!

Som vanligt: förstora gärna genom att klicka på bilden.